Tidskriften Skärgård

Årgång 26 Nr 2 / 2003
Tema: Ekologer, eldsjälar och föränderlig mångfald

ÅBOLÄNNINGARNAS TRADITIONELLA SJÖFÅGELJAKT

Av Jorma Lindblom

I ett Finland som förbrukar två gånger mer naturresurser (mest icke förnyelsebara eller sådana som förnyar sig långsamt) än Europas länder i snitt och där naturresursernas användning ökat sedan början på 1980-talet 1,4 ggr finns det politiker och naturskyddsorganisationer som, ivrigt påhejade av vissa tidningar, slösar med andlig kapacitet för att åstadkomma förbud mot skärgårdsbornas traditionella sjöfågeljakt. Samtidigt kan den som denna vår har åkt över till Estland, tillsammans med stora sjöfågelflockar, se skytteltrafiken mellan Helsingfors och Tallin som korsar den oljetrad som trafikeras av rostburkar under bekvämlighetsflagg, och som redan under denna vårvinter efterlämnat oljespår i havet efter sig som säkert påverkar fågelstammarna mer än skärgårdsbornas sjöfågeljakt.

I skrivande stund håller man på att rengöra skånska kuster ifrån en stor mängd olja och gotländska jägare får årligen lov att avliva 20 000- 25 000 oljeskadade fåglar.

Det finns alltså mycket mera angelägna frågor för naturskyddet att koncentrera sina krafter på än att slå ned på skärgårdsbornas traditionella sjöfågeljakt. Naturskyddsorganisationernas benägenhet att så ofta vara ute i fel ärenden tär på deras redan nu, i skärgårdsbornas ögon, anspråkslösa förtroendekapital. I anslutning till valet av miljöminister har bl.a. vårjakten använts som slagträd. Man kan inte undgå intrycket av att det finns kretsar som är rädda för att det blir en renässans för intellektuell ärlighet i naturskyddspolitiken.

Debatten om vårjakten flyttar in i medierna varje vår, lika säkert som gudingarna flyttar in i skärgården. I skärgården är gudingarna, skärgårdsvårens kära symbolfåglar, mycket mer välkomna än debatten, eftersom största delen av den är en för vårt kulturarv förolämpande avbiologiserad vulgärdebatt.

Ett naturnära kulturarv

Människan har i tiderna bosatt sig i skärgården för att där "för sitt dagliga bröd" nyttja de levande förnyelsebara naturresurserna; fågel och fisk. Jakten och fisket är följaktligen de äldsta mänskliga aktiviteterna i skärgården. Skärgårdsborna har alltså traditionellt levat i och av naturen.

Skärgården är en livsmiljö som effektivt lär in ödmjukhet och vördnad för naturen och dess system. Åsynen av tusentals inflygande fåglar en tidig vårmorgon gör det lätt för skärgårdsbon att förstå sin position i naturens helhetssystem. Det blir lättare att förstå att människan inte är någon evolutionär slutprodukt som uppifrån sina gudomliga höjder fritt kan operera i naturens system, liksom det inte heller är möjligt att stoppa naturens gång och förpassa den till ett förstenat ekomuseum.

Jakten blir till en livslång lektion som leder in i naturens och människans djupaste inre väsen. Jakten hjälper oss att finna vår rätta biologiska position. Det uppstår ett mytiskt, funktionellt kärleksförhållande till viltet. Populationerna blir till individer med egna namn såsom gudunge, knipmaja, pracknisse, svärteskåln o.s.v. Ännu i dag knyter detta kulturarv ihop skärgårdsbon med naturen och försätter oss i kontakt med uråldriga skikt inom oss. Jakten är vårt behov att återfinna våra rötter i fångstområdena och det är ännu i dag lätt att högt upp på land se mossbelupna vetaskåror som visar att här på detta ställe har också våra förfäder jagat våra värdefulla, kära sjöfåglar.

