Tidskriften Skärgård

Årgång 29 Nr 3 / 2006
Tema: Ur västnyländska annaler

När engelsmännen härjade i Ekenäs skärgård

TEXT: P-E NYMAN

Det så kallade Krimkriget, vilket hos oss kallades Det stora orientaliska kriget, berörde även området mellan Hangö-Ekenäs-Snappertuna. Alltså det område som vi med en viss frihet kallar Ekenäs skärgård.

Förutom i Hangö fanns vid denna tidpunkt (1854-1855) inga nämnvärda militära installationer. Däremot fanns i västra Nyland närmare femtusen ryska soldater. De var tvångsinkvarterade hos lokalbefolkningen under vintrarna, ett förfarande som inte alls var populärt. Försvarsområdet Åbo-Helsingfors leddes av generalöverste Anders Edward Ramsey som var av skotsk härkomst; nu ledde han alltså försvaret mot sina förfäders landsmän.

DEN ENGELSKA FLOTTAN ankom till Finska viken i slutet av april 1854. De större fartygen låg mest för ankar vid Rönnskärs fyr i Porkala, medan de något mindre och rörligare inledde patrullering längs kusten. Avsikten var att hindra all sjöfart samt att genom kontinuerlig aktivitet längs kusterna tvinga ryssarna att hålla stora truppförband (ca 350 000 man) längs Östersjöns kuster.

Till vattnen kring Hästö-Busö kom tre engelska örlogsfartyg. Två av dem var fregatter och flottans nyaste fartyg. Det tredje var ett litet fartyg, tio år äldre än de övriga och betecknades enligt byggnadsritningarna som slup.

Samtliga fartyg förde fullständig segelrigg. Ångmaskinerna ansågs vara närmast hjälpmaskiner vid behov. Kolåtgången var stor och röken från ångmaskinen var mycket sotig och störande. Men vid navigering i trånga vatten var ångmaskinerna ett oumbärligt hjälpmedel.

DEN ALLMÄNNASTE kanontypen inom engelska flottan var en 32-pundig kanon, mynningsladdad liksom alla andra vid denna tid. Den fanns i olika utföranden såtillvida att ju starkare krutladdning man önskade använda desto tyngre göts kanonen, medan kalibern 32-pund, dvs kulvikten, kvarblev vid 14,5 kg. Därmed fick kanonen längre bärvidd. De engelska besättningarna övades ständigt vid kanonerna och de kunde avfyra tre skott på samma tid som de franska sjömännen brände av två. Detta gav en mycket stor fördel vid en sjöstrid.

AMIRAL CHARLES NAPIER som var befälhavare för den engelska flottan ansvarade för dess säkerhet. Han var mycket orolig över navigationen i våra vatten. Trots att man hade ryska sjökort, och litade på dem, var Napier besatt av tanken på att skaffa lotsar. Man försökte i Sverige och lyckades till en del, men de flesta visade sig vara mer eller mindre odugliga lycksökare. Kustbefolkningen åter hade av myndigheterna varnats för allt samröre med fienden; männen förbjöds att bege sig på fiske och mångenstädes flyttades hela befolkningen till fastlandet för att inte falla i fiendens händer.

Barkasserna från Hecla och de båda fregatterna rodde omkring i skärgården och sjömännen gick iland på holmar, bekantade sig med vattnen och märkte ut farleder. Det berättas att en barkass tagit iland vid Koön och man hade gått in i ett hus där det fanns några kvinnor och en gammal man. Mannen hade tydligen förstått vad som kunde var å färde, skyndade sig i säng, vände sig mot väggen och drog en gammal skinnmössa över huvudet. Kvinnorna försökte förklara att han var både gammal och sjuk; han fick vara i fred (berättat av Arne Rejström).

I VÅRENS TIDER drog möjligheten till goda fiskefångster starkare än förbudet att ge sig iväg ut på havet. Det var ju gäddans bästa lektid och Tvärminnefiskarna Bergman och Röman begav sig iväg med sina fiskeredskap. Oturligt nog råkade en av Heclas barkasser vara i närheten, och männen togs till fånga. Röman som hade varit sjöman i yngre år och kanske kunde lite engelska blev förhörd. Snart hade han yppat att det i Ekenäs hamn fanns handelsfartyg undangömda för fienden. Nu vidtog planeringen av följande steg.

