Tidskriften Skärgård

Årgång 26 Nr 1/2003 
Tema: Strandhugg i Österbotten

INLEDAREN

Av Håkan Eklund

I mormors sekelgamla geografibok presenteras befolkningen i Vasa län så här:

"Skärgårdens och kustlandet vid älfvarnas nedra och mellersta lopp bebos af de raska och praktiska, men hetsiga och stolta svenska österbottningarna. De äro Finlands förnämsta slöjdare och timmermän. Fisket och sälskyttet i skärgården, jord- och skogsbruket och jakten på pälsdjur och fågel äro viktiga näringar, i synnerhet för den lösa befolkningen, som i Österbotten är mera välmående än annorstädes i Finland. Därtill är orsaken dess arbetsamhet och skicklighet i hemslöjd äfvensom den från detta län oerhördt talrika utvandringen till Amerika, Kaplandet (Afrika) och Australien. Utvandrarne sända mycket pengar till hemlandet, och äfven jordägare lockas härigenom till utvandring".

Det handlar om folkskolans Geografi och kartbok (1903) av V.K.E. Wichmann, lektor i historia, geografi och pedagogik vid Nykarleby seminarium.

Mellan de tummade bladen i skolboken finns fortfarande både pressade fyrklöver och blåklockor från Bramsbacken i Komossa, en liten gränsby i utmarkena där Oravais och Vörå möts intill språkgränsen till helfinska Alahärmä, där mormor Elisabeth Bäck (1887 - 1983) levde sitt långa liv. Den längsta resa hon någonsin företog gick till Lappfjärd; hennes man Arvid hade rest desto mera, han hade i början av deras äktenskap jobbat sju långa år i Amerika som timmerman - för att ha råd att lösa ut hennes syskon och överta hemmanet, som han lyckades med. Morfar blev en framgångsrik bonde, var en duktig timmerman och en mycket skicklig möbelsnickare - och var bl.a. med om att skaffa elström till byn på 1920-talet, en självklar "lyx" som han vant sig med under Amerika-åren. Han levde väl upp till Wichmanns beskrivning ovan. Följande generation finlandssvenska folkskolelever läste följande:

"Gamla herrgårdar som i södra Finland finner man sällan i Österbotten. Österbottningarna ha i alla tider varit fria, oberoende bönder. De ha aldrig tålt något förtryck. I Finlands historia får du läsa om många heta strider, som de utkämpat för sin och hela vårt lands frihet. I intet land finnas så många slagfält som i Österbotten. Österbottningen är särskilt känd för sin rättframhet, sin kärlek till frihet och oberoende samt för sitt häftiga lynne. Han är mycket praktisk och framåtsträvande."

Textraderna är tagna ur min mors gulnade men väl hållna Lärobok i geografi (1935) av Sigurd Sahlberg.

***

Trots att ovanstående beskrivningar inte nödvändigtvis stämmer på dagens generation, ger de perspektiv på hur en region formats till det den är idag - och i relation till landet i övrigt. Trots den definitiva språkgränsen österut, har svenskösterbottningarna beträffande lynne och attityder i vissa fall en större gemenskap med grannarna i det finska Österbotten än med finlandssvenskar från södra Finlands städer, bruksorter och storgodssamhälle.

För att "förstå" ett folk och en region, gäller det att känna dess geografi och historia - alla lokalsamhällen har sina specifika särdrag, formade av naturliga förutsättningar och ödets förunderliga nycker. Det österbottniska kustlandet är också ett typexempel på hur krig och maktpolitik splittrat en naturlig samarbetsregion, i det här fallet kontakten Kvarken tvärs. Skulle gränsen efter 1808 - 09 år krig ha dragits annorlunda, kunde Österbotten lika bra ha förblivit en naturlig del av Sverige.

Många samhällsvetare är överens om att riksgränsen mitt i Kvarken utgjort ett stort konstgjort hinder för landskapets naturliga utveckling västerut. Riksgränser och nationalstater är i många fall unga artificiella konstruktioner, trots att många idag enbart tänker i de termerna. Identitet och tillhörighet har djupare rötter än så, och har delvis helt andra gränser - som präglar oss i generationer framåt. Svenskfinland och finlandssvenskar är inte heller något som kan buntas ihop och förses med en enda etikett - som många tycks tro. Verkligheten är en annan, trots att dagens samhälle och livsstil sakta men säkert urvattnar även de starkaste kulturella särarter. Men, lika väl kunde svenskösterbottningarna ha gått estlandssvenskarans öde till mötes, om den sovjetryska västgränsen efter andra världskriget hade dragit längs Kvarken. Det är ett alternativ som sällan diskuteras, bara för att det inte blev så. Tack och lov. Dagens realiteter har skapats av ett antal mer eller mindre påtvingade alternativ, bland många tänkbara. Eller snarare - ett öde av många tänkbara. På gott och ont.

