|
Tidskriften Skärgård
Årgång 28 Nr 3 / 2005
Ishavsfiskare vid Murmankusten Nils Storå
Genom Petsamo-området hade Finland under drygt två årtionden, 1920-1944, en strand mot Norra ishavet, eller egentligen mot dess östliga randhav, Barents hav. Inför utsikterna att Finland skulle tilldelas Petsamo talades och skrevs det mycket om ”Ishavs-Finland” och de naturresurser som där väntade. Här fanns möjligheter att utnyttja ishavets rikedom på fisk, säl och val och därtill fisk i älvar och insjöar, skog och skogsvilt, renlavsmarker och odlingsbar jord. Här fanns olika mineraler, bly, nickel och koppar att utvinna och vattenkraft att ta tillvara.
”Ishavs-Finland”, det multietniska Petsamo Fiskrikedomen i ”kolonin” skulle ge grund för storfiske och fiskindustri. Främst nämndes torsk, hälleflundra och lax, samt håkäring - den arktiska haj vars lever gav rikligt med tranolja. Sillfisket bedömdes till en början som osäkert. I övrigt räknade man med att sälfångsten skulle bli givande, men inte valfångsten. Valarna hade minskat till den grad att fridlysning aktualiserades. På norsk sida hade valfångsten i kustvattnen redan förbjudits. De olika samiska grupper som bedrev ishavsfiske i Petsamotrakten ägnades liten uppmärksamhet. En del av grupperna var inte fastboende utan vistades vid kusten endast under vår- och försommarfisket. Skoltsamernas vinterbyar låg längre inne i landet men på våren flyttade man ut till kusten för att fiska lax i fjordbottnarna, samt torsk och annan fisk längre ut. Fisket var av särskild betydelse både för skolterna och andra grekisk-katolska grupper, eftersom fisk utgjorde den hvudsakliga födan under fastetiderna. I Petsamofjorden nyttjade skolterna för laxfisket av gammalt 13 strandnotvarp och här fanns också deras säsongbostäder. Laxen fiskades med not då den från havet vandrade in i strandvattnen och med pator då den senare på våren steg uppför älvarna för att leka. Längre väg till ishavsstranden än skoltsamerna hade de fiskarsamer som kom från Enare. Häpnadsväckande föraktfullt uttalade sig historikern Väinö Voionmaa (1918) om det fiske som samerna av gammalt bedrev vid ishavskusten. Ishavet är inte längre ”lapparnas hav”, skrev han, och ishavsfrågan inte längre en fråga om ”enstaka lappars fisksoppa och renlavsmark”. Det fanns enligt honom vare sig förnuft eller rättvisa i att förbehålla de rika naturtillgångarna” något hundratal degenererade och efterblivna varelser”. När geologen och geografen Väinö Tanner 1926 gav sin syn på hur Finland borde utnyttja naturresurserna där ansåg han dock att man framför allt borde satsa på havsfångst, i viss utsträckning på jordbruk och boskapsskötsel, samt renskötsel, d.v.s. de näringar som kunde förbättra den blandade lokalbefolkningens livsvillkor. De viktigaste livsmedlen, brödsäden, potatisen och smöret måste ändå till största delen hämtas utifrån. Enligt Tanner hade området 1926 då en befolkning på ca 2.000 individer, hälften bestående av finnar och ”förfinskade norrmän och svenskar”. Till lutheranerna hörde därtill ca 50 fiskarsamer och renskötande samer, av vilka åtta var fastboende. Nästan lika många som alla lutheraner i Petsamo var de grekisk-katolska grupperna, skoltsamer, karelare och ryssar, samt ett mindre antal syrjäner. Det är främst bakgrunden till de multietniska förhållandena i Petsamo som här skall beröras. När området i samband med Dorpatfreden tillerkändes Finland, skedde det efter ett flertal framstötar från finländsk sida. Sedan långa tider tillbaka hade olika folkgrupper från norra Finland för sin utkomst årligen brukat söka sig till fisket i Finnmarken, Ruija, och många tidigare Ruija-farare hade också slagit sig ned här för gott, i öster både på norsk och rysk sida. De fastboende finnarna, i Norge kallade kväner, kom att spela en stor roll för de finnar, bland dem också Tornedalsfinnar, som årligen kom vandrande upp till ishavsfisket. Kvänerna gav husrum och några av dem fungerade som småredare, då de i likhet med norska handelsmän försåg finnarna med båt och förnödenheter under fisketiden. Hälften av fångsten tillföll vanligen då båtägaren, andra hälften delades mellan de tre, eller fyra männen i besättningen.
