Tidskriften Skärgård

Årgång 28 Nr 2 / 2005
Tema: Kökar

Janne Kütimaa

Förtrollad av en ö

Kring midsommar 1998 höll jag på att packa mina väskor i Tallinn för att igen åka till Jakobstad för att sommarjobba. Ett tu tre ringde telefonen. Jag hade också fått jobb på ett hotell på Åland. Jag fick en timme på mig att bestämma mig – Jakobstad eller Kökar; till ett bekant ställe eller till ett totalt okänt? Efter några dagar satt jag på m/s Gudingen på väg till Kökar. Till det okända.

Aldrig förut hade jag varit på Åland. En kvinna hade kommit för att hämta mig. Det enda jag kunde se från bilfönstret medan vi åkte mot min blivande arbetsplats var enstaka stugor och hus, klippor och stenar samt enstaka träd. Då vi kommit fram kunde jag inte tro mina ögon. Själva ”hotellet” såg ut som ett av de hus jag hade sett på vägen dit. Det motsvarade absolut inte min bild av ett hotell! Jag var paff. Ännu mera förvirrad blev jag då jag fick se mitt rum. Det låg på vindsvåningen och var precis så stort att en liten säng rymdes in. Det var svårt att tro att det här verkligen hände mig som var van att jobba på moderna kontor i en storstad. Besviken över att jag valt att åka till Kökar satte jag mig på sängen och tänkte: ”Vad är det här för ställe? Vad är meningen med allt detta?”.

ÖN VAR MÄRKLIG. Överallt rådde det tystnad. Aldrig syntes det några andra än turister som kom till ”hotellet” som egentligen var ett litet gästhem. Arbetsschemat var lagt så att jag jobbade en vecka för att sedan vara ledig en vecka. Under lediga veckor rymde jag från ön så fort som möjligt, från dess tystnad och tomhet; jag räknade dagarna tills jag skulle åka därifrån för gott.

Under en kvällspromenad efter en lång arbetsdag upptäckte jag att det fanns ett ställe på Kökar, där den annars så tunga tystnaden och lugnet kändes som ett normalt tillstånd. Den enkla och vackra St. Annas kyrka med tjocka stenväggar från 1200-talet låg på en klippa precis vid havet. En oerhört speciell vy öppnade sig från klippan och en annorlunda stämning rådde på hela stället. Där var det lätt att känna sig både liten och stor på samma gång. Så småningom blev det mera uppenbart för mig att det även fanns en viss skönhet i denna ö.

Sommaren gick snabbt. Jag hade jobbat mycket och fått vänner bland andra sommarjobbare. Den sista dagen innan hemresan var vädret hemskt regnigt och blåsigt. Ändå cyklade jag till klippan vid kyrkan. Där stod jag i regnet och blåsten och såg ut över alla holmar och skär. Mitt i allt sa jag för mig själv: ”Jag vet inte när, hur eller varför, men hit kommer jag tillbaka”.

UNDER SJU SOMRAR åkte jag till Kökar för att sommarjobba. Inte nog med det, också en vinter åkte jag dit för att se hur livet på en sådan ö ser ut i mörker och storm. Då jobbade jag i butiken. Inga turister fanns på ön under denna tid av året och nästan alla som kom in genom butiksdörren var genuina kökarbor. Det var på det viset som jag äntligen kom i kontakt med det verkliga Kökar och med kökarbor, och inte endast med turister. I butiken mötte jag öborna med deras funderingar, glädjeämnen, vardag, problem, vanor, traditioner, frågor mm. Det blev svårt att röra sig på ön utan att hälsa på dem som kom emot. Först kändes det skrämmande familjärt, men ganska snart förstod jag att det var denna närhet och trygghet jag hade hört talas om att skulle finnas i mindre samhällen. Både på gott och ont, förstås.

