Tidskriften Skärgård

Årgång 29 Nr 2 / 2006
Tema: Åländska skärgårdskommuner

Kommunstrukturen på Åland – reflexioner ur skärgårdssynvinkel

TEXT: MAGNUS SANDBERG

Debatten kring den så kallade kommunreformen har under senare tid varit intensiv på fastlandet. Även landskapet Åland har smittats av debatten på fastlandet, även om utgångsläget på Åland är ett annat.

Kommunreformen på fastlandet, som i nuvarande form förr eller senare utmynnar i en ramlag med en hittills oklar grad av statlig styrning av kommunstrukturen, torde innebära att även den Åländska kommunstrukturen kommer att granskas närmare inom en snar framtid.

Min avsikt med denna artikel är att med hjälp av iakttagelser beskriva skillnaderna mellan det fastländska och det åländska systemet mot bakgrund av de processer som är pågående, och även i någon mån fästa blicken på sådana faktorer som kan anses ha betydelse för vilken inriktning utvecklingen ges. Avsikten är också att föra ett resonemang kring framtiden för små kommuner i allmänhet och skärgårdskommunerna i synnerhet.

1.1 Landskapet Åland och kommunerna

Den åländska självstyrelsen innefattar bland annat lagstiftningsbehörighet när det gäller kommunförvaltningen. Kommunförvaltningen styrs av kommunallagen för landskapet Åland som avviker från den fastländska lagen på ett antal punkter, även om likheterna är fler än skillnaderna. Även lagstiftning som styr centrala funktioner som grundskola och dagvård är av Åländskt ursprung. Inom socialsektorn är flertalet av de lagar som styr verksamheten s k blankettlagstiftning, dvs rikslagar som bringats i kraft med stöd av blankettlagar som konstaterar att lagen gäller på Åland, helt eller till vissa delar.

Ålands landskapsregering finansieras av Finska staten genom en basfinansiering som utgör 0,45 procent av statens inkomster. Utöver detta utgår en ”flitpeng”, som förenklat består av överskottet av skatteintäkter per capita som härrör från landskapet Åland jämfört med landets medeltal. Landskapet finansierar i sin tur kommunernas verksamhet till en del genom ett landskapsandelssystem, som avviker från fastlandets statsandelssystem på de flesta punkter. En fullständig presentation av systemet skulle kräva en skild artikel, men i korthet fördelas landskapsmedel för driftsutgifter utgående från basbelopp (oftast baserade på åldersstruktur) alternativt invånarantal, multiplicerat med en koefficient som avgörs av vilken bosättningsstrukturgrupp (skärgårdskommuner, randkommuner, centralkommuner, Mariehamns stad) kommunen ifråga tillhör.

Ett eget kapitel i en presentation av landskapsandelssystemet skulle utgöras av kompensationer som uppstått som en följd av förändringar i förhållandet mellan stat och kommun på fastlandet, vilka i sin tur oftast uppkommit i samband med förhandlingar om statsbudgeten. Till exempel utgår en landskapsandel som kompensation för utökat förvärvsinkomstavdrag i beskattningen, en uppgörelse mellan staten och kommunerna som på fastlandet klarerats inom ramen för statsandelssystemet. Sammanfattningsvis består landskapsandelssystemet av landskapsandelar för drift, som berörs ovan, och landskapsandelar för anläggningsprojekt. De senare har utgjort den stora skillnaden mellan fastländska kommuner och Åländska kommuner under senare tid. Under i synnerhet slutet av 1990-talet bidrog de förhållandevis generösa reglerna för landskapsandelar för anläggningsprojekt till en byggboom bland de åländska kommunerna. För en skärgårdskommun är stödprocenten för anläggningsprojekt inom t ex socialvården 65 procent av godkända byggkostnader.

På senare år har porten gjorts trängre genom bland annat normer för skolbyggnader och genom att tilldelningen av anslag minskats i senare års landskapsbudgeter. Men fortsättningsvis är så gott som alla anläggningsprojekt i kommunal regi på Åland till en del finansierade av landskapet. Byggande med ”hårda pengar”, utan stats- eller landskapsbidrag, som numera är regel på fastlandet förekommer endast i mycket liten omfattning på Åland.