* * *

Liksom den biologiskt rika landhöjningskusten och -skärgården utgör ett ypperligt yngel- och produktionsområde för fisk och fågel, kan detsamma gälla för svenskösterbottningarna själva. Eftersom det handlar om ett folkrikt landskap har utvandringen i alla tider varit avsevärd. Alla rymdes inte på den egna torvan.

Av de 600 000 amerikaner som idag räknar sig ha finländsk påbrå härstammar en tredjedel från Svenska Österbotten. Enbart under den omfattande emigrationsepoken som min morfar tog del i, och som pågick ända fram till första världskriget, emigrerade 60 000 svenskösterbottningar, främst till Amerika, men också till Australien och gruvorna i Sydafrika. Efter kriget var det Sverige som gällde. Numera är det utbildning och individuella beslut som styr stegen ut; trots att världen idag ligger mera öppen än någonsin är det inte längre fjärran destinationer som drar mest; det är bara att "skrapa under fasaden" på en finlandssvensk i södra Finland och på Åland - och chansen att hitta en österbottning är mycket stor! Då kan man fråga sig: vad vore Svenskfinland utan påfyllnaden från Österbotten?

* * *

I detta temanummer dokumenteras ett antal strandhugg i ett stenrike till skärgård som många i söder inte känner på riktigt. Ett mera spännande och genuint natur- och kulturlandskap får man leta efter - till och med språket är unikt!

Men liksom produktionsapparaten Finland sakta men säkert stöps om, manipuleras också det österbottniska kustlandskapet. Ibland till oigenkännlighet; ett resultat av en central- och marknadsstyrd utvecklings- och rationaliseringskarusell som tycks rulla av egen tyngd. Det som gäller är att forma om varje hektar till ett vinstgivande produktions- och rekreationslandskap, vare sig det gäller skogar, åkrar, stränder eller småvatten. Det är pengar och bekvämlighet som gäller.

Precis som i det övriga industrialiserade Västeuropa känner alltför få människor och beslutsfattare ett moraliskt ansvar för de naturvärden som vi ärvt, och som vi i vår tur enligt bästa förmåga bör förvalta med eftertanke, för kommande generationer till godo. Trots kustlandets fascinerande landhöjningsskärgård, som småningom kommer att skapa en landtunga över till Sverige, verkar det råda en stor okunskap om grundläggande ekologiska värden och processer som borde styra förvaltningen av detta istida arv.

Den process som den ständiga landhöjningen skapar, där flador avsnörs från havet och småningom bildar glosjöar, insjöar och sumpmarker är världsunik - men utanför fackkretsar mycket missförstådd. Rapporten "Småvattendragen i Larmo - en skänk från havet" från 2001 som getts ut av Miljönämnden i Larsmo och Österbottens Vattenskyddsförening är ett led i ett banbrytande arbete att göra kommuner och planeringsmyndigheter uppmärksammade på värdet och vården av dessa unika kustmiljöer. En annan intressant och upplysande rapport är den finlandssvenska riksorganisationen Natur och Miljös slutrapport om kampanjen "30 vikar" som haft som målsättning att öka kunskapen om skyddet av grunda vikar, flador, glosjöar och åmynningar längs Svenskfinlands kust. Den mycket läsvärda rapporten publicerades i december 2002.

I januari i år utkom Skärgårdsdelegationens rapport "Skärgårdsprogrammet 2003 - 2006" som är en mycket informativ kunskapskälla om Finlands kust- och skärgårdsområden. "Öar, hav, sjöar, älvar och strandzonen som faktor i regionalpolitiken" är rapportens underrubrik, en internetversion av rapporten hittas via adressen www.intermin.fi

Vid förverkligandet av de många åtgärdsförslag som hittas i rapporten blir ansvarstagandet för kust- och skärgårdsnaturen en stor utmaning. Eftersom programmet är så fokuserat på turism, rekreation och ett större nyttjande av ständer i mycket känsliga och unika biotoper, gäller det att låta tanke gå före handling. Med kunskap och attityder i ordning, behöver inte det ena utesluta det andra.