Kaptenerna på de engelska fartygen var verkliga handlingens män och förtjänar en liten personbeskrivning:

Hastings Reginald Yelverton (1808-1878)

Han träder in i Royal Navy 1823, utnämndes till kapten 1843, till viceamiral 1869 och slutligen till amiral 1875. Yelverton tillträdde på HMS Arrogant 1853. Av sina vänner kallades han Henry; han ansågs vara en mycket human befälhavare men ändå djärv och företagsam. Prygling av syndare lär ha varit ytterst sällsynt på hans fartyg. Ett tecken på hans företagsamhet är de många noteringar som görs om honom i pressen hemma i England. Ett annat är att av de fem Victoriakors som utdelades för Östersjökampanjen byggde inte mindre än tre på rekommendationer av Yelverton.

William Hutcheon Hall (1797-1878)

Hall var en verklig äventyrare som varit med om mycket. Han jagade sjörövare i kinesiska vatten, var befälhavare på Nemesis, det första järnbyggda fartyget. Erfarenheterna från detta fartyg gjorde att han var mycket kunnig på ångmaskiner, fartygskonstruktioner etc. Nemesis var en föregångare i mycket, bl a försågs fartyget med vattentäta skott efter att järnplåtarna fått sprickor, något helt okänt vid denna tidpunkt.

Vid en strid med pirater sårades Hall i ena benet med en lätt hälta som följd. Det berättas också att han iklädd galauniform hoppat överbord och räddat en skeppsgosse från drunkning. För denna bragd samlade Nemesis besättning ihop till en sabel åt Hall; eventuellt förlorade han sin egen under räddningsoperationen.

Befälhavarna brukade inte vara populära vid denna tidpunkt, men Nemesis besättning avgudade sin kapten. Hädanefter kallades Hall för ”Nemesis Hall”, ända till adjektivet blev utbytt till ”Fighting Hall”. Hall var aktiv under bägge kampanjsomrarna i Ekenäs skärgård och vi återkommer till honom senare. ”Fighting-Hall” var tydligen en god berättare och var inte alltför blygsam i sina rapporter. Nemesis tillhörde inte Royal Navy utan var byggt och i bruk hos The Honorable East India Company (HEIC). William Hall var alltså inte militär vid denna tidpunkt. Han återkom till England och fick år 1843 tjänst på fartyget Victoria and Albert och här börjar hans karriär i Royal Navy. Efter att ha tjänstgjort på några andra fartyg fick han befälet på HMS Hecla vintern 1854.

VÅREN 1854 ångar HMS Hecla och HMS Arrogant mot Ekenäs. Lördagen den 19 maj närmar sig fartygen Lappvik. Varför de gjorde det är obekant, en gissning är att de kanske behövde fylla sina vattenförråd, antingen för dricksvatten eller för ångmaskinerna. Barkasser sattes ut och närmade sig stranden nedanför nuvarande Sjömansro.

Fartygen hade hållits under uppsikt av en halvpluton Åbo grenadiärsskarpskyttar vilka skyndade sig gå i ställning vid stranden. Då barkasserna kommit inom skotthåll öppnades eld. Enligt chefen för plutonen, underlöjtnant Gylling, hördes jämmerrop från barkasserna som avlägsnade sig hastigt, rodda med endast några åror.

Fartygens loggböcker nämner dock ingenting om skadade eller döda. Hecla och Arrogant drog sig längre ut på fjärden, kanske Gyllings trupp följde efter emedan man vid den höga sandstranden funnit några karteschkulor skjutna från fartygen. Natten tillbringades liggande för ankar men redan på efternatten började man höja ångtrycket. Man började göra sig klar för drabbning.

