Tidskriften Skärgård

Årgång 27 Nr 3 / 2004
Tema: Kustliv och skärgårdskultur (?)

Boris Ersson

BÅTBYGGARNAS KUST

Jag har seglat långt och är trött när jag styr Måsen in i skärgården utanför Jakobstad. Vi färdas längs båtbyggarnas kust. I århundraden har man byggt båtar i byarna och kuststäderna här. Från början var det olika typer av bruksbåtar: fiskebåtar, fälbåtar som användes i säljakten, små fraktskutor och stora segelskepp. I dag bygger man mest fritidsbåtar, både vackra träbåtar och de mest extrema segelbåtar i kolfiber, plast och andra material. Jag passerar Kallans fyr som står på en liten holme ute vid havet. När jag närmar mig den stora farleden tar den moderna fyren över och visar farleden som leder in till Jakobstad. Där innanför siktar jag den gamla båken och lotsplatsen vid Mässkär. Numera har lotsarna lämnat den gamla stationen och Mässkär har blivit ett sommarstugeområde för stadsborna, precis som så många andra gamla fiskelägen och lotsplatser vid Bottenvikens kuster.

På vänster sida passerar vi fiskeläget Öuran där en av mina vänner, den 89-årige säljägaren Armas Tolsa har sin stuga. Jag spanar i kikaren och ser att Tolsas båt inte ligger mellan stenarmarna vid båthuset. Han är väl hemma på fastlandet i Larsmo, tänker jag. Jag minns den första gången jag följde med Armas Tolsa ut på havet. Det var på vintern och han skulle vittja sina nät. Trots sin ålder småsprang Tolsa mellan hålen och jag blev svettig på ryggen av att hålla samma takt. Han hackade upp de igenfrusna hålen med isbillen och skottade undan snöslask och isbitar. Så drog han fram näten och gnolade belåtet medan abborrar, gäddor, mörtar och andra fiskar samlades i en hög på isen. Det iskalla vattnet verkade inte bekomma honom. Armas Tolsa är en av de legendariska säljägarna. Han har skjutit över 1000 sälar och har varit med om många äventyr ute på Bottenvikens isar. Flera gånger har det bara varit hans mod och sinnesnärvaro som har räddat hans liv. När jag spanar mot hans lilla röda stuga ser jag näten som hänger på tork i nätställningen. Det hade varit skönt att stanna till vid Öuran efter den långa seglingen. Kanske ta en fisketur med Armas och äta rykande het fisksoppa kokad på färsk fisk. Ta en kopp kaffe och ett litet glas av Armas franska konjak efter maten i köket medan mörkret sänker sig över havet runt fiskestugan. Men båten är inte där, och då är inte Armas där. Det får bli en annan gång.

Segling i mörker

Första gången jag kom seglande här med Måsen var en kväll i slutet av augusti för några år sedan. Den gången kom vi söderifrån, från Björkö i Kvarken. Vi var på hemväg till Luleå på en lång segling runt Bottenviken och hade seglat norrut rakt över havet utanför de många öarna i den grunda skärgården.

Jag hade räknat med att komma fram i dagsljus. Men vinden ville annorlunda och när vi styrde in mot Jakobstad kom kvällsmörkret. Öarna och skären förvandlades till svarta skuggor i dunklet. Det var första gången jag seglade här så jag var extra uppmärksam. Framför oss växte en skog av ljus. Det var lampor, strålkastare och gatubelysning från Jakobstad och industrierna i hamnen. Jag stirrade i kikaren. Nu gällde det att hitta rätt i sjökortet och bland ljusfyrarna. Vilka av alla dessa lampor var just de ensmärken som var uppsatta för att visa var farleden gick? Efter en lång stund tyckte jag mig ha hittat de rätta lamporna bland alla de andra lysande punkterna. Men säker blev jag först när jag såg en lång mörk kaj där några lyftkranar skymtade som dinosaurier med långa halsar.

Jag tog ner seglen, startade motorn och styrde Måsen in till höger vid industrihamnen och följde kajerna söderut. Inne i dunklet öppnade sig en djup vik. Farleden började påminna om en slalombana med prickar som knappt syntes i det svaga ljuset. När jag kom lite vid sidan av farleden blev ekolodet galet och började pipa hysteriskt. Jag fick hjärtat i halsgropen och tittade ner på bildskärmen. Där det nyss hade varit 7 meter djupt var det plötsligt mindre än 2 meter! Åt vilket håll skulle jag styra? Var är nästa prick? Där, men på vilken sida om pinnen ska jag styra? Jag kisade med ögonen och försökte se hur pricken var målad. Var det en väst- eller östprick? Eller var den svart i toppen, en nordprick? För att få tid att tänka slog jag back i maskin och bromsade Måsen.

