Tidskriften Skärgård

nr 1/2009 - Årgång 32
Tema: Arkeologi

Inledaren: Skrämmande okunskap

Detta med kustsvensk fornhistoria är svårt. Trots att den arkeologiska forskningen hela tiden plockar fram nya pusselbitar tycks det vara svårt för historiker att våga revidera gamla vedertagna föreställningar. En lekman får lätt det intrycket att modet tycks svika någonstans i ledet. Frågan inställer sig: Är det faktiskt omöjligt att reda ut vår svenska kustbefolknings fornhistoria i Finland, utan inblandning av språkpolitiska vinklingar?

DET ÄR RÄTT MÄRKLIGT att ett gräsrotsfolk, som sedan hedenhös envist klamrat sig fast i fyra olika kust- och skärgårdsområden, med rötter i en maritim jakt- och fiskebondekultur, inte får kopplas ihop med det folk som sedan hedenhös jagat, fiskat och odlat sina fornåkrar i ett högproduktivt kust- och skärgårdsområde. Varför skulle det vara en orealistisk tanke att våra kustsvenska förfäder hade hemadresser i järnåldersbygder som Kalachabrännan (Malax), Jettböle (Jomala), Hitis (Kimitoön) eller Helsinge (Esbo)?

Men nej, som gubben ur lådan dök vi svenskar bara upp enligt historikerna, fyllde ett tomrum, tog över havsvikar med finska namn för att sen kopplas ihop med korståg, Skrämmande okunskap riksbildningar, stridshingstar, vapensköldar, fina utländska namn och sätesgårdar. Den adel och ämbetsmannaelit som framåt i tiden kom att styra denna rikshalva hade inget med landets kustsvenska ursprungsbefolkning att göra. Dagens finlandssvenskar består ju av ett konglomerat av svenskspråkiga med rötter i många väderstreck, speciellt ”eliten” med bagrund inom handel och förvaltning. De flesta finnar ser den finlandssvenska eliten i finskdominerade tätorter i södra Finland som typiska representanter för landets svenska befolkning, trots att de vid närmare granskning kanske har sina släktrötter i Baltikum, Tyskland eller Ryssland.

Eftersom samlingsnamnet finlandssvensk är en sentida generalisering angående språktillhörighet, utan specifik koppling till ursprung, som alltmer byts ut i ett ännu mera anonymt och politiskt önskvärt tvåspråkig (vem är inte det?), föredrar jag att kalla skärgårdens och kustlandets stationära befolkning med rötter i en maritim kustkultur för kustsvenskar. Det är mera specifikt. De representerar en gammal kustkultur i landhöjningsbygder; detta folk hade inget med makt att göra.

PROFESSOR RALF NORRMAN (1946 – 2000) påpekar i artikeln ”Kritisk granskning av tomrumshypotesen”, som ingår i den postumt utgivna boken ”Personligen minskar jag inte” (Scriptum 2008) och som kan läsas i detta nummer, att Österbotten hade ett mycket gynnsamt klimat under vikingatiden. Han frågar varför ett fruktbart område som Österbotten borde ha legat öde och folktomt i 400 år under en tid då Norden upplevde en period av enastående befolkningsökning och inre och yttre kolonisation, när man hade riklig tillgång till odlingsbar jord av det slag som brukades i forntiden, goda fiskbärande åar, älvar, sjöar och hav, goda betesmarker och utmärkta handelsleder. Varför skulle då Österbotten ha saknat bosättning mellan 800 och 1200 e Kr, som den officiella versionen låter påskina? Detsamma gäller för våra övriga kustsvenska områden.

Ralf Norrman var en av pådrivarna att grunda Österbottniska Fornforskningssällskapet (1984) och ville kanalisera in fornforskningen på en vetenskaplig bas. Han insåg att den sk tomrumshypotesen endast kan omkullkastas via pollenforskning. Han initierade samarbete med arkeologer och paleoekologer (pollenforskare) vid Umeå universitet, ett samarbete som pågick under två decennier. Dessa pollenanalyser från kända järnålderstida fyndplatser i svenska Österbottens kustland har genomgående visat på en obruten odling av kulturväxter. Dessa forskningsrön har bl a publicerats i föreningens tidskrift ”Studia Archaeologica Ostrobotnensia”.

I DEN NYUTKOMNA BOKEN ”Sveriges Österland. Från forntiden till Gustav Vasa” (2008) skulle Kari Tarkiainen sammanfatta all den nya kunskap som vi har idag, bl a angående vår kustsvenska forntid, men istället för att utnyttja arkeologiska rön som visar på en obruten befolkningskontinuitet i våra svenska kustområden, låter han ändå många gamla föreställningarna om den svenska ”erövrarmyten” leva vidare. Varför det? När är tiden mogen att låta arkeologerna mera komma till tals vid historieskrivning? Faktaböcker som denna fungerar ju som referensverk som lever länge, liksom doktoranden i nordisk historia (ÅA), Matias Kaihovirta, noterar i sin recension i tidskriften Ikaros (nr 2/08). Han skriver att Tarkiainens bok ”antagligen kommer att godkännas till historiestudenternas kursböcker i Finlands forn- och medeltidshistoria.” Det är så man får legender att leva vidare.

