Tidskriften Skärgård

Årgång 26 Nr 1/2003
Tema: Strandhugg i Österbotten

SMÅVATTENDRAGEN I FOKUS

Av Ralf Wistbacka

Den omfattande exploateringen av naturen har lett till att insiktsfulla bedömare börjat inse att det gäller att rädda det som räddas kan. I fråga om de kustnära småvattendragen har detta till en del gjorts genom att införliva dem i naturskyddsområden och till en del genom att ge dem ett allmänt lagstadgat skydd. I fråga om detta skydd var Finland för en gångs skull en föregångare i Norden och genom en ändring i Vattenlagen § 15 stadgas om ett bevarande av naturtillståndet i flador och glon med en yta på maximalt 10 ha. Denna lag har trätt i kraft år 1997. I Sverige bereds ett liknade biotopskydd för forsar, bäckar och också för grunda eller avsnörda havsvikar med en yta på maximalt 10 ha. Bakgrunden till detta är att de är en för hela världen unik naturtyp med en stor biologisk betydelse och de berikar också landhöjningskusternas landskapsbild. De är viktiga som fisklekplatser för vårlekande fisk (gädda, abborre, mört id m.fl.), häcknings- och födosökningsplatser för fåglar och har även botaniskt intressanta artsuccessioner. Denna artikel kommer i första hand att närmare granska deras egenskaper som fisklekplatser och baseras till stor del på publikationen "Småvattendragens status som fisklekplatser i Österbottens kustland 1997-1998" där tillståndet i 524 småvattendrag och 47 rinnande vattendrag utvärderas.

I förklaringen till Vattenlagen § 15 a definieras en flada som en relativt grund vik, vilken som en följd av landhöjningen håller på att avsnöras från havet men som via ett (eller flere) smalt sund ännu är förenat med havet. Avsnöringen sker säkrast om det finns en tröskel i utloppet men en sådan kan även utgöras av vassens rotbäddar eller uppkomma om vindarna transporterar sand till fladans mynning. Då en flada slutgiltigt avsnörs från havet blir den ett glo, som endast tidvis, då havsvattennivån är förhöjd, är i kontakt med havet. Denna definition stämmer i stort med den som Riggert Munsterhjelm använt i sina studier i sydvästra Finland sålunda att gränsen mellan flada och glo går ungefär vid gloflada. En sjö som uppstår då ett glo inte längre har hydrologisk eller biologisk kontakt med havet kallas glosjö (Munsterhjelm 1997).

Stor variation Det som blir en aning oklart är vilket skydd de tidigaste stadierna av flador har dvs "ung flada/skärgårdsflada" och vad som händer då ett glo stiger över havets maximala högvattennivå och blir en glosjö. Alla flador avsnörs inte heller vid ett smalt sund utan de kan lika gärna avsnöras av en undervattenströskel som utåt kan skönjas som en räcka små holmar tvärs över viken eller som en följd av att en de-Geer moränrygg höjs över havet. Att identifiera framförallt de tidiga stadierna av fladorna är helt klart en utmaning för en planerare i en miljömedveten Österbottnisk kustkommun. Placerandet av sommarstugor inne i en flada leder ofrånkomligen till att tröskeln ut mot havet muddras sönder av båtkanalsgrävningar - och inget glo kommer att avsnöras. Den maximala högvattennivån i Kvarken är, mätt i förhållande till den teoretiska medelnivån, enligt havsforskningsinstitutets mätningar +1,44 m och medelhögvattennivån (MHW) är + 0.81m. Men även om en glosjö inte nås av havsvatten kan glosjö (eller ett glo) ändå stå i biologisk kontakt med havet med en bäck som rinner åtminstone vår och höst och möjliggör lekvandring för en betydande mängd vårlekande fisk - eller så kan den nås av havsvattenspray under häftiga stormar.