Att sätta vårt kulturarv på samma streck som; "att piska barn, bränna häxor på bål och att hålla slavar" är för oss djupt sårande. Lika sårande är de ytliga och i grunden felaktiga beskrivningarna av vårjaktens väsen ("finländsk manbarhetsrit som är zoologiskt absurd") som stått att läsa i pressen denna vår.

Jaktens biologiska grund.

Att gå in i den offentliga vulgärdebatten om skärgårdsbornas traditionella sjöfågeljakt utifrån ett biologiskt perspektiv är givetvis hopplöst, men i en tidskrift som denna är det säkert möjligt.

Denna jakt är ett starkt traditionsbundet hållbart nyttjande av en förnyelsebar levande naturresurs. Trots att jakten sker på en udda tid i fåglarnas årsrytm, har den långa traditionen slipat dess kanter så att jaktuttaget gott kan betecknas som ett hållbart nyttjande.

Fågelstammarna, tillsammans med fiskbestånden, uppfattades snart som så värdefulla att principer för ett hållbart nyttjande kunnat växa fram. Tidigt utkristalliserades noggranna regler för jakten och äggtäkten varjämte uppsättande av holkar för storskrakar och knipor påbörjades. Så småningom kom jakten att riktas s.g.s. enbart på hanfåglar varjämte man avdelade stora områden till fredningsområden. Fredningsområdena var egentligen stora störningsfria zoner där varken äggtäckt eller landstigning var tillåten. I dag förfasar sig Jurmoborna över boräkningsinventeringar som fågelforskare står för, t.ex. på den för dem "heliga" Skalmören, en ö väster om Jurmo, med den kanske största ejderbo tätheten i hela Skärgårdshavet.

I Skärgårdshavet förfasar man sig också över fritidsfiskarnas hänsynslösa framfart; var som helst och hur som helst, speciellt under våren, tycks vara modellen.

Frågan är om inte urbaniserade fritidsfiskare, utan känsla och kunskap om skärgårdsekologi, är ett större hot mot sjöfåglarnas reproduktion? – än vad de fåtaliga vetaskyttarna beskylls utgöra. Att håva upp lekande fisk i skyddade fladavikar som dessutom är värdefulla häckningsområden för många andfågelarter – och som riktiga skärgårdsbor lämnar ifred under våren – utgör ett stort problem idag, som inga organisationer och myndigheter tycks bry sig om.

Skärgårdsborna var med stor framförhållning ute med sina fridlysningsområden före idén om SPA- områden (Special Protected Areas), som ingår i NATURA 2000 programmet, utvecklades till en officiell del av EU:s naturskyddspolitik.

I dag är mindre än 0,15 procent av skärgårdsområden avdelade till jaktplatser för vårjakt. Valet av jaktplatser är baserad på en långvarig erfarenhet där goda häckningsplatser helt klart valts bort. Ett omsorgsfullt val av jaktplatser ingår som en naturlig del i den stora, värdefulla, ekologiska kunskapsbank som skapats av vårjakten.

Baserad på biologisk kunskap

De sjöfågelarter som i dag närmast berörs av jakten är ejder och alfågel. Båda arternas beståndsstatus kan betecknas som god. De i Östersjön övervintrande ejderstammarna uppgår till minst 2 000 000 individer och alfågelstammarna till minst 4 600 000 individer (IWRB 1995).

Jaktliga avgöranden bör alltid bygga på bästa tillgängliga biologiska kunskap. Ett hållbart nyttjande av viltstammarna bygger på en populationsekologisk teori, där man bör känna artens grundbiologi, faktorer som påverkar förökning och mortalitet och kunna tillämpa teoretiska modeller. Populationsparametrar är produktion, mortalitet och migration.

Det gäller att skapa en modell som skall förhindra överbeskattning och samtidigt möjliggöra ett mångsidigt hållbart nyttjande. Man behöver tänka på vilken inverkan jakten har på mortaliteten, är den additiv eller kompensatorisk?