Medan det fastländska statsandelssystemet reformerats har det Åländska landskapsandelssystemet inte genomgått några nämnvärda förändringar sedan det redan då föråldrade systemet för fördelning av inkomster från samfunds- och kapitalinkomstbeskattningen ersattes inför år 2002. Behovet av en översyn av landskapsandelssystemet är stort, och vissa förberedelser har vidtagits för en översyn av systemet.

1.2 Kommunstrukturen på Åland

Åland består av ca 27 000 invånare, fördelade på 16 kommuner, varav Mariehamns stad är den största och tillika den enda staden i Landskapet. Minst av kommunerna är Sottunga, med ett invånarantal på runt 130 personer. Den uppdelning i bosättningsstrukturgrupper som, med vissa undantag, används i officiella sammanhang är Mariehamn, centralkommuner, randkommunerna och skärgårdskommunerna.

Av Ålands 16 kommuner har nio (9) under 1000 invånare, och av dessa nio har hela sex kommuner under 500 invånare, bland dessa återfinna skärgårdskommunerna undantaget Föglö och Brändö, som har drygt 600 respektive drygt 500 invånare. Utöver Mariehamn med nästan 11 000 invånare är det endast Jomala och Finström som når över 2000 invånare.

1.3 Ansvarsfördelningen kommuner/landskap

Ålands kommuner sköter med några undantag samma uppgifter som fastländska kommuner. De främsta undantagen är hälso- och sjukvård inklusive specialsjukvård samt andra stadiets utbildning.

Sjukvården sköts av Ålands Landskapsregeringen inom ramen för Ålands Hälso- och Sjukvård, ÅHS. ÅHS har utvecklats från Ålands Folkhälsoförbund, och hanteringen övertogs gradvis av landskapsregeringen fram till och med mitten av 1990-talet. Fördelningen av hälso- och sjukvårdens kostnader mellan kommuner/landskap har klarerats inom ramen för landskapsandelssystemet. Kommunerna finansierar fortfarande vård på Gullåsen, som är en bäddavdelning i anslutning till Ålands Centralsjukhus, även om förhållandet vad gäller finansieringen är under utredning.

Eftersom socialvården sköts av primärkommunerna och sjukvården av Landskapet Åland genom ÅHS är det inte sällsynt med gränsdragningsproblem, där svårigheterna består i att definiera vad som är socialvård, kommunens skyldighet, och vad som är sjukvård, landskapets ansvar.

I synnerhet inom den öppna åldringsvården, i lagstiftningen definierad som hemservice, är ansvarsfördelningen många gånger oklar och uppgiftsfördelningen kommuner/ÅHS varierar mellan kommunerna. Eftersom verksamheten administreras av olika huvudmän är samarbete ofta beroende av ett väl fungerande samarbete kommunen/ÅHS på lokalplanet, och på att ÅHS primärvård har resurser att sköta sådana uppgifter som per definition är sjukvård.

I praktiken varierar resultatet, och tendensen är att kommunerna på grund av praktiska omständigheter åtar sig att sköta sådana funktioner som man på basen av den övergripande ansvarsfördelningen inte borde befatta sig med, samtidigt som ÅHS med förklaring i kostnadsutvecklingen inom verksamhetsområdet tenderar att definiera sina skyldigheter allt snävare.

Det är även värt att nämn att de Åländska kommunerna sköter vissa åtaganden som på fastlandet sköts av Folkpensionsanstalten. Exempelvis beviljas hemvårdsstöd för barn under 3 år som inte är i kommunal dagvård.

1.4 Utredningar av kommunstrukturen/landskapsandelssystemet

Ålands landskapsregering har, i samband med senaste ombildning, upptagit målsättningen att närmare se över den Åländska kommunstrukturen inom mandatperioden, som i detta fall sträcker sig till och med slutet av 2007. Som en del i arbetet skall även Landskapsandelssystemet, Landskapet Ålands motsvarighet till statsandelssystemet i riket, ses över.

Utredningen av den Åländska kommunstrukturen förefaller ännu i skrivande stund (maj 2006) att befinna sig i ett inledningsskede.

Enligt uppgifter från Ålands Landskapsregerings kansliavdelning har ÅSUB getts uppdraget att göra en förstudie av en kommunreform på Åland, med målsättningen att ”definiera begrepp och uppställa sambands – och motsatsförhållanden” i anslutning till kommunstrukturen. Det saknas veterligen uppgifter om förstudiens fortsatta användning.

