Tidskriften Skärgård

Årgång 27 Nr 2 / 2004
Tema: Utö fyr- och lotssamhälle

Rea Åkerfelt

UTÖ – smultronstället i mitt minne

När jag tänker tillbaka på min barndom och uppväxt på Utö så förvånar det mig ibland att allt känns så vanligt, eller rättare sagt kändes så vanligt då. Att jag växte upp på en mycket märklig plats var ingenting jag begrep medan processen pågick, jag hade inget att jämföra med och trodde – i den mån jag överhuvudtaget reflekterade över saken – att alla barn hade en likadan omgivning och samma förhållanden att utvecklas ur. I kontakten med barn från de övriga åboländska socknarna, främst på Elevhemmet i Åbo, insåg jag sedermera att deras hembygdsförhållanden och rötter skiljde sig avsevärt från mina. Bara en sådan sak som att radions väderleksrapport med jämna mellanrum nämnde UTÖ. Det fanns (finns fortfarande) en meteorologisk avläsningsstation på lots- och fyrön, och dessutom en militärförläggning – så Utös namn var bekant för de allra flesta.

Jag gick i Utö folkskola fyra år i slutet av 1950-talet, och började i läroverket i Åbo på hösten 1960. Exakt hur många elever vi var i skolan på Utö minns jag faktiskt inte, själv var jag enda barnet i min årsklass under hela folkskoletiden. Men i de flesta familjerna fanns det många barn; själv har jag tre syskon och jag har inget minne av att det någonsin skulle ha känts ensamt.

Fyra årskurser samtidigt

Undervisningen var god, trots att min lärarinna Kristin Öhman inte var vad man i dag kallar formellt behörig. Jag tror att de flesta av oss Utöbarn klarade skolgången enkelt, att läsa till studenten var regel snarare än undantag. Om det berodde på riklig fiskkonsumtion, som otvivelaktigt förekom, eller goda gener, det kan man spekulera över – men på Utö hade redan många i våra föräldrars generation den vita mössan och fisk stod faktiskt ofta på bordet. (Jag brukade låtsas att den stekta flundran var griskotlett som var en sällsyntare delikatess.)
Eleverna var nog ett ganska ojämnt material att tampas med, och alla fyra årskurser undervisades samtidigt i samma skolsal. Att lärarinnan kunde åstadkomma minnesvärda julfester vittnar om hennes fantasi och problemlösarförmåga. Några större sångbegåvningar fanns det väl inte, åtminstone under min skoltid, men jag kommer väl aldrig att glömma den mäktiga talkör som Kristin tränade in med oss till en fest. Ett riktigt teaterstycke stod också på programmet varje gång; jag minns till exempel ännu när jag spelade Kungen och fick avrunda föreställningen med ”Mjölnarns Pålle var till slut ej så dum som han såg ut!”

Upplevelse att besöka Åbo

Inträdesförhöret till läroverket som på den tiden var obligatoriskt var en stor händelse. Jag minns att det upptog mycket av mina tankar under det sista skolåret på Utö, och när man ”fick önska” i lekar så var min önskan för det mesta att klara förhöret. Den uppgiften visade sig sedan inte speciellt svår, när jag för första gången kom i kontakt med jämnåriga elever och skulle upp till bevis, bedömdes mitt inträdesprov vara det nästbästa i hela kullen. Men upplevelsen att besöka Åbo tillsammans med pappa, känna stadens lukter och höra stadens ljud, den sitter stadigt i minnet. Att samtidigt försöka känna sig självständig, morsk, hitta rätt gata och hela tiden förstå att när hösten kommer måste jag kunna detta utan pappas hjälp.
Likaväl tappade jag bort mig. Mitt lokalsinne var inte då, och är inte nu heller, sådant som anstår en riktig skärgårdsbo. Rulltrappan i Vaddens hörn var ett stort (och aningen farligt) äventyr, och jag kunde inte fatta hur de andra barnen visste när hissen hade kommit, om den stod i rätt våning eller om den måste tryckas ner. Och vilken lättnad när det plötsligt klarnade att hissens position kunde avläsas på väggen bredvid dörren. En av många små ahaa-upplevelser.

