Tidskriften Skärgård

Årgång 27 Nr 1 / 2004
Tema: Estlandssvenska Aiboland

Göran Hoppe

ESTLANDSSVENSKAR - en historisk översikt

Svenskbygderna i Finland och Estland har mycket gemensamt även om levnadsvillkoren har varit väsensskilda under långa perioder. Tillkomsthistorien är förmodligen likartad, fiskarbönder från andra sidan Östersjön har slagit sig ned i gles- eller obefolkade kustområden, från början kanske endast säsongsvis, men så småningom permanent. Man har utnyttjat en annan ekologisk nisch än inlandsbefolkningen, finnar och ester, och därigenom såvitt vi vet undvikit allvarligare sammandrabbningar med dessa.

Finlandssvenskarna var bosatta i områden som tillhörde det svenska riket under mycket lång tid och man hade täta kontakter med ”moderlandet”. Estlandssvenskarna däremot levde mer eller mindre avskurna från det svenska riket. Det var egentligen bara under perioden från 1561 och fram till Stora nordiska kriget 1710, när Estland tillhörde Sverige, som kontakter kunde upprätthållas. Estlandssvenskarna har av denna anledning kommit att bibehålla mycket mer av äldre språkbruk och seder än svenskar i moderlandet eller i Finland. Naturligtvis har också estlandssvenskarna utsatts för andra intryck och influenser under århundradenas lopp.

De svenska bosättningsområdena i Estland har haft olika utbredning över tiden. Gemensamt var att de legat längs kusterna eller på de talrika öarna. Svenskarna har försörjt sig på en kombination av fiske, jakt på fågel och säl, sjöfart och extensivt jordbruk. De områden i Estland som berördes av svensk bosättning låg i stort sett helt inom det område med sedimentära bergarter som förutom norra och västra Estland också omfattar Öland och Gotland. Landskapet här påminner mycket om Gotland. Det jordbruk som kunde bedrivas längs de magra landhöjningskusterna i Estland var begränsat, de första estlandssvenskarna bedrev huvudsakligen boskapsskötsel.

Det som ännu på 1900-talet var kärnbygden i det estlandssvenska bosättningsområdet var troligen det som koloniserades först. Estlands nordvästra hörna, Ormsö och Nuckö socknar, nämns som svenska redan i 1200-talsdokument. Under den mest omfattande svenska bosättningsperioden i Estland, 1400 till 1500 -talen, fanns det bosättningar från Lahemaa i nordost och ut till Dagö i väster, längs västkusten, på Ösel och på Runö i Rigabukten. Antalet estlandssvenskar när de var som flest på 1500-talet har uppskattats till ungefär 12 000. De utgjorde då en betydande del av Estlands befolkning, mellan 5 och 10 procent.

Etableringen i Estland

Tidigare har man antagit att estlandssvenskarnas bosättningar hade att göra med vikingatåg från Skandinavien. Man vet att det då fanns många skandinaver i till exempel Kiev och Novgorod. Runstenar i Sverige talar om fallna i Estland; områdena var väl kända. Forskningen kring estlandssvenskarnas kolonisation har under det senaste halvseklet inriktats på tolkningar av danska och tyska dokument från tiden närmast efter det att Estland erövrades av Livländska orden och Danmark. I staden Hapsals stadslag från 1294 nämns att svenskar bor i trakten. I andra dokument stadfäster Kurlands biskop runösvenskarnas rätt att besitta sin ö enligt ”svensk rätt” (1341) och abboten i Padis kloster sålde Stora Rågö till fem svenska bönder (1345). Förekomsten av avtal mellan svenskarna och kyrkan har tolkats så att det var angeläget att få kristna svenska kustbönder etablerade i de nyerövrade och ännu hedniska områdena. Historikern Paul Johansen har hävdat att en svensk kolonisation knappast varit möjlig före senare hälften av 1200-talet. En sådan måste nämligen i så fall ha skett i konflikt med den estniska befolkningen.

