Tidskriften Skärgård

Årgång 26 Nr 3 / 2003
Tema: Äspingen - bortglömt kulturarv?

Håkan Eklund

INLEDAREN

Hur kommer det sig att vi känner nordamerikansk kanotteknologi bättre än vår egen? Hur kommer det sig att vi i Finland glömt vår egen spännande och intressanta forntida motsvarighet? Hur många känner till kanotmodellen på bilden ovan? - som skapats ur en urholkad och utvidgad aspstock, och en gång tillhörde våra egna förfäders viktigaste bruksföremål. Äspingen - som detta temanummer handlar om är vår motsvarighet till Nordamerikas indiankanoter eller kanadensare, som skymtar på bakpärmens bild. Den senare en populär kanottyp med rötter i nordamerikansk ursprungskultur som via dagens snabbt växande intresse för friluftsliv och naturäventyr blivit något av en varmanspryl, och ett välbekant bruksföremål i plast, för både ung och gammal. Om inte annat så är kanottypen bekant från barn- och ungdomslitteraturen - om indianer och vita; om äventyr under frihetens himmel. Så varför inte äsping, som kan skapas ur en enda aspstock, som tillhör vår egen forntida kultur? I Estland har man förstått att ta tillvara denna fashinerande båtbyggarkonst. Och vad vet vi om våra förfäders farkoster när de idkade handel i öster; när vattenleder och forsområden av olika beskaffenhet var transportvägar? Som bl.a. krävde grundgående och lätta farkoster. Enligt Fredrik Koivusalo råder det en utbredd missuppfattning om hurudana farkoster som under forntiden användes av österlandsfararna på de ryska floderna.

* * *

I företalet till "Merkjärvibåten - en studie i tidig klinkbyggnadsteknik" (Borgå 1995) av Henry Forssell, skriver Christoffer H. Ericsson att arkeologiska småbåtsfynd inte varit särskilt populära studieobjekt i vårt land. Mycket har tillvaratagits och magasinerats, men inte uppfattats värda ett närmare studium. "Varken etnologer eller arkeologer har visat större intresse för båtrester s.s. markfynd, men finländska etnologer, som sysslade med finsk-ugriska stammar i Nordryssland under tsartiden, observerade och avbildade båtar vilka faller in i träbåtens utveckling; också urholkade stockbåtar på olika utvecklingsstadier", skriver Ericsson. Markfynd av primitiva båtar finns det gott om. I en undersökning från 1930-talet finns sexhundra markfynd av urholkade stockbåtar i Finland dokumenterade. De hittas i Toivo Itkonens material "Suomen ruuhet", publicerat i skriftserien Kansatieteellinen arkisto (1942). Knappt hälften av fynden kommer från kustområdet: Nyland 117, Egentliga Finland 92, Österbotten 30 och från Åland 3 fynd. Ändå är vår gemensamma kunskap om dessa primitiva båtar mycket skral. Trots den primitiva byggnadstekniken, handlar det ändå inte om en förhistorisk död teknik. Dessa ålderdomliga byggnadsmetoder har fram till modern tid fortlevt i perifera och isolerade förhållanden i ryska Karelens skogsbygder och i Estlands Pärnumaa. I vårt land levde äspingen längst i Satakundas ödemarker i västra Finland, där den ännu in på 1800-talet användes för jakt och fiskefärder längs vattendrag och i insjöar. Toivo Itkonen nämner också en källa som berättar om hur ranka äspingar användes i kustvattnen utanför Merikarvia, där de kopplades ihop för säljakt: "durkdrivna skalskytar förena 3 af dem tillsamman bundna med tvärträd".

* * *

Ericsson konstaterar i företalet som nämndes ovan, att vår etnologiska forskning sedan gammalt varit förankrad vid det finska språket och vid vad som betecknats såsom näverkultur. Han avslutar med att notera vikten av entusiaster och eldsjälar, som kanske saknar formell kompetens inom sitt forskningsområde, men som "öppnar nya fält som lämnats obeaktade pga slentrian och låsta attityder"; han syftar på Forssells forskaraktivitet som kommit den nordiska och anglosachsiska båtforskningen till godo. Detsamma kan sägas om Fredrik Koivusalo, som står för det mesta av materialet i detta nummer av Skärgård. I flera decennier har han ägnat all sin fritid, och mera till, åt de forntida österlandsfararnas färdmedel. En eldsjäl som via experimentell marinarkeologi både byggt, paddlat, rott och seglat forntida båttyper, från äsping till vikingaskepp, längs historiska vattenleder (www.qnet.fi/rus-project/) - utan stipendier eller offentliga medel. Till det krävs entusiasm och vetgirighet; en gärning värd all uppskattning.
Koivusalo och hans kolleger i Estland utgör fina exempel på hur vår historia och genuina forntida hantverkskunskap kan levandegöras; något som behövs alltmer idag när servicenäringar som t.ex. turism-, upplevelse- och fritidsindustrin har en helt annan tillväxtkapacitet än glesbygdens traditionella primärnäringar. Men för att nå över nyhetströskeln, och in i gemene mans medvetande - krävs det många äspingbyggen. Det är väl först när marknadskrafterna inser värdet av denna unika båttyp, som har ett helt annat värde än en fabriksproducerad plastkanot, som den kan komma till sin rätt igen. Tyvärr har inte ekonomiskogsbruket i Finland räknat med aspstocksodling för äspingbygge som ett alternativ; idag är det svårt att hitta så stora aspstammar som skulle behövas. Ur biologisk- och skogsskötselsynvinkel är det ingen konst att producera lämpligt virke, men det kräver sin tid.