Speciellt då det gäller de stora ejderstammarna, som så gott som alltid är föremål för olika parasitangrepp och virussjukdomar, är det sannolikt att jaktdödligheten är kompensatorisk, även då det gäller hela jaktuttaget i Östersjöområdet och i synnerhet då det gäller det marginella jaktuttaget på våren, maximalt

Det är också skäl att notera att när populationen beskattas blir det mera resurser och utrymme tillgängligt (tänk på de minskande blåmusslestammarna i östra Finska viken), varvid mortaliteten som beror på predation, parasitangrepp och sjukdomar minskar (Ellison 1991, Willebrand 1990).

Liten inverkan på reproduktionen

I många viltpopulationer finns det hanar mer än tillräckligt för att befrukta alla produktiva honor (Caughley 1977). Därför kan jaktbytestalen, då de riktar sig på handjur, ökas till en viss gräns utan att nativiteten minskar. Östersjöns ejderbestånd är hanfågelsdominerat (Hario 1995).

Hario har också undersökt vårjaktens inverkan på reproduktionen (Hario m.fl. 1995). Undersökningen bygger på ett mycket smalt material och eventuellt kan själva undersökningsmetoden öka antalet förlorade häckningar. Men i vilket fall som helst konkluderar Hario att maximalt 3,2 - 4 procent av häckningarna kan ha gått förlorade, denna förlust kan, alltjämt enligt Hario, i stammens nuläge betraktas som en mycket skälig förlust.

Det finns å andra sidan forskning på gräsand som visar att en viss reducering av hanarnas antal ökade reproduktionen (Padutov 1970). I sin tidigare forskning kommer Hario fram till att vårjakten inte minskat på ejderbestånden (Hario 1990) . Samma konklusion gör Heribert Kalchreuter vid universitetet i Saarbrücken (1995).

Harios forskning från 1995 gör som biprodukt också slut på myten om ejderns monogami, något som skärgårdsborna kunnat konstatera genom hundratals iakttagelser redan för länge sedan. Jaktens tidpunkt är dessutom så vald att då den riktar sig på hanfåglar (ejder) i maj så kommer den också att rikta sig på fåglar som redan fullgjort sitt reproduktionsuppdrag.

Detta lilla plock ur forskningsresultat visar att vårjaktens inverkan på reproduktionen är liten eller ingen alls. Jakten kan därför anses vara ett hållbart nyttjande. Det vore lyckligt om diskussionen om skärgårdsbornas traditionella sjöfågeljakt kunde föras seriöst och utgående från goda biologiska kunskaper, och från skärgårdsbornas ekologiska kunskapsbank.

Jakten och dess omfattning.

Jakten sker över vettar från en på land, oftast av stenar uppbyggd, vetaskåra. Jakten kräver av jaktvårdsdistriktet utfärdat tillstånd. Tillstånd kan beviljas endast jaktföreningar vars verksamhetsområde finns i kust- eller skärgårdsområdet och i jakten kan endast personer som är fast bosatta inom respektive förenings verksamhetsområde delta.

I ansökningshandlingarna måste ingå en karta där jaktplatserna är utmärkta. Jaktplatserna är de samma från år till år, de har alltså egentligen utsetts av våra förfäder. Valet av platser är baserade på skärgårdsbornas ekologiska kunskapsbank, där alla goda häckningslokaler exkluderats för att minimera störningar. Man försöker rikta jakten på sträckande fågel varvid de "vänefåglar" som etablerat sig vid goda häckningslokaler mera sällan blir föremål för jakt.

Jakten har en väldigt liten, och hela tiden minskande omfattning. Harios forskning från år 1990 visar att i hela det finska skärgårdsområdet var det aldrig fler än 100 jägare samtidigt ute på jakt. Sedan dess har omfattningen minskat starkt dels på grund av att vissa arter fallit bort från listan över jaktbara arter (svärtan, småskraken och knipan) dels för att Jord- och skogsbruksministeriet numera fastställer kvoter för jaktvårdsdistrikten.

För Egentliga Finlands (= Åbolands skärgård) del var kvoten för ejder senaste vår (2002) 1800 fåglar, för alfågel 3500 fåglar och för storskrake 150 fåglar. Före dessa restriktioner låg det årliga bytestalet vid ca 5000 gudingar, ca 4500 alfåglar och ca 670 storskrakar.

