Tidskriften Skärgård

Årgång 28 Nr 2 / 2005
Tema: Kökar

Eva Meyer och Susanne Österlund-Potzsch

Kökarsbor i Amerika

I ett tidigare nummer av Skärgård (Nr 3-2004)presenterades den åländska emigrationen till Amerika. I detta temanummer om Kökar skall vi ge en liten översikt av emigrationen från Kökar.

På samma sätt som många andra kommuner i den åländska och åboländska skärgården kom nämligen den så kallade Amerikafebern att påverka kökarbornas liv. I sin mest drastiska form ledde denna påverkan till att en person beslöt att själv ta det stora beslutet att göra resan över Atlanten, men även de som stannade kvar på Kökar berördes inte sällan av emigrationsvågen genom att familjemedlemmar emigrerade och genom att man kom i kontakt med återflyttade amerikafarare och de idéer och föremål dessa medförde västerifrån.

EMIGRATIONEN FRÅN Kökar skiljer sig inte mycket från emigrationsmönstret från de övriga skärgårdskommunerna i stort. Emigrationen var som störst under nittonhundratalets tre första årtionden. Många av de kökarsbor som emigrerade var mycket unga och hade ofta någon släkting eller bekant i Amerika som de inledningsvis fick hjälp av att komma tillrätta i den Nya Världen.

Som störst var amerikaemigrationen före första världskrigets utbrott men upphörde så gott som helt under åren 1914-1918. Efter kriget återfick den aldrig samma dimensioner som tidigare, om man bortser från enstaka toppår, som t.ex. 1923. En av orsakerna till den avtagande emigrationen var de kvoteringslagar som infördes i USA åren 1921 och 1924 med syfte att begränsa invandringen till landet.

Vad beträffar Kökar var befolkningen som störst, närmare 1000 invånare, vid första världskrigets slut. Med det här stora befolkningstalet i minnet är det lätt att förstå att många ungdomar var tvungna att söka sig bort, och fortfarande var det ”Amerika” som var det främsta målet.

STRUKTUROMVANDLINGEN inom näringslivet, övergången från fiske till jordbruk och boskapsskötsel, med fisket enbart som binäring, gjorde att trycket var stort att ”omplacera” befolkningen. På trettio år, fram till 1950-talet, hade befolkningen minskat till knappt 700 personer och tjugo år senare ytterligare med ungefär hälften.

Mot bakgrunden av en så livlig utflyttning är det säkert ingen överdrift att påstå att de flesta gårdar, och åtminstone alla byar, bidragit till utvandringen. Dagens kökarsbor har livliga minnen av sina amerikaemigranter och av naturliga skäl är det tidigast de emigranter som gett sig av under mellankrigsåren man har personliga minnen av.

Man bör även påminna sig om att Kökarsbor inte enbart emigrerat till Amerika utan många även utvandrat till Sverige och, ett mindre antal, till Australien. Fr.o.m. 1950-talet blev sverigeemigrationen den förhärskande och även dit avreste ungdomar i stora mängder, för att arbeta och skaffa sig en utkomst. Många av dagens kökarsbor har också själva egen erfarenhet av att ha bott och arbetat i Sverige. Inte heller så få har på nära håll upplevt återvända amerikaemigranter, för att inte tala om amerikasläktingar på besök.

VAR I AMERIKA bosatte sig kökarborna? Vad livnärde de sig av? Och hur kom deras liv att gestaltas? Det är naturligtvis omöjligt att ge ett enkelt allomfattande svar på dessa frågor. Emigranterna från Kökar bosatte sig på orter över hela Nordamerika, men det fanns även orter som hade ett större antal kökarsbor. Ett exempel på ett sådant område är stadsdelen Brooklyn i New York, som ett flertal kökarsbor gjorde till sitt hem.