PÅ ETT ÖRLOGSFARTYG levde man i ständig rädsla för eld. Ombord fanns stora mängder brännbart material, tjärat tågvirke, segel – för att inte tala om all den ammunition som fanns långt nere i fartygens innersta skrymslen. Däcken sandades för att besättningen inte skulle halka i blodet som eventuellt flöt. Manskapets hängmattor rullades hårt och placerades i för ändamålet gjorda ”rännor” längs relingarna. De skulle tjäna som skydd mot träsplitter som kunde flyga omkring men kanske i synnerhet som skydd för insyn. Kanonlavetterna var ofta målade i en färg av vår rödmyllekulör för att kanonbetjäningens blod inte skulle vara så synligt vid en eventuell träff. Före striden blåstes även till skaffning, ofta fick manskapet en extra utdelning grogg eller öl. Trumslagare fanns även, deras uppgift var att elda manskapet till krigiska bedrifter men också för att trumvirvlarna skulle täcka de skadades klagorop.

Officerarna klädde sig vanligen i sin bästa uniform inför striden. Ytterligare fanns en liten grupp ombord, de som ingick i den kallades för ”powder monkeys”, dvs ”krutapor”. De hade en mycket viktig uppgift i att hämta krutladdningar till kanonerna från fartygets innandömen. Krutaporna var små gossar på 8 – 12 år, snabbt och vigt sprang de med sina laddningar. På däcket ville man inte förvara krutladdningar; resultatet av en träff eller kanske bare en gnista kunde vara ödesdiger för hela fartyget. Sålunda förberedde sig även Hecla och Arrogant tidigt på söndagsmorgonen den 20 maj 1854, när man satte kurs mot Ekenäs och de hägrande fartyg man skulle kapa.

FÖRSVARET HADE KVÄLLEN innan fått kanoner från Hangö. Uppgifterna varierar, men 4 – 6 torde vara antalet. Dessa pjäser kunde inte mäta sig med fartygsartilleriet i grovlek. Kulvikten, som man dåförtiden angav var endast 12 pund, alltså mindre än hälften av fartygens. Däremot var kanonernas placering utmärkt där de stod bakom en hastigt uppkastad sandvall vid den lilla sandiga udden mitt i Vitsands sund. Från denna plats kunde de raka fartygen från för till akter medan fartygens sidokanoner inte var i skottläge.

Halvbataljonen från Åbo stod i skyttelinje bland träden ett stycke från stranden. Ytterligare fanns där delar av Prins Fredriks av Nederländerna grenadjärregemente, där kan ha funnits en ”sotnja” ur 28 Donska kosackregementet. Nu måste man dock förmoda att samtliga trupper inte var insatta vid Vitsand ty helt säkert insåg befälet att möjligheterna att stoppa fiendens framryckning mot Ekenäs var små. Alltså måste en hel del av trupperna lämnas kvar till stadens försvar.

Ingenting kunde hindra fartygen att löpa in i sundet. Någon spärr fanns inte, den kom senare. Försvararna öppnade eld med Lüttiska studsarena vilka avsköt sockertoppsliknande kulor försedda med små axlar på var sida. Dessa skulle passas in i motsvarande spirallöpande skåror i gevärspipan. Kulan var inte expanderande varför laddandet var långsamt men de tvenne skårorna i vilka axlarna löpte gav kulan en roterande flykt och större stabilitet.

Så länge fartygen hade stävarna i sundets längdriktning hade försvarets kanoner en viss effekt men då utrymmet medgav att vända bredsidan till var kanonbetjäningen chanslös. Från fartygen avlossades tygförpackningar innehållande mängder av större och mindre järnkulor vilka likt en hagelstorm svepte mot land. Marinsoldaterna avlossade sina räfflade musköter i skydd av relingen. Deras gevär laddades med s k Miniékulor. Dessa var expanderande, dvs de utvidgades av krutgaserna vid avskjutningen och pressades in i räfflorna och fick sin roterande flykt därav.

KANONERNA MÅSTE ÖVERGES, major Djergatsev red ner till stranden svingande sin sabel men träffades av en kanonkula och blev liggande på stranden. Kanonbesättningarna försökte återvända, kanske för att rädda sin chef, men intet stod att göra. Arrogant körde på grund i sundet, i ”soft mud” som Yelverton lät anteckna i loggboken. Hecla som var lätt att manövrera tack vare sina två ångmaskiner och skovelhjul, vände strax och drog loss fregatten. Grundstötningen förde dock med sig att Yelverton lät ankra vid Kavelholmen medan Hecla fortsatte mot de hägrande priserna.

