Tidskriften Skärgård

Årgång 29 Nr 2 / 2006
Tema: Åländska skärgårdskommuner

INLEDAREN

Ålands skärgårdskommuner behöver draghjälp

I juni 1978 deltog jag i föreningen Ostrobothnia Australis´ exkursion till Åland. Som värd fungerade Ålands fågelskyddsförening. Läraren, kulturarbetaren och ornitologen Göran Andersson fungerade som guide. Det är två saker som jag spontant minns från den resan: häckande rödspovar på Hagaslätten och strömmingsfyllda trålare vid Kumlinge färjfäste. De senare förevigades med kameran. En av bilderna använde jag i mitt första nummer av denna tidskrift (4/2000), dokumenterande två Kumlingefiskare som till knäna står i strömming och skyfflar den glittrande fisken i stora plasttunnor: en äldre man i en nött reklammössa och en yngre man med långt svallande hår. En annan bild från samma resa använde jag i tidskriften Skärgårds Ålandsnummer (4/2001), två präktiga trålare förtöjda sida vid sida. I Kumlinge. Det var då.

TILL OCH MED fisklukten finns kvar i minnesfilen när jag reflekterar över detta i mitt tält intill samma färjfäste en juninatt 2006. Jag är på rundresa i den åländska skärgården för skaffa kompletterande bildmaterial till detta temanummer, och får inte plats på kvällens sista färjtur till Torsholma. Alltså är det den tidiga morgonturen som får gälla och jag reser mitt tält på en betonggård bakom en till synes övergiven industrihall. I hamnen är det tyst och stilla. En våg av nostalgi tar över för ett kort ögonblick när jag konstaterar att mycket av det som formade intrycken för snart trettio år sen har försvunnit från scenen: trålarna, strömmingarna, fisklukten och rödspovarna. Och Göran A har flyttat till fåglarna på Öland. I en artikel i Vasabladet (28.7.1978) avslutar jag min Ålandsrapport så här: ”Under hemfärden via den östra skärgården kunde världens vackraste skärgård beskådas. Öar så långt ögat (eller kikaren) nådde, utan störande sommarstugor. I stället stränder och vatten fyllda med sjöfågel, vallande sina ungkullar. Annat än villaslummen längs den österbottniska kustremsan.” Det senare uttalandet fick jag sen äta upp när arga villaägare i Vasa skärgård försvarade sina stugidyller på tidningens insändarsida. Hur täcktes jag kalla deras kära sommarparadis för villaslum? (trots att varje kvadratmeter av områdets stränder är bebyggda i allehanda stilar).

Från nollfemfärjans däck mot Torsholma i juni 2006 ser skärgårdslandskapet fortfarande ut som den gjorde 1978; världens vackraste. Åtminstone det är sig likt.

I DETTA NUMMER är det den åländska skärgårdens röst som gäller. Som har mycket gemensamt med landets övriga glesbygdsområden, bland annat det att man blir allt mer beroende av centralorternas och det offentligas välvilja, av statens, landskapet – och många andra utomståendes viljor. Ofta med katastrofala följder för de glest befolkade kommunerna. Om inte festtalen räknas, är det få som stöder glesbygden. På riktigt. Och glesbygdens röst blir allt svagare med sitt sviktande befolkningsunderlag; en ond cirkel. På Åland liksom i ”riket” fokuseras tillväxten runt ett fåtal tillväxtområden samtidigt som periferin mår dåligt. När det gäller den åländska glesbygdsproblematiken är det aningen förvånande att inte landskapsregeringen mera aktivt hjälper till att sänka de juridiska trösklarna för att underlätta en aktiv inflyttning till skärgårdskommunerna. Landskapet Åland är ju ändå enhetligt och hanterbart med korta avstånd mellan medborgare och beslutsfattare.