Genomgången av landskapsandelssystemet genomförs av Ålands Landskapsregering representerad av finansavdelningen och social- och miljöavdelningen i samarbete med Ålands kommunförbund. Genomgången är uppdelad i minst tre olika utredningsgrupper; Utredningsmannen Robert Lindfors utredning om ansvarsfördelningen kommuner/landskap, en partssammansatt utredningsgrupp med medlemmar från Ålands kommunförbund och Ålands landskapsregering med uppdraget att se över möjligheterna att minska regleringen av kommunernas interna organisation med tyngdpunkt på lagstiftning, samt en utredning över åldringsvården i Landskapet Åland.

Gemensamt för utredningarna är att de är pågående, och att chanserna för att utredningarna skall leda till konkret resultat inom nuvarande mandatperiod minskar dag för dag. Landskapsregeringens mandatperiod löper ut 2007, val till lagtinget och de åländska kommunernas kommunfullmäktige hålls i oktober 2007. Den åländska kommunstrukturen är således en potentiell valfråga, även om få av de politiska partierna har frågan högt på den politiska agendan.

2. Hotbilder för skärgårdskommunerna

Skärgårdskommunerna har speciella verksamhetsförutsättningar att hantera, och effekterna av vissa specifikt åländska fenomen ser annorlunda ut ur ett skärgårdsperspektiv än ut ett ”faståländskt” perspektiv.

Jag försöker under denna punkt ringa in några problem som kanske syns speciellt bra i de åländska skärgårdskommunerna.

2.1 Självstyrelsens nackdelar, skärgården som landskapets ”bakgård”

För att teckna en någorlunda fullständig bild av skärgårdskommunernas existensförutsättningar nu och framöver är det omöjligt att inte komma in på effekterna av det som allmänt benämns som självstyrelsens grunder. Min avsikt med denna beskrivning är inte att ge en fullständig redogörelse över lagstiftningen och regelverket, utan mera att beskriva upplevda effekter av regelverket, specifikt ut skärgårdsperspektiv.

Som en central del i det åländska självstyret ingår bestämmelser om hembygdsrätt, näringsrätt och jordförvärvsrätt. Hembygdsrätten, som är medfödd för ”infödda” ålänningar och som för inflyttade med finländskt medborgarskap kan anhållas efter att man vistats 5 år i landskapet, ger rösträtt och valbarhet i kommunal- och lagtingsval, rätt att förvärva fast egendom och rätt att bedriva näring. Den som är stadigvarande bosatt utanför landskapet Åland i mer än 5 år går miste om sin hembygdsrätt.

Näringsrätten anses vara ett skydd för det svenska språket, men har bevisligen också andra effekter. Näringsrätt kan ansökas separat, och beviljas i de flesta fall, dock alltid med tillägget att verksamheten skall bedrivas på svenska språket.

Jordförvärvsrätten är den del av självstyrelsens grunder som tydligast inverkar på existensförutsättningarna i skärgården. Effekterna kan anses vara såväl positiva som negativa. Jordförvärvsrätten har otvivelaktigt bidragit till att bibehålla en relativt orörd skärgårdsmiljö, eftersom fritidsbebyggelsen jämfört med omgivande regioner är begränsad. Detta kan i sin tur anses vara såväl positivt som negativt.

Eftersom jordförvärvsrätten är ett starkt styrinstrument kan vissa grundläggande effekter iakttas i skärgården. Eftersom ”marknaden” för exempelvis ett egnahemshus i skärgården som är utbjudet till försäljning i princip är begränsad till de personer som innehar åländsk hembygdsrätt eller på annat sätt erhållit jordförvärvsrätt har detta otvetydigt konsekvenser för prisbildningen på fastigheter i skärgården. Vissa undantag kan förekomma, men som huvudprincip består de potentiella köparna av ålänningar med hembygdsrätt. Råkar fastigheten sedan ligga i någon av de östra skärgårdskommunerna, Brändö; Kumlinge eller Kökar, inverkar avstånd och förbindelser ytterligare på prisbildningen. Restiden från Mariehamn med omnejd, där huvuddelen av den Åländska befolkningen och därmed marknaden är bosatt, ut till Brändö eller Kökar är i praktiken minst 4 timmar enkel resa.