De upplagda små handelsfartygen låg på grunt vatten, men en av dem, skonaren Augusta, lyckades Hecla ta med sig. Visserligen försökte försvaret hindra bogseringen, men Hall lät förtöja Augusta på styrbordssidan varvid Hecla låg skyddad mot elden från land. Snart var både Arrogant och Hecla på väg ut mot öppnare vatten där de möttes av HMS Dauntless. På denne hade man blivit oroad av ljudet av den livliga beskjutningen. Men allt var väl ombord på fregatten och slupen Heckla, och de tre fartygen fortsatte längre ut.

En skröna berättar att man skulle ha skyfflat Augustas saltlast överbord vid Hattmakarsundet, Hemansö, där skulle man även ha sett Röman ombord iklädd amiralsuniform, en uppgift som kanske inte helt stämmer. Under årens lopp förändras berättelserna, vad som verkligen hände får ge vika för antaganden och mycket ofta blandas olika händelser och tidpunkter ihop. Härav följer att det som inte uttryckligen är dokumenterat kanske endast var ”just så här” eller ”nästan” ...

YELVERTON RAPPORTERADE efter räden att ”i enlighet med mina order besköts staden inte”. Ramsay å sin sida rapporterade att ”tack vare försvarets insats räddades staden Ekenäs”. Men det finns ytterligare en version av det hela. Yelverton träffade kaptenen på HMS Lightning, James Bartolomew Sulivan, ett par dagar senare. Herrarna intog breakfast tillsammans, varvid Yelverton berättade närmare om räden. Sulivan återger Yelvertons version så här:

”Arrogant hade gått på grund vid inloppet just som de hade förstört ett batteri på fyra 24-pundare. Medan Arrogant sköt på tre hundra yards avstånd galopperade kanonspannen till den öppna stranden för att göra batteriet stridsklart på nytt. Våra fartyg sköt ner många av dem. Två kanoner kastades över ända, den ena av dem ut i vattnet. Flera av hästarna dödades och slutligen kapade ryssarna seldonen och övergav de två kanonerna. Arrogant fick ut ankarena och drog sig flott medan de med kartescher höll elden från gevärsskyttarna nere. De såg en ridande officer bli skjuten itu av en massiv kanonkula. Senare berättade ett par desertörer att det varit en major. Arrogant och Hecla kapade ett fartyg, två andra stod på grunt vatten och de kunde ha bränt dem.

Jag gladde mig åt att Yelverton sade sig inte haft hjärta att bränna dem då det inte gjort någon nytta men hade kunnat ruinera någon stackars fattig man. Ekenäs var i hans nåd, de såg kvinnor och barn fly därifrån och åter samlas, bland dem fanns många välklädda damer och alla bar sina tillhörigheter med sig. Jag sade åt Yelverton att jag önskat att han hade sänt en parlamentär för att försäkra att de intet hade att frukta, vi kunde ju inte skjuta mot en försvarslös stad. Yelverton sade att han önskar att han sänt iväg parlamentären. Troligen hade dock den gamle chefen (Napier) inte gillat en sådan kristlig krigsföring utan hellre sett att Yelverton krävt att fartygen utlämnas eller så skjuts staden sönder och samman om de inte ger upp, men han höll med mig och sade att ingenting kunde få honom att skjuta på försvarslösa hus, kvinnor och barn. Desertörerna, vilka kom från en kanonbåt, sade att ryssarnas förluster vid Vitsand varit trehundra stupade, men kanske de sårade var inräknade i antalet. Följande dag kommenderades alla stadens innevånare ut från staden för att man skulle kunna bränna den om fienden skulle återkomma.”

Delar av ovanstående berättelse har ju blivit berättade av Hall på Hecla åt Yelverton på Arrogant och nu vidare till Sullivan som visserligen fört det vidare i ett brev, men ändå har historien passerat några personer innan den nu finns återberättad här.