Vandringshinder och icke existens… Sötvattenlekande fiskar söker sig under lektider instinktivt upp mot sött vatten men det har i alla tider existerat en mångfald strukturer som hindrat vandringen. Kvarndammar, fiskebragder, verkryssjor, kraftverksdammar m.m. i ett otal olika utföranden har på senare tid kompletterats med fel placerade vägtrummor, felkonstruerade regleringsdammar samt igenslamning och igenväxning som en följd av dikningar. Till detta kommer att en del småvattendrag med litet tillrinningsområde av naturen blir oanvändbara då bäcken har för liten vattenföring eller helt sonika torkar ut. Ett hinder för förökningen kan också vara att det inte finns kvar några lekplatser och fisken är då hänvisad att simma upp och ner i ett dräneringsdike. Sedan 1950-talet har nämligen åtminstone 560 ha fisklekplatser torrlagts för jord- och skogsbrukets intressen. Den totala ytan av de småvattendrag som är otillgängliga för fisken i Österbotten är ca 930 ha. Den största ytan i ett enskilt vattendrag utgörs av insjöarna vid Kimo å. Det är också rätt otrevligt att fiskens vandringsmöjligheter till många andra vattendrag är försämrade och att inga noggranna utredningar om vandringsmöjligheterna gjorts ens efter restaurering av fiskvandringsleder - detta gäller t.ex. Hinjärv en av de största sjöarna i Österbotten. Ett annat fiasko är den regleringsdamm som sedan mitten av 1980-talet finns vid utloppet av Nojärv i Petalax. Fiskvandringen blockeras av en brant regleringsdamm, som byggdes för att bibehålla sjöns vattennivå då dåvarande Vasa Vatten- och miljödistrikt rensade utloppsbäcken. Den hela 50 ha stora sjön har sedan anskaffats som naturskyddsområde men trots det kan den snart fira 20 års jubileum i kategorin "Vi tänkte nog inte så mycket på fisklekvandring då vi byggde dammen". En del av den blockerade ytan kan man troligen göra tillgänglig för fisken med rätt små åtgärder. Detta gäller kanske närmast för småvattendrag i de fall då bäckfåran vuxit igen med vass. I övrigt är det en resursfråga och för att den nuvarande kutymen inte skall bestå borde man i framtida restaureringar av fiskens vandringsleder också ordna resurser för övervakning av åtgärdens resultat.

Gräv där du står…… I fråga om de små vattendragen är det skogsdikningen som utgör den huvudsakliga belastningen. I fråga om att sänka vattendragen har skogsdikningen fått "hjälp" av båtkanalerna, som blivit allt vanligare sedan 1980-talet. En intressant aspekt är att båtkanalerna ofta marknadsförs som miljövårdsprojekt under rubriken "förbättrande av vattenutbytet". Detta har på kort sikt den effekten att fiskyngelproduktionen helt kan upphöra pga att det inströmmande vattnet gör fladan för kall för att fiskynglen skall överleva. På lång sikt kan effekterna bli att inga nya glon överhuvudtaget uppkommer - förutom i naturskyddsområdena. Skogsdikningens omfattning har ökat i viss mån ännu på 1980-talet och i fråga om flera vattendrag har man grävt upp dikena på nytt eller grävt nya diken i tillrinningsområdet. Detta innebär att en märkbar del av de nu existerande glo- och insjöarnas hydrologi och biologi påverkas av dikningar. I fall utvärderingen baserades på förekomsten av dikningar och båtkanaler skulle påverkan omfatta ca 50 % av fladorna, 60 % av glona och 70 % av glo- och insjöarna.

Så påverkar dräneringar vattendragen

Vattenföringen förändras. Vårflödet rinner snabbt ner till sjön och översvämningarna på strandängarna blir mer kortvariga än ifall sjön vore i naturtillstånd. Yngelområdena riskerar att torrläggas. Överlag är yngel av vårlekande fisk beroende av att det finns grunda vegetationstäckta strandområden. I fall dessa torrläggs pga ökat vattenutflöde, i form av ett skogsdike eller en båtkanal, minskar yngelproduktionen radikalt. De flesta åarna i undersökningsområdet har efter regleringen djupa fåror med branta stränder där det endast finns en smal vegetationszon med grunt vatten. Detta innebär att de grunda strandområdena torrläggs då vattenföringen minskas. Sjöarna övergöds och växer igen som en följd av det material som transporteras dit via dikena eller p.g.a. att vass och annan växtlighet får gynnsammare förutsättningar efter det att vattennivån sänkts. Många tidigare fisklekplatser är i dagens läge i praktiken igenslammade sedimentationsbassänger för kringliggande skogsdikningsområden. De flesta mynningsområden "åldras" nu extremt snabbt pga sedimentering och övergödning I fall dikena grävs i alunjordar och de utgör 2-5% av tillrinningsområdet är risken överhängande att sjön försuras. En sänkning av sjön innebär att den vattenmängd som skall buffra det tillströmmande vattnet minskar och att sjöns motståndskraft mot sur belastning sänks. I fall nivån i sjön sänks kan även mossornas förekomst gynnas och detta kan innebära en försurning som en följd av ökad belastning av sura humussyror. I dagens läge görs inga förhandskarteringar angående förekomsten av alunjordar i samband med skogsdikningar.