Det norsk-ryska ”faellesområdet” Innan gränsen mellan Norge och Ryssland fastställdes 1826 hade området vid Petsamoälven ingått i det faellesområde som utnyttjades gemensamt av Sverige-Norge och Ryssland. Det glest befolkade, gemensamma området sträckte sig från Bugöyfjord (ryssarnas Veres), på sydsidan av Varangerfjorden, till mitten av Fiskarhalvön. Från norsk sida ansåg man att Finnmarkskusten fortsatte som ”Russefinnmark” långt in på rysk sida. Från ryskt håll uppfattade man på motsvarande sätt att Murmankusten, Kolahalvöns norra kust, lika obestämt fortsatte in i Finnmarken. De gamla uppfattningarna levde kvar också efter det att gränsen vid Jakobselva hade fastslagits. Petsamo-området avskildes som en västlig del av den ryska Murmankusten, från gränsälven Jakobselva (Vuoremijoki) till mitten av Fiskarhalvön, vid hamnen och fiskeläget Vaidaguba. Den skyddade hamnen Vaidaguba återfinns redan på sjökort från 1500-talet, då både holländska och engelska fartyg bedrev fiskhandel här i de - tack vare Golfströmmen - praktiskt taget isfria kustvattnen. Finlands isfria ishavshamn i Petsamo utgjordes av Liinahamari (Lönnhammar), i fjorden utanför Petsamoälvens mynning. Strax väster om Fiskarhalvön låg Henöarna (samernas Ainak eller Ainne´suolla, ryssarnas Ainov och finnarnas Heinäsaaret). Det finska namnet på de sjöfågelrika öarna syftade på den rika gräsväxten, som gav hö även till försäljning. I tiden hade samerna på Fiskarhalvön här samlat betydande mängder ejderdun och fågelägg, i konkurrens med norrmän och ryssar. Det gällde att hinna först. Öarna var av gammalt också kända för den storjakt på gråsäl som samma folkgrupper bedrev där. De multietniska förhållandena hör till de svårigheter som möter den som forskar i ishavsfiskets historia i dessa trakter. Samma plats uppträder under olika namn, vilka inte alltid avser exakt samma del av platsen. Ryssarnas Vaidaguba var finnarnas Vaitolahti (Vaitokupa), redan före 1920. Bland norska fiskare var denna hamn mest känd som Östhamnen. Samerna kallade platsen för Aide´vuonn, ”stängselfjorden”, med syftning på att de här kunde få virke till renstängslen – innan björkskogen skövlades. För den östnorska fiskarbefolkningen har Barents hav utgjort ”Östhavet”, mot vilket den djupa och breda Varangerfjorden öppnar sig. Fjordens mynning räknas ytterst från trakten av Vardö ända till Fiskarhalvön. Till början av 1800-talet fanns det valross i fjorden. Hit kom också grönlandssälen, av norrmännen kallad russekobbe, ibland på våren i stora mängder vandrande ut från Vita havet på väg norrut. Vissa goda kobbeår tog den en västligare väg, längs Murmankusten upp till Varanger. Trots att fiskarbefolkningen då med lätthet kunde komma åt säl, var invasionerna inte välkomna eftersom sälmassorna ansatte torskstimmen och medförde stor skada på fisket. . Murmankusten och Finnmarksfisket Murmankusten sträckte sig på Kolahalvön österut till den långt utstickande udden Svjatoi Nos, ”det heliga näset”, där Golfströmmen enligt gammal uppfattning vek av norrut från kusten och inte längre höll hamnarna isfria vintertid. Näset hade sitt namn av det stora kors som ryska munkar i tiden hade rest här som vägledning för sjöfarande som - vid öppet vatten – tog sig längre österut och rundade Kolahalvön på väg in i Vita havet. Solovetsk kloster, grundat på 1400-talet på en ögrupp inne i Vita havet, tjänade den grekisk-katolska missionen men fungerade också som ett betydande handelscentrum, inte minst tack vare sina många varnitsor eller saltsjuderier, där salt redan på 1400-talet utvanns ur havsvattnet. Saltsjuderiet var egentligen en vanlig näringsgren vid Vita havet, som klostret fick rätt att beskatta. Enbart på den västra sidan av Vita havet skall det i tiden ha funnits ca 180 sjuderier. Också det kloster som grundades i Petsamo på 1500-talet fungerade en kortare tid som handelscentrum. Petsamo kloster ägde bara ett litet antal saltsjuderier men bedrev ett livligt handelsutbyte med holländska