Tidskriften Skärgård

Årgång 28 Nr 4 / 2005
Tema: Landskap i förändring

Inledaren

Om attityder och värderingar

Landskapet och naturen omkring oss är inte något som är statiskt. Det har det aldrig heller varit. Uppbyggande och nerbrytande krafter har alltid funnits, både naturliga och skapade, som åstadkommit olika typer av förändring. Mest långsamma och knappt märkbara. Oftast är människans livscykel alltför kort för att se slutresultatet. Ibland är förändringarna snabba och medför drastiska effekter, när vissa tröskelnivåer uppnåtts. Tillståndet i Östersjön är ett exempel på vad som sker när samhället och alla och envar inte i god tid lyssnat till det som forskare i decennier försökt uppmärksamma. Den problematiken utgjorde temat för Skärgård nr 4-2004; kommande generationers dom kan vi bara ana.

I DETTA NUMMER av Skärgård behandlas de ”ytliga” landskapsförändringar som också är en spegelbild av dagens samhälle och den strukturomvandling som aldrig tycks ta slut. Egentligen är kustlandet och skärgården en dubbel förlorare. Först tömdes denna småskaliga glesbygd på fiskarbönder, småbrukare och betesdjur med den påföljden att ett tidigare öppet, vackert och biologiskt rikt kulturlandskap sakta men säkert växer igen och blir skog. Sen har Östersjön till följd av ansvarslöshet och bristande miljöomdöme förvandlats till en övergödd och algmättad lortbassäng som i sin tur leder till att stränder, strandängar, vikar och grunda vatten växer igen och blir täta vassdjunglar. Med det har en stor del av de kvalitativa natur- och kulturvärden degraderats, som framtidens växande besöksnäring så väl skulle behöva. Källan till de flesta problem finns oftast mellan våra öron; så länge vi vägrar att omvärdera våra attityder och ibland göra avkall på en viss standard, utan istället fortsätter att kräva mer och mer av onyttigheter till vilket pris som helst, skapas det inte någon opinion för en sundare värld. Utan massiv opinion mot hotbilderna vågar beslutsfattare, ofta styrda av marknadskrafter och känsliga för politiska motvindar, inte vidta impopulära åtgärder. Tyvärr följer de flesta människor bara med strömmen och bryr sig inte, oberoende av vilka avslöjanden som än görs. Det är enklare så. Alltså får vi den miljö och det liv vi förtjänar

NÄR MEDIERNA I HÖSTAS uppmärksammade oss på att många färjor och kryssningsfartyg som frekventerar våra vatten tömmer sitt avfallsvatten i Östersjön, var det nog en och annan som blev förvånad. Det torde väl inte vara någon god PR för företag som lever av och med Östersjön att inte jobba för ett renare innanhav? Är det inte som att såga av den gren man själv sitter på, att lura sig själv? Det behövs inte alltför många somrar med ruttnande trådalgmattor och stinkande Östersjövikar förrän turisterna, som reser med färjorna, inser att detta vill de inte kasta bort semestertid och -pengar på. Det är något av en paradox att ett allt rikare och förnuftigare kunskapssamhälle inte lyckas stoppa upp den tilltagande fysiska och psykiska ohälsa som drabbar både naturen och människorna. Det är ju inte bara naturmiljön som mår dåligt idag. Vi borde ju veta hur vi kan ordna det bättre för oss.

EFTERSOM KUSTEN, SKÄRGÅRDEN och havet utgör ryggraden i Svenskfinlands fysiska miljö, vårt natur- och kulturarv, vårt kustsvenska ”uterum”, skulle det väl vara all orsak att mera aktivt kämpa för dess välbefinnande. I detta nummer finns många exempel på vad som görs i våra kustbygder och skärgårdsområden för att bevara något av det gamla kulturlandskapet som samtidigt gynnar den biologiska mångfalden. Det finns många exempel på skärgårdsbor och samfälligheter som genomgående vägrat att för egen vinnings skull sälja, exploatera och stycka upp de värdefulla arkipelager som de äger och förvaltar. Oftast är det just tack vare dem som vi har något kvar av detta unika världsarv, oberoende av i vilka skötselplaner de sedan inlemmas. Det skulle också vara skäl att mera aktivt stöda de projekt, organisationer och myndigheter som på många olika sätt försöker hjälpa till att bevara delar av det natur- och kulturarv som våra skärgårdsmiljöer utgör. Istället för att kritisera och misstänkliggöra det som görs, som Forststyrelsen och Miljöcentralerna ofta fått känna av i skärgården. Varför inte inse att de faktiskt värnar om det som vi ärvt från tidigare generationer, till glädje för kommande generationer. Ingen har gett oss fullmakt till att förskingra ett arv bara för vår egen kortsiktiga vinnings skull. Det är vi, just här och nu, som ändå har det yttersta ansvaret för att ta oss an de spillror av vårt natur- och kulturarv som ännu har något av sitt ursprungsvärde kvar. Trots att det inte alltid verkar lönsamt på kort sikt, i monetära mått mätt.

DET PLANERINGSKONCEPT som Forststyrelsen och Miljöcentralen jobbar med i den österbottniska skärgården är ett positivt exempel på hur ett planeringssamarbete kan fungera mellan myndigheter och skärgårdsbor. Här är lokalbefolkningen aktivt inkopplad i planeringsprocessen, från början till slut. Och man skyndar långsamt. Vi skall också hålla tummarna för att Kvarkens skärgård får sitt ”Nobelpris” i form av Finlands första naturvärldsarv på UNESCO:s exklusiva världsarvslista. Det skulle innebära en stor internationell erkänsla för våra unika skärgårdsområden. Ett exempel på det motsatta hittas i Borgå skärgård, i fallet Söderskärs fyr. Här behöver man varken skötselplaner, lokala eller regionala myndigheters eller vattenägares medverkan för att tillsammans komma överens om hur man optimalt förvaltar ett arv. Här traskar aktörerna direkt ”till kungs” på ministerier i Helsingfors och får de tillstånd som behövs för att exploatera en av de mest delikata och hänsynskrävande miljöer vi har längs sydkusten, som dessutom fungerar som ett viltforskningsområde med långa anor. För att förvalta ett kulturarv offrar man ett naturarv; precis som om de skulle stå i motsatsförhållande till varandra. Ett verkligt bottennapp och exempel på hur myndigheter inte borde gå till väga, om de vill behålla sin trovärdighet.

Håkan Eklund, redaktör