VI FORTSÄTTER I EKENÄS SKÄRGÅRD, men med James Bartholomew Sulivan. Han var en mycket skicklig hydrolog och gjorde den brittiska flottan stora tjänster under kampanjen 1854 – 1855. Sulivan var född i november 1810, fadern var amiralen Thomas Ball Sulivan och helt naturligt följde han faderns fotspår. Tretton år gammal började han sin bana vid Royal Naval College i Portsmouth, blev löjtnant 1830. Han tjänstgjorde som löjtnant på HMS Beagle på fartygets berömda resa med Charles Darwin. Även hans blivande hustru hade salta rötter; hennes far var amiral Young, giftermålet ingicks 1837. Följande år finner vi Sulivan på Falklandsöarna utförande sjömätningar. Hans första barn, sonen James Young Falkland Sulivan föds där (lägg märke till den ståtliga namnraden) varför man med rätta kan förmoda att även hustrun var med på resan.

Sulivans hälsa försämrades under de följande åren så pass allvarligt att han rekommenderades en längre semester i sydliga klimat. Det berättas att han samtidigt fick höra om ett fartyg med avgång till Falklandsöarna följande måndag. Han skulle ha skyndat sig hem, berättat för sin hustru att familjen flyttar till Falklandsöarna och att avfärden är följande måndag! Så skedde även. Men fårfarmandet där var kanske inte så lyckat eller så förbättrades hans hälsa ansenligt ty han är tillbaka i England igen 1851.

Ett par år senare började krigets vindar blåsa. Den brittiska flottan rustades upp, fartyg efter fartyg delades ut till kaptener som länge väntat på sjöbefäl. Sulivan var en av de många som fick se andra få sin chans medan han själv fick vänta. Han var dock inte overksam eller passiv. Han uppsökte sin vän Sir Francis Beaufort som innehade en hög position. Beaufort var också han hydrolog. Slutligen fick Sulivan den efterlängtade utnämningen, han blev tilldelad fartyget Lightning, flottans näst äldsta fartyg, mycket litet och oansenligt, men ett befäl var det likväl. Då Sulivan anmälde sig för Napier fick han ett synnerligen avmätt mottagande. Enligt Napier kunde Lightning kanske användas som brännare, dvs ett fartyg fyllt med brännbart material som seglas mot exempelvis en fientlig hamn för att där antändas och sprida elden bland fiendefartygen. I övrigt så fnyste Napier närmast åt tanken att ha en sjömätare i flottiljen, med det visade sig med all önskvärd tydlighet att Sulivan kunde göra sig själv oumbärlig genom sin effektiva verksamhet.

DE DESERTÖRER här refereras till berättade även att det på öarna i Ekenäs skärgård fanns boskap samt att det inte fanns militär i närheten. Napier fick höra om detta och förordnade att Sulivan skulle ge sig av omedelbart tagande med sig flaggskeppets purser på en provianteringstur. En större ö i trakten av Degerö rekommenderades av desertörerna. Napier var mycket orolig och varnade Sulivan för de faror som kunde lura HMS Lightning, det var ju trots allt ett mycket litet fartyg varför Napier bestämde att ett annat, HMS Gorgon, skulle följa med. Ombord på Gorgon fanns några stackars ryska (?) krigsfångar från ett kapat handelsfartyg.

”Desertörerna som fungerade som tolkar berättade att fångarna var övertygade om att bli skjutna vilket ögonblick som helst. I synnerhet en av dem, iklädd fårskinnspäls, skakade av rädsla, pressade sina händer mot sitt bröst som i största smärta och det tog sin tid innan vi lyckades lugna honom, i synnerhet som en grupp marinsoldater hade exercis på däcket ovanför och han kunde se dem genom den öppna luckan till lastrummet där fångarna hölls.

Fångarna ansåg att den fiende som var grannast klädd även till graden var den högsta och kom en sådan närmare föll de ner på sina knän med pannan mot däcket. De blev kommenderade till chefens hytt och dit gick de med sådan fart att vi trodde de brutit både knän och skalle. De lugnade sig betydligt då de kom tillbaka efter att ha blivit lovade att bli landsatta på ungefär samma ställe där vi tagit dem.”

