Tidskriften Skärgård

Årgång 28 Nr 3 / 2005
Tema: Arktiska latituder

Vardagsliv på 78 grader nord

Gunilla Heick

Halvvägs mellan Norge och Nordpolen ligger ögruppen Svalbard. Här är det isbjörnen som är kung. Sysselmannen är guvernör, och de 1900 invånarna i Longyearbyen lever ett ganska normalt vardagsliv.

Om man bortser från att det kan vara livsfarligt att röra sig utanför bebyggelsen obeväpnad. Och att det är helmörkt flera månader varje vinter. ”Ta av dig skorna” – den visan kunde nästan vara Svalbards nationalsång. För här går man inte ens in på ett offentligt kontor, hos prästen, turistbyrån eller biblioteket, utan att först ställa skorna utanför dörren. Det blir snabbt en vana, också för turisterna.

LONGYEARBYEN HAR världens nordligaste kyrka, tidning, skola – och så vidare. Själva orten ligger utspridd vid Adventfjorden, en dryg timmes flygning från Tromsø i Nordnorge. Campingplatsen befinner sig strax intill flygfältet, väldigt praktiskt. Men man skall nog vara mer än en vanlig campare för att tälta här. Genomsnittstemperaturen på sommaren är bara +6 grader. Och så ska man vara utrustad för eventuella objudna gäster – det vill säga isbjörnar. Om sommaren kommer de visserligen inte så ofta i närheten av byn, men man vet aldrig. Isbjörnar är sällan aggressiva, men väldigt nyfikna, och människor – och inte minst deras mat – utsänder många intressanta dofter. Därför kan man både på flygfältet och i flera affärer i Longyearbyen hyra skjutvapen. Men de får absolut endast användas i yttersta självförsvar. Isbjörnen är nämligen totalfredad sedan år 1973.

I SKOLAN ÄR DET obligatoriskt med en säkerhetskurs för gymnasieeleverna. De lär sig skjuta med gevär, och en del av eleverna har också vapenlicens. Senaste år hände det flera gånger att Sysselmannen (ögruppens högsta myndighet) ringde till skolan och bad lärarna hålla barnen inne på rasterna, eftersom isbjörn observerats i närheten. Skolan har 230 elever, från lågstadiet och upp till gymnasiet. Men rotationen är stor. Många människor kommer till Svalbard för att jobba bara några få år, många tjänster är också tidsbegränsade till högst fem år. Det betyder att en fjärdedel av skolbarnen är nya varje år, något som inte alltid är lätt, varken för lärare eller elever. Men Veronica R. Rædan, 19 år, trivs utmärkt. Hon har bott i Longyearbyen ända sedan hon var sex månader. - Det är bra att man bara har fem minuter till allt, bio, idrottshall och sånt. Det kommer jag att sakna när jag en gång flyttar. Och är man intresserad av sport finns det massor att göra, allt från hängflygning till fotboll. Veronica har också varit med om att ta initiativ till Longyearbyens ungdomshus, dit alla som är medlemmar har egen nyckel.

LONGYEARBYEN ÄR i många avseenden ett speciellt samhälle. Här bor nästan inga gamla människor. Bara några få har fyllt 60 år. Det finns inget ålderdomshem – den som inte kan klara sig på egen hand måste flytta till fastlandet. Och den som dör kan inte begravas på Svalbard. Man kan heller inte födas här, åtminstone är det inte meningen. Ett par veckor före beräknad nedkomst får den blivande modern ta flyget till fastlandet och något större sjukhus där. Det finns visserligen ett litet sjukhus i Longyearbyen, men det är bara beräknat för akut uppkomna skador. Något socialt säkerhetsnät som arbetslöshetsunderstöd existerar inte. En stor del av invånarna är i 30 till 40- årsåldern och sysselsatta inom gruvdrift, forskning och utbildning, med servicejobb eller i turistbranschen. Det är eftertraktat att arbeta på Svalbard – lediganslagna tjänster har ofta upp till 100 ansökare. Invånartalet i Longyearbyen har ökat med 400 bara inom de senaste fyra åren.