De många unga kökarsbors ankomst och landstigning under 1900-talets första decennier fram till 1930-talet kan man studera på den databas som uppgjorts över immigranterna på landstigningsstationen Ellis Island i New York (se www.ellisisland.org ). Det framgår att ibland reste flera tillsammans och att även andra ålänningar fanns med ombord. Ett litet axplock kökarbor ger vid handen att det var till ostkusten, till New York med omnejd, till New Jersey, Pennsylvania, Connecticut, eller mellanvästernstaterna, t.ex. Wisconsin, man tänkte sig, där man hade någon som tog emot, men även till västkusten, till delstaterna Washington och Oregon. Intressant är att notera att det är nära släktingar – tidigare invandrade kökarsbor – ofta syskon, en kusin, svåger eller svägerska, eller en god vän man anger som sin närmaste i USA vid ankomsten. Många av namnen återkommer, ur vilket man kan utläsa hur man hjälpte och tog hand om de nyanlända.

FRÅN OCH MED år 1915 då Svenska Amerika Liniens fartyg började trafikera direkt från Göteborg till New York underlättades emigranternas överfärd avsevärt. Före det hade de flesta skandinaviska emigranters resrutt gått över Hull i England och med tåg till Liverpool, varifrån resan fortsatte med något av de stora transatlantiska rederiernas fartyg till Amerika. Vid den fruktansvärda olyckan utanför Nordamerikas ostkust i april 1912 då rederiet White Star Lines nybyggda fartyg Titanic förliste förskonades inte heller Åland från offer. Karlbybon Anton Gustavssons två äldre bröder hade begett sig före honom iväg till USA. Den äldste brodern Verner reste iväg först och vistades sedan ett antal år i Brooklyn, New York. - I själva verket är det flera kökarbor som vid landstigningen på Ellis Island uppgett honom som den kontaktperson eller släkting som skulle ta emot dem i det nya landet. – Våren 1912 tog även den mellersta brodern Ossian avsked av släkt och vänner hemma på Kökar för att även han pröva sin lycka i Amerika. Vid ankomsten till Liverpool rådde kolstrejk, och om det var orsaken till att han istället erbjöds biljett till Titanic, som skulle anträda sin jungfruresa, är osäkert. Ossian Gustavsson befann sig i alla fall ombord på det osänkbara fartyget och hörde, i likhet med två andra ålänningar, Karl Ivar Berglund från Tranvik, Sund, och Ida Sofia Strandberg från Godby, Finström, till de olyckliga som aldrig nådde fram till Amerika.

AVSIKTEN MED ATT emigrera var att skapa sig en tillvaro i det nya landet, förtjäna pengar och ev. återvända hem med ett startkapital på fickan och nya kunskaper i bagaget. Men det var också många som heller aldrig hade för avsikt att återvända hem till Kökar utan reste iväg för gott.

Vi vet att många emigranter från Kökar i Amerika livnärde sig som snickare, timmermän och byggnadsarbetare. Skärgårdsbornas förmåga att vara resursrika mångsysslare kom väl till pass i det nya landet. Ett bra exempel på detta finns att hämta ur Anders Myhrmans bok ”Finlandssvenskar i Amerika” (1972), där en kökarsbo beskriver sin levnadsbana på följande vis:

”Jag var född i Kökar 1884; emigrerade till Merrill, Wisconsin, där det fanns många ålänningar 1901; arbetade där ett par år i skogen och på ett sågverk; for till Astoria, Oregon, 1903 och fick där arbete på en pråm med vilken jag var ända upp till Alaska; for sedan till Hoquiam, Washington, och arbetade där flera år på ett sågverk; ´runnade´ en saloon åren 1912—1916, men det var ett dåligt arbete; startade ett våffelbageri 1916; började år 1922 ett cementgjuteri tillsammans med två andra och vi var vanligen 7 à 8 man i arbete; firman övertogs 1950 av min son och svärson”
(Myhrman 1972:40).

