Tidskriften Skärgård

Årgång 29 Nr 4 / 2006
Tema: Sibbo - hotad kulturbygd

Rättsstatens principer måste respekteras

TEXT: MIKAELA NYLANDER

Sällan har en enskild fråga engagerat så många under en så lång tid som Helsingfors stads krav på att annektera ca 5000 ha av Sibbo kommuns områden gjort. Svenska folkpartiet har som enda parti på nationell, regional och lokal nivå konsekvent och synligt motsatt sig en annektering av principiella och juridiska skäl. Ingen kommun, inte ens landets huvudstad har en subjektiv rätt att växa – på grannkommunens och på redan för länge sedan antagna principers bekostnad.

Vårt motstånd har flera olika dimensioner. Först och främst handlar det om den kommunala självbestämmanderätten. Vem har rätt att avgöra en kommuns framtid om inte de av invånarna valda fullmäktigeledamöterna? Samtidigt som vi nu runtom i landet håller på att fundera på nya samarbetsformer mellan kommuner och nya kommunstrukturer på frivillig bas, håller man på att med tvång avgöra Sibbos framtid utanför Sibbo och utanför dess påverkningsmöjligheter. Ett slag i ansiktet för oss alla som trott på och respekterat den kommunala själbestämmanderätten och demokratiska processer.

DEN ANDRA ORSAKEN till vårt motstånd är tron på rättsstaten. För oss är och förblir rättsstatens principer grundläggande och måste respekteras – oberoende av vem som är part i målet så att säga. Vår linje har bekräftats av flera juridiska experter, men oberoende av om det handlar om juridiska tolkningar eller om fundamentala byggstenar i vårt välfärdssamhälle är budskapet entydigt – gränsen är nådd för vad ett på etik och moral baserat offentligt beslutsfattande kan tåla. Frågor av denna kaliber måste lösas vid förhandlingsborden i bästa samförstånd.

Sibbo har redan före Helsingfors framställan reagerat på huvudstadsregionens behov av planlagd mark. Dimensioneringen på Sibbos generalplan har förändrats i en riktning som borde tillfredsställa också Helsingfors. Sibbo har via den konsultutredning som Harkimo och Ekström skisserat upp valt att gå in för en ny typ av samhällsbyggande. Visserligen är konceptet bekant från förverkligandet av vissa stadsdelar i Esbo, men ett så omfattande område som det som Sibbo nu planerat har inte förverkligats någonstans i landet. Utredningsman Pekka Myllyniemi ställer sig skeptiskt till hela konceptet och menar att det ligger för långt från den kommunala verkligheten. Att i detta fall bekymra sig om den kommunala verkligheten ter sig verkligen konstigt då Myllyniemi för övrigt i frågan om Sibbo inte engagerat sig varken i lokaldemokrati eller i demokratiskt förankrat beslutsfattande.

Vad hände med regeringens och tidigare regeringars regionpolitik är en fråga som ständigt dyker upp då jag granskar bara de tre stora kommunerna Helsingfors, Esbo och Vanda och deras markanvändningsplaner? Principen om att hålla hela landet bebott frångås ohjälpligen och centrala ministrar i sittande regering ackompanjerar flyttlassen. Det händer mycket gällande bostadsproduktionen i huvudstadsregionen.

VAD HELSINGFORS egna behov beträffar, berättar planläggningsöversikten om historiskt goda planläggningsmöjligheter, och staden planlägger också för närvarande inom sitt område helt nya bostadsområden och kompletteringsbyggande i andra områden för sammanlagt minst 80 000 invånare. Om vi dessutom beaktar Esbos och Vandas planer märker vi att dessa planer möjliggör en inflyttning på upp till 250 000 nya invånare till enbart nyss nämnda tre kommuner. Detta är den tredje orsaken till vårt kompakta motstånd.

Också frågan om landskapstillhörighet aktualiserades i samband med den interna diskussionen i Sibbo. Mark- och maktpolitik blandades ihop och det återstår att se vilket det egentliga beslutet blir i landskapsfrågan i fullmäktige någon gång under nästa fullmäktigeperiod. Östra Nyland är på många sätt ett mycket välfungerande landskap där sammanhållningen är god och kommunerna har kunnat dra nytta av ett mindre, starkt tvåspråkigt och utvecklingsorienterat landskap. Alla tio medlemskommuner har en styrelseplats och har i och med detta maximerat det kommunala inflytandet i landskapet. Framtidsutsikterna är mycket goda gällande till exempel inflyttning, investeringar och konkurrenskraft. Stort är inte alltid vackrast eller mest ändamålsenligt. Det vet vi gott och väl inom Sfp.

FÖRHOPPNINGSVIS kan fallet Sibbo lösas med heder vid förhandlingsbordet. Hittills har processen varit allt annat än hedervärd och hör nog till skräckhistorierna i Finlands kommunhistoria. Det har också varit ytterst obehagligt att på nära håll följa med den klappjakt som ledande politiker och tjänstemän i Sibbo fått utstå. Många har försökt sko sig på sfp:s bekostnad och plocka billiga politiska poäng. Utredningsman Myllyniemis förslag innehåller delar som säkerligen kommer att leda till rättsprocesser. Redan nu har det framförts dubier om att förslaget kanske inte stämmer överens med kommunindelningslagen. Det återstår att se.

Vår linje har inte förändrats och hela frågan är mycket större än en gränstvist mellan en liten och en stor kommun. Fallet kommer i värsta fall att bli ett prejudikat för resten av landets kommuner då de står i beråd att inleda den andra fasen av kommun- och servicestrukturreformen. Samtidigt ser jag en enorm risk i att många av de grundläggande principerna vi tagit för givna, såsom den kommunala självbestämmanderätten, hotas. Om så är fallet kan man med fog fråga sig vad som kommer i stället? Principen om den stora och starkas rätt att diktera villkor? Är detta det medborgar- och välfärdssamhälle vi jobbat för och trott på?

Artikelförfattaren

Mikaela Nylander är riksdagsledamot och ordförande för Skärgårdsdelegationen. Adress: 00102 Riksdagen Tfn: +358 (0)9- 432 3029 Gsm: +358 (0)50- 511 3029 Fax: +358 (0)9- 448 727 E-post: mikaela.nylander@riksdagen.fi