Fenomenet är välkänt från andra glesbygds- och skärgårdsregioner, men regleringen i kombination med den begränsade marknaden förstärker effekten. Det är exempelvis inte ovanligt att priset på ett markområde som kan lämpa sig för fritidsbebyggelse är en tiondel i Brändö jämfört med motsvarande område i Iniö eller Houtskär i Åboland med likartade förbindelser och geografi. I detta fall är den administrativa gränsen mitt i Skiftet väldigt skarp.

Ur ett samhällsperspektiv har prisbildningen på fastigheter i den Åländska skärgården ett flertal negativa effekter. I och med att fastighetsvärdena generellt är låga är även säkerhetsvärdet i fastigheterna begränsat, viket inverkar menligt på tillgången på kapital för investeringar i produktionsmedel. Det låga priset på råmark gör även att fastighetsaffärer, även försäljning av bostadstomter, ofta upplevs som ointressanta på grund av att förtjänsterna inte står i proportion till det upplevda värdet av markområdet. I ytterskärgården finns dessutom oftast ingen skogsbruksaspekt när skogsbestånden är sådana att avkastningen är ringa eller ingen alls. Samma utveckling kan skönjas vad gäller jordbruksmark, om än med något större variation mellan kommunerna.

Fastigheternas marknadsvärde gör även byggandet av egnahemshus till en stor risktagning, i och med att marknadsvärdet vid en eventuell försäljning betydligt understiger byggkostnaderna. I takt med att primärnäringarnas betydelse ur sysselsättningssynpunkt ständigt minskar förutsätts en stor målmedvetenhet kombinerat med en stor flexibilitet av dem som väljer att bosätta sig permanent i skärgården. För att kunna bo permanent i skärgården skall man för det första acceptera och klara av den ekonomiska risken i anslutning till boendet, samtidigt som man bör ha beredskap att sysselsätta sig själv alternativt söka sig en utkomst någon annanstans. Någon annanstans ur skärgårdsperspektiv innebär ofta sjöarbetsplatser eller veckopendling. Det senare förutsätter därtill för det mesta en andra bostad.

Summan av den ekonomi som är verklighet som en följd av regleringarna som beskrivs ovan i kombination med avstånd och restid är att möjligheterna att skapa tillväxt är kraftigt kringskurna i de flesta Åländska skärgårdskommuner. Undantagen utgörs tills vidare av Vårdö och Föglö, som i kraft av kommunernas geografiska läge i form av kortare avstånd till marknaden har utvecklats i en annan takt än övriga skärgårdskommuner.

Effekterna av jordförvärvslagstiftningen torde vara välkända för Ålands landskapsregering och politikerna i landskapet. Det oaktat är frågan i det närmaste tabubelagd, och det förefaller råda en enighet om att inte diskutera effekterna av jordförvärvslagstiftningen. Sittande landskapsregering har till och med officiellt kommit överens som att inte ta upp frågan till behandling under mandatperioden, eftersom man är ”nöjd med jordförvärvslagstiftningen”. De slutsatser som man kan dra av detta är att de nackdelar som skärgårdskommunernas befolkning bevisligen drabbas av väger lätt i förhållande till de hotbilder som relativt ofta målas upp för att beskriva hur samhället kunde te sig om man lättade på skyddet för det specifikt åländska.

2.2 Närhetens pris

Utöver de yttre och lagstiftningsmässiga förutsättningarna präglas vilken som helst liten organisation av interna rutiner och arbetssätt, ”företagskultur”. I många av de små Åländska kommunerna är förvaltningen, tjänster och tjänstemän, ett relativt nytt påfund. Vanligtvis anställdes den första tjänstemannen relativt sent, och inledningsvis (1960 – 1980-talet) fråga om kombinerade funktioner och deltidsarbete.

I gengäld har det funnits en mängd små nämnder där rollfördelningen sedd ur dagens förvaltningsperspektiv många gånger var ytterst oklar, och gränserna mellan beredning, beslut och verkställighet var otydliga. I många stycken fungerade dessa nämnder mera som en frivillig förening än som ett beslutande organ, sett ur dagens perspektiv.

