Tidskriften Skärgård

nr 4/2007 - Årgång 30
Tema: Trettio årgångar med Skärgård

Inledaren

Under knapphetens himmel

Tidskriften Skärgårds 30-årsjubileum firades i juni i en försommarfager Kökararkipelag och under hösten med utställning och föreläsningskvällar i det nya stadsbiblioteket i Åbo.

I och med detta nummer är det kapitlet avslutat och vi tar sikte på ett nytt framgångsrikt tidskriftskvartsekel.

I detta nummer presenteras en komplett förteckning över samtliga artiklar och artikelskribenter som skapat innehållet i Skärgård under tre decennier. Till dags dato har 768 olika skribenter samt ett stort antal fotografer medverkat i tidskriften, en imponerande samling experter, eldsjälar och skärgårdsvänner.

Vi är ett stort tack skyldig alla som under dessa år fungerat som medarbetare; i sig en samhällsgärning. Alla dessa artiklar blir ju sammantaget ett utmärkt dokument över vårt kust- och skärgårdsliv inom många olika discipliner. Att vi dessutom både nationellt och internationellt sett tillhör en ”unik kulturspillra” gör ju inte saken mindre intressant. En del av överlevnadskonceptet för en liten utsatt minoritet är att synas och bli bekräftad på samma villkor som majoriteten. Till det krävs massor av energi.

JUST NU gör vi en liten förändring visavi utgivningstider. Vår ambition är att från och med 2008 ge ut varje nummer i början av kvartalen.

Hittills har Skärgård utkommit i slutet av varje kvartal, som annars är okej förutom i början av ett år. Det känns inte motiverande att ge ut årgångens sista nummer en bit in på följande år. Jul- och nyårshelgerna gör också sitt till att allt står stilla just när takten borde vara som mest intensiv. Samtidigt har det inte heller känts bra att ge ut årets första nummer i slutet av första kvartalet, när det redan hunnit bli vår.

Trots internet och allt det virtuella tror vi att bokhyllan länge än är en bra plats för en dokumenterande tidskrift. Småningom kommer vi också att utveckla och komplettera vårt engagemang på nätet, om vi lyckas få de tilläggsresurser som vi skulle behöva.

TIDSKRIFTEN SKÄRGÅRD har under senare år getts en ansiktslyftning både beträffande omfattning, bildmaterial, layout och tryckkvalitet. Detta för att i hård konkurrens hänga med i utvecklingen och framstå som en attraktiv och värdefull kvalitetsprodukt både till innehåll och utseende. Ändå står och faller konceptet med tillgången till ”gratisarbete”. Att många prenumeranter kallar Skärgård för ”Svenskfinlands National Geographic” tar vi som en komplimang, samtidigt som det gör oss tungsinta. Visst är det fint att ens nämnas i samma andetag som en av världens mest resursrika och prestigefyllda tidskrifter, samtidigt som frustrationen ökar beträffande vår litenhet samt bristen på de resurser som tidskriftsproduktion de facto kräver. Skärgård har under hela sin existens fått lära sig att leva under knapphetens himmel, där också redaktören till stor del är hänvisad till tillfälliga och osäkra allmosor samt en stor portion talkoanda och gratisarbete. Denna knapphet i en miljö där finlandssvenska stiftelser och fonder, enligt tidningspressen, inte alltid vet hur de på ett förnuftigt sätt skall använda alla sina miljoner.

RESURSKNAPPHETEN gör Skärgård helt beroende av en talkovillig redaktör samt en skribentkår som frivilligt delar med sig av sitt kunnande som de förväntas kunna producera på egen betald arbetstid. Verkligheten idag är den att allt färre har tid och lust med allt s k ”extra” som obarmhärtigt skalas bort av effektivsamhället. Redaktörens svåraste uppgift är att få tag i gratis text- och bildmaterial; i sig en absurd uppgift.