Då jag jobbade på affären blev jag varmt mottagen i en familj i Värvan eller Vervan, beroende på vem man frågar. Sällan blir man så väl bemött som jag blev hos dem! Att bli sedd, hörd och uppmärksammad på ett naturligt, mänskligt och varmt sätt – det förvånade mig. I stan skall man helst ha distans till människor och sträva endast efter sitt eget bästa. I städer har de flesta brått och man har bara lite tid att umgås. Det var främmande och nästan skrämmande att förstå att det verkliga livet handlar om något annat än distans. Tvärtom. I denna familj blev man varmt mottagen oberoende om man var tjock eller smal, lång eller kort, finsk, svensk, tysk, est eller något helt annat. Tänk, att man kan ta människor som de är och visa värme mot alla! Det var som att läsa en levande bok om livets gåta.

UNDER SOMMAREN på gästhemmet hade jag nu och då talat med en man i telefon som ordnade båtresor för turister till Källskär. Jag hade varit länken mellan honom och de kunder som bodde hos oss. Han var en av grannarna till gästhemmet, men trots det hade jag aldrig träffat honom. I butiken lade jag märke till ett bekant namn på ett ”Plussa-kort”, lyfte blicken och frågade: ”Är det du?”. Det var han, mannen som trafikerade Källskär. Dagligen åkte han med sin m/s Kristina dit för att göra turister bekanta med ön som den svenska friherren Göran Åkerhjelm redan år 1958 hade blivit så betagen av att han köpt en del av ön. Ålands landskapsstyrelse ”ärvde” så småningom hans del och nu var det fritt fram att vandra där och njuta av det som både naturen och människohänder hade åstadkommit. Guidens fru brukade baka världens bästa rabarberpaj för dem som åkte med till Källskär.

FÖLJANDE SOMMAR jobbade även jag som guide på Källskär. Mitt ansvarsområde var mest finska och estniska turister. Denna man, som nu var min arbetsgivare, var en vis och rättvis chef och dessutom den bästa berättaren, guiden och läraren jag någonsin mött. Som guide på Källskär fortsatte jag att upptäcka naturens underverk. Det var svårt att tro att ön låg i Östersjön. Dess väldigt speciella natur, historia och byggnader lämnar ingen orörd. Fint formade röda klippor och stenar, havet, speciella stugor där även Tove Jansson vistats samt huset som ritats av Reima Pietilä – det och mycket annat bildar en oförglömlig helhet som är värt att se och uppleva.

Att i stället för högklackade skor vandra barfota på Källskär – det var både underligt och underbart på samma gång. Turister brukade se förvirrade ut då jag innan vi började vår vandring varnade dem för ormar medan jag själv var barfota. Det är dock ett faktum att om man ser sig för och lyssnar så hörs och syns de nog bra! Det gällde att komma ihåg att vi var gäster på deras hemö.

Som även många andra var också min chef mån om Kökars historia och traditioner. Han har försökt bära den vidare bla genom att i ca tio års tid åka till strömmingsmarknaden i Helsingfors; vanligtvis tillsammans med sina syskon och deras familjer. Deras sätt att sälja åländsk svartbröd, strömming, äpplen mm var på många sätt imponerande–vänligt och givmilt. Många huvudstadsbor tycktes vara förvånade över den vänlighet som de uttryckte även mot främlingar.

PÅ KÖKAR RÅDER det en annan tidsdimension. Man kan bra gå och hälsa på någon spontant och prata bort en stund. Visserligen förutsätter det att man har skött sina plikter eller åtminstone är på väg att göra det! I stället för all stress och hektiska oroande finns det ett annat sätt. Troligtvis har jag aldrig i mitt liv citerat någon annan levande människa lika mycket som min chef på Källskär. I varje problemsituation som uppstod betonade han endast en sak: ”Det ordnar sig”. Lugnt och sansat. Först gjorde hans lugn mig väldigt förargad; jag hade jättesvårt att ta det lika lugnt som han. Så småningom märkte jag att saker fungerade just på detta vis, att det alltid ordnade sig!