SS-jordar I Österbotten anses dränerade alunjordar (=sura sulfatjordar) stå för den största (80-90%) andelen av den sura belastningen på vattendragen. I området mellan Kristinestad och Kalajoki finns det 139.000 ha sura alunjordar. Alunjordar innehåller sulfidleror som bildades för 2500-7500 år sedan under det s.k. Litorinahavets tid. I icke oxiderat tillstånd (dvs icke torrlagt) inverkar alunjordarna rätt lite på vattendragen. En viss oxidering sker i takt med landhöjningen men en mycket större inverkan har åkerdikning och framförallt täckdikning samt skogsdikning. Särskilt problematiska är områden som dräneras med pumpstationer. Alunjordar innehåller vanligen mellan 0,04 % och 1,8 %, men ibland upp till 3,5% svavel. Redan oxidering av alunjordar med en svavelhalt på 0,2 % ger en typisk försurande effekt på dräneringsvattnet. Förutom de frigjorda vätejonerna inverkar även järn, aluminium, mangan och kadmium som sköljs ut i vattendragen ur de torrlagda markerna på surhetsbelastningen. Mängderna är mycket större än den belastning som industrin står för och tungmetallbelastningens omfattning har även väckt internationell uppmärksamhet. Se till exempel en artikel en artikel i meddelanden från Åbo Akademi nr 13 2002 "Jordbruket miljöfara - högre utsläpp av giftiga metaller än industrin".

Aciditet var ordet Det kan vara svårt att relatera olika former av försurning till varandra. Representanter för olika verksamhetsområden har åtminstone tidigare försökt blanda bort korten genom att skylla på andra och förringa den egna inverkan på vattendragen. Då man gör en försurningsjämförelse är begreppet aciditet till god hjälp. En utvärdering som baseras enbart på pH-värden ger inte en korrekt bild av den sura belastningen. Aciditet (millimol/liter) är ett mått på den totala halten av försurande joner i vattnet. I denna summa ingår vätejoner, humussyror men framförallt metalljoner (järn, aluminium, mangan etc.). Även om två vattendrag har samma pH-värde kan de alltså ha olika stor försurningseffekt eller olika stort kalkningsbehov beroende på aciditeten. Icke surt vatten har vanligen en aciditet under 0,3 mmol/l. Detta motsvarar ett pH-värde på ungefär 5,5. I surt till mycket surt vatten kan aciditeten variera mellan 0,3 och 2 mmol/l. I extremt surt vatten är aciditeten över 2 mmol/l. I fall grundvattennivån inte sänks ytterligare sker en försurande ursköljning ur oxiderade alunjordar, beroende på svavelhalten, under mellan 100 och 200 år. Effekten varar längre ju större volym av alunjordar man torrlägger. I fall grundvattennivån sänks med jämna mellanrum kan man likväl åstadkomma en försurning som varar i eviga tider - detta är tyvärr fallet på flera håll i Österbotten.

Sur, surare, surast

Hur utvecklas då aciditeten från det att regndroppen når marken (0,03 mmol/l) och då den passerat olika jordarter på väg ut i vattendraget?

I fall regndroppen passerar öppna åkerdiken eller diken i skogs- eller torvmark, som inte innehåller alunjordar, eller alunjordsområden där de försurande ämnena sköljts ut, kan aciditeten i medeltal vara ca 0,3 mmol/l. Regndroppen har då blivit 10 gånger surare men aciditeten är ändå på en sådan nivå att fiskens förökning inte borde påverkas.

I fall regndroppen passerar genom skogsdikade alunjordar kan aciditeten på våren uppgå till 2,2 mmol/l. Om den rinner ut i öppna diken på åkermarker i alunjordar kan aciditeten på våren vara i medeltal 3 mmol/l och på hösten i medeltal 10 mmol/l. Vattendroppen blir då mellan 73 och 333 gånger surare innan den når vattendraget. Redan i detta skede är vattnet akut dödligt för fisk och fiskyngel.

I fall droppen rinner genom täckdikad alunjord kan aciditeten på våren vara mellan 4,2 och 16 mmol/l. Regndroppen har då blivit mellan 140 och 533 gånger surare innan den når vattendraget. På hösten kan aciditeten vara mellan 13 och 23 mmol/l. Regndroppen har då blivit mellan 433 och 766 gånger surare innan den når vattendraget.