Hem med militärbåtar

Skolgången och vistelsen i Åbo på elevhemmet beredde mig sedan inga problem. Lördagen var på den tiden skoldag, men loven var i motsvarande grad längre, vilket ju passade oss Utöbarn bra. Vi hade i vilket fall som helst inte hunnit hem över bara ett veckoslut, men kunde alltså njuta av sommaren ända till den första september, och hade jullov över trettondagen.
För det mesta tillbringade vi hela hösten på Elevhemmet, och kom för första gången hem till jullovet. Vårterminens två möjligheter var sport- och påsklovet, och jag tror att jag missade i stort sett alla terminsavslutningar, för det mesta begärde vi lov för att kunna fara hem genast efter den sista egentliga skoldagen.
Sjöfartsverkets förbindelsebåt Utö sattes i trafik i mitten av 1960-talet, när jag redan var på slutrakan med mellanskolan. Före det företogs hemresorna för det mesta med en militärbåt, ofta den som hette Pansio. Det tog länge, 8-9 timmar, vill jag minnas, och det luktade illa av smörjor och avgaser ombord, men vi hade våra egna strategier för att få tiden att gå. Matsäcken var viktig, och kortspel var ett bra sätt att glömma tiden. ”Plump” var visst det populäraste spelet vid sidan av ”Marijas”.
Mamma skickade ibland varor hemifrån till oss i Åbo, rena kläder och litet smått och gott. Då var vi tvungna att avhämta paketet från båten, kajplatsen låg nästan nere vid Åbo slott, och elevhemmet låg på Biskopsgatan bakom Domkyrkan. Den sträckan gick vi till fots, eftersom spårvagnsbiljetterna kostade hela 10 (gamla) mark, pengar som behövdes bättre i glasskiosken.
En skräckupplevelse från mina första år finns klar i mitt minne. Jag visste inte riktigt exakt var Pansio-båten låg förtöjd, och jag vågade inte på min knaggliga finska fråga någon heller, och ingen mobiltelefon att ringa hem med och fråga mamma fanns förstås inte på den tiden! Den spårvagnschaufför jag slutligen i panik hejdade trodde naturligtvis att jag frågade efter stadsdelen Pansio i Åbo och menade att jag var på alldeles fel väg! Till slut kom jag rätt i alla fall. Ett exempel så gott som något på att vi skärgårdsbarn tidigt fick lära oss att klara oss på egen hand.

Längs svajande lejdare

Vissa hemresor var mera dramatiska. I lastbåtar från olika länder kunde vi få följa med, och ”stiga av” vid Utö tillsammans med lotsen. Det var spännande att höra främmande språk och om man riktigt hade tur kunde vi bli bjuden på någon exotiskt maträtt vid kaptenens bord! En gång blev en väninna och jag sittande i dimman på ett holländskt fartyg som kastat ankar i väntan på att gå vidare. Efter ett halvt dygns väntan kom hennes pappa körande med lotskuttern en lång väg för att hämta hem oss. Om det stormade och var mörkt fick man ju uppbåda allt mod man var mäktig när man skulle ge sig ut på båtsidan, klänga sig fast i den slingrande lejdaren och lita på att lotskuttern fanns där nere. Jag nämnde tidigare mitt bristande lokalsinne – dessutom har jag anlag för sjösjuka. Att gång på gång må illa i de sugande långa dyningarna (gammal sjö) som ofta förekom blev till slut tröstlöst, jag tror att jag galghumoristiskt räknade mitt ”rekord” till tretton gånger på en och samma resa! Det är dock en åkomma som jag vuxit ifrån, numera är jag sällan sjösjuk, å andra sidan vistas jag inte heller på sjön i sådana förhållanden att jag skulle behöva utsätta mig för risken!