Systematiska arkeologiska, kvartärgeologiska och kulturgeografiska undersökningar av Estlands svenskbygder och försök till datering av bosättningarna har inte företagits förrän de senaste åren, när den sovjetiska militären dragit sig tillbaka. Av resultaten förefaller det fullt möjligt att mindre fiskarsamhällen uppkommit vid goda hamnlägen redan under förhistorisk tid. Senare har en mer omfattande inflyttning från olika håll, liksom kolonisering av nya områden, ägt rum, inte minst efter det stora upproret i norra Estland 1343-45, vid vilket byar ödelades och lediga positioner kan ha uppkommit. Redan i dokument från 1300-talet omtalas att svenskar i Estland besatt sina domäner ”enligt svensk rätt”. Detta är säkerligen, tillsammans med svenskbygdernas avskildhet och annorlunda näringar, den viktigaste anledningen till att inte en fullständig assimilation till majoritetsbefolkningen ägde rum tidigt. Den svenska rätten innebar att kustbönderna var fria att flytta och hade en status ungefär motsvarande landböndernas i Sverige-Finland vid samma tid, de var skyldiga att leverera produkter och göra dagsverken i begränsad omfattning. De estniska bönderna däremot sjönk stegvis ned i total livegenskap.

Det är okänt hur det lyckades svenskarna att etablera den svenska rätten, lika väl som vad det var som utlöste överflyttningen till Estland. De estlandssvenska dialekterna visat att invånarna kommer från flera olika håll och att det senare också förekommit ett utbyte med svenska bygder i Finland. Perioden fram till den tyska ordensstatens sammanbrott 1561 tycks ha varit relativt gynnsam i Estlands svenskbygder. Så länge man höll sig inom de områden där svensk rätt gällde, var man privilegierad. Bygderna växte och förtätades, möjligheterna till inkomster från lotsning, jakt och fiske var goda och ordensherrarna lade sig inte i någon större utsträckning i verksamheterna i de avlägsna svenskbygderna.

En krympande minoritet

Från mitten av 1500-talet och fram till våra dagar har estlandssvenskarna utgjort en minskande folkgrupp. Inflyttningen från Sverige-Finland upphörde i stort set under 1600-talet. Paradoxalt nog var inte den tid då Estland tillhörde Sverige (1561-1710) någon blomstrande epok för estlandssvenskarna. För att kunna driva krigsmaskinen vidare var den svenska kungamakten nödgad att belöna både sina finansiärer och sina militärer. Det nyerövrade landet på andra sidan Östersjön togs i anspråk. Finansiärer och officerare gavs nya områden i förläning där de kunde etablera herresäten. I var och varannan by byggdes det nu herrgårdar och bönder avhystes – inte minst gällde detta svenskbygderna, vilka tidigare lytt under någon avlägsen feodalherre i ordensborgarna Padis eller Hapsal. Stora arealer lades under herrgårdarnas eget bruk för att försörja de nya herrarna, landbönderna tvingades både att arbeta mer och att leverera större kvantiteter produkter från jordbruket. I svenskbygderna tvingades man av detta skäl övergå till mer intensiv odling – fiskarbönderna blev mer av jordbrukare.

Estlandssvenskarna såg sina traditionella privilegier hotade, även om de vid flera tillfällen fick dem bekräftade av de svenska regenterna. För den nyrika godsägarklassen var landbönder som hade rätt att undgå arbete och varuleveranser till herrgården överflödiga. Antingen skulle de avhysas eller tvingas arbeta lika mycket som de livegna esterna. Särskilt svår blev privilegiekampen under 1600-talet på Dagö, där godsägare av ätten De la Gardie sökte kväsa bönderna, ledda av den främste estlandssvenske frihetskämpen genom tiderna, Jöran Jacobsson från Kitas by – Kitas Irja. Gång efter annan seglade dagöbönderna till Stockholm och förhandlade med konungen och rådet. Gång efter annan fick de återvända hem till ön tomhänta. Privilegiebekräftelserna bokstavstolkades och godsägaren lyckades frånta många av de svenska byarna på Dagö deras svenska rätt. Jöran Jacobsson tvingades vid hög ålder löpa gatlopp och piskades förmodligen ihjäl.