Några stora runda föremål skymtade ute i vattnet. Innanför dem anade jag siluetten av en hög kaj med en större byggnad uppe på land. Längre in i viken var det mörkt som i en säck. Jag anade några höga master mot den mörka himlen. En skuta?

Jag vågade inte gå längre in så jag styrde Måsen mot kajen och lade till. På en stolpe hittade jag en el-kontakt. Skönt, då får jag elström i natt så jag kan ladda batterierna, tänkte jag. Jag hämtade kabelvindan med 25-meterskabeln och kopplade den i uttaget.

Hur Måsen fick sin vedkamin

En fuktig rå dimma hade lagt sig över hamnen så jag tände en brasa i Måsens vedkamin. På några minuter spred sig en trivsam värme i kajutan och jag sände en telepatisk hälsning till Walter Nissas i fiskeläget Klobbskat i Vasa skärgård.

– Hej Walter. Kaminen fungerar bra.

Walter hade tyckt synd om mig när vi träffades i Byviken på Holmön på svenska sidan av Kvarken några veckor tidigare. Jag hade kommit seglande norrifrån med Måsen i ett riktigt surt regnväder. Precis allting, kläderna, lakanen, sovsäcken och madrasserna i kojerna, var fuktiga. Walter hade kommit till Holmön med sin hembyggda fiskebåt tillsammans med sin kamrat, säljägaren och fiskaren Evald Geust från Panike. De båda farbröderna skulle titta på postrodden, "och se oss omkring lite". Walter hade tyckt synd om mig när han tittade in i Måsens fuktiga inre. Han bjöd mig på en kopp te. Inne i hans lilla fiskebåt var det varmt och hemtrevligt. En brasa knastrade i en rostfri kamin. Röken från skorstenen steg som en grå spiral i den regniga luften i hamnen.

– Var har du köpt kaminen? frågade jag.
– Inte köper jag sånt. Den gjorde jag själv för många år sedan, svarade Walter. Om du har vägarna förbi Klobbskat så kan jag svetsa en åt dej. Jag tror du skulle behöva lite värme i Måsen.

Jag tog Walters erbjudande på allvar. Efter en segling över Kvarken i tät dimma kom jag fram till Klobbskat och styrde in i fiskehamnen där två stora trålare och några mindre fiskebåtar låg vid kajen. Jag sökte upp Walter Nissas där han bodde med sin fru och sin hund i ett trähus med stor trädgård. Bakom huset hade Walter sin mekaniska verkstad i ett garage. Han kapade och svetsade stålet med stor skicklighet, svarvade en kokplatta, gjorde gångjärn och trollade fram en liten vacker kamin av rostfritt stål åt mig. När kaminen stod färdig och blänkte på golvet öppnade och stängde Walter eldningsluckan några gånger för att demonstrera den. Han var nöjd när det hördes ett klickande ljud då luckan stängdes, som när man sticker ner kniven i slidan på en välgjord samekniv.

– Nu åker vi ner och monterar den i Måsen, sa han. Samma kväll tände jag min första brasa i Måsen. Nu var de fuktiga kvällarna i min båt ett minne blott.

Senare har jag fått veta att när fiskebåtarna i trakten av Klobbskat får något fel i sina maskiner eller i hydraulsystemen, då kallar man på Walter. I sin mekaniska verkstad ute i garaget på gården inte bara lagar han trasiga maskindelar. Om det behövs gör han kopior av de trasiga detaljerna som är så exakt svarvade på tusendelar av millimetrar att det bara är att montera dem i motorerna igen. Det är sådana mekaniker och hantverkare som utgör grunden för skeppsbyggnadstraditionerna vid Österbottens kust.

Det knäppte till i kaminen. Jag blundade och i min inre syn flög jag upp över Jakobstad, svepte söderut längs Österbottens kust, flög ut över skärgården vid Björkö och dök ner mot Klobbskat där en fiskebåt just gick ut för att fiska på natten. Jag landade i en blomsterrabatt utanför Walters hus och kikade in genom ett av fönstren. Walter och hans fru satt och tittade på de svenska TV-nyheterna och hunden låg och sov i en svart skinnfåtölj. Walter tittade upp mot fönstret ett ögonblick och log och nickade tillbaka när jag skickade ett kort meddelande att vedkaminen fungerade bra.