Tillståndsförfarandet förutsätter årlig bytesrapportering. Rapporterna vandrar vidare från jaktvårdsdistrikten till Jord- och skogsbruksministeriet som sammanställer dem till rapporter som tillställs EU.

För skärgårdsbon är jakten ett sinnestillstånd.

Alla ens färdigheter för lov att mobiliseras för att bli ett med naturen. Det gäller att lyssna till den vackra alfågelsången och gudingarnas långdragna "aoo" blandat med bubblande orrspel från de större öarna, att ge akt på skiftningarna i väderleken och att ge akt på de mäktiga fågelsträcken – men än mer gäller det att analysera vad man känner.

Att jaga innebär att "klä på sig landskapet", att ge sig in i en ordlös dialog med naturen. Man kommer underfund med att saker och ting inte existerar med mindre än att de relateras till andra. Allting hänger ihop. Intrycken skapar hela tiden ett rörligt mönster. I mönstret slår det plötsligt en guding för dina vettar. Skottet överraskar dig själv, det är något som händer i periferin av din koncentration.

Jägaren i ett jägarsamhälle var inte först och främst inriktad på att döda djur utan mera på att ge akt på det otal förbindelser som existerade i den värld som utbredde sig för honom och som han hade att dela med bl.a. viltet. Han iakttog noga sina förbindelser gentemot naturen eftersom han i dem kunde ana villkoren för sin egen överlevnad. Någonting av detta finns alltjämt kvar hos skärgårdsjägaren.

Den urbana människan har förvandlat både djur och natur till objekt. Skärgårdsbon har inte helt avlägsnat sig från samhörigheten med djuren. Då människan ofta betraktar djuren som föremål så blir hon i stånd att behandla dem opersonligt. Skärgårdsbon kan alltjämt betrakta förhållandet till fåglarna som både lokalt och personligt. De fåglar man möter i skärgården anses höra till gemenskapen och dem har man skyldigheter emot.

Den mest kontrollerade jakten i Europa

Vårjakten är, enligt mitt förmenande, den inför naturen mest andäktiga, ödmjuka och hänsynstagande jaktformen. Detta sagt utan avsikt att ställa olika jaktformer mot varandra. Vårjakten är samtidigt den striktast reglerade och kontrollerade jakten i Europa.

Såsom tidigare nämnts har EU-kommissionens påtryckningar lett till att Jord- och skogsbruksministeriet blivit tvunget att fastställa byteskvoter. Kvoterna är nu så lågt satta att de egentligen tar bottnen ur det kloka långsiktiga nyttjandet av dessa levande naturresurser och de har även förtagit jaktintresset.

Traditionsbärarna blir allt färre.

I den åländska skärgården har vårjakten en större omfattning båda vad arter och antal beträffar.

Fågeldirektivets 9 artikel (undantagsartikeln) kräver att det vid jakt, som dels sker inom reproduktionstid, skall det vara fråga om "litet antal".

Begreppet har av Ornis-komittén (en vetenskaplig komitté som arbetar för EU-kommissionen) definierats till ca en procent av mortaliteten. Ibland talar man om den totala mortaliteten, ibland om mortaliteten bland fullvuxna fåglar. "En-procents regeln" förefaller att vara tagen ur luften.

För skärgårdsjägaren känns det ovärdigt att våra värdefulla fågelstammar blir reducerade till siffror. Man borde i stället för detta minimeringspåhitt försöka utröna vad som är det optimala hållbara uttaget. Ejderstammarna är en underutnyttjad naturresurs.

Lagstiftning och EU:s fågeldirektiv.

