Tidskriften Skärgård

Årgång 28 Nr 3 / 2005
Tema: Arktiska latituder

Inledaren

I mitten av oktober presenterades en 64 sidig rapport i Köpenhamn som Nordiska Ministerrådets arbetsgrupp har jobbat fram sen 2004. ”Nordisk naturforvaltning i et ændret klima” heter den danska versionen, ”Conservation of Nordic Nature in a Changing Climate” den engelska. Faktainnehållet är resultatet av sju nordiska experters sammanställning av existerande forskningsresultat beträffande den tilltagande klimatförändringen, hur den påverkar vår nordiska natur och miljö och vad vi kan göra för att minimera de negativa effekterna. Plockat från dokument som många inte hittar eller hinner ta till sig. Om sådant beslutsfattare, tjänstemän och gemene man borde veta. Att till exempel häftiga oväder har kommit för att stanna, att ursprungsarter och livsmiljöer hamnar i kläm. Och mycket mera till.

DET ÄR ARKTIS som blir en stor förlorare när klimatet blir varmare, när isberoende arter och hela ekosystem småningom raderas ut. Pål Prestrud, direktör för CICERO - ett internationellt klimatforskningscenter med högkvarter i Oslo, presenterade på mötet i Köpenhamn en mycket omfattande och välbearbetad rapport som fått stor media uppmärksamhet bl a i USA och som till och med diskuterats i senaten i flera repriser. Rapporten med titeln ”Impacts of a Warming Arctic: Arctic Climate Impact Assessment. ACIA” innehåller det mesta men behöver veta; det är ingen uppbyggande läsning. Den hittas på webbadressen http://amap.no och är ett mästerstycke i sig beträffande pedagogisk välplanerad utformning. Här kan man se hur och när inlandsis och glaciärer smälter, unika naturvärden försvinner och hur ishavet blir en tätt trafikerad farled mellan öst och väst. Uppe på Jordens tak. Den dag isbjörnar, valrossar, glaciärer och ogenomträngliga isfält har ersatts av oljetankers och torrlastare har vi blivit ett världsarv fattigare.

ARKTIS BETECKNADE ursprungligen de länder i norr som utbredde sig under Stora Björnens (Arctos) stjärnbild, långt borta från Medelhavskulturerna. Numera används Arktis för att ange regionerna högst uppe i norr som präglas av ishav, öde tundravidderna, drivisområden, isöknar, inlandsis och annat som den oinvigde kan uppfatta som ett ogästvänligt område. Subarktis är det breda bälte av land och hav som omger Arktis. Trots att polcirkeln (lat. 66° 33`N) är en praktisk definition av Arktis för administrativa och juridiska spörsmål med en population på fyra miljoner innevånare, så har den ingen betydelse vare sig för floran eller för faunan, de gemensamma ljusförhållandena till trots. Polcirkeln berör inte heller klimatet och det finns inget i naturen som visar att här går den, helt omärkligt korsar polcirkeln tundror, taigaskogar, hav och inlandsis. Istället är trädgränsen en enkel och naturlig sydgräns för de norra polarregionerna. Eller 10° - isotermen. Vi behöver inte bekymra oss för att de båda linjerna inte helt exakt sammanfaller. Det anmärkningsvärda är att de följer varandra så nära som de gör och bildar därmed en gränslinje till det arktiska äventyret, som i hundratals år lockat fångstmän, äventyrare och forskare.

VAD ÄR DET DÅ som i alla tider gjort detta område så intressant för så många? Motiven har alltid varit olika. ”För forskare är Arktis ett jättelikt, vetenskapligt arkiv. Här finns samlat en del av Jordens historia och bara ett fåtal dokument är förstörda, det mesta finns bevarat i oförstört skick”, skrev Svalbardsentusiasten Henrik Österholm i en artikel 1978. ”Men arkivskåpet är ömtåligt. Terrängfordon, reseminnesamlande turister, oljeborrare och hotellfrälsta kapitalinvesterare kan snabbt förstöra oersättliga dokument i naturarkivet. Det gäller att med största försiktighet leta bland dokumenten”, fortsatte Österholm – som förutom sitt arktisintresse också var en stor skärgårdsvän. I tiden satt han med i ledningsgruppen för Skärgårdsinstitutet vid ÅA. Det är att märka att Österholm skrev detta innan effekterna av ett varmare klimat var något forskarna var desto mera uppmärksammade på. Det biologiskt intressanta med Arktis är att de hundratal arter av växter och djur som lever här uppe håller sig med mycket enkla samband, med varandra och sin miljö. Här finns ingenting av tropikernas hetsiga röra, där tusentals arter kämpar om livsrummet och ekologin är en enda trasslig härva. Det är enkelheten som gör Arktis till ett tacksamt forskningsområde. Polartrakternas enkla ekosystem har också få buffertar som skyddar mot dödsbringande avfall, som nu i en ökande takt förgiftar de arktiska sälarna, sjöfåglarna och isbjörnarna. Och smälter isen bort försvinner också många arter och ekosystem. Dessa smygande förändringar kräver en ständig forskarnärvaro och uppföljning.

FÖR FÅNGSTMÄN utgjorde det rika havet runt Svalbard ett dukat bord. Holländska valfångare anlände 1612, fransmän och spanjorer året därpå och Den Stora Slakten startade, liksom stridigheterna och girigheten mellan de nationer som konkurrerade om fångsterna. Den stora fångsttiden varade fram till medlet av 1800-talet när tillgångarna i stort var uttömda. På 1600-talet kunde ett jaktlag slakta 1000 valrossar på några timmar; under åren 1669 – 1778 fångades mer än 57 000 valar i området, för att ta några exempel. Det är klart att denna okontrollerade exploatering har haft en förödande inverkan på hela den ekologiska balansen i området, som fortfarande inte har repat sig. Sen kom vetenskaparna. Från mitten av 1800-talet och till seklets slut besöktes Svalbard av etthundra mer eller mindre vetenskapligt arbetande expeditioner, de flesta under de tjugofems sista åren. En rad svenska expeditioner leddes bl a av Torell och Nordenskiöld 1858-1873. Dessa lade grunden till Svalbards vetenskapliga utforskande. Också ursprungskulturerna längs den ryska ishavskusten och ute på den sibiriska tundran har i tiden studerats av många finländska och rikssvenska forskare och upptäcktsresande. Idag är det många unga forskare som ser till att traditionen lever vidare och deltar i internationella arktiska forskningsprogram; några exempel presenteras i detta nummer.

IDAG HAR STORA OMRÅDEN avsatts till nationalparker och naturreservat och fångstmännen har ersatts av natur- och kulturturister som utgör en snabbt växande storindustri i Arktis. Nu är plötsligt isbjörnarna och valrossarna mera värda levande än döda, ett steg i rätt riktning. Enbart på Svalbard registrerades 50 000 – 100 000 landstigningar på 160 – 180 olika ställen under senaste år, från 32 större kryssningsfartyg och 15 mindre kustgående fartyg. Turistnäringen följs noggrant upp av de norska myndigheterna. Ansvarskännande turistföretagare har också ålagts en viktig roll; en känslig arktisk natur tål inte vad som helst. Samtidigt är det bra att så många som möjligt har en chans att uppleva och berätta vidare om dessa unika områden, som småningom hotas att degraderas av en accelererande klimatförändring.

Håkan Eklund, redaktör