Jag låg en stund och läste i sovsäcken och kände sömnen komma smygande. Bortom det hemtrevliga klucket från vågorna mot Måsens bordläggning hördes det avlägsna mullret från industrierna. När jag vaknade nästa morgon upptäckte jag att jag hade lagt till vid kajen där båtvarvet Nautor brukade sjösätta och masta på de världsberömda Swanbåtarna. Måsen och jag hade hamnat i fint sällskap.

Skutornas stad

Så var det den gången. Nu är det en klar och fin sommardag och vi seglar mitt på ljusa dagen in mot Jakobstad. En fin bris fyller seglen när jag styr Måsen mot Gamla hamn. Vi glider förbi uppläggningsplatser, bryggor och små varv där det ligger fiskebåtar, gamla skutor och olika typer av fritidsbåtar. Vid en brygga ligger Ferder, en fiskeskuta som inte längre trålar strömming eller sill utan fraktar turister ut i skärgården. Vid en boj gungar en vacker vit Colin Archer. Jag kan inte låta bli att segla tätt intill henne och beundrar snickeriarbetet och den ståtliga riggen. Den påminner lite om Måsen men är betydligt större och kraftigare. Colin Archer är en berömd typ av sjöräddningsbåtar som utvecklades vid den norska kusten på 1800-talet för att kunna gå ut och rädda nödställda båtar. När alla andra skepp gick i hamn för att söka skydd, då gick Colin Archerbåtarna ut i stormen. Med en sådan segelbåt kan man segla jorden runt i alla väder.

Vi glider sakta inåt i hamnen. Några pojkar hoppar och dyker från ett hopptorn vid en badplats. Framför seglarpaviljongens stora trähus ligger ett tiotal hajar förtöjda vid sina bojar. Hajen har länge varit en populär tävlingsbåt i Finland, och även i Frankrike som har många hajbåtar.

Jakobstads Wapen

Nu ser jag de över 30 meter höga masterna på Jakobstads Wapen. Den gulmålade galeasen kommer närmare likt ett spökskepp från en annan tid. Men hon är inte alls gammal. Hon byggdes under åren 1988-1994 med stora insatser av ideellt arbete och en stark uppslutning av både Jakobstads kommun och olika sponsorer. Till grund för bygget av Jakobstads Wapen användes de äldsta kända skeppsritningarna i Finland, av den berömde svenske skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman, som ritade henne år 1755.

När vi kommer närmare märker jag att det vackra skeppet inte verkar må riktigt bra. Under de senaste åren har Jakobstads Wapen drabbats av problem och konflikter om hur skeppet ska skötas och drivas. Många av de ideella krafterna har lämnat skutan. Det brister i underhållet. Färgen har flagnat. Virket i förstäven och relingarna har börjat bli rötskadat. Riggen behöver renoveras. Sommaren 2004 fick Jakobstads Wapen seglingsförbud på grund av bristerna. Tidningarna kastade sig över den gamla skutan och beskrev problemen som rena katastrofen. Allt det här är rätt tragiskt. Jakobstads Wapen borde ju kunna vara den finaste symbolen för Jakobstad och Österbotten som ett centrum för sjöfart och båtbyggeri.

Jan Backman kan träbåtar

Vi svänger runt en krök och Måsen glider sakta in i Gamla hamn i Jakobstad. På höger sida ligger båtarna i rad vid en lång träkaj. Till vänster passerar vi en bensinstation för båtar och flera äldre hus med olika verkstäder. Ett gammalt trähus målat med Falu rödfärg lyser i solen. En mastkran med två armar pekar ut över en brygga där några gamla vackra träbåtar är förtöjda. Nej, båtarna är inte gamla! De är nybyggda efter gamla modeller och ritningar som Jan Backman har blivit inspirerad av. Vi har kommit fram till Finlands äldsta båtvarv: Jakobstads båtvarv. Vi har kommit till träbåtarnas Stradivarius. Mannen som bygger träbåtar lika vackra som fioler.