SULIVANS BERÄTTELSE är ganska lång men intressant emedan den ger en ganska solig bild av hur rädslor för fienden övervinns och övergår i lättnad över att inga katastrofer sker. Så här fortsätter Sulivan:

”Vi begav oss iväg längs sundet mot Älgö varvid jag märkte att våra desertörer ingenting visste om detta ställe och att det på ön dit de önskade föra oss fanns två ryska optiska telegrafer. Slutligen sände jag iväg dem i deras egen båt och bad dem berätta för allmogen att vi skulle betala för allt de önskade sälja. Därpå gick jag i giggen med Evans (pursern) och sex man, allesammans välbeväpnade förstås, för att se vad jag kunde finna på egen hand. Snart kom vi till en ö med en liten vik där jag såg några kor. Jag tyckte mig även se någon så jag steg ensam i land för att inte skrämma denne. Jag såg endast kor men inga hus. Då jag var säker på att människorna inte lämnat sina kor efter sig om de flytt, rodde vi vidare och såg snart några får och lamm och strax därefter en vacker vik där det fanns flere båtar, nät och fyra fem hus. Då vi rodde in viftade jag med en vit näsduk och snart såg vi huvuden kika fram ur ett fönster. Då jag landat kom en ung kvinna emot mig, av allt att döma mycket rädd då jag skakade hand med henne. Därefter kom ytterligare två ut, lika skräckslagna. Jag hade en god tolk med mig. Vi gick in i huset där vi möttes av en pinsam scen. En gammal kvinna i ett hörn sträckte upp sina händer i fasa och grät bittert. På en bädd i ett annat hörn hade tre unga flickor krupit samman, också de gråtande. Sammanlagt var de väl en åtta, nio stycken där, bland dem en flicka på kanske tolv år. Det tog sin tid att lugna ner dem. De hade blivit berättade att vi skulle mörda dem allesammans om vi kom och dessutom ta all deras egendom. Männen hade blivit bortförda att arbeta på den nya förskansningen där Hecla och Arrogant varit (alltså Vitsand. Förf. anm.). När kvinnorna sett mig landa på öns andra sida hade de sprungit sin väg och därefter samlats från alla fyra husen för att söka trygghet hos varandra. De höll på med att baka bröd i en stor tegelugn, rågbröd som skulle räcka för tolv veckor. Bröden var flata med en diameter på en fot (30 cm, förf. anm.) och hade ett hål i mitten, genom vilket det träddes upp på en stång. Slutligen rakade kvinnorna elden ur ugnen och sköt in bröden varvid jag rostade några potatisar i askan. De hade en tjurkalv till salu liksom också några får, så jag sände efter slaktaren från Basilisk. Kvinnorna var alla rena och såg bra ut trots att de var mycket fattiga. De var klädda i bekväma kläder, några i engelskt material, andra i hemvävt. De kunde läsa men hade endast en bönbok och den engelska psaltaren. Freshwater, min styrman, påminde mig om svenska bibliska pamfletter, vilket fick mig att fråga om de inte hade en bibel, men de hade endast psaltaren, så medan tjurkalven slaktades avhämtade jag en stor svensk bibel och några religiösa blad. Vi gav dem 3 pund 10 shilling för tjurkalven men fåren var för dåliga. Vi köpte även litet salt och färsk fisk och jag köpte dessutom en liten träsked, vilket roade dem mycket. Jag gav även litet te, socker och kex så när vi lämnade dem var det under helt andra omständigheter än då vi kom. Då jag gav bibeln åt den gamla kvinnan grep hon min hand och kysste den och det gjorde även de övriga. De stod alla omkring mig och jag tänkte redan att de skulle ge mig kyssar också! Då jag återkommit sände jag litet kaffe åt dem med roddbåten varvid de sände tillbaka en utsökt god grädde varmed vi avnjöt en kopp te av första klass. Egerton från Basilisk, Cudlip och Evans dinerade med mig. Kl. Åtta p.m. lättade vi ankar och löpte ut och kom hit 10.30 p.m. Chefen var mycket kordial och jag tillbringade hela dagen i dag tillsammans med honom och nu verkar det som om han började få förtroende för mig. För några dagar sedan hörde jag honom säga åt amiral Chads att jag var ”den mest aktiva mannen i flottan”. Därför hoppas jag kunna arbeta mig till en position som kunde vara till nytta för honom. Jag tror att han gett upp planerna på att attackera den här platsen (Hangö).”

