Tidskriften Skärgård

Årgång 26 Nr 4 / 2003
Tema: Vårt unika träbåtsarv

Håkan Eklund

INLEDAREN

I förordet till boken Galeasen Albanus – ett åländskt skeppsbygge och dess historiska bakgrund (Mariehamn 1989) konstateras att ”byggandet av den nya galeasen Albanus har engagerat ålänningarna på ett sätt som endast ett fartygsprojekt kan göra i en sjöfartsbygd. Albanus har kunnat genomföras tack vare detta intresse och det storartade stöd som det lett till.”

I slutet av boken finns sen en lång förteckning över bidragsgivarna och ett varmt tack till alla de icke nämnda personer som bidragit med de dryga 10 000 timmar frivilligt arbete som projektet loggade.

Raderna ovan kunde lika bra gälla flera andra båtbyggnadsprojekt i Svenskfinland. Åtminstone gäller det jakten Eugenia, som under bygget engagerade hela Kimitoön (och halva Åboland) på ett helt fantastiskt sätt. Liksom på Åland handlar också detta om en sjöfartsbygd med djupa rötter i skeppsbygge och bondeseglation. Detta massiva stöd gav Eugeniaprojektet både fysiska resurser och ett ovärderligt mentalt kapital, symbol- och PR-värde för området i fråga. Tala om identitet och stolta traditioner! Likadana erfarenheter har man i Österbotten och i Östra Nyland.

Detta med symbolvärde skall inte underskattas. Trots att vi lever i ett modernt och föränderligt informationssamhälle, och helst fokuserar vår uppmärksamhet på framtiden, gäller det samtidigt att undvika att helt tappa kontakten till vår tusenåriga kustkultur, och de bruksföremål och det hantverkskunnande som en gång var varmans egendom.

Varför det då?  - kan man fråga sig. Jo, bl.a. av den enkla anledningen att vår träbåtskultur, för att ta ett exempel, är en viktig del av vår kustidentitet. Något som är både unikt och tidlöst. Något som är geografiskt förankrat till vår egen kust och skärgård. Något som vi kan spåra långt bak i tidens morgon. Något som inte kan ersättas med en fabriksgjord ”plastsnurra” utan själ eller förankring i vår kulturhistoria.

I motsats till många andra gamla bruksföremål förlorar en gammal båtmodell aldrig sitt funktionella värde. En välgjord träbåt eller skuta i gammal traditionell stil är designad, testad och utformad för just våra förhållanden och är dessutom en investering som håller sitt monetära värde mycket länge. Dessutom tillkommer ett symbolvärde som är svårt att värdera i pengar, som är både identitets- och imageskapande – något att vara stolt över. Något som helt konkret upptäckts av den växande besöksindustrin! Hur många turistbroschyrer pryds inte av traditionsskutor under fulla segel. Det senare diskuterades i december 2003 på ett skutturismseminarium i Pargas som arrangerades av Interreg III-projektet ”Östersjökultur – kustregioner” i samarbete med den nybildade Skutföreningen Kustkultur i Finland r.f.

Eftersom det är dyrt att underhålla och segla med gamla traditionsskutor har den växande ”skutturismen” blivit något av en räddande ängel för många skutägare. Tack vare charterseglingar med företagsgrupper som uppskattar kvalitet och unika miljöer, har många vackra historiska träbåtar fått ett nytt meningsfullt liv. Men lika mycket borde detta gälla vardagsbåtar och varmansbåtar av mindre format. De är minsann lika värdefulla, med ett lika stort symbolvärde som de större och mera spektakulära skeppen.

I detta nummer möter två intressanta båtmodeller: Vassorekan från Kyro älvs deltaområde i Österbotten och fembelbåten från Skärgårdshavet.Artikeln om Vassorekan visar också hur viktigt och intressant det är att forska kring gamla enkla småbåtars utbredning, ålder och ursprung – något som också diskuterades i senaste nummer av Skärgård som enbart handlade om äspingen.

I en nyutkommen skrift (nr 74) från Bohusläns museums förlag: ”Eka, Pram, Vlet, Jol – En vardagsbåts utbredning, ålder och ursprung”, konstaterar artikelförfattaren Carl Cullberg i inledningen att spektakulära skeppsvrak nog undersöks mycket noga, ”men om småbåtarna vet vi ganska lite om fram till 1800-talet”.

 Beträffande ekans utbredning i Skandinavien skriver Cullberg: Med seglande kusthandlare, norska och bohuslänska sprids sedan prammen (sydnorsk benämning på en eka) och ekan till Halland, Skåne, Själland och den svenska östersjökusten upp till Åland. Detta äger rum i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Det verkar således som att det mest norsknära landskapet, Bohuslän, först nås av de kontakter som innebär att ekan som båttyp börjar användas.”

Enligt artikeln tror många holländare att ekan härstammar från Sydnorge; begreppet ”norse vletten”, dvs. norsk eka – är en eka som såldes av norska handelsskepp som seglade med timmer. Samtidig konstateras att en mängd holländska entreprenörer verkade i Sydnorge på 1600-talet.

Carl Cullbergs uppgifter ovan, att ekans nordliga utbredning stannar vid Åland (Finland nämns överhuvudtaget inte i den 59 sidor långa utredningen) – torde ge Torsten Rabb mera motivation att färdigställa sin planerade bok om ekorna i svenska Österbotten!