Tidskriften Skärgård

nr 4/2007 - Årgång 30
Tema: Trettio årgångar med Skärgård

En tidskrift större än sig själv

TEXT: THOMAS ROSENBERG

Varför du just nu håller i ett exemplar av tidskriften Skärgård kan vi givetvis inte veta. Men att du håller i en tidskrift är ingen överraskning. Du är nämligen långtifrån ensam. Det utkommer faktiskt sammanlagt ungefär 150 svenskspråkiga tidskrifter i vårt land! En imponerande siffra med tanke på hur många, eller snarare få, vi är.

Jag tog själv nyligen på skoj fram papper och penna, och började räkna hur många det är som droppar ner i vår postlåda - och bleknade då jag insåg att de är drygt 30 (inberäknat några finska och rikssvenska). Må vara att jag är en tidskriftsfreak, men mönstret är säkerligen detsamma också på andra håll (du kan ju kolla själv).

Vi läser nämligen mycket i Svenskfinland; fr.a. tidningar men också tidskrifter, trots allt tal om motsatsen. Nätet må vara en stark konkurrent men de långsammare tidskrifterna kommer alltid att bestå, också i pappersversion. Med sitt format och sin rytm har de en vilsamhet och ett lugn som flimrande dataskärmar och displayer aldrig kan konkurrera med.

Sedan några månader tillbaka har jag nöjet att fungera som kontaktperson för det s k finlandssvenska tidskriftsprojektet. Det igångsattes år 1995, i syfte att på olika sätt stöda de mestadels små och ekonomiskt bräckliga publikationerna. I bakgrunden finns de finlandssvenska fonderna, med Konstsamfundet i spetsen. Den sistnämnda är inom fondsfären den på vars bord tidskrifterna i huvudsak ligger och vars ekonomiska bidrag en stor del av utgivarna är mer eller mindre beroende av.

Definitionen av begreppet tidskrift är tämligen generös. Till gruppen hör samtliga regelbundet utkommande (minst 2 ggr per år) publikationer som har svenska som enda eller huvudsakliga språk. En högst brokig skara, med andra ord; från små och tämligen amatörmässigt gjorda medlemsblad för olika organisationer till stora och mer eller mindre självbärande och glassiga tidskrifter.

Ett har alla dock gemensamt, eller åtminstone de flesta, dvs en konstant dålig ekonomi eftersom det mesta görs på frivillig basis och upplagesiffrorna aldrig blir stora. Det är alltså få förunnat att leva enbart på annonsintäkter och/eller prenumerationer. Detsamma gäller de hopplöst otillräckliga statliga tidskriftsstöden. Därför har fonderna sedan länge stött tidskrifterna, framför allt med direkta bidrag, men också med nämnda tidskriftsprojekt.

Projektet står i huvudsak på tre ben: ökad synlighet i samband med bokmässor och bokkataloger, upprätthållande av en egen webbsajt samt fortbildning i form av kurser och s.k. tidskriftskliniker.

Tidskrifterna har sedan flera år en egen monter på Helsingfors Bokmässa. I höstas (2007) deltog sammanlagt 74 tidskrifter, av vilka ett par dussin hade en egen bemannad s.k. diskplats. I den årligen utkommande finlandssvenska Bokkatalogen har tidskrifterna egna sidor, där sammanlagt 71 tidskrifter denna gång (2007) presenterades.

Fortbildningen i form av kurser och kliniker anordnas i huvudsak samarbete med fortbildningsenheten vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet (SVUX).

En person bör i sammanhanget nämnas, dvs. Anders G Lindqvist. Det var han som initierade det hela på 1990-talet och som till våren 2007 personifierade projektet, till stor del frivilligt liksom det mesta i tidskriftsbranschen. För det är okuvliga och självförbrännande entusiaster det handlar om, vare sig det gäller organisationers medlemsbulletiner, ambitiösa kulturtidskrifter eller specialorgan för olika intresseområden, omspännande allt från kyrka och idrott till släktforskning och trädgårdsodling.

Som koordinator för samtliga tidskrifter borde ju inte någon enskild lyftas fram, men jag erkänner villigt att Skärgård åtminstone i mitt hjärta (och på min bokhylla) intar en speciell plats. Och det inte enbart för att den utvecklats till en av våra läckraste tidskrifter (Svenskfinlands National Geographic, har någon sagt) utan för att den uttryckligen riktar in sig på den symboliska sinnebilden för det specifikt finlandssvenska, dvs skärgården med dess människor, natur och miljö. Det landskap många av oss drömmer oss tillbaka till i mörka vinterkvällar (jfr Rosenberg 2006).