Kökar ser för en del ut att vara världens tråkigaste plats. Då man är upptagen med sig själv och koncentrerad på andra värden än de som råder där, är det lätt att känna sig frestad att fara därifrån med första färjan. Med tiden lärde jag mig att naturen och lugnet är något av det skönaste som finns. En gång då jag vandrade på en vandringstig hörde jag ett ljud jag aldrig hade hört förut. Jag stannade upp för att lyssna mera noggrant. Det var snön som föll och det hördes tydligt! Jag hade inte ens drömt om att snön kunde göra ljud då den faller. Sådana ljud hörs endast i tystnaden. Att se naturens enkla under – det var en väg till mig själv, men även till andra människor. Kökar lärde mig att det inom oss alla finns ljud, som inte hörs i stadsbuller och brådska. I städer råder det ingen tystnad. Där är man för det mesta upptagen med något; man är så anonym för de flesta man möter att man lätt kan bli anonym och främmande även för sig själv.

EFTER VARJE sommar på Kökar var det alltid lika svårt att integrera sig i studiestaden Åbo. Det tog en stund att förstå att i stan ska man helst inte hälsa på alla som man hade bytt några ord med i biblioteket eller suttit bredvid på samma kurs. Det var mera distans i luften och man skulle helst ha samtalat lite längre för att få ett ”hej” tillbaka. Det var inte heller lika naturligt att gå och hälsa på folk helt spontant. Så småningom intog stadsbullret platsen istället för det sköna lugnet som hade fyllt hjärtat på Kökar.

Kökar är en bra lärare för den som är villig att lära sig. Läxan är inte alltid lätt men ger desto mera då man har hittat kärnan i den. Det finns två typer av människor: En del kommer till Kökar för att aldrig mer återvända dit, andra kommer för att stanna; antingen på riktigt eller så tar de med en bit av Kökar i sitt hjärta. Man kan få en högklassig undervisning på ön om man ids krypa ut ur sitt skal och se vad stället har att erbjuda.

Det var på Kökar som jag lärde mig vad styrbord och babord betyder, hur vågornas riktning påverkar båten och dess kurs och var de farligaste grynnor finns i Kökars skärgård. I skärgården kör man sällan endast längs farleder utan utnyttjar även alternativa leder. Så är det också i livet – den intressantaste vägen är inte alltid rak och trygg; det gäller att veta var grynnorna ligger om man vill åka sin egen väg.

Tack vare en duktig fiskare i Karlby som lånade mig sin snurrebåt med splitterny motor, lärde jag mig att köra en sådan. Tänk, att någon trodde på att en stadstjej kan lära sig sådant! Nu förstår jag hur viktigt det är att ha människor som tror på en i sin omgivning. Att uppmuntra och att tro på andra är ett viktigt sätt att låta dem prova på nya saker och få nya perspektiv på livet. Då man inte tror på sin egen kunskap, ger andras tro en vingar som bär.

MER ELLER MINDRE räknar jag tiden både före och efter Kökar. Denna ö var som en groda som förvandlades till en prins då jag vågade ge den en chans.

Att krypa ut ur sekreterardräkten och låta skärgårdslugnet ersätta stadsbullret är en erfarenhet som jag värderar högt. Att få vandra barfota på klipporna, höra snön falla, ta del i öbornas liv, höra berättelser och se sysslor, smaka på rätter och se världen med deras ögon, prata bort stunder, lära sig av deras uthållighet och påhittighet – har varit otroligt givande. Det jag lärt mig av kökarborna och av naturen där ute har jag med mig överallt. Det finns otaliga öar i vår värld, men det är bara Kökar som finns djupt i mitt hjärta.

Janne Kütimaa är magistrand i nordiska språk vid Åbo Akademi. Biämnen är pedagogik, skärgårdskunskap och turism. Som bäst skriver hon sitt slutarbete om sambandet mellan språk och identitet hos estlandssvenskarna. Hon har också jobbat med projektet Östersjökultur-Kustregioner med Sydkustens landskapsförbund som huvudman. Adress: Ehitajate tee 131-6, 13517 Tallinn, Estland, tfn +372 53 80 44 80, +372 657 88 93, e-post: jannekutimaa@hotmail.com eller jkutimaa@abo.fi