Tidskriften Skärgård

Årgång 28 Nr 1 / 2005
Tema: Folkloristik

Inledaren

Om att gräva där man står

Finns det något mera folkligt och människotillvänt att studera än folklore och folkloristik? Det är att gräva där man står, att studera människan som kulturvarelse. Bokstavligen. Och det finns en outtömlig källa att ösa ur, det borgar det föränderliga samhället för. Artikelurvalet i detta temanummer ger också ett smakprov på det, med koppling till vår kustsvenska kultur. I tid och rum.

När välfärdsstater och –samhällen konstrueras eller monteras ned aktualiseras behovet av stora och kollektiva berättelser, när detsamma sker med den lilla byn, eller ön, eller arbetsplatsen – gäller det också att passa på. Professor Ulrika Wolf-Knuts ger i sin artikel exempel på berättelser som bara väntar på att uppmärksammas och Gunnevi Bergboms dokument från de Åboländska utskären visar på ett lokalsamhälle som under ett mannaminne helt bytt skepnad och karaktär: samhället som ”icke är”, som artikelförfattaren uttrycker det. Siffrorna som hon presenterar är ingen positiv läsning. Bakom dem finns oändligt många berättelser.

Samma avveckling sveper metodiskt över de flesta glesbygdsområden i Finland i takt med att agrarsamhället och dess primärnäringar avvecklas, rationaliseras och omformas. Idag behövs bara ett fåtal för att ta hand om primärnäringarna, oberoende av hur fina jordbruksbygder eller rika fiskevatten det än må handla om. Som i tiden skapat många arbetsplatser – och berättelser.

Industriorter dras med i samma omtumlande process och det är många yrken, rutiner, normer och traditioner som försvinner i denna enorma omstrukturering av land, stad och födokrokar.

Här finns många oberättade berättelser att ta vara på; det kommer aldrig att råda någon brist på den varan, de skapas i en accelererande takt. Å andra sidan kommer det inte heller att råda brist på konsumenter. Enbart inom den snabbt växande besöksindustrin, både inom landsbygdsturismen och städernas kulturturism, finns ett stort behov av just sånt material som folklorister är duktiga på att plocka fram. Berättande och berättande berättelser ligger minsann i tiden, både i tryckt form och i andra mediala format.

Den folkloristik som bedrivs idag är ofta uppbyggd kring intervjuer eller deltagande observation. Trots att det bland många unga finns ett starkt intresse för äldre tiders föreställningsvärldar är nuet och populärkulturen minst lika intressant. Docenten i folkloristik, Sven-Erik Klinkmann, är en mästare inom den genren, som dessutom frikostigt delar med sig av sitt kunnande till allmänheten i finlandssvensk dagspress. En lovvärd aktivitet av en mycket produktiv forskare.

Intresset för spel, lekar och ritualer manifesteras än i dag, såväl lokalt som globalt. Titta på alla idrottsevenemang, kultur- och musikfestivaler och mediahappenings som väntar på att upplevas. Vi vet ju alla hur svårt det är att få sommaren att räcka till. Och tänk att man fortfarande kan etablera nygamla kulturtraditioner med rötter i det förflutna, som slår igenom med bredd. Forneldarnas Natt är ett bra exempel på detta, med inslag från de österbottniska villaavslutningarna som inspirationskälla. Som i sin tur tagit intryck av urgamla ljusfester i Venedig. Världen är liten.

Men vad är då folklore och folkloristik? I Åbo Akademis kursbeskrivningar konstateras att ”Folkloristik är en typisk kulturvetenskap där man studerar människan som en kulturvarelse utgående från fenomenet folklore. Folklore syftar på de kulturbundna kommunikationsformer som används för att förmedla berättelser etc som innehåller normer och värderingar. Ämnets intresseområde omfattar idag folk- och populärkultur samt olika vardagliga kulturella uttryck i historiska eller samtida samhällen.”

Termen ”folklore” lanserades i mitten av 1800-talet av engelsmannen William J Thoms som ville ha en kortare och slagkraftigare term än ”popular antiquities”, som det tidigare hette. Det vetenskapliga studiet av folklore startade med Jocob och Wilhelm Grimms utgåvor av tyska folksagor och sägner på 1810-talet och på 1870-talet grundades The British Folk-Lore Society. I den nya världen instiftades American Folklore Society vid Harvard universitetet 1888, men världens första professur i folkloristik erhöll Kaarle Krohn vid Helsingfors universitet!

Fortfarande är Finland Nordens starka land inom folkloristiken, med flera professurer i ämnet och lika många verksamma folklorister som i resten av Norden tillsammans.

I Sverige har folkloristiken råkat ut för en marginalisering som ett resultat av den ”svenska modellen” där folk­loristiken ses som en specialisering inom ämnet etnologi. I den svenska akademiska världen räknas etnologi och folkloristik som delar av samma ämne. I Danmark inrättades aldrig någon professur i folkloristik och sen några år tillbaka existerar ämnet inte ens som egen akademisk disciplin, åtminstone inte på forskarnivå.

I Norge kan folkloristik läsas vid universiteten i Oslo, Bergen och Tromsö samt vid Högskolan i Finnmark. Också på Island och Färöarna kan man läsa folkloristik på akademisk nivå. I Estland finns en professur i folkloristik vid universitetet i Tartu.

Till slut – Detta nummer av Skärgård signalerar också förändring. Redaktionens strävan är att via en förnyad layout göra tidskriften mera ”modern”, lättläst och attraktiv. I den processen har vi samtidigt blivit ordentligt försenade med detta nummer. Så småningom skall vi nog komma i kapp med tiden; hav överseende!

Förändringarna till trots: tidskriftens ryggrad är och förblir den uppsjö av aktiva och kunniga artikelskribenter som fyller varje nummer med värdefull läsning, som samtidigt blir en dokumentation över vår speciella kustkultur. Något för framtidens folklorister att studera och analysera. Bland annat.

Håkan Eklund, redaktör