Älskade böcker

Böcker och läsning har varit mitt största nöje så länge jag kan minnas, jag kunde läsa redan innan jag började skolan. Skolbiblioteket läste jag från A till Ö, det mesta flera gånger. Folksagor, klassiker, Astrid Lindgren. Pappa var också bokintresserad och läste ofta högt för oss. Tove Jansson hörde till hans favoriter, Muminpappans bravader fascinerade både oss och honom! På lotsstugan fanns ett litet lånebibliotek i en kista, där botaniserade jag ibland. Hembygdsgårdens ”riktiga” bibba var öppen på onsdagarna, jag hängde för det mesta på låset vid öppningsdags. Det var ett välförsett filialbibliotek, men jag ljuger inte mycket om jag säger att jag läste i stort sett allt. I min vindskammare mojade jag mig i sängen till sent på nätterna, med fyrgeneratorns evinnerliga burrande i bakgrunden. Tidiga morgnar kunde också användas till läsning, ofta ackompanjerad av gälla pojkrösters ”Asento!” och ”Olalle vie !” Det var rekryterna som exercerade på planen utanför mitt fönster.

Härliga badsomrar

Sommardagarna fördrevs i praktiken i sjön. Regnade det överhuvudtaget i min barndom? Tärngrunnet nedanför lotsstationen var simställe nummer ett, och den plats där man lärde sig simma. I den grundaste och mest skyddade delen var det en första bedrift att ta sig ut till Dykarsten, helst utan att simma handbotten. Jag har svårt att tro att den grunda lilla vik jag besöker idag verkligen är samma plats, landhöjningen har väl gjort sitt. Flunderungar som 50 marks slantar pilade omkring fötterna, och sandbottnen kändes skön under fötterna. Med stigande simkunnighet avancerade man till yttre sidan av bergen, där man inte längre bottnade och där man kunde dyka på riktigt, men där sjögräset, höytret, trasslade in sig i fötterna och gav upphov till skräckslagna fantasier. Klipporna var heta, släta och huden doftade gott av solvarm sälta medan vi sakta men säkert antog pepparkaksfärg. Småkryp studerades tålmodigt. Nyckelpigor och andra sexfotingar vars namn vi inte kände erbjöd ett fascinerande skådespel i solen. Smultronen plockades slätt och man ”hann” inte alltid hem till mattider... Kläderna trottades in en skreva när man bytte om till ”simpparen”, simkostymen, och rätt ofta hade mamma anledning till klander när plaggen var fulla av ”tjäru” som inte gick bort i tvätten. Numera förstår jag att det rörde sig om ilandfluten spillolja som lastbåtarna pumpade ut när de ansåg sig vara på öppet vatten. Och visst var det ju öppna vatten; när vi stod ”Söderme´” var det bara horisonten som mötte ögonen. Horisonten hör faktiskt till de syner jag saknar mest i mitt vuxna liv, det hjälps inte att det känns instängt när en massa holmar och träd skymmer sikten!

Morgondopp i åttagradigt vatten

Ute på Kesnäs fanns ännu finare smultronställen, speciellt bakom Kärlekssten som omgavs av ett romantiskt, lite outrett skimmer. Fast för att komma dit måste man in på militärområde, och det kunde vara litet problematiskt. Å ena sidan ansåg vi nog att vi hade rätt att röra oss var vi ville på vår hemö, men å andra sidan var respekten för förbudsskyltar och vaktmän stor. Det var klokast att smita in på området från något annat håll än längs vägen. Det gick bra t ex från Österängen, som också fungerade som sport- och lekplats. Sandfladan var en annan, sagolik simplats, dit kom man bara om pappa skjutsade med puttbåten. Och så Gloet på Ormskär. Dit kunde man ro själv, och där var vattnet varmt (nåja, relativt) tidigare på sommaren. Problemet på vårarna var tärnorna, som aggressivt bevakade sina bon, och med veritabla störtdykningar anföll oss försvarslösa simmare i vattnet eller på det lilla skäret mitt i gloet. Vi utvecklade ett försvarssystem med en hög åra mitt i båten för att hålla de skränande tärnorna på avstånd.
Härdande var vårt simmande säkert, vattnet blev egentligen aldrig vad jag numera brukar kalla varmt, 18 grader var en sällsynt lyx. Under flera somrar i mina senare tonår jobbade jag på telefoncentralen i byn, och var ofta och simmade tidigt de morgnar jag gick på jobb till klockan 07. Jag lovar att jag sedan var vaken, jag tror att 8-gradigt vatten var det kallaste jag mätte upp.
Höstarna och vintrarna var förstås annorlunda. Jag har bokstavligen krupit upp för fyrbacken, när stormen i november har varit så hård att jag inte kunde stå upprätt. Man känner sig liten när naturen visar hela sin kraft. De äldre berättade om dramatiska skeppsbrott, själv var jag knappt tio år när den tyska s/s Rhein förliste i en vinterstorm. Jag minns ännu känslan när den gamla kaptenen som man räddat i land trots alla upplivningsförsök inte klarade livet.