I takt med att lagstiftningen utvecklats i riktning mot en mindre reglerad förvaltning med färre lagstadgade nämnder har funktioner slagits samman och små nämnder försvunnit, medan arbetssättet och synen på kommunens förvaltning i någon mån hållits kvar vid det gamla. I bästa fall har detta tagit sig uttryck i form av en sund skepsis mot byråkratiseringen av kommunalförvaltningen, i andra fall har minnet av det gamla och det friare arbetssättet närt ett synsätt där förvaltningen och de demokratiskt valda organen anses stå i en sorts motsatsförhållande. Det senare synsättet riskerar att skapa stelbenta arbetsmetoder präglade av ömsesidig övervakning och detaljstyrning, där arbetsfördelningen mellan nämnd/styrelse och tjänsteman är sådan att allmänhetens intressen och i vissa fall rättssäkerheten blir lidande. Som typexempel på ärenden som är svåra att hantera under sådana omständigheter är frågor där kommunen har en arbetsgivarroll. Där riskerar jantelagen att tillämpas framom arbetsavtalslagar och kollektivavtal.

Små förhållanden där alla känner alla skapar även förutsättningar för vänskapskorruption i de flesta sammanhang, och i skärgårdskommunerna bidrar den relativa isoleringen till att riskerna är om möjligt ännu större. Svårigheten ligger i att hålla sig neutral när de beslut som skall fattas rör ens närmaste eller ens bekanta. Fastän jävsregler följs till punkt och pricka kan man inte förebygga att närhetsaspekter i relativt stor utsträckning påverkar beslutsfattandet.

Med kommuner i storleksordningen 300 – 1000 personer uppstår även praktiska problem när förtroendevalda organ skall tillsättas. Väljarnas förtroende för en plats i kommunfullmäktige kan i vissa fall innebära så lite som 8 eller 9 röster, vilket medför att alla som vill ställa sig till förfogande för det mesta blir invalda. Utmaningen är att hitta intresserade för nämndposter och övriga förtroendeuppdrag. Sett till den röstberättigare andelen av befolkningen är det inte sällsynt att antalet förtroendeposter utgör så stor andel som 20 procent, och faran består i att förtroendeuppdraget accepteras mera på grund av att man uppfattar det som ett obligatorium än av verkligt intresse att engagera sig.

2.3 Miljövård in absurdum?

Den Åländska skärgården har liksom övriga närliggande regioner genomgått en kraftig strukturomvandling under de senaste femtio åren, och utvecklingen håller i sig. Traditionella skärgårdsnäringar som fjällfiske och jordbruk i liten skala har minskat kraftigt, och med dessa har även befolkningsmängden minskat. Ersättande näringar har uppstått i någon utsträckning. Den näring som har haft och fortfarande borde ha den största potentialen är fiskodling, en näring som ur sysselsättningssynpunkt torde vara den viktigaste näringen näst sjöfarten i de Åländska skärgårdskommunerna.

Fiskodlingen som näring är kapitalintensiv, odlingarna åtnjuter i regel inte samhällsstöd, och riskerna, men även de potentiella vinsterna, är relativt stora för den som helhjärtat satsar på näringen. Problemet är att näringen är kontroversiell, och på Åland till och med långt mer kontroversiell än i någon av de omkringliggande regionerna. Samtidigt som man i Sverige talar om att utveckla det som där benämns vattenbruk förefaller Landskapsregeringen på Åland ha en rakt motsatt handlingsplan för landskapets fiskodlingar.

Sedan Landskapet Åland övertog och överförde hanteringen av miljötillstånd på ett eget organ, Ålands Miljöprövningsnämnd, under senare delen av 1990-talet har debatten ofta gått het kring svårigheterna för fiskodlingarna att få förnyade miljötillstånd. I bakgrunden finns luddig lagstiftning, i detta fall Vattenlagen för landskapet Åland, som försvårat hanteringen. Ytterligare har tillstånden för fiskodling, i de fall där sådana har beviljats, i regel beviljats för 5 år, vilket är en kort tid mot bakgrund av den insats som krävs för att driva en fiskodling. Missnöjet bland näringsutövarna har spätts på av långa handläggningstider, som en följd av att Ålands Miljöprövningsnämnd haft begränsade personella resurser för att utföra handläggningen av tillståndsärenden.

