Tidskriften Skärgård

Årgång 29 Nr 4 / 2006
Tema: Sibbo - hotad kulturbygd

Inledaren

Hotet om tvångsannektering – makaber valtaktik

De flesta mångmiljonstäder i världen skulle vara överlyckliga om de hade Sibbo till granne. En motkraft till det urbana. En grön lunga.

Om en gammal kulturhistorisk bygd som Sibbo, med stark identitet, hembygdskänsla och sammanhållning, under hot och manipulation via urbaniserade ”utbölingars” maktpolitik slås i bitar – då har Finland som rättsstat skapat ett nytt lågvattenmärke! Helsingfors som nyligen fungerade som en av Europas kulturhuvudstäder skall väl inte bygga sin stadskulturprofil på kleptokrati?

”För oss är och förblir rättsstatens principer grundläggande och måste respekteras, oberoende av vem som är part i målet” skriver Mikaela Nylander i en artikel i detta Sibbonummer. Hon är riksdagsledamot (sfp) och ordförande för Skärgårdsdelegationen. Hon skriver att denna process varit allt annat än hedervärd och hör till skräckhistorierna i Finlands kommunhistoria.

”Vår linje har bekräftats av flera juridiska experter, men oberoende av om det handlar om juridiska tolkningar eller om fundamentala byggstenar i vårt välfärdssamhälle är budskapet entydigt – gränsen är nådd för vad ett på etik och moral baserat offentligt beslutsfattande kan tåla.”

Siv Sandberg som är forskare i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi anser att Sibbofallet avslöjar ”maktpolitikens innersta väsen”; att detta till syvende och sist handlar om maktpolitik och simpel valtaktik, och om centerpartiets ambitioner att bibehålla positionen som landets största parti efter riksdagsvalet i mars 2007! Den kampen avgörs i huvudstadsregionen, ”dit man förgäves har strävat under flera decennier”. ”Det är maktpolitik när kommunpartiet centern tycker att det är nödvändigt att tumma på den kommunala självbestämmanderätten”, noterar Sandberg i sin artikel.

DE KRAFTER i huvudstaden som nu med ojusta medel vill tvinga till sig markområden från Sibbo har heller inga rötter i Helsingforsregionen: statsminister Vanhanen (c) är från Jyväskylä, kommunminister Manninen (c) från Kuusamo och finansminister Heinäluoma (sd) är från Karleby. Många av de mest högljudda medlöparna på debattsidorna, som spyr galla över att Sibbo försvarar sin hembygd och den kommunala självbestämmanderätten, är likaså inflyttade i huvudstaden.

Jämfört med Kontinentaleuropa är Finland ett glesbefolkat land i den yttersta periferin och beträffande folkmängd är och förblir Helsingfors en lättviktare på den internationella storstadsarenan. Det skulle inte ens hjälpa att inkorporera närstäderna Vanda, Esbo, Grankulla och Kervo. Inte ens hela Nylands befolkning skulle räcka till för att hjälpa Helsingfors att uppnå en god position bland världens storstäder, befolkningsmässigt sett.

Helsingfors som år 1800 bestod av 420 gårdar har idag en dryg halv miljon innevånare; vackert så. Välfungerande samhällen skall inte ens vara större. Det är i en utvecklad stadskultur (och -arkitektur) där Helsingforsregionen skall hitta profilen och den kvalitativa konkurrenskraften, i samarbete med omgivande samhällen. Kvantitativa siffror beträffande innevånarantal säger inte mycket om en metropols kvalitativa värden.

Forskaren Siv Sandberg och Vandapolitikern Lars Storbom tar också fram synsättet som förespråkar en metropolstruktur baserad på samarbete, där konkurrensen mellan självständiga kommuner skapar innovationer och profileringar som gynnar hela storstadsregionen. Att satsa på ett konglomerat av självständiga halvmiljonstäder i Helsingforsregionen, med ett grönt Sibbo intill, är ett bättre alternativ än en enda dominerande storstad.

MEN SÅDANA SJÄLVKLARHETER skapar inte debatt och medieexponering inför kommande val. Det är där roten till det onda skall sökas. Det mest makabra är att spåren leder till nyckelpersoner inom statsrådet, som fungerat som initiativtagare och påhejare – med tydlig tidtabell: avklarat före riksdagsvalet i mars 2007.