Präglade av militären

Våra lekplatser var antagligen annorlunda än våra jämnåriga kamraters på andra öar i skärgården. Militärväsendet satte sin starka prägel på byn, bygatan var en riktig kullerstensgata, där man på kvällarna fick lov att se upp för hoppande grodor och paddor. De rödmålade kasernerna låg insprängda bland andra privata hus. Exercisplanen var en bra lekplats för bollspel och idrott. Knappast kände andra ungar heller till maskingevärsnästen och kasematter på samma ingående vis som vi gjorde.
Militärens närvaro präglade förstås vardagen markant, men jag tror inte att vi reflekterade särskilt medvetet över den saken. Finska språket hörde vi dagligen, två språk blev för mig så spontant och naturligt att jag t o m en tid trodde att det fanns två varianter av alla språk, och gruvade mig över att småningom i skolan behöva lära mig både ”fram- och baksidan” av också engelskan! Utös första, svartvita television kom till soldathemmet någon gång på 1950-talet, och byns barn hade lov att under vissa tider komma och titta på barnprogrammen. Det var märkvärdigt på flera sätt, att sitta i den tobaksbemängda miljön och kisa mot den flimrande burken som var placerad högt uppe i ett hörn kändes spännande och världsvant. Det var Felix-kissa som då var aktuell, jag kan gnola signaturmelodin än. På soldathemmet kunde vi också köpa godis, och jag minns att mamma ibland skickade någon av oss ungar dit efter en hel påse färska wienerbröd som vi sedan kalasade på hemma runt köksbordet. Litet senare skaffades television även till lotsstugan, och då hade vi två ställen att välja på. Jag tycker mig minnas att ungarna inte var speciellt efterlängtade på någondera stället, men att de vuxna uthärdade oss under förutsättning att vi satt stilla och var tysta!

Utöballerinor

Stampersonalens fruar bidrog aktivt till byns sociala liv, jag minns t ex en fru som tog emot beställningsarbeten på sömnad, och som gjorde flera klänningar åt mig. En annan fru var en duktig pianist, och ackompanjerade småflickornas dans på sommarfesterna. Det må ha förresten varit en syn för gudar! Drillade av fru Göta Österlund, som i tiden varit ballerina på operan i Helsingfors, uppträdde alla öns flickor iklädda kräppapperskjolar och små linnen. Vi försökte hålla takten, och sträcka på foten som vi blev lärda, men blev trots det av vår för det mesta tålmodiga lärarinna uppgivet förliknade vid hösäckar. I likhet med Sven Dufva slet vi ständigt rakt tvärtom och led av träningsvärk på kvällarna, men blev förstås vid premiären ivrigt applåderade av våra mammor och annan positivt sinnad publik. Nu i vuxen ålder är jag mycket tacksam över den träning vi fick, och tror att den har del i att jag gärna dansar. Dessutom fick vi ju ett hum om klassisk musik på kuppen, bl a Blomstervalsen ur Tjajkovskis Nötknäpparen, Fjärilsvalsen och Strauss Pizzicatopolka hörde till vår repertoar. Ett bravurnummer för fyra litet äldre flickor var ”showen”, dvs Jolly Bob från Aberdeen. Till den syddes fina sjömanskostymer i blankt blått tyg och skaffades cylinder hattar av något slags försilvrad papp. Den gick i repris med olika besättningar under många somrar. Ett annat återkommande nummer var Runebergs ”Jag sitter källa vid din rand”, där vi tilldelades rollen av de olika skyar som flyktigt dansar kring källan, men där alla helst ville vara den dramatiska mörka skyn som kommer sist, och ”vill ej fly, den vandrar tung sin stig”.
Som abiturient hade jag ett annat slags kontakt med en underofficersfru, hon var inte mycket äldre än jag, nygift, och saknade förstås sällskap på den isolerade ön ute i Östersjön. Vi umgicks i hennes första hem, och jag började känna mig litet smått vuxen och jämlik när vi talade flickprat ihop. Undrar var hon finns nu?