 

NÅGRA HÄNDELSER av större dramatik inträffade inte efter Sulivans besök på Älgö. Engelska fartyg bevakade dock farvattnen och hindrade därmed kustsjöfarten under sommarens ljusa månader. Den mest dramatiska händelsen inträffade i mitten av augusti 1854 då Hangö fästning, dvs alla tre som den bestod av, sprängdes i luften. Detta skedde efter Bomarsunds fall och förstörelse, men hade nog beslutats om redan för detta. Fästningen hade egentligen ingen uppgift, den var byggd för att ge skydd åt en innanför liggande flotta. Nu fanns ingen flotta eller fartyg innanför, så fästningens ända uppgift var att försvara sig själv. Men fienden brydde sig inte om fästningen utan seglade helt enkelt förbi eller lade sig vid Tulludden långt utom räckhåll. Besättningen från fästet fick dels marschera till Helsingfors för att förstärka huvudstadens försvar, en del blev kvar på Hangöudd för att fortsätta bevakningen av fiendens rörelser och för att hindra en eventuell landstigning.

Ett större läger fanns i Skogbytrakten där man byggt riskojor med enkla jordugnar att få värme av. Spår av dessa kan hittas ännu idag.

FÄSTNINGEN HADE BLIVIT FÖRSTÖRD i grunden, men ändå fanns där mycket användbart material som ortsbefolkningen och folk även litet längre bort ifrån kom för att ta hand om. Det kunde vara fråga om bräder, tegel och järn i olika former.

Några månader senare fick länsman i uppgift att samla in materialet, vilket inte var en lätt uppgift. Det kunde hittas i sjöbodar, ladugårdar, vindar och under golv på byggnader. Även i Lappvik undersöktes hus och bodar ty från en liten skans uppe på Falkberget vid det smalaste stället av Gennarbyviken hade funnits ett och annat att ta hand om. Listan på undersökta hus och personer är lång, mycket lång – och innehåller många bekanta namn även från vår tid.

BEVAKNINGEN AV HANGÖ UDD upphörde i slutet av oktober 1854, för att börja på nytt våren 1855. Kapten Hall hade fått ett större fartyg som erkänsla för sina bedrifter sommaren innan. Fartyget i fråga, HMS Blenheim var betydligt större än lilla Hecla och förde över 60 kanoner. Men i gengäld var det även mycket klumpigare och hade därför fått ett par små kanonbåtar till följeslagare. Dessa två, Snap och Stork var desto rörligare, förde tre kanoner, hade propellerdrift och ett deplacement på ungefär 350 ton. Blenheim låg mest för ankar i samma vik där Hecla legat föregående sommar. Ibland gjordes färder inåt Finska viken, men Blenheim kan inte bindas till några händelser i Ekenäs skärgård förrän hösten 1855. Mycken dramatik utspelades emellertid under sommaren och på senhösten och naturligtvis var det vår vän kapten William Hutcheon Hall som var i full fart; de historierna hör inte hit.

ALLDELES I SLUTET av september företog Hall en räd längs kusten österut. Snap och Stork började färden med att förstöra en optisk telegrafstation i Tvärminne. En sådan station bestod vanligen av en liten koja som manskapsskydd och en mast för signalering. Stationerna måste vara inom synhåll för varandra och därför gärna placerade på högre ställen i terrängen. Färden gick vidare och följande mål var av allt att döma telegrafen på Koön. Den var högt uppe på berget varför den troligen inte gick at skjuta sönder. Troligen satte Hall folk i land och kanske var han själv med i truppen. Antagligen var det här han fick sig berättat att Vitsand skulle vara befäst och dessutom avspärrat med en bro. Mera behövdes inte för Hall, följande mål var Vitsand. Vid denna tidpunkt fanns endast ett boställe på Koön, ett fisketorp i den vackra viken som med rätta kallas Grönvik och där släkten Sjöberg haft sitt hem sedan snart hundra åt.