I fall regndroppen landar på ett alunjordsområde som dräneras med täckdikning och en pumpstation kan aciditeten på våren vara 16 mmol/l och detta innebär att regndroppen blir ca 533 gånger surare innan den pumpas ut i ett vattendrag.

Även om vattendraget skulle kunna neutralisera den sura nederbörden, eller i fall nederbörden skulle ha ett pH-värde mellan 6 och 7, får det således ändå allvarliga surhetsproblem i fall tillrinningsområdet innehåller för stor andel dränerade alunjordar och täckdikning ytterligare förvärrar situationen.

Vattenkvalitetens inverkan på fiskarna Fisk som stiger upp för att leka till ett sötvattendrag kan dö i fall vattnet är för surt. Den akuta effekten kan bestå av att metalljoner, främst aluminium och järn, fastnar på gälarna. Det slem som fisken bildar för att motverka irritationen som metallbeläggningen innebär täcker gälarna och fisken dör av kvävning. I extremt surt vatten kan fisken dö av osmotisk chock då gälarnas förmåga att sköta jonregleringen upphör varpå fisken förlorar vitala joner via gälarna ut i vattendraget. De dödliga pH-nivåerna är i regel lägre än de nivåer där de olika arternas fortplantning påverkas. Därför kan man frestas att tro att fiskens förökning fungerar i fall man kunnat fånga lekmogen fisk på en lekplats. I insjöar har man märkt att försurning och förhöjda halter av aluminium kan leda till att fisken blir fysiologiskt oförmögen att leka. I fråga om gädda noterades detta vid ett pH-värde på 5,0. Till exempel abborrens lek kunde försenas med upp till en månad i försurade sjöar. Fisk som vandrar upp från havet torde kunna påverkas på ett liknande sätt även om vistelsen i det sura vattnet är kortare. I gengäld kan pH-värdet vara lägre och metallhalterna högre. I fråga om de vårlekande fiskarna är gäddan mest tålig följd av abborre medan mörtfiskarna (mört, braxen och id) i regel är mest känsliga för försurning. För iden är detta problematiskt enär den leker i islossningstiden tidigt på våren då vattnet i regel är som surast. pH-värdet 5,5 kan användas som ett allmänt gränsvärde för fiskynglens överlevnad emedan det giftiga aluminiet då inte är vattenlösligt utan bundet till humuspartiklar.

Fiskarna påverkas också Försurningsproblemet ger kanske anledning att granska de områden som står, eller rättare sagt har stått för för den största fiskeriekomiska betydelsen i Österbotten dvs åar och åmynningar. Dessvärre har de flesta större och mindre rinnande vattendragen i Österbotten rensats och alla mynningsområden påverkats av skogsdikning och åkermarksdränering, som på senare tid övergått i täckdikning. Försurningen inverkar också negativt på de Österbottniska fiskarnas utkomst men vi saknar ännu en helhetsutredning angående t.ex. de årliga skadorna på reproduktionsområdena. Kvarkens forskningstation vid Vilt och fiskeriforskning-sinstitutet beräknat att under perioden 1979-88 var försurningsskadorna enbart för lakfiskets del i Kyro älvs mynningsområde mellan 30.000 och 95.000 euro/år. Enligt en uppskattning från en hydrologiskt sett problematisk period, åren 1997-1998, var ca 1500 ha av mynningsområden sura (pH<5) och ifråga om småvattendragen var denna yta 740 ha. Det är således inget litet problem att ta sig an och de ekonomiska skadorna kan på basen av det ovanstående exemplet vara mycket stora. Speciellt problematiska är de områden som dränerats med invallningar och pumpstationer då de är exceptionellt sura och ofta ligger omedelbart intill fisklekplatserna. Ett typiskt exempel är pumpstationen vid Larvbäcken, som konstant försurar flere 100 hektar i södra delen av Vassorfjärden. I detta nu finns det inga kända motåtgärder mot ss-försurningen - det enda som hjälper är att göra karteringar innan man dränerar. Ett annat sätt är förstås att återställa tidigare dräneringar i naturtillstånd - men redan omnämnandet av ordet naturtillstånd torde få de flesta österbottniska dikare att resa ragg. Och om man vill blicka tillbaka och reda ut hur vattendragen kunde behandlas, eller snarare misshandlas, som fallet varit så kommer man kanske att hitta många attityder som än i dag inte har förändrats men säkert också ett intresse för att förbättra situationen.

