Tidskriften Skärgård

nr 3/2007 - Årgång 30
Tema: Finska kriget 1808-09

Det bortglömda skärgårdskriget - intervju med faktaboksförfattaren Göran Eriksson

TEXT: HÅKAN EKLUND

Du är ekonomiemagister och ingenjör som debuterat med en mycket proffsig och faktaspäckad bok "Skärgårdskriget 1808 - Striderna vid Kimitoön" (286 s) som kom ut 2003 och fått berömmande ord från yrkeshistoriker; - vadan all denna historiekunskap?

Jag är en ren amatör gällande historia, men jag har alltid läst en hel del litteratur. Historia har alltid intresserat, speciellt lokalhistoria, men även militärhistoria och nordisk historia i allmänhet. Jag har även sysslat med släktforskning – dock bara skrapat på ytan tillsvidare.

Hur kommer det sig att du debuterade med en sån här bok?

Skärgårdskriget sommaren 1808 omnämns i många allmänna historieverk, och händelserna tangeras i många sammanhang och ytliga beskrivningar av 1808-09-års krig finns i ett otal verk, men ingen djupare analys eller ens systematisk återgivning av händelseförloppen har gjorts, åtminstone inte i en lättfattlig folklig version, nog som digra militära sammanställningar.

Tanken att relativt omfattande militära operationer ha ägt rum i våra närområden var fascinerande, och ingen på det lokala planet verkade känna till något om dem.

Varifrån kom idén?

Tanken pyrde länge men den avgörande stöten kom från professor Nils Erik Villstrand vid Åbo Akademi. Jag har haft förmånen att känna honom en längre tid, och hans påminnelser började bära frukt. En gång då vi träffades på gatan i Åbo kunde man inte misstolka hans tonfall och blick; budskapet var klart, nu borde sjöslagen vid Sandöström och Tallholmen dokumenteras!

Vad vill du med boken?

Avsikten med boken är närmast tudelad: Den primära målsättningen var att beskriva och berätta om upptakten och förberedelserna, bakgrundsorsakerna samt givetvis de egentliga krigshändelserna, alltså göra en så bra allmän presentation av situationen i Åbolands skärgård krigssommaren 1808, så att informationen skulle nå en stor publik.

Den andra målsättningen var att kunna peka på de rent militärstrategiska faktorerna och då speciellt de åboländska farvattnens betydelse för den svenska huvudstrategin, som gick ut på att under sommaren förstärka den svensk-finska hären med tilläggstrupper och förse den med förnödenheter, ammunition mm. Efter Sveaborgs fall var det livsviktigt att kunna upprätthålla kontakten till huvudtrupperna i mellersta Finland med hjälp av öppna underhålls- och transportleder.

Ryssarnas mål var givetvis att klippa av dessa kommunikationsmöjligheter, och i detta spänningsfält skapades grogrunden till skärgårdskriget. Svenskarna ville till varje pris genomföra lyckade landstigningsförsök i sydvästra skärgården, medan ryssarna gjorde allt för att stoppa dem.

Jag vill med eftertryck framhäva att utfallet av striderna i skärgårdskriget hade en uppenbar betydelse för resultaten i de fortsatta striderna under sensommaren och hösten 1808.

Vem vill du nå?

Min första tanke var att boken får en karaktär av lokalhistoriskt verk med en spridning närmast på Kimitoön. Men den stora efterfrågan och den relativt stora spridningen visar att målgruppen blev betydligt större.

Var har du hämtat allt detta omfattande och intressanta material?

Huvudsakligen från äldre litteratur samt det s k generalstabsverket och ett antal artiklar, men detaljuppgifter har jag försökt leta fram närmast i Krigsarkivet i Stockholm samt Riksarkivet i Helsingfors.

Under de senaste åren har även en del nyare litteratur med nya infallsvinklar om detta krig publicerats. Balansen mellan svenskt och ryskt källmaterial var svår att uppnå, eftersom tillgången på nya ryska forskarrön ännu är relativt liten.

Arkiven innehåller mycket mer än en lekman kan ana, och speciallitteratur är idag lätt tillgänglig genom fjärrlån mm.

Vad var det mest intressanta som du hittade i arkiven?

Originalrapporterna till makthavarna i Stockholm från befälet på fartygseskadrarna samt några dagböcker av bl a en militärpräst och en fältväbel, som båda var med ombord under sommarens seglatser i den åboländska skärgården. De deltog även i striden vid Sandöström. Den direkta kopplingen till händelsernas centrum är fascinerande.

Hur länge jobbade du med boken?

Jag jobbade ca ett år, först genom att samla in basmaterial under hösten 2002 och genom att skriva ner det under första halvåret 2003.

Vad var det svåraste med bokprojektet?

Det svåraste var naturligtvis att hitta tillräckligt med tid och prioritera uppgifterna, Det var överhuvudtaget möjligt eftersom jag kan styra min tidsanvändning i arbetet till en viss del tack vare projektjobb. Det var även svårt att hitta en fungerande balans mellan det rent faktabaserade materialet och vissa inslag av egna resonemang gällande t.ex. vägval, tankar bakom befälets strategiuppläggning mm.

Vilken hjälp har du fått av rådgivare?

