Tidskriften Skärgård

nr 2/2010 - Årgång 33
Tema: Korpo, ytterst i staden

Inledaren: Det värdefulla landsbygdskapitalet

Korpo är Korpo, och en Korpobo är fortfarande en Korpobo. Åtminstone på Kyrklandet. Likaså är Jurmoborna och Utöborna det som de alltid varit, liksom Åvesåborna – för att ta några exempel från gamla Korpo kommun. Att de idag administrativt tillhör Väståbolands stad har mindre betydelse när det gäller den lokala identiteten. Och så skall det vara. Vi har alla många olika kompletterande identiteter, från det lilla till det stora, från den lokalt präglade egna gårdsgruppen och byn till att vara kustsvenskar och EU-medborgare. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara, alla nya administrativa konstellationer till trots.

DET LOKALHISTORISKA värdet av gamla ortsnamn försämras inte av nya administrativa gränser, snarare är det tvärtom. Pargas, Nagu, Korpo, Houtskär och Iniö försvinner ingenstans, varken orterna eller ortsbornas ursprungsidentitet, trots att de sen början av 2009 bildar den nya storkommunen Väståboland. Men det gäller för folket att värna om de gamla namnen och sina identiteter, och flitigt använda dem i olika sammanhang; här finns en beställning på aktiva byaföreningar. Det värdefulla landsbygdskapitalet Innan sammanslagningen var ett faktum rasade debatten kring storkommunens nya namn, som visar hur känsliga frågor det handlar om. Idag har många vant sig vid det nya och neutrala namnet Väståboland, som också besparar det historiska namnet Pargas sitt historiska egenvärde. Det skulle inte ha känts korrekt att prata om Utö i Pargas eller Korpo i Pargas, om Pargasborna hade fått sin vilja igenom. Utö, Korpo och Pargas i Väståboland låter klokt och sansat. Mindre sansat känns det kanske att prata om stad, när man är omgiven av hav och öar i all oändlighet, ruralt så det förslår; i sig ett administrativt fikonspråk. Formellt sett är ju Korpoborna numera stadsbor. Med knappt 15 500 invånare är skärgårdsstaden Väståboland trots allt en befolkningsmässig lilleputtare, men med sina tusentals öar, holmar och skär utspridda i Skärgårdshavet är Väståboland arealmässigt en unik skärgårdsstad. En administrativ utmaning i sig. Befolkningsmässigt var Korpo aldrig någon stor kommun men de har haft gott om utrymme; dryga ettusen innevånare har samsats på 169 km2 fastmark och 1375 km2 vatten. Enligt sockenhistoriken ”Korpo genom tiderna” (1994) fanns det i slutet av 1800-talet 141 hemman utspridda i 44 byar, också det ett mått på ett skärgårdssamhälle.

I DETTA NUMMER fokuserar en del av materialet kring gamla Korpo i tid och rum; kommundelen ytterst vid havet. Mera material hade förväntats från det intressanta framtidsprojektet ”Korpo år 2040”, men många hade inte tid att skriva och vi får nöja oss med Kjell Anderssons och Nina Söderlunds intressanta noteringar. Att det är både nyttigt, intressant och svårt att fundera och sia kring ett samhälles framtid är det lätt att hålla med om. Ändå måste det göras, gärna med fria tyglar och öppna sinnen. Ibland måste man ändå titta bakåt, och kolla in saker som förblivit ogjorda, felgjorda eller annars ger orsak till att göra nya försök. Skulle mycket av det halvgjorda ännu kunna aktiveras är mycket vunnet. Den obyggda Nagubron, som är en skam för åboländsk regionpolitik, är ett exempel; också den kunde inverka positivt på utvecklingen i Korpo – alltså borde det projektet med kraft fås framåt. Kommunplaneringsmissen som resulterat i brist på fria stränder i Korpo kunde delvis åtgärdas om Gyltöområdet kunde lösgöras från det militära, och så vidare. Tänk om Korpoborna och andra skärgårdsbor i tiden hade kunnat sia i framtiden och förstått att den värdefullaste marken inte var skärgårdsbondens åker och skog utan de ”tomma berg” med havsutsikt, som Konstantin Johanns- Foto: Anita Eklund 2 Skärgård 2 • 2010 Inledaren son förväntades sälja till kapten Henriksson för en spottstyver, som Gustav Wickström berättar om i sin Västerkalaxartikel. Tänk om skärgårdsborna hållit kvar sina berg, kobbar och havsvikar, och händiga som de är, istället för att sälja och flytta bort, bygga och hyra ut – med kontroll över sin egen mark och skärgårdskapital; hur många arbetsplatser och småföretag hade inte det skapat?! Men som sagt, det är lätt att var efterklok, betydligt svårare att sia i framtid.