I senare tiders lagstiftningshistoria (vi har haft stora jaktlagsreformer 1934, 1962 och 1993) har stadganden om vårjakten ofta diskuterats livligt. Slutresultatet har dock alltid varit att lagstiftaren visat förståelse för skärgårdsbornas attityder och levnadsförhållanden och begripit på vilka grunder skärgårdsbons livskvalitet bygger. Man har förstått kulturarvets betydelse och respekterat minoriteters livsstil. Jaktlagsreformen från 1993 genomfördes i god demokratisk ordning och lagen antogs, vad vårjakten beträffar, av en ening riksdag. Lagens motiveringar och jord- och skogsbruksutskottets betänkande innehåller positiva omdömen om vårjakten som jaktform. Finland har i dessa processer agerat såsom det anstår en civilisationsstat.

EU:s fågeldirektiv trädde för Finlands del i kraft vid anslutningen till EU 1.1.1995. Vid anslutningsförhandlingarna gav EU klartecken för att vårjakten kunde fortsätta i stöd av 9 artikeln av fågeldirektivet.

Det finns dock kretsar i Finland vars respekt för nationell demokrati är knappt tilltagen. Denna bristande respekt ledde så småningom till att, antagligen Finlands Naturskyddsförbund och Birdlife Finland (?), (EU hemlighåller klagomålsställarna), klagade hos EU-kommissionen över att den finska lagstiftningen inte var i linje med fågeldirektivet bl.a. då det gällde skärgårdsbornas traditionella sjöfågeljakt.

EU:s fågeldirektiv antogs 1979 då EU bestod av åtta stater någonstans mitt i Europa. I dag omfattar EU ett helt annorlunda biogeografiskt område, som dessutom håller på att växa.

Fågeldirektivet är föråldrat och har beaktande av EU:s nuvarande omfattning tillkommit i en odemokratisk ordning. Fågeldirektivet duger till underlag för klagomål endast för den som har ett förbjudande av jakt som målsättning. För den som sätter fågelstammarna, deras förvaltning och gynnsamma skyddsnivå i centrum är fågeldirektivet föråldrat.

Klagomålen ledde först till en officiell anmärkning (19.2.1998) varmed kommissionen inledde en i 169 artikeln av EU:s grundstadga avsedd övervakningsprocess. Finland har förklarat sig, men förklaringarna har inte accepterats.

Kommissionen har fortsatt sin övervakningsprocess genom att tillställa Finland ett motiverat yttrande, vilket enligt grundstadgan skall var "klart och slutligt".

Byråkratisk karusell

Finland har kommit till möte genom att förlänga fridlysningen för vissa tidigare inte fridlysta arter såsom gråtrut och kråka, samt genom att kraftigt skära ner byteskvoterna för de jaktbara arterna.

Finland startade dessutom en höstlig inventering för att utreda huruvida det under hösten finns kvar av de arter som jagas på våren. Projektets ledningsgrupp består av beprövade forskare. Projektets inventeringsresultat har lett till att knipan har tagits bort från listan över arter som kan jagas på våren. Tidigare har också småskraken avlägsnats.

Kommissionen såsar till det för sig i frågan om hur "litet antal" enligt 9 artikeln i fågeldirektivet skall beräknas. Ornis-kommitten serverar ett annat koncept för beräkningen och kommissionen kommer med ett kompletterande och motiverat yttrande.

En ny "slutlighet" alltså och Finland skär ytterligare i byteskvoterna.

Ingenting tycks dock räcka och kommissionen bestämmer sig för att föra Finland till EU-domstolen för bristande tillämpning av fågeldirektivet i den nationella lagstiftningen. Stämningsansökan inlämnas dock inte. Senare gör kommissionen ett nytt beslut att stämma Finland till EU-domstolen men till dags dato har inte stämningsansökan inlämnats. Finland agerar under hela processen på ett mycket sakligt sätt och försvarar den nationella lagstiftningen.

Att på nära håll ha kunnat följa med övervakningsprocessen är en chockerande upplevelse. Ur ett nordiskt perspektiv sett ter sig hela övervakningsprocessen närmast som en parodi på en rättsprocess.

För en gammal tjänsteman, med grundlagens objektivitetskrav i ryggmärgen, ter sig beredningen av ärendet som ytterst subjektiv.