Livet hemma på Kökar, med fiske som huvudnäring, hade lärt upp många unga män till skicklighet i att hantera verktyg och bearbeta trä. Den färdigheten kom väl till pass i Amerika efter att man lärt sig det snickeri- och timmermansarbete som efterfrågades där, och många kom att försörja sig som ”carpenter”. Många uppgav sig också ämna försörja sig som arbetare, ”labourer” eller ta tjänst inom jordbruket på en gård, ”farm”. Man kan även hitta kökarsbor som kom till USA som sjömän, t.ex. var Axel Werner Karlberg på väg att ta in på ”Scandinavian Sailors’ Home” i Philadelphia, Pennsylvania, år 1907. Bland dem som reste tvärs över kontinenten till staten Washington fanns det flera som skulle söka sin utkomst inom fiskerinäringen. 21-årige Alfred Brunström, som anlände år 1921, ämnade uppsöka sin bror John i Hoquain, Washington, och där arbeta med fiske, som ”fisher”. Även Hjalmar Andersson från Finnö, Kökar, kom över 1920, slog sig ned i Alaska och fiskade för sin försörjning. Också i Mellanvästern fanns det möjligheter att försörja sig på fiske, vilket Frans Magnus Fagerström, från Hamnö, Kökar, uppgav sig ha färdigheter i då han 1920 reste iväg för att uppsöka sin morbror Gottfrid Öberg i Merrill, Wisconsin.

I LIKHET MED DE FLESTA andra kvinnliga invandrare från Norden har kvinnorna från Kökar uppgett sig ha för avsikt att arbeta i amerikanska hem med olika slags hushållsarbete. Det gjorde bl.a. Agnes Holmström, från Helsö, Kökar då hon kommit till New York år 1923. Hon skötte barn, och lyckades t.o.m. bibringa sina skyddslingar endel ord svenska. En annan kökarskvinna, Elsa Eriksson från Överboda, berättar i Ulla-Lena Lundbergs bok Kökar om svårigheterna att komma igång i det nya landet när man inte hade kunskaper i det engelska språket. Hon hade Georgetown, Connecticut, som mål för sin resa och provade där på flera anställningar i olika amerikanska hem innan hon lärt sig tillräckligt både för att kunna göra nytta för sig och tillräckligt med engelska för att komma tillrätta och börja trivas. Hon hade rest över till Amerika år 1922 och med på resan var också Ellen Danielsson från gården Olars i Karlby.

Kontrasten för dem som kom från ett samhälle där man mer eller mindre levde på naturahushållning till ett samhälle där man genom duglighet och skicklighet kunde göra sig en god penningförtjänst måste ha varit stor. En sagesman berättar t.ex. om sin far som arbetade som snickare, att denne kunde komma upp till en ansenlig inkomst genom att snickra dörrar, som bäst hela nitton stycken per dag, kompletta med gångjärn och lås. Om inkomsten var god, var också arbetstakten hård. Men var man sparsam kunde man ha ett nätt kapital med sig hem att investera i mark, hus och hem hemma på Kökar.

DET VAR FÖR arbetets skull man kommit till Amerika och man arbetade sex dagar i veckan, på lördagen något kortare än andra dagar. Sin fritid tillbringade många kökarsbor gärna tillsammans med varandra, gärna även med andra ålänningar. Man kunde träffas och bli bekant t.ex. i föreningen Society Åland of New York, som startats år 1915. I storstaden fanns även andra tidigare okända nöjen att njuta av, såsom biografer och restauranger. På de senare fanns framställt något för kökarsborna så ovanligt som fruktskålar, ur vilka man fick tag för sig och äta så mycket man ville ha, berättar en sagesman. Också kyrkan, för många Svenska kyrkan i Brooklyn, var en träffpunkt. I dessa sammanhang träffade endel kökarsbor sin tillkommande och ingick även äktenskap. Det gjorde år 1927 Alfred Sundström och Agnes Holmström, innan de småningom anträdde hemfärden tillbaka till Kökar. Också den tidigare nämnda Elsa Eriksson träffade sin man, föglöbon John Eriksson, i Georgetown, gifte sig där och återvände till Kökar i slutet av 1930-talet. Ovanligare var det däremot att såsom Anton Eriksson från Karlby återvända med sin amerikanskfödda hustru Anna. De hade träffats i New York och hade bildat familj innan det år 1948 blev aktuellt med att flytta till Kökar för att överta hemgården.