Sedan trettio år tillbaka produceras Skärgård av en halvdagsredaktion (55,2 %), trots att både text- och bildomfånget flerdubblats. Under de sju senaste åren har uppdraget krävt allt mellan 70 – 100 procents arbetstid; i utgivningstider räcker inte ens 8 h/dag. Med osäkra stipendier, gratisarbete eller försök till samkörning med andra projekt (”låna tid”) försöker vi bemästra situationen. Ändå känns det lika nedvärderande att varje år försöka tigga till sig stipendier från olika håll och kanter för att kunna sköta sitt jobb. Ibland har det lossnat en skärv, oftast inte – ”han fick ju i fjol för samma sak, beviljas inte ...” . Stipendier och understöd ges ju helst till nya, innovativa och kreativa projekt, inte till något som gäller kontinuitet. För oss utgör dock varje nummer av Skärgård ett nytt utmanande och spännande projekt, som kräver varje uns av innovativa och kreativa krafter.

OMBRYTNING OCH LAYOUT sköts av Peter Siegfrids och tidskriftens prenumerationsärenden av Bodil Mattas, båda vid ÅA:s Fortbildningscentral (FC). Detta vid sidan om allt annat, och utgör en finansiell belastning för FC. Skärgårdsinstitutet (SIÅA) lever ju i ”symbios” med avdelningen för Regional utveckling vid FC, ett arrangemang som också har sina för- och nackdelar.

Trots att tidskriften fyllt trettio är den fortfarande rätt okänd eftersom tillräckliga resurser (tid och pengar) alltid saknats för en effektiv marknadsföring.

Skärgård är i jämförelse med National Geographic inte ens en mygga, eller ens en förnimmelse av en myggas vingfläkt. Ändå är Skärgård säkert lika viktig inom sitt begränsade kulturområde. På ett plan slår vi dock National Geographic med hästlängder, och det är vad vi producerar i relation till våra pyttesmå resurser!

HENRIK ÖSTERHOLMS TANKAR i artikeln från 1998 ” Kunde Skärgårdsinstitutet bli ett forskningsinstitut?”, som publiceras på nytt i detta avslutande jubileumsnummer, innehåller tankar och idéer som egentligen är lika aktuella nu som de var då.

Att institutet skulle utvecklas till ett internationellt forskningsinstitut för skärgårdsfrågor, en motsvarighet till bl a Arctic Institute och Desert Research Institute, som Österholm skriver om, kunde vara en helt realistisk sak och en verklig fjäder i hatten för Svenskfinland.

Österholm framhåller alldeles riktigt att vi talar mycket om skärgården, men vi vill inte ge den den status som den är värd: ”Annat är det med Arktis. Lapplands universitet i Rovaniemi har grundat ett arktiskt forskningscentrum trots att Finlands "Arktis", på intet sätt är märkligare än skärgården och trots att arktisk forskning "bedrivs" i de traditionella institutionerna i Uleåborgs universitet. Norge har sitt välrenommerade Polarinstitut som ansvarar för systematiska studier och karteringar i de norska arktiska och antarktiska områdena. Institutet behövs, trots att den mesta forskningen i dessa områden bedrivs av folk från andra forskningsinstitutioner och universitet. Men Norsk Polarinstitutt är den enda instans vars huvuduppgift är att arbeta just i de polara områdena.” Så långt Österholm, som gick bort alldeles för tidigt.

ÄR DET INTE just i dylika österholmska banor som vi borde resonera? En trettioårig satsning på Skärgårdsinstitutet som inte nått längre än till det halvdagsuppdrag som tidskriften Skärgård utgör – är ett mått för avstamp. Slutresultatet kunde lika gärna mäta sig med Polarinstitutets internationella verksamhet i Norge. Här skulle säkert finns utrymme för reflektion och nytänkande, gärna placerat i ett internationellt perspektiv. För att kunna realisera visioner av denna kaliber krävs starka, inflytelserika och kontaktskapande resurspersoner på höga poster med nära koppling till beslutsfattare, forskarsamhälle och finanskällor. Finns det längre den kaliberns eldsjälar – utan förutfattade meningar?

I samband med diskussioner kring det finlandssvenska Framtidsinstitutet, som stöts och blöts i pressen, har bl a Roger Broo i ett tidigt skede också efterlyst behovet av profilering kring något skärgårdsrelaterat, en viktig del av den finlandssvenska ursjälen, som Thomas Rosenberg skriver i detta nummer. Här finns ett ypperligt arbetsfält för fonder, stiftelser och Framtidsinstitut att säkra ett viktigt domänområde innan initiativen alltmer glider över till aktiva(re) finska aktörer.

Håkan Eklund, redaktör