Den svenska tiden i Estland var också en tid av återkommande ofärd. I ett skattedokument från Gutanäs på Nuckö antecknades att hela byn var öde efter tatarhärjningar. Det dröjde flera decennier innan byn åter fick några brukare. Svensktidens slut kom med flera dråpslag mot estlandssvenskarna, förutom kriget: missväxten 1695-97 och pestutbrotten 1710-11. Kyrkoherden på Nuckö tappade räkningen på alla döda i sina kyrkböcker, på Runö fanns bara ett par dussin invånare kvar, hela släkter dog ut på Odensholm och flera svenskbygder kom att övertas av nya, estniska invånare. Under rysk överhöghet från 1710 kom jakten på de svenska privilegierna att förstärkas – tsaren lämnade länge fritt spelrum åt godsägarna. Resultaten av reduktionen, som börjat genomföras på 1680-talet, upphävdes och godsen lämnades åter. Mängder av bevarade rättsliga dokument rör kampen om estlandssvenskarnas privilegier. På flera håll förlorades de, så t ex i Vipall där den kungliga privilegiebekräftelsen från Karl IX ej kunde återfinnas när den behövdes. På Dagö sades bönderna på godset Hohenholm upp 1781 och de nödgades avtåga för att efter svåra umbäranden slå sig ned i de från det osmanska riket nyerövrade områdena vid Dnjepr i Ukraina. Deras bosättning där kom så småningom att kallas Alt-Schwedendorf – Gammalsvenskby av de senare inflyttade tyska grannarna.

En stor oroshärd var också Ormsö, där generationer av godsägare ur ätten Stackelberg gjorde sig kända som bondeplågare. ”Livländska flyktingar” blev vanliga i kustområdena i Sverige och Finland från 1700-talets slut, många av dessa kom just från de estlandssvenska bygderna där hotande militära utskrivningar till 25 års tjänst liksom godsägarnas övergrepp blev outhärdliga.

Från början av 1800-talet var det inte längre möjligt att upprätthålla livegenskapen i de baltiska provinserna – förändringstrycket kom från de ryska myndigheterna. Livegenskapen förbjöds 1816 och en lag som medgav friköp av bondgårdar kom 1856. De estlandssvenska privilegierna försvann också i detta sammanhang – de hade dessutom närmast överspelats av godsägarnas hårda agerande på många håll. I svenskbygderna kom friköpen igång under 1870-talet, men godsägarna var inte tvungna att sälja gårdarna till de bönder som brukat dem i generationer. En del av den successiva estnisering, som kom att äga rum i flera svenskbygder, kan hänföras till att gårdar såldes till utifrån kommande ester, vilka ofta börjat i bygden som herrgårdsarbetare.

Vissa kontakter med moderlandet Sverige fanns under 1800-talet. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen sände ut missionärer till Estlands svenskbygder för att hjälpa till att lyfta dem ur betryck. En av missionärerna, T.E. Thorén, blev också föreståndare för ett svenskt lärarseminarium i Pasklep på Nuckö. Här utbildades de första svenska folkskollärarna, vilka så småningom kom att bilda basen för ett nationellt uppvaknande inom folkgruppen.

Friköpen av gårdar och upphävandet av godsägarnas förmyndarskap innebar nya möjligheter i svenskbygderna. En efter hand omfattande bondesjöfart kom igång – under godsägartiden hade sjöfarten inskränkts till tjänstgöring på herrarnas skutor och med dessas varor i lasten. De estlandssvenska skutorna seglade nu med potatis, frukt, korn, fläsk och trävirke till Finland, så småningom också till Stockholm. Inkomsterna investerades i hembygden, där bebyggelsen snabbt kom att förändras.

Från gryende självkänsla till flykt

När Estland blev självständigt 1918-19 kom detta också att påverka situationen för estlandssvenskarna. De blev representerade i parlamentet och en jordreform genomfördes där huvuddelen av herrgårdarnas återstående jord delades ut. Många jordlösa estlandssvenskar fick små gårdar på herrgårdarnas odlingsmarker. Ekonomin i kustbygderna fortsatte att utvecklas; Estland blev ett exportland mot Västeuropa.