köpmän. Klostret levererade fisk, skinn, sältran och salt åt holländska köpmän, i utbyte mot brödsäd och andra viktiga förnödenheter. För en del av klostrets leverans stod samerna. Under glansdagarna på 1500-talet fanns här 50 munkar och 200 lekmän. Handeln med fisk var i Finnmark länge bunden av de monopol som handelskompanier i städerna Bergen och Köpenhamn innehade. Monopolhandeln innebar inte att ryska fiskhandlare, pomorer, var helt utestängda men efter 1789 kunde deras handel expandera. Pomorerna var ryssar som bodde och verkade ”vid havet”, främst vid Vita havets stränder, men benämningen kom att särskilt avse de handelsmän som var inriktade på Finnmarksfisket, både som handelsmän och fiskare. Redan tidigare, 1747, hade ryska fiskare officiellt fått rätt att bedriva fiske vid den norska kusten, men inte närmare kusten än en sjömil. Ryssarna kom därför att nyttja större båtar och kraftigare linor för sitt fiske än Finnmarkens kustbor. Även på den ryska sidan dirigerades fiskhandeln av monopol och privilegier beviljade enskilda handelsmän och handelskompanier. Före 1768 var det svårt för pomorerna att bedriva handel på rysk sida. Till karaktären var pomorhandeln närmast en form av bondeseglation, där vara byttes mot vara. I Finnmarken var pomorerna välkomna, då i synnerhet deras rågmjöl var en eftertraktad vara. Också byggnadstimmer var en begärlig vara. Rågmjöl och andra mjölprodukter hämtade pomorerna i Archangelsk och till Archangelsk levererade de största delen av den torkade och saltade fisk de kom över i Finnmarken. Då en stor del av Vita havet årligen tillfryser kom de ryska handelsmännen inte ut med sina fartyg förrän i juni och juli. Handelsmännen i staden Kola, som länge var det enda samhället på Murmankusten med fastboende ryssar, kunde komma i väg tidigare, eftersom bara den innersta delen av Kolafjorden var isbelagd. När isen gick i Vita Havet uppstod ofta en havstjocka som spred sig ända till Fiskarhalvön. Vid norska kusten gick vårsäsongen för torskfisket då redan in i ett slutskede. Också antalet lokala fiskhandlare i Finnmarken ökade efter monopoltiden. När handelsmännen tog emot den arbetskraft som de behövde ombord på sina båtar gav de ofta ersättningen i förskott, ett kreditsystem som i hög grad band fiskaren till samma handelsman från år till år. Både på norska och ryska sidan var det vanligt att den enskilda fiskaren i båtlaget fiskade mot en andel, lott, i fångsten. Vid Murmankusten var lotten mindre, då båtägaren där ofta förbehöll sig 2/3 av fångsten, inte hälften såsom på norsk sida. Den ryska redaren hade dock större utgifter för utrustningen, eftersom båtarna var större. I slutet av 1800-talet blev det vanligare att fiskaren avlönades i pengar. Konkurrensen mellan de lokala och de ryska fiskköparna speglas i en handelsordning 1796, som visserligen tillät handel med lokalbefolkningen men i fråga om pomorerna inskränkte tiden till en kort sommarmånad årligen, 15 juli-15 augusti. Under denna säsong kunde fiskfångsterna inte torkas. Man var inne i den av norska fiskare benämnda makketiden, ”masktiden”, då torsken i torskställningarna lätt fördärvades av mask. Ryssarna var därför – officiellt - hänvisade till handel med färsk fisk som saltades ombord på deras lodjor, kasjmarer och sjnaker (snäckor). Senare blev säsongen dock förlängd. Allmänt sett var insaltning av fisk vanligare på den ryska sidan..Vitahavssaltet hade stor betydelse, även om det ur saltvattnet utvunna saltet var av rätt dålig kvalitet. Det beskrivs som ”poröst, grått, smutsigt och löst”. Omkring år 1840 uppges 300-350 ryska skutor ha bedrivit handel i Finnmarken och Troms. Med tiden ersattes de traditionella båttyperna av större fartyg och pomorhandeln fortgick i minskad utsträckning till omkring 1920. Både ryska och norska handelsmän och handelskompanier utrustade också fångstskutor för Svalbard och andra arktiska vatten, i synnerhet som bestånden av framför allt val och valross på närmare håll minskade.