I offentligheten kämpar näringen mot starka bakgrundskrafter. På Åland har motståndarna till fiskodlingar organiserat sig i Vattenskyddsföreningen på Åland r.f., vars skickligt iscensatta kampanjer i offentligheten tydligt har försvårat näringens förutsättningar.

Kulmen för kampanjerna torde ha infallit under hösten 2005, när Ålands Landskapsregering offentliggjorde ett förslag till miljöhandlingsprogram, som bland annat tog sikte på att nedmontera fiskodlingsnäringen över en 10-årsperiod. Förslaget till miljöhandlingsprogrammet ledde dock till starka motreaktioner, och har veterligen ännu inte slutgiltigt behandlats av Ålands Lagting. Miljöhandlingsprogrammets påstått vetenskapliga underlag kan och bör ifrågasättas, men framför allt måste man fråga sig med vilken rätt Ålands Landskapsregering på huvudsakligen populistiska grunder går ut med ett dokument som skulle det verkställas innebar dödsstöten för en av de viktigaste näringarna för befolkningen i skärgårdskommunerna. Fiskodlingen är till exempel ryggraden i landtransportsystemen i åtminstone Föglö och Brändö, bland andra kringeffekter som näringen bevisligen har. Att skrivningarna i förslaget till miljöhandlingsprogram ackompanjerades av vaga löften om samhällsstöd för ersättande näringar gör inte saken mindre allvarlig.

Landskapsregeringen förefaller att anse sig ha tillräckligt med resurser för att kväva en näring, som i omgivande regioner anses som utvecklingsbar, och vars produkter är både efterfrågade och förhållandevis hälsosamma.

3. Skärgårdskommunen – paradiset

Resonemanget under föregående utgick från speciella svårigheter. Skärgården är långt ifrån enbart problem. Tvärt om – skärgårdskommunerna har om inte många så i alla fall flera potentiella fördelar, som talar för tillväxt, fortsatt välstånd, och en likartad eller bibehållen kommunstruktur med nödvändig bredd i serviceproduktionen.

3.1 Lugnet som konkurrensfördel

Som motvikt till ett hetsigare tempo på arbetsmarknaden torde efterfrågan på lugn och ro på sikt öka. I skärgården finns lugnet i riklig mängd, och på lämpligt avstånd från närliggande större städer. Ur internationell synvinkel torde miljön vara unik, om än hittills något dåligt marknadsförd.

Resurserna finns, det som återstår är för någon att verkligen exploatera detta, med respekt för miljön och med hänsyn till skärgårdens särart. Det relativa lugnet, även under högsäsong, är till stora delar en produkt av regleringen av äganderätten. Vore det inte för jordförvärvslagstiftningen skulle fritidshusbeståndet vara mångfalt större, och lugnet under sommarmånaderna ett minne blott.

3.2 En kreativ miljö – kreativa människor

Skärgården ÄR en kreativ miljö. Naturens karghet och knappa förhållanden genom århundraden har manat fram en klurighet och en seghet som, blott karaktärsdragen ges möjlighet att utvecklas i en positiv kontext, är en konkurrensfördel av stora mått. Detta ”kulturarv” är värt att ta fasta på, och låta de positiva egenskaperna vinna över den småskurenheten och slutenhet som även tenderar att förekomma i mindre samhällen.

Skärgårdskommunerna skulle vinna på en ökad öppenhet gentemot omvärlden. Åldersstrukturen i skärgårdskommunerna är till och med sådan att ett tillflöde av nya människor är en förutsättning för att vitala samhällsfunktioner skall kunna bibehållas. Befolkningsökningen måste komma utifrån, och om ökningen skall vara bestående måste de nya invånarna accepteras och göras till en del i samhällena. På riktigt.

3.3 Genuin omtanke om miljön

Miljömedvetenheten har alltid varit närvarande i skärgården. Det finns en stor och ofta nedärvd kunskap om den miljö man lever och verkar i, en ödmjukhet inför naturens villkor, som är mycket mera än miljömedvetenhet till namnet och av marknadsföringsorsaker.

