|
 Tidskriften Skärgård
nr 4/2008 - Årgång 31
Tema: Sydbottnisk horisont
Inledaren: En seger för gräsrötterna
Under sin långa aktiva statsmannatid höll president Urho Kekkonen
en god kontakt till det svenska Österbotten, där han också var
välsedd. Förutom många officiella uppdrag fiskade han gärna i den
österbottniska skärgården. Ofta som inbjuden privatperson. Men i
början av sin politiska karriär visste han inte mycket om
landsändan, eller om Finlands kustsvenskar. Urbana finlandssvenskar
kände han bättre till.
UR DE MÅNGA TAL och hälsningar från olika evenemang i kustlandet som
finns bevarade i UKK-arkivet, kan man förutom sedvanlig inrikes- och
utrikespolitisk jargong lära en del om hans syn på regionens
kustsvenska befolkning. Speciellt intressant är det tal Kekkonen
höll i Kaskö när staden fyllde 170 år i juli 1955. Då var han ännu
statsminister. Året därpå valdes han till president, i en
valthriller med en finlandssvensk motkandidat.
I Kaskö berättade han hur lite han egentligen hade vetat om
kustsvenskarna, tills han inbjöds att hålla tal vid
lantbruksutställningen i Purmo sommaren 1952. Den upptäckt han då
gjorde förvånade honom, d v s att den svenskspråkiga
kustbefolkningen i Österbotten hade något gemensamt med hans eget
folk i Kajanaland. Som att 80 procent av svenskösterbottningarna
levde på jordbruk och fiske, precis som i Kajanaland. Och att
majoriteten av jordbrukslägenheterna hade en åkerareal som understeg
5 hektar, precis som i Kajanaland. Detta i agrarfinlands femtiotal.
Med ens fick han revidera sin inställning beträffande
finlandssvenskarnas sociala ställning: att det också fanns en svensk
befolkningsgrupp med helt vanliga gräsrotsmänniskor längs våra
kuster.
”Bland oss finsktalande råder allmänt den uppfattningen att landets
svenskspråkiga befolkning i huvudsak skall sökas inom den bildade
klassen i städerna, bland idkare av industri och handel o s v. Vilka
faktorer i det samhälleliga och politiska livet, som bibringat oss
den uppfattningen, skall vi inte här försöka utreda; faktum är, att
denna föreställning är allmän t ex bland de finsktalande
lantbrukarna.” – sade Kekkonen i Kaskö 1955.
De flesta finskspråkiga har den uppfattningen än idag. Kekkonen
avslutar sitt tal med kommentaren ” --- vi finnar förstår vilken
styrka den fasta sammanhållningen ger er svenskar i Sydösterbotten,
men vi tror inte, att en bättre kontakt med de finskspråkiga
kretsarna skulle försvaga det mäktiga arv, som håller er samman till
värn för ert modersmål.” Visst. Det är relevanta ord även idag.
ETT BEVIS på dena goda sammanhållning bland kustbefolkningen fick
det nybildade kärnkraftbolaget Fennovoima Oy känna av i år, när de
bl a via politikers list samt bulvaners trakasserier och förtäckta
hot om tvångsinlösen, försökte komma över tomtmark för etableringen
av Finlands sjätte kärnkraftverk i Sydösterbotten. Som ett
alternativ. På typiskt ledarmanér friade man öppet till likasinnade
ledare och opinionsbildare i Kristinestad. Gräsrötterna brydde man
sig mindre om, trots att de i egenskap av markägare, var de verkliga
nyckelpersonerna. Representanter för Fennovoima Oy förklarade stolt
att den enda form av demokrati som bolaget känner till är den
representativa demokratin, som utövas av riksdag och av de kommunala
fullmäktigeförsamlingarna och att stadsfullmäktiges åsikt är det
enda som betyder något för bolaget. Det var också dem man aktivt
bearbetade; ett kärnkraftverk kan ju inte placeras i en kommun som
säger nej.
På samma överlägsna sätt reagerade en ledande beslutsfattarklick
inom staden Kristinestad som inte heller tog allmänhetens åsikter på
allvar, och deras ängslan för en framtid i skuggan av ett
kärnkraftverk. Istället kröp beslutsfattarklicken in bakom
energibolagets rygg och utelämnade markägarna och innevånarna åt
sitt eget öde, speciellt i de byar där kärnkraftbolaget ville komma
åt mark för sitt bygge. Stadsstyrelseordförande i Kristinestad
konstaterade lakoniskt att ”Detta är en sak mellan Sidebyborna och
Fennovoima!”