Jag tar ner seglen och hittar en plats mellan två båtar vid bryggan framför varvet. För säkerhets skull hänger jag ut alla fendrar jag har på bägge sidorna av Måsen. Jag är extra försiktig för jag vill inte att Måsen ska skrapa någon av skönheterna.

Dörren till båthuset är öppen men där inne är det tyst och stilla så jag går runt huset ett varv och kommer fram till ett smalt gammalt utedass som ser ut att kunna falla omkull när som helst. Fönstret på dasset är krökt och taget från rutan på en båt. Där inne bakom glasrutan sitter Jan Backman. Han slår upp dörren medan han knäpper gylfen i sina dammiga arbetsbyxor.

– Nämen är det du Boris som kommer smygande? Får man inte ens skita i fred på sitt eget båtvarv, va!

Så brister han ut i ett skratt så att en flock fiskmåsar lyfter och flyger ut över viken. Jan Backman skrattar som en häst gnäggar. Han måste ha Österbottens högsta gapskratt. Vi går ut på bryggan. Jan tittar en stund på Måsen och säger:

– Har du lagt nytt däck?
– Ja, svarar jag stolt och tittar på Måsens kvistfria nåtade däck. Det är nylackat och vackert. Då säger Jan:
– Var har du fått tag i virket? Däcksplankorna är ju felsågade.

Felsågade? Vad fan menar han? Men eftersom jag känner Jan vet jag att det inte finns någon elakhet i hans kommentarer. Han säger helt enkelt vad han tycker. Av Jan Backman får man alltid raka besked. Det spelar ingen roll om man är vän, granne eller en miljonär som ska beställa en båt. Jan Backman säger precis vad han tänker. Hans rakhet och ganska brutala ärlighet kan vara lite svår att ta. Men när det gäller träbåtar så har han för det mesta rätt. Jag tror att jag talar sanning om jag säger att han antagligen är en av Österbottens och därmed en av världens bästa byggare av träbåtar av högsta kvalité. Och han är ännu strängare mot sig själv än mot andra. För att få bra virke till sina båtar har han byggt en egen såg.

Ren flytande skönhet

Vid bryggan ligger flera båtar som Jan har byggt. En haj är just färdig. Den ligger som ett spjut av skönhet och gungar sakta vid bryggan. Hajen är så vacker och blänkande med sina 15-20 lager italiensk båtfernissa att jag knappt vågar kliva ombord.

– Törs jag gå ombord med skorna på? frågar jag.

Jan skrattar och kliver ner på hajens däck. Båten niger lätt med fören.

– Stig ombord. Inte är de nån jävla möbel.

Visst är de meningen att hon ska vara vacker. Men hon ska tåla sjön också. Framförallt är hon en tävlingsmaskin. Titta här. Och så demonstrerar han alla finesser och möjligheter att trimma hajen så att hon ska kunna segla fortast möjligt i olika vindar. Jan lutar sig över relingen och låtsas att han är ute på en segeltävling.

– Här finns det många tampar att dra fel i, säger han belåtet.

Till saken hör att Jan inte bara bygger hajbåtar. Han har i många år tillhört eliten i Finland när det gäller att kappsegla med dem. Jo, visst är båtarna praktiska. Visst är dom båtar. Men dom är något annat också, något som en plastbåt aldrig kan bli. På samma sätt som en vacker samekniv är något mer än en morakniv. Ett konstverk. Ren flytande skönhet.

En haj får nytt liv

Jan blästrar kölen på en gammal hajbåt. Lacken är grå. Trävirket i däcket och bordläggningen är murket och missfärgat på många ställen. Målarfärgen flagar. Den smäckra båten är en sorglig syn. Jag blir förvånad när Jan berättar att hajen bara är drygt tio år gammal.

– Det skulle vara dödsstraff att behandla en båt så här! Men det är klart, det blir ju arbete åt oss.

När blästringen är klar är det bråttom att måla kölen. Väntar man några timmar har metallen redan hunnit börjat oxidera och då måste arbetet göra om från början. När grundmålningen är klar drar Jan in hajen i båtverkstaden. Efter några hundra timmar inne på båtvarvet kommer hajen att glida ut i vattnet igen med ett nytt liv på sjön framför sig.

En Petterssonbåt

Under några vintermånader blir hajen granne med en motorbåt som Jan bygger.