BARN TILL DE återvända amerikaemigranterna berättar alla om olika saker, nya metoder och idéer som kommit med föräldrarna – eller andra kökarsbor – tillbaka från Amerika. Många var de amerikakoffertar som kom välfyllda hem till Kökar. Flera omnämner fars uppsättning av olika verktyg, allt från sågar, borrar, hyvlar, gängningsutrustning m.m., som delvis fortfarande är i användning. Andra minns jaktgevär och amerikanska kläder. Att nymodigheterna kanske inte förmådde väcka det uppseende man skulle förvänta sig, förklarar en sagesman med att det antagligen på Kökar fanns sådant i många, många gårdar. Det var ju ändå så allmänt att åtminstone någon i släkten hade varit där! Endel företog sig dessutom flera turer till USA. När pengarna tröt och t.ex. huset inte var färdigbyggt, var det dags för en ny arbetsperiod till Amerika. Så är också endel hus på Kökar byggda i en blandstil mellan traditionellt och amerikanskt, med bl.a. mansardtak, något som tydligt påminner om var byggherren fått sina influenser. År 1927 inreddes i ett nybyggt hus på Helsö med någonting så ovanligt som ett badkar, säkerligen det första på Kökar!

Att anlägga äppelträdgård, grönsaksland och att odla tomater var också nyheter som introducerades i slutet av 1920-talet av hemvändande amerikaemigranter. På hösten packade man in alla fortfarande omogna, gröna tomater i träull och lagrade dem i rumstemperatur. Anefter antog de en vacker röd färg och lagret räckte i bästa fall ända fram till jul.

Brevkontakt och ”amerikapaket” är någonting som dagens kökarsbor med amerikasläkt drar sig till minnes. Tyvärr har man många gånger varit alltför ivrig med att göra sig av med korrespondensen, men det finns också exempel där brev bevarats i långa tider. ”Amerikapaketen” var lika kärkomna som välkomna. De innehöll tyger, kläder, torkad frukt, burkar med Maxwell House Coffee. En sagesman berättar om sin mormor som kom gående till fots över halva Kökar och tog fram russin och sviskon ur fickan och bjöd. De var komna i ett ”amerikapaket” från ett barn over there.

I SAMBAND MED den så kallade ”Amerikaexpeditionen” 1971 intervjuades några i Brooklyn boende emigranter från Kökar. ”Amerikaexpeditionen” var ett samarbete mellan bland annat Folkkultursarkivet och Helsingfors universitet, projektdeltagarna reste tvärs över Nordamerika med sikte på de orter som mottagit större grupper av finlandssvenska emigranter. De intervjuade kökarsborna visade sig på det hela vara nöjda med sina liv som de gestaltat sig, men vittnade även om att det minsann hade varit hårt arbete som väntat dem i det nya landet. Några av dem, bland annat Edwin Finneman från Finnö och Nestor Brunström, även han från Finnö, hade deltagit i den amerikanska armén under andra världskriget. Även Kökarsborna Anton Gustavsson och Anton Eriksson var under krigsåren med i de amerikanska trupperna. De två sistnämnda återvände sedermera till Kökar.

Dokumenteringen av emigranternas levnadsöde – om så med hjälp från deras barn och barnbarn – och det stora intresset för släktforskningen är av stor betydelse idag då många släkttrådar till Amerika håller på att tunnas ut i takt med att åren passerar. Många kökaremigranters öde är okänt och till många emigranter och emigrantättlingar har kontakten brutits. Men samtidigt har önskan att återskapa kontakterna med och återfinna sina åländska eller amerikanska släktgrenar väl aldrig varit så stark som nu. Och många är de kökarsbor som vittnar om alltfort mycket starka och innerliga band till släkten i Amerika, vilka aldrig någonsin brustit.