Hall fortsatt alltså mot Vitsand och kunde från Björnholmsfjärden konstatera att någon bro var det visserligen inte men nog en spång. Spången måste ha varit nödvändig för att dra upp de järnlänkar med vilka sundet var spärrat. Den genast efter föregående sommars strid uppkastade skansen visade sig vara försedd med några kanoner. Hall närmade sig och lät sig beskjutas i avsikt att utröna hur långt försvarets kanoner bar. När det var gjort kunde han konstatera att Snaps och Storks kanoner bar längre. Hall rapporterar:

”Jag fortsatte beskjutningen i två och en halv timme och drog mig därefter tillbaka endast för att under dagsljus navigera tillbaka längs den svåra farleden. Jag hade all orsak att förmoda att de otaliga rundkulor och granater som föll ner på försvarsanläggningen förorsakade ansenliga skador.”

Skadorna bestod från vardera sommarns beskjutning mest i att virket härifrån skadade ramsågens klingor på sågverket i Skogby.

DENNA STRID HAR ALDRIG återgetts och ej heller noterats, kanske beroende på att i Vitsand fanns endast ryska trupper vid tillfället. Den återstående tiden var Hall fortfarande mycket aktiv i Hangö. Han lät lyfta upp några av de kanoner som flugit i havet då fästningen sprängdes. Han lät hugga upp den sk engelska linjen, han steg i land i Hangö hamn och brände statliga byggnader och slutligen lät han ordna en procession till begravningsplatsen invid hamnen där han förmodade att några engelska sjömän från HMS Cossack var begravda. Så var nu inte fallet, men en engelsk sjöman torde finnas där förutom den finländska kaptenen Lundström, skjuten vid samma tillfälle, den 5 juni 1855.

Blenheim blev avlöst av ett annat fartyg senare på hösten och stävade till Fårö på Gotland. Där deltog Hall i reparationen av Arrogants ångmaskin. Troligen misslyckades reparationen och fartyget fick segla hem.

Den som besöker London och Science Museum skall inte försumma att bese ångmaskinen, ty den finns där!

DEN KAPADE FISKAREN RÖMANS egendom hade blivit beslagtagen på grund av misstanken om frivilligt samröre med fienden. Men då Röman inte återkom efter fredsslutet gjordes en hemställning att, som man kanske med rätta förmodade, att änkan skulle återfå stället – vilket även skedde. Länge har dessa raders skribent sökt spår efter Röman och Bergman, utan att lyckas. Kanhända någondera avsågs med texten i Arrogants logg: ”Put pilot onboard prizevessle”, dvs Augusta som seglades till England efter Vitsand. Bergman som var förhållandevis ung, kanske i 25-30 års åldern kan mycket väl ha övergått i engelsk tjänst. Flottan var ständigt underbemannad. Efterforskningarna har inge gett något resultat.

En glimt av Röman ger konstnären Brierly som befann sig i Hangövattnen ombord på ett annat engelskt fartyg. Han sade sig ha hört från Arrogant att den ”gamle mannen var mycket nedstämd”, då han insett att han inte skulle kunna återkomma till hemmet efter att ha samarbetat med fienden. Kanske koleran tog Röman, kanske sattes han i land någonstans som man oftast gjorde – Fårö skulle kunna vara en sådan plats. Men även där finns en engelsk grav för koleraoffer från engelska flottan. Graven är vackert belägen nära stranden omgärdad av tjocka fartygskättingar, stadiga kortvuxna havsstrandfuror susar där medan Östersjöns vågor rullar mot sandstranden.

Tanken att Tvärminnebon Röman skulle ha fått sin grav där känns bra.

Artikelförfattaren P-E Nyman är pensionär, sergant h.c. och samlare av gamla vapen.
Adress: Björneborgsvägen 5 K 129, 00350 HELSINGFORS
Tfn: 0500 707307