Tidskriften Skärgård

nr 1/2011 - Årgång 34
Tema: Öborna berättar

Inledaren: Fastlandsnormer och hemmablindhet

I detta tidskriftsnummer möter du genuina skärgårdsbor utanför landsvägsfärjornas skärgård
i Åboland. Pia Prost, byaombudsman vid Egentliga Finlands Byar r.f, låter oss möta ett härdigt folk i den riktiga bilfria skärgården, där man sedan tidernas morgon levt i samklang med naturen.
Läs och njut – dessutom i ett förnyat tidskriftsformat med alla sidor i färg.

HÄR TVINGAS MAN underordna sig geografiska och vädermässiga realiteter i en värld där båten är viktigare än bilen och där man inte har tillgång till all den service som fastlandsbor är borskämda med. I utskären kan man inte komplettera matförråd och medicinskåp dygnet runt, sju dagar i veckan. Det gäller att tänka först och handla sen, att ha framförhållning för olika eventualiteter.
Det mesta i landet är numera baserat på fastlandsnormer, asfalt, snabba kommunikationer, stordriftstänkande och nya administrativa konstellationer. Den riktiga skärgården går inte lika lätt att "normforma".

ETT MORALJURIDISKT och byråkratiskt stöd hittas i skärgårdslagen, en icke bindande ramlag som i år fyller trettio, som Skärgårdsdelegationens ordförande Mikaela Nylander skriver om i sin kolumn. Vilka skärgårdsfrågor som fås med i nästa regeringsprogram återstår att se.
Att en stor del av våra skärgårdsområden är befolkade med genuina kustsvenskar, en minoritet i minoriteten, utgör en ytterligare utmaning.
Ofta är delegationen tvungen att jobba i hård motvind av urban fastlandsoförståelse. Men att inte ens de skärgårdstillägg som de lobbar för kommer skärgårdsborna till godo är dåligt. För det mesta är det ju fastlandsborna, majoriteten, i kommunerna som säger var skåpet skall stå.

SKÄRGÅRD kan exploateras på många olika sätt. Ett hittas väster om Skiftet där välsituerade, välfödda och urbana fastlandsbor på fasta Åland omvandlat skärgårdsbornas urgamla vårjakt till en jakt för sitt höga nöjes skull; traditionsexploatering för vårnöje!
När de åländska jägarna, uppbackade av Landskapsregeringen, dessutom utnyttjar Svenskfinlands EU-parlamentariker Carl Haglunds stöd för att trotsa EU:s lagstiftning och sunt förnuft, har man tappat greppet om vad som är rätt och fel. De har helt sonika beslutat att återuppta vårjakt på ejder nu i maj 2011. Att dessutom LR är beredd att med skattemedel finansiera nöjesjaktens kommande EU-böter, visar på en arrogans som man inte trodde att ett upplyst och modernt landskap, som lever på positiv turismimage, skulle ha råd att exponera.

VÅRJAKTEN var en husbehovsjakt som var viktig för riktiga skärgårdsbor ännu in på förra seklet. Den skall respekteras som en värdefull del av den skärgårdskultur och naturahushållning som då rådde, och då handlade det om nyttojakt för överlevnad.
I dagens överflödssamhälle, där folk dör av fetma och inte av svält, skall inte gammal nyttojakt förvandlas till nöjesjakt under vårflyttning och häckningstid. Jakt tillhör sensommar och höst, då är det skördetid. Och då finns det också ejder på Åland, trots att de inte hittas i samma vatten som under våren.
Den arktiska alfågeln som glömdes när vårjakten förbjöds av EG-domstolen i Luxemburg hösten 2005 har samvetslöst nöjesjagats varje vår, trots att populationen bara utgör en spillra av de mängder som fanns innan oljeföroreningarna fördärvade deras vinterkvarter i Östersjön.
När dessutom jaktkvoterna på alfågel överstiger den lilla population som häckar norr om trädgränsen i vårt eget land, har nöjesjakten blivit en skamjakt som rimmar mycket illa med dagens värderingar och moraluppfattning.

MEN TILLBAKA TILL övärlden utanför landsvägsfärjorna i Åboland. Det är ett så vidsträckt och mångfacetterat skärgårdsområde att få har koll på hur allt hänger ihop. Fråga Pia Prost som har försökt få ordning och reda på sina listor med bebodda öar, hur många som är mantalsskrivna i skärgården och bor på sina öar året runt, eller sådana som inte är skrivna där ute men ändå bor där – förutom alla deltidsboende. Sen finns det många öar med samma namn i olika socknar och skärgårdsdelar.
Att det inte finns någon heltäckande faktabok om Finlands bebodda öar är egentligen märkligt!
PÅ ÖAR utan fast vägförbindelse i landskapet Egentliga Finland finns det 4 300 invånare. Antalet öar är 22 000, av dem är cirka 150 bebodda. Ur ett internationellt och nationellt perspektiv handlar det om unika och intressanta områden, också ur ett tvärvetenskapligt forskningsperspektiv.
Att inte beslutsfattare och penningstinna fonder i Svenskfinland insett det som Bo-Jungar Wikgren och Henrik Österholm i tiden försökte säga om detta, förvånar. Dokumenterat i artiklar i äldre nummer av Skärgård.
De såg potentialen och drog paralleller till Polarinstitutet, Arctic Institute och Desert Research Institute som är kända runt om i världen. Varför inte en skärgårdsprofessur i Åbo? ÅA har en landsbygdsprofessur i Vasa – men världen är fylld med landsbygd av olika slag, inget unikt i det. Skärgård som levande glesbygd stadd i en stor förändring på alla plan är däremot en unik och okänd enhet, globalt sett.
Att inte skärgårdens "tvärvetenskapliga potential" utnyttjats, visar på hemmablindhet

Håkan Eklund, redaktör