ATT ANALYSERA vad den moderna människan vill få ut av en eventuell flyttning till dagens glesbygd är däremot inte svårt. Likaså gäller det att titta på hur framgångsrika områden gör idag för att folk att trivas. Det är ju ändå många saker som skulle gå att kopiera från andra ställen, men då måste man också i glesbygden lära sig att se på samhället från moderna, urbana människors perspektiv. Små rurala samhällen tenderar att stagnera i alltför snäva tankebanor. Också studiebesök utomlands skulle öppna vyerna. Till exempel ute på Cape May i södra New Jersey (USA) köper man aktivt upp obyggda markområden och hemman som genast förvandlas till strövområden för de inflyttade. Eftersom många flyttar ut till detta område för naturens och lugnets skull, ser man också till att det också finns utrymme för kvalitativa vandringar i natur. Något som många hos oss trott att den nordiska allemansrätten, dvs rätten att röra sig på privat produktionsmark skall borga för; det gör den inte! Idag ser man oftast jord- och skog enbart som råvaruproducenter för livsmedels- och skogsindustrin. En viktig näring i sig, men med dagens brukningsmetoder har många jord- och skogsbruksområden blivit en produktionsapparat för industrin som inte länge hyser några större naturvärden, varken för flora och fauna eller för en naturhungrande allmänhet. På många orter har det har gått så långt att de som flyttar ut till naturen i glesbygden hamnar att gå längs landsvägskanterna när de skall ut med hunden, eller när de vill motionsgå med stavar! Och om den som flyttat ut till skärgård inte ens har tillgång till rejäla badstränder och ”tomma berg”, ja, då har man missat något väsentligt i samhällsplaneringen.

LANDSBYGDSKAPITALBEGREPPET som Kjell Andersson skriver om är synnerligen intressant; hur har det förvaltats i Korpo? Har Korpo det där extra som behövs för att locka till sig nya åretruntboare, och räcker det med det för att hålla servicenivån ”levande”? Men för att få helt nya inflyttare gäller det att ha koll på landsbygdskapitalet och att förvalta det rätt. På många orter har de gamla primärnäringarna så till den grad dominerat att byn eller samhället inte alls är planerat för inflyttare som inte tillhör den kategorin. Att sen bli en pantfånge på den egna tomten ute i skärgården, varken med tillgång till strand eller rejäla rekreationsområden, som det finns gott om i städer som t ex Åbo, är ingen bra PR för inflyttning, eller för de turister som får nöja sig med att titta på skärgård från buss, bil eller båt. Om begreppet landsbygdskapital skriver Kjell Andersson bl a följande i sin artikel: ” Om miljön degraderas genom exempelvis en ensidig, felaktig, ekonomisk utveckling devalverar det kapitalet och ortens, regionens, möjligheter blir mindre i en marknadssituation som helt säkert kommer att värdera miljö högt.” Andersson avslutar stycket med att lyfta fram en ekologisk-ekonomisk tes: ”Enligt denna skall det kapital som en generation överlämnar till den följande inte vara mindre, eller av sämre kvalitet, än det man övertog av den föregående.” Kan vi leva upp till det?

DET ÄR SYND att många gamla skärgårdskommuner inte i tid förstått att planera och reservera lämpliga strand- och naturområden för lokalsamhällets boendeutveckling och rekreationsbehov! Om en Åbobo har större tillgång till nyckel-i-hand boende, stränder, vatten, båtplatser, stora rekreationsområden och ett enormt nätverk av friluftsleder (vandring, cykling, skidåkning), förutom allt det andra som finns i en tätort, är konkurrensläget för glesbygdsområden som saknar detta, inte det bästa, trots ett annars så ypperligt läge ute i skärgården. Idag är moroten för att få in nytt folk kvalitativt boende i kvalitativt attraktiva miljöer. I många fall skall det gärna vara färdigplanerat och -byggt, som folk i tätorter än vana med, dvs att kunna välja. Många idag har varken tid, intresse eller kunskap att gå den långa vägen, som bl a Bosse Mellberg berättar om i tidskiftens intervjuavsnitt. Tyvärr växer det inte bossemellbergare på träd; en nog så ypperlig idealmodell av en inflyttare till glesbygd. Eftersom det idag finns en uppsjö av människor med alla möjliga yrken och företag som lokala kommunplanerare inte känner till, skall de inte låta bli att planera för bra boende trots att det inte råkar finnas lediga arbetsplatser på orten. Finns det attraktivt boende i attraktiv skärgårds natur- och kulturmiljö kan det i många fall räcka långt för få in nya människor. Men vad göra när de bästa bitarna redan sålts bort till sommarparadisfolket som varken vill ha turister, nybyggare eller företagare till grannar? Se där ett grundläggande planeringsmisstag som i stort förpassat många skärgårdsområden till att förbli typiska säsongberoende fritidssamhällen som inte ens får ta del av fritidsboarnas inbetalade skatter, hur mycket tid de än tillbringar i sitt privata ”skärgårdsparadis”. Framtida utmaningar råder det ingen brist på!

Håkan Eklund, redaktör