Nisse Villstrand var det viktigaste historievetenskapliga bollplanket, men även diskussioner experter på Sjöhistoriska museet, de olika arkiven mm gav mycket. Jag försökte även fånga upp vilken kännedom äldre personer på orten har om dessa händelser.

Hur lyckades du finansiera bokprojekt, detta är ju en påkostad faktabok?

Den är utgiven på eget förslag. Jag kunde med hjälp av vissa allmänna understöd, såsom kommunerna och några fonder, skrapa ihop pengar till de direkta kostnaderna i samband med förberedelser (material, resor, kopior mm). Ett starkt stöd från näringslivet hjälpte till med att delfinansiera tryckningskostnaderna, som blev ganska ansenliga, för jag ville satsa på kvalitet gällande pärmar, papper, färgbilder, kartor mm.

Hur stor är upplagan?

Den första upplagan var optimistiskt nog 1 000 ex men den såldes slut på några månader efter publiceringen sommaren 2003, så till julen trycktes en andra upplaga om 500 ex. Den har varit slutsåld sedan 2004.

Vet du vem som köpt boken?

Historieintresserade i Finland, även till Sverige har det sålts ca 300 ex. Tyvärr hade jag ingen klar bild av kundkretsen, men mycket har gått via några större bokhandlar, t ex Akademiska bokhandeln.

Hur blev den uppmärksammad när den kom ut? Varför såg man aldrig något om en så här unik bok i Svenskfinlands största dagstidning Hbl?

Vi kunde aldrig satsa på systematisk och professionell marknadsföring. Vi lyckades få en mycket kompetens referent, Fil.mag. Pertti Hakala, att skriva i några tidningar, vilket hjälpte till att sprida information. Efter publiceringen tog bl a Radio Vega upp den, flera dagstidningar, några tidskrifter osv. Men som sagt, marknadsföringssatsningen var mycket blygsam. Kontakter togs nog till Hbl och även kunniga referenter stod till förfogande, men det väckte tyvärr inga reaktioner.

Du säger att upplagan är slut, kommer det att tryckas en ny till kommande minnesår?

Det finns ett visst intresse så jag utreder möjligheterna att trycka en ny upplaga till 200-årsjubileet sommaren 2008. Det är rent en ekonomisk fråga.

Trots att det hände mycket både på Åland och i Åboland under 1808-09 års krig, finns det förutom din bok just inget publicerat, vad beror det på?

Delvis är det väl fråga om en slump – det har aldrig hamnat på historieforskarnas bord. Dessutom har man kanske inte känt till händelsernas verkliga omfattning och betydelse, och då har inga impulser uppkommit. Det finns ju inte heller några bestående spår i form av befästningar, krigsgravar eller liknande, som skulle ha eggat fantasin.

Har inte t ex turistnäringen missat en massa intressanta saker här? Detta var ju dramatiska händelser som kom att påverka hela vår framtid.

Det kan jag inte bedöma – problemet är väl det redan nämnda, att det inte finns konkreta spår som skulle levandegöra historien på ett påtagligt sätt. Dessutom var ju händelserna relativt utspridda här på Kimitoön (Sandö, Westankärr, Tolfsnäs, Strömma, Lövö, Högsåra osv.), så det är svårt att skapa en samlande plattform.

Varför är detta skärgårdskrig så bortglömt? Varför finns det så få minnesmärken?

Kriget har glömts bort på det lokala planet av två orsaker: För det första kom alla aktörer såsom befäl, båtsmän, infanterister, artillerister osv. från helt andra trakter, dvs. Ryssland och Sverige, så lokalbefolkningen drabbades enbart indirekt av skador och förluster.

Även det snabba händelseförloppet, ca två månader under högsommaren, ledde till att den lokala befolkningen kom lätt undan – behovet av proviant, foder, energi var mycket litet jämfört med situationen i t.ex. Ruovesi, där de övervintrande styrkorna utarmade bygden helt. Man kom alltså lindrigt undan med marginella vedermödor, och då glömdes allting fort bort.

Ägarna till Westankärr gård har på 1980-talet låtit uppföra ett minnesmärke över slaget vid Westankärr den 2.8.1808, och fyra ekar har på 1850-talet planterats i närheten till minnet av stupade svenska officerare.

Varför vet man inte var de stupade är begravda? Varför har så lite gjorts för att hitta dessa ställen?

De svenska trupperna drog sig omedelbart bort efter den aktiva fasen och man hann knappast begrava dem som stupade på land – därför finns väldigt få uppgifter i dagsrapporterna. En stor del av de stupade hamnade antagligen även i vattnet och begravdes följaktligen aldrig.

Under färden västerut genom Pargas södra skärgård begravdes svenska båtsmän, som hade avlidit av sina skador, på flera holmar längs farleden. Enligt vissa uppgifter bl.a. i en dagstidning från 1957, skall det finnas större massgravar på sandmalmarna mellan Böle och Mjösund, men ingen dokumentation föreligger, åtminstone har jag inte stött på dem. Här finns plats för forskningsinsatser...

Avsaknaden av tillförlitlig utgångsinformation försvårar också ett sådant arbete, och en systematisk genomgång av större område är arbetsdrygt och dyrt. Inga vrak har heller hittats.

Hur tycker du att den historiska turismen angående detta skärgårdskrig borde utvecklas?

Det skulle gälla att inkludera detta i guideturerna, göra beskrivande kartor och öppna webbsidor mm.