När sedan dessa gräsrötter till bybor vägrade att sälja sin mark för
det planerade kärnkraftverksbygget, hamnade kärnkraftstrojkan vid
vägs ände. Allt detta enligt Dennis Rundts dokumentation i detta
nummer.
DET FINNS MYCKET att reflektera över i denna olustiga dragkamp. Hur
värderas egentligen trygghet och livskvalitet? Och vem har
värderingsfullmakt? Kan man köpa värderingar för pengar? Fråga de
markägare som sade nej till miljoner; sånt kräver ryggrad och hög
moral. Ännu i maj 2008 sade Kristinestads ledande tjänsteman,
stadsdirektör Riitta El-Nemr så här: ”Det är så mycket pengar som
följer med. Stämningen är nog sådan att de ullmäktigemedlemmar som
säger nej till kärnkraftverket kanske inte blir invalda igen.”
Höstens kommunalval infriade inte stadsdirektörens önskningar.
Förresten, vad vet kommunalpolitiker i Sydösterbotten om
kärnkraftverk? Om de inte har allmänhetens förtroende i dylika svåra
frågor skall de väl inte heller med maktmedel köra över sina
väljares åsikter?
DRAGKAMPEN visade också på vikten av alerta lokaltidningar med
ryggrad. Tack vare en öppen exponering i svenskösterbottnisk
dagspress och etermedia, där båda parterna i konflikten fick sin
röst hörd, hölls modet uppe hos kärnkraftsmotståndarna i
Sydösterbotten. Hade den finlandssvenska pressen enbart
representerats av en stortidning från huvudstaden, som vissa
ekonomer förespråkar, som gärna stryker makten medhårs, hade inte
sydösterbottningarna fått det moraliska stöd och den medieexponering
de nu behövde.
Dennis Rundt var chefredaktör för Vasabladet under kampens gång. Han
satt på första mediaparkett och hade en mycket central position i
opinionsbildningen mot kärnkraftsetableringen. Vbl var förstås inte
ensamma om att pressa Fennovoima, men via chefredaktör Rundts
tankeväckande ledare hölls nog debatten aktivt igång.
Avfallsproblemet hade ju inte Fennovoima löst, och hur de tänkt lösa
den biten fick ingen svar på.
Vid aktiviteter av denna kaliber har människa och samhälle rätt att
få veta. Och bli hörda. Det är sådana här gånger som pulsen tas på
medierna, om de lever upp till det de är till för. I det här fallet
får de svenskösterbottniska tidningarna mer än godkänt.
I detta nummer av Skärgård har Rundt dokumenterat dragkampen från
april 2007 till juni 2008. Månad för månad. Från pressrapportering,
möten, ledarstick och debattinlägg har han sammanställt det
viktigaste av det som skedde under den femton månader långa David
och Goliat-kampen. Som den senare förlorade. Mot alla odds. Dennis
Rundt (61) belönades med Statens journalistpris våren 2008 och gick
i pension nu i höst.
DET HAR GÅTT et halvt sekel sen Urho Kekkonen höll sitt tal i Kaskö.
Under den tiden har hela den sydbottniska landsändan utvecklats till
ett modernt och produktivt industri- och servicesamhälle i bördig
jordbruksbygd. Företagarandan är hög och den nyöppnade färjtrafiken
(6.10.2008) mellan Kaskö och Härnösand i Sverige är en injektion för
den driftighet som både finns och behövs i bygden. Och månne inte
Kristinestad klarar sig utan det obehagliga osäkerhetsmoment och den
språkpolitiskt negativa inverkan som ett kärnkraftverk de facto
skulle ha fört med sig i denna svenskbygdens sydligaste utpost i
Österbotten.
Det att finska lokalmedier, beslutsfattare och politiker i regionen
överlag ställde sig positiva till Fennovoimas planerade
kärnkraftsetablering i Kristinestad, talar sitt tydliga språk –
medan majoriteten av de svenskspråkiga var emot. Också i det här
fallet får man en ”Sibbokänsla”, att svenskbygden allt mer betraktas
som ett lovligt exploateringsbyte bland maktmänniskor inom
majoriteten, väl medvetna om att inga rikspolitiska poäng förloras
genom att klämma åt minoriteten. Håkan Eklund, redaktör |