OM HUR MAN I LÅNGA, långa tider envetet och envist kan söka efter sin släkt, som man vet att finns men inte säkert var, får avslutningsvis Hjördis Sundblom, själv föglöbo och amerikaemigrant i USA i mer än femtio år, berätta ur sin egen släkthistoria:

”För sex år sedan kom det på underliga omvägar ett brev från USA i min hand, vilket innehöll bl.a. något liknande att ”jag tror att vi är släkt – om så är så hör av er!” Det skulle visa sig vara från min småkusin Irene Parker i Ventura, Kalifornien. Hennes far, Hjalmar (Elmer) Jansson (1885-1947) var född i Skogboda, Föglö, men emigrerade ett år gammal tillsammans med sina föräldrar Erik Gustaf Jansson (1859-1908) från Skogboda, ”Torpars”, och Johanna Maria Åström (1864-1935), född i Föglö, Brändö, och sin mormor Emma Albertina Åström från Hamnö, Kökar."

Familjen hörde aldrig av sig igen – förrän alltså nu 113 år senare när sondottern Irene sökte kontakt. Hennes farföräldrar hade aldrig talat om sitt fädernesland eller något om sin bakgrund, men hon hade dock ett ryskt pass kvar som var utfärdat till familjen när de gav sig av år 1886. Hon hade också två dödsannonser, den ena över hennes farfar som avled i Minnesota år 1908, i vilken det sades att han var född i Sverige, och den andra över hennes farmor som dog 1935, i vilken uppgavs att hon var född på ”Leglis-Alandön” i Sverige. Föglö hade tolkats som ”Leglis”.

DET HÄR VAR DE enda uppgifter Irene hade att gå efter, ön Leglis i Sverige och därtill ett ryskt pass, vilket förståeligt nog aldrig gav något resultat trots 40 års ansträngningar. Då hade slutligen en skandinavättling i Kalifornien rått henne att skriva till statskyrkan i Helsingfors och fråga sig för, vilket ledde till att brevet skickades vidare till Mariehamns kyrka. Där undrade kyrkoherde Jan-Erik Karlström, själv föglöbo, om det möjligen kunde röra sig om någon av de två janssonska släkterna i Skogboda och överlämnade brevet till Ivar Jansson från ”Torpars”, som i sin tur kom till mig eftersom brevet var på engelska.

Jag kunde på intet sätt tänka mig till att det kunde handla om någon i vår släkt eftersom jag i min barndom aldrig hade hört nämnas att min morfar Oskar Jansson i Bråttö, Föglö, skulle ha haft en bror i Amerika. Aldrig heller hade min mor nämnt om att hon hade en farbror där.

Jag beslöt dock att skriva till denna Irene Parker och begära endel närmare uppgifter för att se om jag kunde hjälpa henne tillrätta – och jo, minsann! – hon var dotter till den lilla ettåring som försvann med sina föräldrar år 1886. Och nu, 113 år senare, etablerades den första kontakten! Hennes farfar var en äldre bror till min morfar!

Det kändes faktiskt ganska otroligt! Och hon kom genast till Åland på besök, när ytterligare en överraskning väntade. När hon steg ur bilen här i Mariehamn var hon en exakt kopia av min syster Ingegerd! I år fyller Irene 80 år och har hunnit med tre ålandsbesök. Sommaren 2000 hämtade hon också sin bror Arnold med sig – och är överlycklig att hon äntligen lyckats få kontakt med sina förfäders Åland och släktingar – och det även ute på Kökar.”

KÄLLOR:

Ahlbäck, Ragna: Kökar. Näringslivet och dess organisation i en utskärssocken. (1955)
Lundberg, Ulla-Lena: Kökar (1976)
Myhrman, Anders: Finlandssvenskar i Amerika (1972)
Helsingfors, Folkkultursarkivet: SLS 1971: 400, 394, 402

Susanne Österlund-Pötsch, FD, forskare, doktorerade år 2003 i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi med avhandlingen "American Plus. Etnisk identitet hos finlandssvenska ättlingar i Nordamerika." (Helsingfors 2003)
e-post: susanne.osterlund-potsch@welco.com

Eva Meyer är verksamhetsledare vid Ålands Emigrantinstitut.
Ålands Emigrantinstitut, Ålandsvägen 48, PB 85, AX-22101 Mariehamn
tfn: +358(0)18-13325 (12-16)
fax:+358(0)18-21026
e-post: emi.inst@aland.net