Sällsynt med glass

En morgon vaknade jag av att det var dödstyst i vindskammaren! Generatorn i Utö fyr hade fått något fel och plötsligt insåg jag att livet på Utö faktiskt ackompanjerades av ett evigt burrande som till slut blivit så självklart att jag inte längre ens lade märke till det. Tystnaden kändes faktiskt spöklik. Elförsörjningen var ett kapitel för sig, vi kunde visserligen ha el-apparater men eftersom fyren alstrade så kallad likström måste man ha omformare till de flesta ”normala” apparater, och man använde gas i spisar och kylskåp. Jag minns att grannens vattenpump påverkade elnätet varje gång den slog på. När jag njöt av senaste hiten från Radio Nord kunde sändningen kraftigt och oväntat till min stora irritation störas av ett ihållande brus, och det blev omöjligt att uppfatta vad Elvis, Beatles eller Bobby Bare just då hade på hjärtat.
Apropå elmaskiner – det gick inte att få frysboxar som var anpassade till likströmmen – tänk vilken skillnad det hade gjort i mathållningen! Glass var en sällsynt läckerhet som gick att få endast ifall man gjorde en beställning i butiken och sedan omedelbart vid båtens ankomst med varorna stod färdig att ta emot sin glass. Den var visserligen förpackad i konstis, men för det mesta redan halvt smulten i alla fall. Man fick lov att äta upp den på stående fot. Lyckligtvis tillverkade Valio på den tiden en kvarts liters glassförpackningar, det var sådana vi barn satsade våra fickpengar på. Strutar eller pinnar var inte att tänka på.

Sällskapslek dagen lång

Våra lekar sträckte sig över hela ön. Ibland gaddade vi på barns tanklösa vis ihop oss och beslöt oss för att ”springa undan” någon ur kamratkretsen. Då höll man sig undan, och vitsen med det hela låg i att hålla sig utom räckhåll hela dagen. Det låg ändå en viss rättvisa också i denna grymma lek, vem som helst kunde utses till offer, nästa gång var det kanske ens egen tur. Populära spel och lekar var tex ”Suutari” (skomakare), ”Tittut bakom knuten” och ”Vink”. I Suutari skulle en som stod upprätt med en boll ”kodda” någon av de andra som liggande på marken (oftast på Österängen) försökte undvika att bli träffade. Man fick inte röra bollen med händerna, men nog sparka undan den (vilket antagligen förklarar skomakarnamnet, leken slet på sulorna), utan att ändå bjuda på en lyra. Så länge kastaren hade bollen i hand fick ingen röra sig, men så snart den sparkades långt bort fick alla söka sig bättre positioner. Denna lek kunde ofta dra ut på tiden till sent på sommarnätterna. Vintersporterna var sedan ett kapitel för sig. Jag skrann väldigt gärna som barn, och det fanns goda möjligheter på sundet nedanom skolan, och vissa år kunde hela Östersjön ligga spegelblank söderut. En otrolig, milsvid, lyxig skridskobana! Skidandet var inte lika enkelt, åtminstone inte för mig som aldrig ägt ett par skapliga skidor. Jag minns med svettig fasa den ”skidtur” vi med skolan företog över hamnfladan till Ormskär, mitt skidande bestod av ett försiktigt skjutande av trälapparna turvis framför mig, avbrutet av sporadiska försök att spänna fast de remmar som skulle föreställa bindningar. Jag har aldrig velat skida efter den betan.