– Det kom en man från södra Finland som ville att jag skulle bygga en motorbåt i trä åt honom. Båten skulle vara vacker och klassisk till formerna, och den skulle vara snabb och lättskött. Vi började titta på olika båttyper och efter ett tag var vi överens om att det skulle vara spännande att bygga en ny båt på en gammal modell. Jag hittade ritningar till en Petterssonbåt på Sjöhistoriska museet i Stockholm. C. G Pettersson var en av dom stora svenska båtkonstruktörerna och museet har bevarat hans efterlämnade ritningar. Jag fastnade för en båtritning som Pettersson ritade 1947.
– Skulle Pettersson känna igen sin båt? frågar jag när jag ser Jan arbeta med epoxilim och andra moderna material. Han gör också en del förändringar efter eget huvud.
– Visst skulle han känna igen båten, svarar Jan. Men han skulle nog bli lite förvånad. Tack vare dom nya materialen och byggmetoderna kan vi göra båten både smäckrare och starkare och mer lättskött. Men det är fortfarande en Petterssonbåt. Jag tror att han hade uppskattat att utvecklingen har gått framåt. Det är viktigt att behålla den klassiska formen, och den äkta träkänslan.

Nisse Kronholm och hans båtmodeller

Jan Backmans företrädare på varvet, Nisse Kronholm, är en man med många kluriga idéer till lösningar på allehanda problem. När han började fundera på att bygga en modern båt med en rad nya lösningar både när det gällde skrovet, riggen och inredningen, då började han med att göra en modell i skala. Så sågade han upp modellen i delar och fick på så sätt fram de viktigaste måtten för spanten.

– Int behövde jag nån dator! sa Nisse förtjust när han plockade med bitarna som ett pussel. Man kommer ganska långt med blyertspenna, såg och sandpapper. Och så lite idéer förstås.

Båten som blev byggd kallas "Experimentbåten" ligger vid bryggan på Jakobstads båtvarv. Den andra modellen blev aldrig byggd. Den båt som Jan seglar mest med på somrarna är Nisses experimentbåt, en gråmålad segelbåt som Nisse byggde för att testa sina idéer om segling.

Nisses paradis

Sedan Nisse Kronholm lämnade över båtvarvet till Jan Backman har han riktat sin uppfinningslust till andra områden. I den lilla trånga verkstaden i sitt uthus har han skapat en rad mekaniska uppfinningar. En trehjulig cykel som han cyklar på isen med om vintern.
En genial uppvärmningsanordning till stugan ute på Mässkär.
Nisse återanvänder värmen i skorstenen genom att låta de heta avgaserna från vedkaminen värma upp frisk luft och föra in den i stugan.
När Nisse behövde en hamn för sin båt körde han ut en traktor till Mässkär, kopplade vajrar till en vinsch och drog stora stenblock bort från stranden med ett system av block och vajrar. Så skapade han en hamn för plåtbåten som han naturligtvis har byggt själv. Själva stugan ute vid Mässkär är som en kåta med kök och vardagsrum där nere och sovrummet uppe under det spetsiga taket. Platsen var egentligen helt omöjlig, ett sumpigt hål mellan stora stenblock. Men Nisse lade ut några kraftiga bjälkar och byggde sin stuga i luften ovanför vattensamlingen. Jag skulle bli lycklig om jag kunde ha Nisses sprudlande fantasi och upptäckarglädje när jag kommer upp i hans ålder.

Boris Ersson är filmare, författare och tidigare radioproducent vid Sveriges Radio. Han är också seglare sedan över 20 år med sin koster Måsen som byggdes 1928.
Adress: Frejagatan 15, SE-97437 LULEÅ, Sverige
e-post: boris.ersson@marebotnicum.com

Under åren 2003-2006 leder Boris Ersson EU-projektet "Mare Botnicum - Kustliv i Bottenviken." Under somrarna seglar Boris runt i Bottenvikens skärgårdar med Måsen och fotograferar, filmar och intervjuar kust- och skärgårdsbor. Syftet med projektet, vars huvudman är Föreningen Norden, är att rädda kustbornas minnen och kunskaper, och inte minst den rika skatt av minnen och händelser som finns i kustbygderna. Det insamlade materialet skall förvaras i samarbete med de medverkande museerna i Sverige och Finland. Ur sitt material gör Boris Ersson radioprogram, en bok, en TV-serie och en fotoutställning som turnerar just nu på finska museer och konsthallar. Just nu (oktober 2004) visas fotoutställningen i Vasa. Den här artikeln är ett litet exempel ur den kommande boken.