År 1909 hade tsaren efter flera års förhandlingar tillåtit bildandet av en svensk kulturförening i Estland, Svenska Odlingens Vänner (SOV). Föreningen hade sina rötter i svenskhetsarbetet på Nuckö med lärarna Johan Nymann och Hans Pöhl som drivande krafter. SOV kom att få stor betydelse i de bygder som fått många estniska inflyttare och där folkundervisning och gudstjänster inte längre bedrevs på svenska. SOV drev skolor i egen regi på flera håll, en egen folkhög- och lantmannaskola etablerades 1920 på Nuckö och här samlades ungdomar från alla svenskbygder. Med stöd av donationer och svenska staten blev det möjligt att öppna ett svenskt privatgymnasium i Hapsal 1931.

Estlandssvenskarna bildade också ett nationellt politiskt parti, med rötter i SOV. Partiet började 1918 utge veckotidningen Kustbon på svenska med spridning över hela svenskbygden och med ett patriotiskt estlandssvenskt budskap.

Kontakterna med Sverige och andra svenskar blev nu allt mer intensiva. Estlandssvenskarna fick stöd för sina skolor, lärarna till folkhögskolan och gymnasiet kom huvudsakligen från Sverige, estlandssvenska lärare utbildades vid seminarier i Sverige och Finland. Riks- och finlandssvenska sommargäster besökte de exotiska svenskbygderna; språk- och folklivsforskare kom i allt större skaror för att dokumentera språk, folkminnen och traditioner. Rikssvenska seder och bruk började dock sprida sig, dialekternas ställning kom i viss mån att undergrävas genom skolans undervisning som ofta skedde på högsvenska, unga estlandssvenskar började ta arbeten i städerna, i Finland och i Sverige.

Utvecklingen i Estland på 1930-talet blev till delar negativ för de estländska minoriteterna. Regimen Päts ”milda diktatur” mellan 1934 och 1938 kom att vända sig mot dem, i tidens nationalistiska anda. Svenskarna uppmanades att byta ut sina efternamn mot mera estniskklingande, i Kustbon fick man inte tala om Nuckö eller Reval utan om Noarootsi och Tallinn, de nya jordreformgårdarna fick enbart estniska namn. Många estlandssvenskar kom att bli mycket och bestående upprörda över regimens minoritetsövergrepp. Tillsammans med den tilltagande oron i världen, hot från Sovjet och de allt starkare banden med Sverige kom en uppbrottsstämning att svepa över de gamla svenskbygderna.

Den i augusti 1939 ingångna Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Sovjet och Tyskland, med sitt hemliga tilläggsprotokoll om vem som skulle kunna erövra vad i de stormakterna mellanliggande områdena, kom att bli en katastrof för Estlands svenskbygd. Sovjet krävde baser i de baltiska länderna, liksom i Finland. Estland hade inte kraft att hålla emot och påtvingades enligt avtal 25 000 man ur Röda Armén, utplacerade i olika basområden. De områden i vilka Sovjet önskade baser låg till stor del i de svenska kustbygderna – Odensholm, Rågöarna och Nargö skulle avhysas och befästas men även andra områden berördes. Öinvånarna fick provisoriskt inhysas hos grannar på fastlandet – odensholmsborna hamnade på Ormsö, rågöborna längs stranden från Naiva till Korkis, en del nargöbor tog sina båtar och stävade i hemlighet direkt till Roslagen. Folkhögskolan på Nuckö blev truppförläggning.

Från mitten av juni 1940 var Estland i realiteten helt ockuperat. Ledande estniska politiker började försvinna spårlöst , säkerhetsposteringar upprättades också i de fjärran svenska byarna, jorden nationaliserades. SOV och tidningen Kustbon förbjöds. Hösten 1940 ansökte ungefär 8000 estlandssvenskar om att få tillstånd att utvandra till Sverige. Endast en grupp om 110 rågöbor beviljades tillstånd. Försommaren 1941 började storskaliga deportationer genomföras. De drabbade också svenskbygderna, de estlandssvenska ledarna greps och försvann liksom åtskilliga lärare och andra, t.ex. hemvärnsmän.