Adoption och förstahjälp… Till skillnad från åarna och älvmynningarna så har många flador, glon och glosjöar kunnat bevaras oförstörda ända in i våra dagar. En bidragande orsak har varit att de lokala fiskarorganisationerna värnat dem och skött dem med tanke på fiskyngelproduktionen på talko eller med fiskelagets egna medel. Den kanske mest framgångsrika restaureringen av en fisklekplats i Österbotten har också gjorts på initiativ av ett fiskelag, dvs Björköby fiskelag, och innebar ett återställande av det sänkta gloet Bodvattnet (se bild 1) med en markant ökning av abborrbeståndet som följd. De omfattande restaureringar av Perho å och Esse å som gjorts i slutet av 1990-talet har finansierats av staten i samband med upphävandet av flottningsstadgorna. En sak som Perho å delar med de flesta andra rinnande vattendrag är att fårorna uppgrävda till kanaler med branta stränder som omöjliggör en yngelproduktion bl.a. därför att det inte finns grunda vegetationskläda områden som kontinuerligt är vattentäckta. Det är överraskande men förståeligt att en märkbar del av restaureringen av Perho ås nedre lopp går ut på att återställa reproduktionsmöjligheterna för vårlekande fisk !

Också på kommunalt håll har man närmare synat småvattendragen. Rapporten Småvattendragen i Larsmo - en skänk från havet utgavs år 2002 av miljönämnden i Larsmo och har lett till att kommunstyrelsen beviljat planeringsmedel så att miljönämnden och Eugmo fiskelag kunna inleda planeringen av restaureringen av en sänkt glosjö. Natur- och miljös kampanj 30 vikar år 2000-2002 var ett försök att fästa uppmärksamheten på den värdefulla natur som finns i mynningsområden och vikar. Avsikten var att lokalföreningarna skulle adoptera en vik inom sitt verksamhetsområde och informera om dess naturvärden och vilka faktorer som hotar vikens natur. I detta sammanhang har man i Österbotten kanske inte så mycket lyft fram vikarna som fisklekområden utan framhållit andra värden som t.ex. naturupplevelser, häckfågelfaunan, rastande fåglar, kulturhistoriska aspekter som betesgång och bärgande av foder åt kreatur; utan att för den skull glömma bort att de fortsättningsvis hotas av mänsklig påverkan där överraskande nog byggandet av villavägar genom blivande naturskyddsområden figurerar. Det här avviker litet från den officiella uppfattningen manifesterad t.ex. i inrikesministeriets skärgårdsprogram 2003-2006 - där utvecklandet av skärgården motiveras med följande: "Man bör också lägga märke till att stuglivet är finländarnas stora naturskola, som har positiv inverkan på människors attityder om miljövård och ger en enkel naturvänlig livsstil.". Förmodligen är det dock lättare att påverka våra attityder till naturen än att åtgärda effekterna av de dikade SS-jordarna. Man kan dock befara att sommastugevägbankarna, vägarna, elledningarna och muddringarna kommer att ha landskapseffekter som varar lika länge som aciditeten i SS-jordarna.

Ralf Wistbacka är biolog och miljösekreterare i Larsmo. Norra Larsmovägen 30, 68570 LARSMO, tfn arbete (06) 7857231, fax (06) 785 7299 E-post: ralf.wistbacka@larsmo.fi

Ralf Wistbacka har tillsammans med Rune Jakobsson och Åsa Stenmark publicerat rapporten "Småvattendragen i Larsmo - en skänk från havet", Miljönämndes publikationer 01/2001. Utgivare är Miljönämnden i Larsmo & Österbottens Vattenskyddsförening. Arbetet är en värdefull dokumentation av sjöarnas och myrgölarnas ekologiska tillstånd i området och ett resultat av ett pionjärarbete som Vattennämnden i Larsmo satte igång på 1970-talet.

Referenser:

Musterhjelm R.1997: The aquatic macrophyte vegetation of flads and gloes, S coast of Finland. Skärgårdsprogrammet 2003-2006. Inrikesministeriets publikation 2.2003. Wistbacka R. & Snickars M. 2001: Småvattendragens status som fisklekplatser i Österbottens kustland 1997-1998. Österbottens TE-central/Fiskerienheten. 410 ss. Wistbacka R., Jakobsson R. & Stenmark Å. 2001; Småvattendragen i Larsmo - en skänk från havet. Miljönämnden i Larsmo & Österbottens Vattenskyddsförening.