”Den murmanska folkvandringen” Det fiske som lockade till sig mängder av fiskare från andra trakter var ett i stort sett sammanhängande, rörligt fiske som började vid Lofoten i väster och fortsatte österut längs Finnmarkskusten och Murmankusten ända till Svjatoi Nos och Vita havets mynning i öster. Fisket gällde framför allt de stora mängder torsk som varje vår brukade söka sig från havet in i kustvattnen för att leka. Vid Lofoten, dit stora skaror av ”nordfarare” från sydligare trakter i Norge sökte sig, inleddes fisket redan på vintern, i januari, och härifrån kunde fiskarena senare fortsätta fisket allt längre österut, ända till Varangerområdet, där fisket bedrevs från mars till säsongens slut i maj eller juni. Under senare hälften av 1800-talet uppskattas 15.000-20.000 fiskare årligen ha sökt sig till finnmarksfisket, de flesta boende i trakter utanför Finnmark. Till ishavsfisket strömmade folk från olika håll. Tidigast till vattnen i östra Finnmarken kom de norska nordfararna med sina båtar. De började fiska där redan i mars, men det dröjde inte länge innan de första grupperna av vandrande fiskare söderifrån visade sig. Under sina resor i Lappland, norra Ryssland och Sibirien 1841-1844 kom språkforskaren M.A. Castrén till Kolahalvön och berättar där om Murmanski, folk som i slutet av mars och början av april var på väg upp till Ishavets stränder för att fiska under våren och sommaren. – Benämningen murman ansågs tidigare vara en förvrängning av nordman, men nyare rysk forskning hänför såväl mur-man som po-mor till det ryska ordet för ´hav´. Pomorerna var fastboende vid havet, medan murmanerna vistades vid havet endast under fiskesäsongen. Murmanski var enligt Castrén ryssar, karelare och samer som i stora skaror, ”20, 30, ända till 50 personer i skocken”, drog norrut, en del på väg för att fiska i havsfjordarna mellan Kolafjorden och norska gränsen, andra till vattnen mellan Kola och Svjatoi Nos. Från Jakobsälven till Svjatoi Nos fanns det (enligt Friis) 41 fiskelägen. Tretton av dessa fiskelägen låg mellan Kolafjorden och norska gränsen. Den enda bofasta ryska befolkningen på norra Kolahalvön fanns som nämnt i staden Kola. På sydsidan av halvön fanns däremot ett flertal ryska samhällen. I ”den murmanska folkvandringen” deltog både män och kvinnor, åldriga gubbar, unga gossar och flickor som kom vandrande, många dragande en rensläde efter sig. Alla passerade en liten poststation söder om Kola innan de skildes åt och här skall för några år sedan, skriver Castrén, 1200 personer på en gång ha varit lägrade. Mest var det fråga om legofolk som fiskade ombord på båtar som andra, småredare ägde. Mera välbeställda husbönder avseglade till de nordliga fiskelägena såsnart Vita havet var isfritt. En del av dessa fiskhandlare blev kvar till augusti, då fisket där upphörde, andra fortsätter med sina bytesvaror till olika nordnorska hamnar. Från Finland begav sig murmanfararna i väg på vinterföre, en del på skidor, andra till fots. Den som hade råd kunde vissa sträckor tinga renskjuts av samerna. Bara husbönder hade tillgång till häst. Ända från trakter söder om Uleåborg begav man sig årligen iväg till ishavsfisket, en del till västliga Finnmarken, en allt större del till Varangerhalvön och en mindre del till Murmankusten. Huvudsakligen handlade det om folk som levde under knappa livsvillkor, obesuttna, tjänstefolk och bönder på små hemman, men också skuldsatta storbönder. Många var ungdomar som sökte arbetsförtjänst vid ishavsfisket. Under fisketiden levde man gott, hade bröd för dagen. Särskilt under nödåren på 1860-talet var skarorna stora och många blev då bofasta på ishavsstranden. Hur många som från norra Finland deltog i de årliga vandringarna är svårt att fastställa. År 1865 uppskattades finnmarksfararna till 1.500, flertalet kom då från Sodankylä, Kittilä och Enare. På 1880-talet drog de flesta till Varanger, med koncentration till Vadsö (Vesisaari) och Vardö (Vuoreija) på norra sidan av fjorden och Bugöynes (Pykeija) på södra sidan. Många tidigare vandrare från Nordfinland hade redan före 1860-talet slagit sig ned som bofasta kväner på olika håll, särskilt i Vadsö, där de bildade en majoritet. Från trakten av Torneå räknade man med ett avstånd på 500-600 km till Varanger och från Uleåborg 700-800 km. Huvudstråket gick på 1860-talet från Sodankylä via Enare till norska Nejden (Näytämö) och vidare till Bugöyfjord (Reisivuono) och med lejd båttransport till Vadsö. Under äldre tider följde man Kemi älv upp till källflödena och tog sig därifrån över landryggen till Luttoälven och vidare längs Tuloma älv som utmynnar i Kolafjorden. Här mötte man de söderifrån kommande murmanski.