Den tysk-sovjetiska vänskapen blev inte gammal, redan den 22 juni 1941 angrep tyskarna inom ramen för Operation Barbarossa Röda Armén mobiliserade i Estland, drygt 300 svenskar kom att föras österut. Endast en tredjedel av dessa överlevde kriget. I månadsskiftet augusti-september trängde de tyska trupperna in i svenskbygden, där de till en början sågs som befriare från den sovjetiska terrorn, det blev möjligt att återvända till Rågöarna och så småningom Odensholm, där dock ryssarna bet sig fast ända till vintern 41-42. Det visade sig dock snart att den tyska krigsregimen inte gav några stora förbättringar. Kraven på leveranser från jordbruket var fortsatt höga och jorden fortfor att vara nationaliserad. Småningom började även tyskarna mobilisera i Estland. Detta tillsammans med den redan tidigare skapade uppbrottsstämningen och svikande tysk krigslycka ledde till att flyktbåtar började sticka ut från svenskbygdernas kuster våren 1943. Till en början var det främst unga män som gav sig av för att undvika tysk mobilisering. På hösten 1943 medgav regimen att från Sverige organiserade sjuktransporter av gamla och sjuka estlandssvenskar fick äga rum. Under 1944 fortsatte flykten i egna småbåtar.

Från Sverige organiserades under sommaren, och med tyst godkännande från tyskarna, en mer allmän överflyttning av de estlandssvenskar som inte var i mobiliserbar ålder. Sammanlagt brukar man räkna med att ungefär 7000 kom över mellan 1940 och 1944. I Sverige var målet på den tiden att så snabbt som möjligt få ut flyktingarna i arbetslivet. Oftast blev det fråga om att börja som lantarbetare på någon större gård. De estlandssvenska fiskarbönderna och deras hustrur var inte nöjda med att gå från att ha varit självägande till att bli drängar och pigor. Flertalet överflyttade sökte sig så snabbt de kunde till städerna och de snabbt växande industrierna. För en del kunde småbruk och fiskarställen erbjudas med hjälp av statliga lån. Redan efter något decennium var dock de tidigare så lantliga estlandssvenskarna i huvudsak bosatta på orter som Stockholm, Eskilstuna, Södertälje, Kumla och Norrköping. Efterhand smälte de alltmer in i samhället, de gamla traditionsbärarna dog bort liksom dialekterna, man gifte sig med rikssvenskar och kontakterna med hembygden var i stort sett obefintliga.

Fram till 1980-talet var estlandssvenskarna i Sverige en mycket välintegrerad, snarast assimilerad, folkgrupp som inte gjorde särskilt stort väsen av sig. Kulturföreningen Svenska Odlingens Vänner talade om att så småningom lägga ned tidskriften Kustbon som numera kommer fyra gånger per år och att lägga ned föreningen – men ödet ville annorlunda!

Sovjetunionens sammanbrott och möjligheterna att återfå fädernejorden har skapt en nästan våldsam uppblomstring bland estlandssvenskarna, hembygdsföreningar har bildats, mängder av stugor byggs upp i Estlands svenskbygder på återlämnad mark, ett eget museum – Aibolands museum i Hapsal – har kommit till och invigts av det svenska kungaparet för ett par år sedan, den svenska kyrkan i Reval har stigit fram ur sin förnedring med hjälp av medel från Sverige och det är inte tal om att lägga ned vare sig Kustbon eller SOV längre! Tvärtom, SOV återvänder i år efter 60 år med säte enbart i Sverige, och en estländsk lokalavdelning etableras för kvarblivna och deras ättlingar, men också för de estlandssvenskar som återvänt till hembygden.

Göran Hoppe är professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet och ordförande i Stiftelsen Aibolands Museum, Stockholm. Stiftelsen är tillsammans med estniska staten huvudfinansiär för det estlandssvenska museet - Aibolands Museum, som invigdes av Estlands president och det svenska kungaparet den 5 maj 2002. Adress: Uppsala universitet, Kulturgeografiska institutionen, Box 513, SE-751 20 UPPSALA, Sverige. Tfn + 46 (0) 8 510 148 05, e-post: goran.hoppe@kultgeog.uu.se

Visste du detta?