Professor Dick Harrison vid Lunds universitet skriver i en recension i Svenska Dagbladet (16.10.08) att det varit svårt för Tarkiainen att i vissa infekterade spörsmål välja sida, som debatten om den svenskspråkiga befolkningens ålder. Han skriver att Tarkiainens översiktigt redogör för båda sidors argument men väljer själv att senarelägga den svenska kolonisationen till medeltiden, mer specifikt till den tid då kristnandet inleddes. Professor Harrison skriver att finska forskare generellt sett talar sig varma för idén om diskontinuitet, att Österbotten drabbades av en demografisk nedgång under yngre järnålder (som noteras i officiella historieböcker), medan svenska forskare har varit mer benägna att argumentera för en kontinuerlig bosättningskultur.

TARKIAINENS BOK är den första av planerade fyra volymer i det omfattande projektet ”Svenskt i Finland – en lång historia”, som finansieras av våra finlandssvenska fonder. De tre övriga delarna skrivs av Nils Erik Villstrand (mitten av 1500-talet till 1812), Max Engman (fortsätter fram till språklagen) och Henrik Meinander (svenskans historia fram till nutid).

I debattartikeln ”Tarkiainens hinderlopp” i Vasabladet (10.12.2008) skriver Gösta Ågren att Tarkiainens bok är en ”politisk pamflett utan vetenskapligt värde riktat mot det finlandssvenska folket”. Trots att boken kom ut våren 2008 har det enligt Thomas Rosenberg (Vbl 8.1.2009) varit ”ekande tyst om den, trots att den borde väcka livlig diskussion.” Matias Kaihovirta som i stort finner Tarkiainens bok välskriven avslutar sin recension med raderna: ”Det beklagliga är att detta blir historien om staten och inte folket. Den förra känner vi mera om och har varit i praktiken mera omdebatterad i historieforskningen än det vanliga folket, vars historia vi känner så lite till.”

NU KAN MAN JU TYCKA att detta med arkeologi och forntid kvittar, eller hur? Att det inte har någon relevans i dagens vinstorienterade och populistiska flärdsamhälle att göra; men så är det tyvärr inte. Alla pusselbitar behövs, och de skall vara på sina rätta platser, också beträffande landets befolkningshistoria.

I och med att vulgärdebatt, språkrasism och annan destruktiv verksamhet frodas i många av dagens anonyma och dummifierade diskussions- och tramsforum som sprids bl a via internet, eller i mindre nogräknade tidningars insändarspalter, är det viktigt att hemortsrätten för landets ursprungsminoriteter är tydligt klargjorda. Och att de når ut till alla nivåer. Vi som är i numerärt underläge löper större risk att bli till spottkoppar i ett okunskapssamhälle och i flerkulturella Finland skulle vi inte ha råd med historisk okunskap, eller en manipulerad sådan; med början i forntiden. Vi har inte råd med ursprungsberättelser som mera tangerar nationalromantiskt nonsens, hur vittspridda dessa berättelser än är. Eftersom allt färre unga läser böcker, än mindre djuplodade historieluntor, får vi ändå inte låta en ytlig tramskultur ta över, som saknar respekt för vad som är rätt och fel.

Att finlandssvenska beväringar attackerats på öppen gata i Helsingfors (2008), för att de pratat svenska i finsk uniform, är ett exempel på hur det kan gå när kunskapen bland ungdomarna om landets historia hamnat på avvägar.

Statybråket kring bronssoldaten i Tallinn häromåret är ett annat tydligt exempel hur det går när historieskrivning har manipulerats, i detta fall av en ockupationsmakt. De tallinryssar som lärt sin historia via den gamla sovjetstatens propagandaapparat och skolböcker förstod inte att deras version inte överensstämde med verklighetens.

DICK HARRISON, professor i historia vid Lunds universitet, skriver i artikeln ”Svenskarna på andra sidan Bottenhavet” (SvD 16.10.08) att högtidlighållandet av 1808-1809 års händelser är lovvärda ”i en tid då det inte är givet att ens universitetsstuderande i ämnet historia vet att Sverige och Finland en gång var samma rike. Jodå, jag har själv drabbats av sådana studenter.”

När detta är nivån, också i Finland, vad kan man inte vänta av den majoritet med ungdomar som inte gått i universitet? Hur tänker utbildningsväsendet åtgärda den saken? Och historikerna? Med början i forntiden.

Det blir också intressant att se hur ett statligt historiskt museum i Finland kommer att presentera vår kustsvenska förhistoria? Om initiativet förverkligas. Museet föreslås stå färdigt när Finland firar sin 100-årsdag som självständig stat 2017 (Hbl 21.1.09). Här finns ett uppdrag att bevaka, att inte finsknationalistiska vinklingar tar överhanden. Enligt uppgift tillhör Pär Stenbäck och Ole Norrback de som undertecknat förslaget, och det låter tryggt.

Håkan Eklund, redaktör