Jag har en gång tidigare i dessa spalter beskrivit det jag upplever som tidskriftens specifika uppgift på det finlandssvenska tidskriftsfältet, och skall därför inte här upprepa argumenten (se Rosenberg 2002). Låt mig nöja mig med att citera ett par stycken, av relevans för den nu aktuella diskussionen om den finlandssvenska framtiden: ”..om man ser det ur en finlandssvensk framtidssynvinkel är det av stor vikt att det finns en både tilltalande och trovärdig tidskrift som täcker just den region som kanske mer än någon annan symboliserar den finlandssvenska själen. /…/ En allt viktigare förutsättning för att denna för oss så viktiga region skall överleva är att vi har allt bättre kunskaper om den och de villkor den lever under.” (s.10)

Och den tidskriften, ja den håller du just nu i handen. Ett redan etablerat organ som trots sin uppenbara beställning under hela sin 30-åriga tid har fått kämpa för sin existens. Att jag ovan kopplar till den just nu intensiva debatten om det nya finlandssvenska framtidsinstitutet beror på att en av dess främsta tillskyndare, och därtill nyvalda styrelseordförande, dvs Roger Broo, i samband med det s k Tallinnseminariet sommaren 2006 uttryckligen efterlyste satsningar med skärgården som tema. Ja, han nämnde faktiskt tidigare satsningar som Stormskärs Maja som ett föredöme i sammanhanget.

Men låt oss först gå bakåt i tiden, och med några ord beskriva de faktorer som antagligen bidragit till att Skärgårdsinstitutet, och tidskriften Skärgård, aldrig fått den position de skulle förtjäna, trots visionerna och drömmarna då det begav sig.

I sina tillbakablickar efter de första tio åren lägger dåvarande professorn i biologi vid ÅA och en av institutets pionjärer, Bo-Jungar Wikgren, fingret vid några av de faktorer som tycks ha fungerat som hämsko för utvecklingen (Wikgren 2002). Han nämner att misstron mot det nya institutet till en början var stark, dels för att den upplevdes som en papperstiger utan resurser, dels för att man misstänkte att den i första hand fanns till för att stärka ÅA:s ställning, och därmed syssla med ”regionalpolitisk manipulering” .

Det sistnämnda tillbakavisar Wikgren som ”lögn och förtal” (a.a., 51). Det senare anser han däremot att det fanns ett visst fog för. Institutet var ju enbart ett samarbetsorgan mellan 28 av ÅA:s institutioner och hade endast en halvtidsanställd planerare, vars huvudsakliga tid gick åt till tidskriften, bl.a. att tigga annonser.

Det säger sig självt att man med en så tunn organisation inte kan göra några underverk. Många av de olika institutionerna hade ju också, som han konstaterar, ”rent ut sagt en ganska lös anknytning till skärgårdsforskning” (ibid.). Försöken att få till stånd ett fristående forskningsinstitut stupade enligt honom på två hinder. Det ena sammanhängde med skärgårdsforskningens mångvetenskapliga karaktär och därav följande svårigheter att täcka hela fältet med bara en eller två forskartjänster. Det andra med de enskilda institutionernas oförmåga att, som han uttrycker det, ”’avstå’ ens från potentiella, framtida resurser.”

Och han avslutar sin smått resignerade text: ”Kanske borde man på nytt ta upp tanken att Skärgårdsinstitutet skulle få status av ett fristående forskningsinstitut?”.

En fråga som är lika aktuell i dag som för 20 år sedan, då texten skrevs. Det har ju inte skett så mycket när det gäller att förstärka institutet, och med det också tidskriften. Den uppdrags- och projektforskning som det var tänkt att institutet skulle syssla med har aldrig tagit ordentlig fart, säkerligen av de orsaker Wikgren nämner i sin artikel, dvs. att det är svårt att få tillräcklig kompetens och kontinuitet då man är beroende av punktsatsningar, tillfällig projektfinansiering och oerfarna studerande. De inblandade institutionernas intresse varierar ju stort beroende på de inblandade professorernas och forskarnas personliga intressen och preferenser.

En viss nystart skedde i mitten av 1990-talet, då både Skärgårdsinstitutet och tidskriften flyttade över till Fortbildningscentralen vid ÅA (FC), där man verkar ännu i dag. Det har säkerligen gett både institutet och tidskriften en viss stadga, men härifrån är steget ännu långt till det fristående institut man visionerade om i begynnelsen – och som helt säkert fortfarande skulle behövas. Problemen i och för skärgården har ju inte minskat, tvärtom. Vår skärgård är alldeles unik, också i ett internationellt perspektiv, men också hotad från många håll, och vem skall då lyfta fram den om inte vi själva?

Vi har visserligen fått Skärgårdscentret Korpoström, och väntar på Havets Hus invid invid Replotbron i Korsholm – bägge satsningar som slukat och slukar miljoner. Men därifrån är steget ännu långt till den samlade och starka forskningsresurs som vår skärgård absolut behöver. Av vilket tidskriften Skärgård är dess viktiga, ja omistliga, fönster utåt. En direkt beställning, alltså, för det nygrundade framtidsinstitutet!

Artikelförfattaren Thomas Rosenberg är sociolog, skriftställare och samtidsanalytiker samt koordinator för projektet Finlandssvenska tidskrifter. Adress: Drottninggatan 28, 07900 Lovisa Tfn: 050-528 7171, e-post: thomas.rosenberg@dnainternet.net

Källor

Rosenberg, Thomas (2002): Vårt behov av Skärgård. Skärgård 2-3/2002, s. 6-10.
Rosenberg, Thomas (2006): Skärgården och längtan till landet som ännu är. Skärgård 1/2006, s. 55-61.
Wikgren, Bo-Jungar (2002): Skärgårdsinstitutet – idén och verkligheten. Skärgård 2-3/2002, s. 47-51 (ursprungligen i Skärgård 2/1987).