• Den svenske fältherren Jacob De la Gardie innehade större delen av de estlandssvenska bygderna under 1600- talets förra hälft. • Under 1930-talet ägde Wallenberg-sfären företaget Estniska oljeskiffer AB med säte i orten Sillamäe. Direktör var estlandssvensken Mathias Westerblom, ordförande i den estlandssvenska kulturföreningen Svenska Odlingens Vänner. Westerblom deporterades till Sibirien 1941 och avrättades senare; företaget bildade basen i den stora allsovjetiska upparbetningsanläggning för uran och plutonium som tillskapades med början 1946 och som är ett av dagens Estlands största miljöproblem. • Estlands folkbildning initierades på 1680-talet av den svenske prästsonen Bengt Gottfried Forselius, som i en ria vid prästgården i Kors socken startade den första folkskolan. Till sin hjälp i arbetet, bl.a med det lärarseminarium som startades i Dorpat, fick han två estlandssvenska bondsöner och elever från skolan i Kors, Uustalu Bengt från Vipall och Åmynde Thomas från St. Mats socken. • Gammalsvenskbyborna, som till större delen flyttade till Sverige från sin by i Ukraina, är från början estlandssvenskar från Dagö, vilka 1781 efter stridigheter med godsherren tvingades vandra till Rysslands nyerövrade besittningar i Ukraina.

Vill du veta mera?

• Det estlandssvenska museet finns i Hapsal, i hjärtat av de gamla svenskbygderna och med kärnbygderna Dagö, Ormsö och Nuckö inom synhåll. Här kan man se på utställningar om estlandssvenskarnas kultur och historia, vara med om estlandssvenskt båtbygge och handarbete, läsa om estrlandssvenskar i museets omfattande bibliotek eller köpa något estlandssvenskt i museets butik. Museet är öppet året runt. På somrarna är det ofta olika aktiviteter i anslutning till museet, ett estlandssvenskt bröllop spelas upp, en båttur i en estlandssvensk båt organiseras, en utflykt till någon av svenskbygderna organiseras. Aibolands Museum – Rannarootsi Muuseum, Sadama 31-32, 90502 Hapsal- Haapsalu, Estland. Tel +372 47 24111 www.aiboland.ee
   
• I Estland finns numera åter en svensk församling. Det är den gamla svenska kyrkan i Reval-Tallinn med anor i den grå medeltiden som återfått sin kyrka. Den har renoverats med hjälp av stora insatser från Sverige och har nu gudstjänster på svenska varje söndag. Kyrkan har också många andra verksamheter såsom konfirmandläger, ett aktivt musikliv och utställningar. Svenska St. Mikaels församling, Rüütli 9, 10130 Reval-Tallinn Tel. +372 644 1938 www.svenskakyrkanitallinn.com
   
• Den estlandssvenska kulturföreningen Svenska Odlingens Vänner bildades i Estland 1909 för att ta till vara den svenska minoritetens intressen. Idag har föreningen sitt säte i Stockholm men har fortfarande till uppgift att främja estlandssvensk kultur. Här finns tidskriften Kustbons redaktion, ett arkiv med mycket bildmaterial och dokument om estlandssvenskarna, försäljning av olika skrifter och öppet hus på onsdagar. Kulturföreningen Svenska Odlingens Vänner, Roslagsgatan 57, 113 54 Stockholm Tel + 46 (0)8 612 75 99 www.estlandssvenskarna.org
   
• Under 1990-talet, när det blev klart att det skulle gå att återvända till de gamla bygderna bildade i stort sett alla estlandssvenskar egna hembygdsföreningar för i stort sett alla områden. Således finns det en förening för Nuckö socken (Rickul-Nuckö hembygdsförening), en för Ormsö, en för Rågöarna, en för Nargö, en för Odensholm och en för Runö. Hembygdsföreningarna har sysslat mycket med markåterlämnandefrågor men tar också ett kulturellt ansvar för respektive bygd. De estlandssvenska hembygdsföreningarna kan kontaktas via Svenska Odlingens Vänners sekretariat. De största, Rickul-Nuckö och Ormsö hembygdsföreningar har egna hemsidor. Till de estlandssvenska hembygdsföreningarna bör också föreningen Gammalsvenskbyborna med säte på Gotland räknas. De vårdar sitt speciella kulturarv och har ett eget museum i Roma, men samarbetar också med de andra föreningarna.