OCH VARFÖR VILL NÅGON bosätta sig på ett ställe där termometern på sommaren sällan kryper över 10 grader, och där det är mörkt dygnet runt i flera månader mitt på vintern? - Det är naturupplevelserna som lockar, och också en god portion äventyrslusta, säger Olav Tombre, ledare för polisavdelningen hos Sysselmannen. Lönen är inte bättre än på fastlandet, många går till och med ner i lön när de kommer hit, eftersom det ofta är välkvalificerat folk som får jobben. Å andra sidan är skatten låg, bara 15,8 procent inklusive sjukförsäkring. Det håller nog många kvar här något extra år. Olav Tombre har bott tre och ett halvt år i Longyearbyen tillsammans med sin familj. Han stannar gärna ett par år till. Men sedan är det slut, för hans tjänst är tidsbegränsad till högst fem år. - Det här är också en väldigt fin plats för små barn att växa upp på, tryggt och bra, säger Olav Tombre. Och det syns, för Longyearbyen kryllar av barn och gravida kvinnor. Fyra ”barnehager” står redo att passa de små medan föräldrarna arbetar.

VARJE DAGIS HAR dock ett starkt stängsel runt lekplatsen. Det är nödvändigt, på grund av isbjörnfaran. Vintertid är det inte ovanligt att en björn vandrar genom bebyggelsen. Oftast försvinner den om man skjuter skrämskott eller avfyrar en signalpistol, som ylar och sprakar. Björnen tycker heller inte om oljud från bilar och snöskotrar.

En del isbjörnar specialiserar sig på inbrott i fritidsstugor och kan åstadkomma stor förödelse. Att rycka ut till sådana stölder hör till Olav Tombres arbetsområden. - Här är det inga lås som gäller, berättar han. Kan björnen inte komma in genom en dörr eller ett fönster går den rakt igenom väggen. Och den raserar allt i sin jakt på ätbara saker.

FÖRUTOM BJÖRNINBROTT är kriminaliteten låg på Svalbard. Oftast handlar det om mindre saker som skostölder – eftersom man tar av sig skorna vid ingången till alla hus kan frestelsen att byta till sig ett par snyggare när man går ut ibland drabba någon svag själ. Viktigare arbetsområden för Olav Tombre och hans mannar är räddningstjänst, inspektionsjobb och miljökriminalitet. Flera tragiska gruvolyckor har skett de senaste åren, och oförsiktiga turister kan ramla i gletschersprickor under snöskoterfärder. Sysselmannen är väl utrustad för räddningsaktioner, med både helikoptrar, båtar och terränggående fordon. I krissituationer får man hjälp både av frivilligorganisationer som Röda Korset och från fastlandet. Longyearbyen är ett multietniskt samhälle. Den största befolkningsgruppen efter norrmän är faktiskt thailändare! De första kom hit som makor till norrmän, och sedan har familjemedlemmar och vänner följt efter. Andra nationaliteter som är väl representerade är svenskar och ryssar.

ALLA SOM BOR I BYN kan rösta eller ställa upp till Longyearbyens lokalstyre, som upprättades den 1 januari 2002. Val till lokalstyret hålls vart fjärde år. Just nu har Arbeiderpartiet 7 av de 15 posterna. Utländska medborgare ska ha bott i byn i tre år innan valet för att kunna rösta eller ställa upp. För nordiska medborgare räcker det med ett halvt år. De ’kommunala’ samhällsuppgifterna sköttes fram till år 2002 av statsaktiesällskapet Svalbard Samfunnsdrift AS, men ansvaret för infrastrukturen har nu övergått till lokalstyret. Uppgifterna spänner över allt från lokalplanläggning till näringsliv, barn- och ungdomsarbete, socialrådgivning och politiskt sekretariat. Under lokalstyret hör också en lång rad föreningar. Det är viktigt med ett socialt liv, inte minst under den mörka årstiden. Longyearborna har en fin idrotts- och simhall, som används flitigt. Dessutom sjunger de i flera körer, allt från Polargospel till blues. Och de trivs tydligen fint där uppe i det trädlösa landskapet. Polarbacillen gäller också på Svalbard – har man en gång fått smak för arktiska landskap är man fast!

Gunilla Heick är frilansjournalist och översättare som älskar att resa, skriva och fotografera. Född i Vasa, hum.kand. från Åbo Akademi 1972, fil.kand från Lunds universitet 1973 och bosatt i Danmark sedan 1974.

Adress: Dannebrogsvej 26, DK-4654 Fakse Ldp., Danmark Tfn +45 5671 6982, e-post: gunill@heick.nu