Oron för de symtom på föroreningar och övergödning som numera ständigt är närvarande i skärgården är genuin, och har förändrat folks uppfattning. Åtgärder för att bevara den genuina skärgårdsmiljön görs på initiativ av lokalbefolkningen. Omsorgen om hembygden och de åtgärder som vidtas för att bevara den unika miljön i skärgårdskommunerna skapar ett mervärde för de boende och en sammanhållning i byarna som överbryggar motsättningar.

4. Finns det en framtid för Ålands skärgårdskommuner?

De Åländska skärgårdskommunerna kämpar för tillfället i motvind. Såväl åldersstrukturen som näringsstrukturen i kommunerna visar att något måste till för att skapa förutsättningar för att skapa återväxt och tillväxt.

När det gäller effektivitet måste alla kommuner se sig i spegeln, även de åländska skärgårdskommunerna. Det finns dåligt fungerande lösningar runtom i kommunerna. Vissa har kanske varit motiverade vid någon tidpunkt, andra kan inte försvaras med rationella argument. Utvecklingen bör gå i riktning mot en större fokusering på de tjänster som erbjuds, inte i vilka byggnader man erbjuder tjänsterna. Dagen politiska klimat i Landskapet Åland förefaller inriktat på ideologiskt högtravande teoretiska resonemang kring maktfördelningen stat - landskap, organisationsbyggande gränsandes till statsbyggande och stora samhällsfinansierade satsningar i centralorten. De senare är ofta byggprojekt av olika slag, för vilka det tycks finnas närmast obegränsade resurser.

Skärgården behöver varken nya organisationer eller skrytbyggen i någon större omfattning. Vad skärgården skulle behöva är en acceptans för de speciella förhållanden som råder, och en ordentlig kartläggning av bristerna i basservicen, och ett åtgärdsprogram med förslag på vilka förbättringar som kan göras. Med rimliga medel.

Förutsättningarna borde vara de bästa. Självstyrelsen utgör verktyget, avståndet till beslutsfattarna är så kort som det kan vara och ekonomiska resurser i form av offentliga medel finns i tillräcklig mängd för att åtgärda åtminstone de mest frapperande bristerna. Till dessa räknas den ofta efterfrågade dygnet-runt-beredskapen för hälsovårdare i skärgården. En trygghetsfaktor för befolkningen, en resursfråga för ÅHS. Kostnaden torde utgöra en bråkdel av vad man satsar på att hyra in specialister för kortare tid för att lappa bemanningen inom specialsjukvården vid centralsjukhuset. Detta är ett av exemplen på frågor som under många års tid dryftats skärgårdskommunerna emellan och som vid otaliga tillfällen framförts till Landskapsregeringen. Hittills har få framsteg skett.

Enligt den rådande dogmen, också i landskapet, skulle kommunerna vara effektivare om de vore större, och invånarna skulle vara nöjdare med den service man åtnjuter om man skulle tillhöra en större kommun. Uppfattningen är seglivad, men ingen har hittills riktigt lyckats presentera bevis för att så skulle vara fallet. Det är givet att vissa saker är dyrare när man slår ut en oundgängliga baskostnaden för att producera viss service på ett mindre antal kommuninvånare. Så är det med barndagvård och undervisning, till exempel. För de Åländska skärgårdskommunernas vidkommande saknas det ändå oftast alternativ till existerande strukturer. När det gäller grundskolor så finns det, Brändö undantaget, en i varje skärgårdskommun. Mindre än så kommer man sannolikt inte undan med om man vill ha någon befolkning kvar i området, oavsett kommunindelning.

Orsaken är helt enkelt avstånden. Det är svårt att tänka sig att föräldrar, som upplevt nuvarande lösningar, skulle acceptera skolresor på två timmar enkel resa när det är dag för 7-åringen att börja skolan. Basservicen måste finnas på ort och ställe. Skärgårdskommunerna producerar basservicen, och inget talar för att servicen skulle bli bättre om besluten skulle fattas på en högre nivå. Alternativet är inte större förvaltningsmässiga enheter. Alternativet är att upprätta en utrymningsplan.

Magnus Sandberg är kommundirektör i Vårdö kommun.
Vårdöbyväg 11, AX-22550 VÅRDÖ
Tfn 018-47900, e-post: magnus.sandberg@vardo.aland.fi
Hemsida: www.vardo.aland.fi