Tidskriften Skärgård

Årgång 27 Nr 2 / 2004
Tema: Utö fyr- och lotssamhälle

Håkan Eklund

INLEDAREN

Trots tidningsartiklar, seminarier, projektrapporter och motsvarande är det troligen bara en liten klick med medvetna medborgare som är införstådda med den intressanta bostadsköp-situation som just nu råder på Utö i södra Korpo, där en del av militärens bostäder sen en tid tillbaka friställts. Frågan är också av nationellt intresse: har kreativa och patriotiska innevånare i ett aktivt lokalsamhälle överhuvudtaget en chans att få sin röst hörd gentemot marknadskrafter, byråkrati, politik och offentlig förvaltning? Det handlar om demokrati på mikronivå.
Det handlar om öbornas önskan om att kunna medverka till att fortsättningsvis hålla igång skola, butik, kommunikationer och mycket annat som tillhör en levande by. Dessutom i extrem glesbygd. I ett kulturarv av en sådan kaliber att motsvarande inte hittas någon annanstans i detta land. Det handlar också om att förvalta ett arv, en unik kustkultur, en fungerande livsstil.
Nu om någonsin sätts alla vackra fraser, klichéer, festtal och teoretisk politisk liturgi på prov: har allt prat om levande skärgård och glesbygd någon teckning? I praktiken? Var finns de verkliga skärgårdsvännerna i olika organisationer och delegationer? Som dessutom kan påverka. Det får vi snart se.

* * *

Det har konstaterats tidigare i denna tidskrift, och det kan upprepas igen: äkta skärgårdsbor i genuina levande skärgårdssamhällen börjar bli ”utrotningshotade”. Kan vi rädda havsörn, gråsäl och sällsynta växter från utrotning i Skärgårdshavet, skall vi väl också vara kapabla att rädda ännu fungerande skärgårdsbyar? Att komma till rätta året runt. Speciellt sådana som har de förutsättningar som krävs. Och som har viljan. Som på Utö.
Om det är så att våra regelverk och projektkoncept fungerar bättre för att återskapa levande mångfald i skärgårdsnaturen, med stort stöd från det urbana samhället, än att ge motsvarande chans för den bebyggda skärgårdsmiljön – har vi nog missat något mycket elementärt i vårt samhällsbygge.
Hela vår skärgård får inte endast bli ett enda rekreationsområde som enbart lever på sommarens och det urbana samhällets villkor. Här finns anrika traditioner, rötter och en unik kustnära kultur att slå vakt om – och det är just det som Utöborna vill. Men ensamma klarar de inte av det.

På Utö är det inget problem att få köpare till de bostäder som friställts av militären; det finns säkert många företag och privatpersoner som skulle betala skjortan för att få ett fotfäste på denna unika ö – för fritid och rekreation. Men det är inte en sådan utveckling som byborna vill ha. De vill gärna se skolan som en indikator på livsstyrkan och livskvaliteten i lokalsamhället. De vill helst ha familjer med barn som håller byn levande. På riktigt. I år har Utö haft en fungerande skola i 120 år, vars intressanta historia presenteras i en artikel i detta Utö-nummer.
Att flytta till Utö skall inte behöva innebära ett livslångt åtagande. Finns det attraktiva bostäder att hyra, finns det också en potential med familjer som vill testa detta utskärskoncept: att ta ett sabbatsår eller två från det urbana för att leva och bo på Utö så länge barnen är små. Knappast skulle dylika bostäder behöva stå tomma. Ett äventyr som skulle locka många, som också Utö hembygdsförenings projekt redan kunnat bevisa: ett stort intresse finns!
Idag är det också många som kan ta jobbet med sig, vilket borgar för konceptets relevans. Lika bra kan man koppla upp sig till stora världen från lilla Utö, som från vilket glaspalats som helst i Helsingfors eller annanstans. Dessutom har Utö en betydligt längre tradition på det sistnämnda än vad t.ex. Helsingfors har; det är bara att läsa vidare om öns historia i detta temanummer. Och att pendla är inget nytt; idag börjar det bli en livsstil med en växande skara som pendlar mellan bostaden i Finland och jobbet utomlands. Det akuta problemet på Utö just nu är att hitta ett bostadsägokoncept som skulle ge byn det instrument och den flexibilitet som kunde förverkliga en aktiv inflyttning av året-runt boare, med målet att hålla utskärsbyn levande. Och här spelar skolan en viktig roll.

* * *

Detta med behovet av året-runt inflyttare är förvisso inget nytt i skärgårdssammanhang; samma princip gäller de flesta mindre kommuner. Frågan är då: görs det tillräckligt för att hitta ett fungerande koncept? På allvar. Varför inte skapa någon typ av bostadsstiftelse som skulle se till att det finns attraktiva bostadshus att hyra eller köpa i skärgården? Med nyckeln i hand principen, som alla urbana bostadsköpare är vana med idag när ingen har varken tid eller kunskap att bygga själv. Och här handlar det inte om lägenheter i radhus eller våningshus i kommuncentrum, hellre då röda stugor med vita knutar med kontakt till skärgårdsnatur och vatten. Ett eller två av den sorten, bebodda av barnfamiljer, skulle rädda mången skärgårdsskola och betyda mycket för små kommuners existens.
Varför skall det vara så svårt att förverkliga? Var finns nytänkandet och kreativiteten? Kan vi bygga dyra kulturhus och naturrum för besöksindustrin, kan vi väl också bygga för levande bosättning? Det senare betalar dessutom sig självt, många gånger om.

Artiklarna i detta temanummer handlar mest om det unika med lots- och fyrsamhället på Utö, om hur överlevare i utskären skapats, och fortfarande skapas: som lärt sig att fungera ”i växelverkan mellan naturen och människan och mellan människor som levt där i en speciell gemenskap”, som Gunnevi Bergbom så träffande beskriver Utöboendet i sin artikel.
Utö är förstås mera än detta; speciellt de krigs- och militärhistoriska aspekterna skulle förtjäna ett alldeles eget temanummer.