Loddan och torsken Nutida undersökningar tyder på att kusttorsken och ishavstorsken bildar skilda populationer, men för äldre tiders fiskare gällde de gamla folkliga föreställningarna om torsk och annan fisk som på våren vandrade in från ishavet till vattnen närmare kusten och sedan vandrade vidare längs kusten. Innsig talar norska fiskare om än idag då de avser invasionen av fisk från havet. Först kom loddan, ishavsnorsen, som tidigare mest utgjorde agnfisk vid torskfisket. Efter loddan följde torsken, på jakt efter den begärliga massan av lodda. Torskvandringen leddes av Torskekongen, en stor torsk som bringade fiskelycka för den som lyckades fånga den. Litet senare kom hysen, eller koljan, och sejen. Koljan var av mindre betydelse än sejen, på vilken sommarfisket i Varangerfjorden, i juli och augusti, koncentrerades. Vid den tiden hade de främmande fiskarena i regel redan återvänt till sina hemtrakter. Massor av sjöfåglar bevakade fiskvandringen in mot land. Fiskstimmen åtföljdes av sälar som traktade efter torsken och sälarna förföljdes i sin tur av hajar, håkäringar. Till fiskvandringen sällade sig ytterligare valar som jagade efter lodda och som i sin tur ofta jagades in till strandvattnen av späckhuggare. Då vattnet vid ebbtid gick ut kunde de strandade valarna bli ett lätt byte för fiskarbefolkningen och för samerna som länge hade särskild rätt att utnyttja strandade valar. Loddans ankomst betecknade inledningen på fisket, loddefisket, som egentligen riktade sig på loddans förföljare, loddetorsken. Det lokala begreppet loddebruk användes för att beteckna hela massan av fisk, säl och val som följde loddan in i kustvattnen. Den norska språkforskaren J.A. Friis som våren 1867 reste omkring i Finnmarken och ryska Lappland, berättar om upphetsningen bland lokalbefolkningen vid Varanger, då de första stimmen av lodda visade sig. ”Lodda e´ me´ Stranna!” ropade norrmännen, och samma rop – loddan är vid stranden – hördes också på finska och samiska. Stimmen av torsk och sej drev loddan långt in i strandvattnen, där den enkelt, i stora mängder kunde håvas upp, både direkt från stranden och från båt. Annars fiskades loddan med särskilda notar. Det traditionella torskfisket, som länge levde kvar bland fattiga fiskare, bedrevs med juksa, pilk. Att fiska med enkla handsnören, med stenar som tyngd, medförde inga stora kostnader. Betydligt mer kostsamt var det att fiska med kilometerlånga torsklinor, långrevar, lagda ut från stranden. Nordsidan av Varangerfjorden, där trängseln i vattnen var stor, var indelad i långsmala lotter ut från stranden och signal gavs när båtarna började lägga ut linorna, från stranden ut mot djupare vatten. Agnandet av de många krokarna var ett stort arbete som ofta sköttes av barn med flinka fingrar. Kvinnornas speciella uppgift var att reda ut de tilltrasslade, långa linorna, med tafsar och krokar.Vid Murmankusten användes ofta nors och sill som bete. Då torskstimmen stod täta behövde krokarna inget bete alls. Vid strandfisket var det tidvattnet som bestämde när linorna lades ut och togs upp. De ryska fiskarena, som i Finnmarken höll till utanför strandvattnen, använde längre och kraftigare linor, ofta med längder på mer än fem kilometer. Fiskarena sov ombord på sina båtar, saltade in fångsten och återvände inte till land förrän båten var fylld. Enligt de gamla förställningarna vandrade stimmen av fisk från Varanger vidare längs Murmankusten. I vattnen utanför Petsamofjorden packades fisken ofta ihop i täta massor på grund av den utskjutande Fiskarhalvön. Vid Murmankusten kunde torskfisket börja en månad senare än vid Finnmarkskusten och gällde därför i mindre grad lekande torsk. Friis uppger att det - vid den tiden - inte förekom något torskfiske öster om Svjatoi Nos. Inne i Vita havet riktade sig fisket i stället på sill och andra arter. Från Ishavet vandrade sillen i juli månad i stora, täta massor in i Vita havet.
