Tidskriften Skärgård

nr 2/2007 - Årgång 30
Tema: Världsnaturarvet - en hedersbetygelse

Inledaren

Världsnaturarvet – en hedersbetygelse

Författaren och konstnären Gunnar Brusewitz (1924 – 2004) var en stor Finlandsvän som vid ett antal tillfällen gjorde ”skrivbesök” i det svenskösterbottniska kustlandet och skärgården. Som lokalguide anlitade han författaren och naturfotografen Hans Hästbacka, som också är suppleant i ledningsgruppen för ÅA:s Skärgårdsinstitut.

I BOKEN ”Pärtkorgens hemlighet” (1997), vars titelnamn syftar på ett arkivfynd 1989 på en sommarstugevind i Hangö med material om konstnärsbröderna von Wright, berättar Brusewitz också om ett Österbottenbesök. Kapitlet ”Lomdagar vid Valsörarna” inleder han så här:

”Stilla mornar i Österbottens skärgård har jag ibland en känsla av att uppleva skapelsens gryning i denna långsamt uppstigande arkipelag av skär och kobbar – somliga ännu bara märkbara som en sakta hävande och sjunkande virvel över någon undervattensgrynna. Just så måste det ha tett sig när södra och mellersta Skandinavien långsamt steg upp ur Litorinahavets vågor efter istiden.

Hur man kan navigera i detta stenrike framstår för mig som ett rent mirakel. Det tillhör kanske den sortens vardagliga företeelser som man, enligt Strindberg, ´icke kan förklara, men icke har rättighet att förneka´. Helst bör man förstås vara barnfödd i stenriket och ha sett grund bildas och skär stiga upp.”

Mera målande än så kan man knappast beskriva ett besök i Norra Kvarkens stenrike. Det är något av ett Landet annorlunda som Nils-Erik Villstrand, professor i historia vid Åbo Akademi, har kallat landskapet. Och nu har delar av detta istida landstigningslandskap utsetts till ett världsnaturarv. Äntligen kunde man tillägga. Äntligen har detta märkvärdiga område uppmärksammats internationellt.

ATT DETTA SKÄRGÅRDENS stenrike nu utgör Finlands första världsnaturarv är en internationell hedersbetygelse som borde få oss att ödmjukt tänka till: att vi människor en gång för alla borde komma till insikt om att naturen också utgör ett unikt arv och skattkammare som skall förvaltas för efterkommande led och inte bara ses som en resurs att kortsiktigt exploatera, här och nu, och omformas till en ekonomisk lönsam produktionsapparat.

Och sen. Smaka på ordet ”världsnaturarv”. Vilket vackert och värdigt ord! Ett ord med massor av positiv energi, något som förpliktigar oss att tänka framåt. På våra barn, barnbarn, barnbarnsbarn och alla de som skall ärva det som vi förvaltat. Det senare har olika generationer lyckats olika bra med; vårt ekologiska fotavtryck från de senaste femtio åren är i många fall avskräckande och baserade på en ohållbar grund. Se bara på hur vårt övergödda Östersjöhav har minskat livskvaliteten både för människor och djur. Och det är bara ett exempel.

UTGÅR MAN FRÅN dagstidningars debattsidor får man ju lätt den uppfattningen att allt som har med icke-exploaterande verksamhet att göra är av ondo och ses ofta som ett politiskt rött eller grönt skynke, som ett hot mot den privata äganderätten och glesbygdens existens. Ord och termer som naturskydd, natur- och miljövård, landskapsvård, fridlysning, Natura 2000, nationalparker, naturskyddsområden, miljöcentraler etc, har av många förvanskats till skällsord och betraktas som synonymt med bakåtsträvande verksamhet och idiotiska myndighetskrav.

Ändå står just dessa för en investering i framtiden, för livskvalitet av oanade mått! Det handlar mycket om förvaltningen av ett gemensamt arv, att i icke-självisk anda garantera att kommande generationer också har en chans att ta del av det natur- och kulturarv som vi själva fått oss tilldelat av våra förfäder, och av skapelsens morgon. Liksom med allt annat i samhället handlar det om att kunna balansera mellan rättigheter och skyldigheter. Ingen har gett just vår generation obegränsade rättigheter att exploatera och omforma alla våra naturresurser till oigenkännlighet. Lika mycket har vi en skyldighet att föra naturarvet vidare, på naturens egna omformande villkor.