Fungerande sjukvård

Helt odramatiskt var vårt lekande inte heller. Personligen kan jag uppvisa ärr efter att ha blivit sydd tre gånger. En gång då jag hals över huvud sprang in i en av de taggtrådsrullar som stod uppriggade här och var markerande militära gränser, en gång då jag nästan kapade stortån på en glasbit i vattnet, och den tredje gången då jag föll ”magplask” under en dumdristig springlek på sockeln till ett husbygge, och fick en stor järnbult in i magen. Att leken varje gång ändades lyckligt med bara blekande ärr som vittnesbörd bevisar att sjukvården fungerade. Försvarsmaktens sjuksköterska fanns på plats och åtog sig naturligtvis även bybornas akuta olycksfall. Sköterskan var under min barndom förresten infödd Utöbo själv. Fast efter episoden med sockelbulten fördes jag till Länssjukhuset i Åbo med sjöbevakningsbåt, eftersom man inte på sjukstugan kunde avgöra ifall några inre skador hade uppstått.

Odon istället för blåbär

När vi på höstarna redovisade våra herbarier för biologiläraren i läroverket hade vi inte haft några problem att hitta de erfordrade 80 (före min tid t o m 120) växtarterna utan att lämna Utö. Vissa arter var sällsynta, t ex strandkålen, tulkörten och andmaten var sådana växter som våra klasskamrater avundades oss. Å andra sidan hade vi inga vårlökar, gullvivor eller blåbär i våra herbarier, åtminstone inte samlade på Utö. Svampar var också okända läckerheter, medan vi nästan var leda på hjortron som rikligt växte på kärren och plockades i ämbartal på sensommaren. Först senare har jag förstått att hjortron egentligen är verkliga delikatesser! Smultron var, som jag nämnt, rena vardagsmaten. De något fadda odonen fick ersätta blåbär, de gav en god soppa, och färgade inte av sig lika illa som blåbären. Träd växte det just inte heller, den lilla dungen nedanför Hembygdgården kändes nästan som en skog, och var väl det närmaste i skogsväg jag sett innan jag blev tonåring. Pappa beställde julgran av bekanta i Korpo socknen, veden beställdes och levererades från fastlandet i ”vedajakter” som luktade gott medan de lossades vid bron. Fast egentligen försåg havet de flesta bofasta Utöborna med den brännved de behövde, karlarna gick regelbundet ”runt land”, och samlade ihop allt vrakgods de kunde få tag på. På gården hade föräldrarna ett litet trädgårdsland, med lök och dill, och det var i stort sett hela det lantbruk jag upplevde under min uppväxt.

Impuls att kyssa marken

Utö blev inte min plats på jorden – den kom istället att bli Inö, dvs Iniö. Efter studier vid Åbo Akademi fick jag anställning i Iniö skola, och när jag vid 23 års ålder gifte mig och så småningom fick fyra barn bleknade Utö sakta bort. Jag anser mig inte vara någon särskilt sentimental människa, och jag har aldrig i min föreställningsvärld ens sett Utö som någon kultplats. Därför blev jag överraskad av min starka reaktion när jag efter dryga tio år för första gången åter besökte min barndoms ö. Jag fick faktiskt en impuls att falla på knä och likt påven kyssa marken. Den impulsen förträngde jag då – men känslan finns kvar inombords.

Rea Åkerfelt är skärgårdsmångsysslare: företagare, turistguide, timlärare (högstadiet) och lokalredaktör för Åbo Underrättelser. Adress: Keistiö, 23390 INIÖ, gsm 040-8244726. e-post: rea.akerfelt@kolumbus.fi