DET ÄR FLERA engagerade skribenter i detta nummer som också efterlyser ett större engagemang bland skärgårdsborna själva; det är ju markägarna som sitter på de resurser som behövs för att hålla småkommunerna levande. För att få inflyttning behövs attraktiva tomter. Råmark med ”tomtpotential” finns det hur mycket som helst av på bylanden, som kunde planeras av kommunen och ”förädlas” på ett bekvämt och attraktivt sätt. Till nytta både för markägare, lokalsamhälle och lyckliga husägare. I Brändö är man på god väg med ett pilotprojekt där planering av privata markområden kan öppna ett utbud av behövliga tomter för åretruntboende, också för sådana som saknar rätt att förvärva jord på Åland. För att arbetsplatser skall fungera som en utvecklingsnyckel och entreprenörskap som ledord, behövs attraktivt boende. Också det en cirkel. För många av dagens generation gäller nyckel-i-handen principen, det är man van vid i tätorterna. Det är svårt att förvänta sig en aktiv inflyttning i den åländska skärgården med dagens höga trösklar, åtminstone för en icke ålänning.

PÅ SAMMA SÄTT borde ett planerat fritidsboende i vissa områden kunna förverkligas, för att locka till sig folk med kapital. Tänk på att Kumlinge som ligger mitt i världens vackraste skärgård har ett strålande fint outnyttjat flygfält, bara några timmars restid från miljoner välsituerade européer! Varför utnyttjas inte den möjligheten? Tala sen om geografisk isolering; kanske handlar det snarare om en mental eller en juridisk sådan? Dylika hinder finns det gott om på Åland. Hembygdsrättsinstrumentet och självstyrelselagen har blivit något av en kvarnsten för utvecklingen av de åländska skärgårdskommunerna. Kanske det skulle vara dags för en skärgårdslag som skulle ge skärgårdskommunerna en större rörelsefrihet, via reglerade undantag? Det är många i skärgården som vet att det börjar bli bråttom, att något radikalt måste göras för att rädda kommunernas livskraft. Mycket står och faller med draghjälpen från Mariehamn.

FÖR UNGDOMARNA i de åländska skärgårdskommunerna gäller det att under känsligaste tonårstid flytta bort från skärgård och skärgårdskultur, för att kunna fortsätta skolgången. Det är tufft. Både för ungdomarna själva, deras familjer och för skärgårdssamhället. Eftersom ungdomarna under mycket formativa år präglas av ett bekvämt, urbant samhälle kan det också i slutändan vara förödande för glesbygden. Ett bekant fenomen också i andra regioner. Men det finns alltid ungdomar som vill tillbaka, som känner en stark tillhörighet med sin ursprungskultur i världens vackraste skärgård. I detta nummer träffas några. Läs till exempel om den unga företagaren Jonas Danielssons tankar om attitydproblem; en härlig text. Så visst finns det hopp. Eftersom många förväntas ”skräddarsy sitt eget liv” via entreprenörskap och företagsanda borde också detta finns med i skärgårdsungdomarnas studieplaner. På alla nivåer. Finns det beredskap och förståelse för sådant? Kanske behövs det helt enkelt ”mindre snack och mera verkstad”, som en av ungdomarna uttrycker sig i detta nummer.

PROJEKTET FÖRETAGSAM SKÄRGÅRD är ett exempel på satsningar som behövs i Ålands skärgård. Det är skärgårdskommunernas gemensamma utvecklingsprojekt ”som syftar till att vidta sådana åtgärder som har en stimulerande åverkan på företagsamheten i skärgården”, för att låna en fras ur deras projektdokument. Mera information om projektet hittas på hemsidan www.foretagsam-skargard.net Projektet har varit framgångsrikt och verksamheten kommer att fortsätta i annan form när projekttiden går ut detta år. Det är också tack vare de duktiga projektledarna Camilla Wahlsten (Kumlinge) och Lis Karlsson (Föglö) som tidskriften Skärgård fått ihop detta temanummer. Utan deras hjälp hade vi inte fått med så många duktiga artikelskribenter från den åländska skärgården. Tack för det!

Tidskriften Skärgård önskar alla läsare och medarbetare en riktigt fin Skärgårdssommar!

Håkan Eklund, redaktör