MEN DET BETYDER INTE att nyodling, byggnadsverksamhet eller jakt och fiske skall förbjudas. Eller att skapade obalanser inte får rättas till.

Visst skall man igen kunna bedriva jakt på t ex gråsäl, som utgjort en viktig del av vår gamla kustkultur, såtillvida att också bytet tas tillvara som förr i tiden och inte bara dumpas i havet som man gör på Åland. Likaså kunde väl också storskarven i vissa områden bli en jaktbar fågelart, som den är i vissa länder – men bevara oss för hysteriska åtgärder som att förinta ägg och ungar, den verksamheten tillhör inte ett civiliserat folk; vi är själva orsaken till dess expansion.

Däremot kunde det gott stiftas lagar där introducerade och faunaförorenande arter från andra världsdelar skall tas bort ur vår nordiska natur, som vitsvanshjort, kanadagås, fasan och kanadabäver – för att nämna några.

PRECIS SOM ETT ANTAL artiklar i detta nummer indikerar, så är också Landet annorlunda ett komplicerat laboratorium. Baserat på tidningsdebatter kan man också fråga sig hur bra österbottningarna själva kan sitt landskap och den havsbotten som odlats upp och bebyggts? Hur många förstår de långsamma och specifika processer som istiden och landhöjningen fortfarande förorsakar?

Den giftbomb som åker- och skogsdikningsverksamheten i sura sulfatjordar utgör, eller muddring av uppgrundade vikar, som resulterar i en ödesdiger fiskdöd, är ett exempel på skillnaden mellan vetande och tyckande. Det är inte ovanligt att olika intressegrupper med avsikt försöker misskreditera vetenskap och miljöforskning i medierna; att tro på tydliga forskningsresultat passar inte alltid in i allas vardagsverklighet. Tyvärr.

De dyrköpta översvämningarna i ådalarna i Vörå och Kimo i augusti 2004 var ingen naturkatastrof. Naturkatastrof är en ofta missbrukad term som försäkringsbolagen igen skickligt slingrade sig undan med. Resultatet av ett djupt lågtryck med rikligt regn i manipulerade landskap och ekosystem skall inte skyllas på naturkrafter och kallas för naturkatastrof.

Ett sekel tidigare, när bondgårdarna byggdes på torra kullar (tidigare holmar) och längs ådalarnas skogskanter (tidigare kustlinje), och när upplandens skogs- och torvmarker var odikade – klarade bygderna av motsvarande regnmängder utan egendomsskador. Då fanns det naturliga buffertzoner i landskapet (torvmarker) som tog hand om vattnet och lät det sakta hitta sina slingrande vägar ner till ådalarna. Nu har vi ett nätverk av tusentals diken och utfall i skogsland och odlingsbygd som på nolltid spolar ut samma vattenmassor till vattenlederna. Dessutom är det normalt att bygga sina hus på lågt liggande åkermark intill åar och älvar. Som man bäddar får man ligga ...

ALLT KAN INTE mätas i pengar. Lika lite som gamla kyrkor, imponerande forngravar, bok- eller konstskatter och annat kulturarv kan betraktas som ett aktivt kapital, lika lite kan man sätta marknadsekonomiska förtecken framför allt som har med vårt naturarv att göra. Det mesta av våra naturresurser har vi ändå tyglat och omformat till en lydig produktionsapparat, det lilla oexploaterade som vi har kvar måste vi ta desto bättre hand om. Något som vi skall göra med glädje och stolthet; här skulle det krävas en stor dos attitydfostran. Kanske uppmärksamheten och informationen kring Kvarkens Världsnaturarv via det planerade informations- och forskningscentret Havets hus intill Replotbron småningom kunde skapa en positivare syn på våra unika naturvärden? Naturen behöver ju som känt inte människan, däremot är vi beroende av naturen för vår egen existens – som vi har all orsak att känna en stor ödmjukhet inför.

I MÅNGT OCH MYCKET är Österbotten Landet annorlunda. Visst träffar författaren Lars Sund huvudet på spiken när han filosoferar kring detta med österbottniskhet, hav, himmel och horisont. Lägg därtill slätten som han så vackert kallar för havets dotter. Och folket som oftast står med båda fötterna i sjöleran, med allt från ett eget språk till eget huvud angående utbildning, företagsamhet och liv och leverne i största allmänhet. Kanske den mest genuina kustsvenska befolkning i hela Svenskfinland hittas just här uppe? Ett världskulturarv i sig.

Håkan Eklund, redaktör