När dylika signaler och axelklappningar i ”bästabroderstil” kommer tillräckligt högt ifrån, omsättes de snabbt i handling. Huvudstadens beslutsfattare och politiker är inte sena att utnyttja en sådan huggsexa – tvärs över partigränserna.

Denna onda cirkel har nu växt till sig, med retorik, maktpolitik och metoder som hör hemma i mindre nogräknade regimer. För centern är den hårdföra Sibboannekteringskampanjen ett lämpligt sätt att skapa mediesynlighet; bland mindre nogräknade storstadsväljare skapar detta intryck av beslutsamhet och handlingskraft, i utvecklingens namn. I egenskap av ”trovärdig landsfader” är det också lätt för Vanhanen att få medborgarna att tro att detta är något som ligger i nationens intresse.

Filosofie doktor Ralf Wadenström har i sin blogg (http://360.yahoo.com/wadenstrom), som till valda delar publiceras i detta nummer, metodiskt avslöjat hur den handplockade utredningsmannen Pekka Myllyniemi i sin rapport inkluderat plagierat material ur uppdragsgivarens dokument – som med ens reducerat utredningens trovärdighet till en låtsasutredning och ett fuskarbete. Myllyniemis ställningstagande före uppdraget visar också hans partiskhet med uppdragsgivarna. Detta arrangerade spel för gallerierna är helt enkelt en skandal!

I FINLAND ÄR VI snabba med att fördöma odemokratisk översittartaktik när stormakter eller mindre nogräknade regimer självsvåldigt förgriper sig på frihetssträvande folk, eller vill komma åt naturresurser. Eller när u-landsdespoter förtrycker sitt folk för att kunna bibehålla makten. Nu när samma skendemokrati och hänsynslösa översitteri bedrivs från vår egen högborg, är det många som klappar händerna: ett hån mot årets solenna firande av demokrati och landets hundraårsjubilerande riksdag.

Samtidigt som Sibboöverfallet är lumpen maktpolitik och valtaktik är det också ett varnande exempel på hur majoritetsbefolkningens innersta väsen fungerar gentemot det unika och historiska kulturarv som vår kustsvenska kultur utgör. Ovanligt många insändarskribenter och dagstidningsredaktörer har i artiklar angående Sibbofallet börjat hänge sig åt språkhets, trots att Sibbo inte längre har svensk majoritet. Ett gammalt simpelt knep för att samla majoriteten, när argumenten tryter. Ett omen om det ättestup som väntar?

VÅRT KUSTSVENSKA kulturområde ett unikt historiskt kulturarv som egentligen borde K-märkas, eller listas som mycket hänsynskrävande vid all planering. Som det nu är har flygekorrar och deras livsmiljö en högre skyddsstatus i dagens Finland än vårt ännu levande kustsvenska kulturområde – Åland undantaget. Om Sibbofallet utgör modellen för hur statsrådet resonerar, kan den nya kommun- och servicestrukturreformen leda till en identitetsslakt av stora mått för många svenskspråkiga kustsamhällen. I takt med att språk- och historiekunskapen om det svenska i Finland i en accelererande takt försvinner, riskerar vi också att alltmer utlämnas åt en allt okunnigare majoritet.

Identitetsmässigt rotlösa storstadsbor och tjänstemän förstår inte heller vikten av den enskilda individens förankring i självständiga kommuner och kulturbygder med lång historia. Speciellt viktigt är det för oss kustsvenskar: våra gamla kust- och skärgårdssamhällen är vårt identitetsmässiga urhem och vår kulturella plattform – sen ett millennium tillbaka.

Varför inte ta modell från Irland där de har ett ministerium som är till för att bevaka den iriska befolkningens intressen. Eámon Ò Cuìv är idag den minister som är specifikt tillsatt för att sköta öbornas och den iriskspråkiga minoriteten intressen. Av Irlands 3,5 miljoner innevånare pratar ca 90 000 iriska, som hittas i kustlandet och på öarna längs Atlantkusten. När skall Svenskfinland få ett eget ministerium? Kanske ett gränskultursministerium; vi är ju inte den enda gränskulturen i Finland som är utelämnade åt majoritetens väl och ve.

Håkan Eklund, redaktör