Alla möjliga av klagomålsställarnas argument tas kritiklöst in som biologiska sanningar. Däremot ifrågasätts de av försvaret framställda vetenskapliga undersökningar, bl.a. för att de inte publicerats vid tidpunkten för inlämnandet av svaromålet!

Processsen liknar mycket den rättsprocess som beskrivits av Franz Kafka (Der Prozess 1925)

Lägger man ytterligare till EU-domstolens generaladvokats utlåtande om fågeldirektivets 9 artikels tolkning av den 6 maj detta år, ser det ut som om jägarorganisationerna i Europa igen tvingas sätta i gång en ny process för en omarbetning av hela fågeldirektivet.

Föregående försök var verkligen nära att lyckas och respekten för nuvarande fågeldirektiv har allvarligt försvagats.

Jakten som ett verktyg för skyddet.

Möjligheten att nyttja den förnyelsebara naturresurs skärgårdens fågelstammar utgör förstärker resursens värdeposition. Fågelstammarna upplevs som nära, kära och särdeles värdefulla.

På grund av jakten har fågelstammarna bibehållit sin värdeposition trots att de i ett kort tidsperspektiv inte är ett överlevnadsvillkor mera. Dock är varje jaktbyte, hur litet det än är, värdefullt då det representerar den ekologiskt sett mest riktiga "livsmedelsproduktionen", helt överlägsen den tunga livsmedelsproduktionen.

Då en naturresurs uppfattas som värdefull uppstår en äkta skyddsambition och en vilja att investera i resursen. Investeringarna blir jägarnas bidrag till ett bibehållande och en förstärkning av fågelstammarnas gynnsamma skyddsnivå.

Skärgårdsjägarnas investeringar i resursen är bl.a.:

biotopvård, uppsättning och underhåll av holkar och andra boplatser, predatorkontroll, avdelande av stora områden till störningsfria zoner, inventeringar av fågelstammarna. Effekten av investeringarna framkallar säkert en ökning av reproduktionen som är betydligt större än jaktuttaget. Också andra än jaktbara arter drar nytta av investeringarna.

Den traditionella sjöfågeljakten i skärgården utgör en exemplarisk praktisk tillämpning av grundidén i det Internationella Naturskyddsförbundets (IUCN) "Policy Statement on Sustainable Use of Wild Living Resources (1997).

Det är att hoppas att det finska naturskyddet och EU:s DG Miljö skulle förstå och kunna anamma innebörden i det Internationella Naturskyddsförbundets deklaration.

Nämligen, gudingen och skärgårdsbon har samma moder: naturen.

Jorma Lindblom är mångårig (ex)ordförande i Egentliga Finlands Jaktvårdsdistrikt, styrelsemedlem i Jägarnas Centralorganisation och finsk representant i Nordisk Jaegerforbunds styrelse. Adress: 21710 Korpo, tfn 0400-909554, e-posts: jorma.lindblom@pp1.inet.fi

Litteratur:

Caughley, G, 1977. Analysis of vertebrate populations. John Wiley & Sons Ltd. London, New York, Sidney, Toronto. Ellison, L. N., 1991. Shooting and compensatory mortality in tetranoids. Ornis Scandia 22: 229-240. Hario, M., 1990. Merilintujen kevätmetsästyksestä. Riistantutkimusosaston tiedote n:o 99. Hario, M., Hollmén, T., & Selin, K., 1995. Kevätmetsästyksen vaikutus haahkan pesintään. Suomen Riista 41: 13-20. Kalchreuter, H,. 1995. A study on spring hunting on seaducks and woodcock in Fennoskandia. European Wildlife Research Institute, (EWI) University of Saarbrücken. Padutov, E., 1970. Spring hunting should be permitted. Okhota i Okhotnichye Khozyaistuo. Hunting and game management. 10: 8-9. Rose, P. M., 1995. Western Paleartic and South West Asia Waterfowl census 1994. IWRB Publ. 35. Willebrand, T., 1990. Hur mycket jakt tål viltet?- med betoning på skogshönsen. Kompendium, 22 s.