Språkblandning och blandspråk Loddan och dess följeslagare visade sig inte varje år på samma plats. Kalla år ägde invasionen rum längre västerut i Finnmarken, normala år i östra Finnmarken och vid Murmankusten. För fiskarena gällde det därför att flytta till olika fiskelägen beroende på var fisken gick till. När fisken inte gick till vid ”kvänstaden” Vadsö, tömdes staden på allt karlfolk som gav sig iväg till andra vatten. Hustrur och barn lämnades kvar. Vid midsommartid återvände karlarna och klarerade sina skulder och tillgodohavanden med redarna. När norska fiskare fiskade i ryskt vatten och ryska fiskare i norskt var det framför allt fråga om var fisken gick till. Om fisket slog fel vid Finnmarkskusten sökte man sig från norsk sida in på ryskt vatten. År 1867 bedrev 150 norska båtar med fem mans besättning fiske vid Murmankusten. Följande år, då fisken gick speciellt rikligt till vid Murmankusten, fördubblades de norska båtarnas antal. Vissa år gällde motsvarande förhållande de ryska båtar som fiskade i norska vatten. Från slutet av 1800-talet följde allt oftare år av felslaget fiske i de norska kustvattnen, vilket ledde till att fisket flyttades längre ut i havet. Vid denna tid började också mängden av ishavsfiskare från Finland att minska i antal. Omkring 1907 kom de första båtmotorerna till Varanger och spred sig snabbt. Det blev enklare för fiskarena att ta sig också till avlägsna fiskelägen. När Petsamo tillföll Finland hade fisket närmare kusten avtagit, men ett intensivt havsfiske bedrevs, inte minst av främmande trålfartyg. Havsfisket krävde fartyg och utrustning som enskilda fiskare inte hade råd med. De metoder som användes inom det traditionella fisket var långt ifrån lika effektiva som de moderna, men mängden av båtlag som följde stimmens rörelse var desto större. Man kan, liksom A.V. Ervasti som 1882 besökte både Murmankusten och Finnmarken, förundra sig över hur de många etniska grupperna kunde kommunicera med varandra. Enligt Ervastis observationer gav finska språket en viss enhet mellan finnar och samer å ena sidan och finnar och karelare å andra sidan. De flesta samer talade finska och de flesta finnar samiska, karelarna åter förstod finska bättre än ryska. Han förmodar att de tre grupperna också bands samman av en känsla av att vara underordnade ”härskarfolken” norrmännen och ryssarna. De säsongfiskande finnarna kunde väl anlita hjälp av de fastboende kvänerna i kontakterna med de norska redarna. Blandäktenskap förekom i olika språkkombinationer. I Vadsö hörde man dock kvänernas språk oftare än norska och de norska handelsmännen i stadens centrum kunde enligt Friis så gott som alla tala ”kvänskan”, där talrika norska fisketermer införlivats. Många av handelsmännen kunde också samiska och ryska. Sommartid hörde man ryska talas på gatorna och i handelsbodarna i staden, som av de ryska handelsmännen kallades Vasino. Hur kommunikationen fungerade i praktiken var beroende av situationen. Av särskilt intresse i detta sammanhang är det norsk-ryska blandspråk som utvecklades vid ishavskusten. Det var de livliga handelsförbindelserna mellan norrmän och ryssar som gav upphov till pidginspråket russenorsk, moja-på-tvoja, eller kakspreck. Det var fråga om ett handelsspråk som byggde på rätt lika stora andelar av norska och ryska ord, med smärre inslag av engelska, holländska och tyska. Moja-på-tvoja betyder ”jag (talar) som du (talar)”. Kak you kopum? (Vad vill du köpa?) kunde en norsk fiskare fråga och den ryska köpmannens svar kunde lyda: Fiska kopum. Kak staait? (Jag vill köpa fisk. Vad kostar den?). Blandspråket, som är bevarat endast i skrift, är tidigast belagt i slutet av 1700-talet och det levde i någon mån kvar till början av 1900-talet.
|
Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi / Centre for Continuing
Education at Åbo Akademi University
Fabriksgatan 2 · 20500 ÅBO/TURKU, Finland +358 (0)2 215 4944 · fax (02) 215
4943 · fc-info@abo.fi