Tidskriften Skärgård

Årgång 25 Nr 2-3 / 2002
Tema: Skärgård 25 år

Ledaren
av Håkan Eklund

Tidskriften Skärgård har nu getts ut i tjugofem år. Etthundra år yngre än Finsk Tidskrift är den förstås. Det är ett mått.

Men om allt vill sig hinner den nog en dag bli lika gammal. För en liten specialtidskrift som Skärgård, med ett relativt snävt intresseområde och en tillkomst som "biprodukt till ett ambitiöst Skärgårdsinstitut-projekt", är ett kvartsekel ändå en beundransvärd ålder. Ett annat mått på 25 årgångar är 558 flitiga artikelskribenter som till dags dato producerat 74 nummer med 4200 tidskriftssidor; motiverade av tio redaktörer. Det är ett annat mått.

Dessutom frivilligt, utan extra ersättning; vardagen för de flesta tidskriftsskribenter i det lilla Svenskfinland. Tyvärr. Det är många långa, tysta timmar vid femhundrafemtioåtta skrivbord. De flesta med ett genuint intresse för skärgårdsnatur, -kultur, -forskning, -historia och glesbygdsrelaterade problem som gemensam nämnare. I detta nummer finns de alla listade, och de förtjänar alla ett stort tack. Att vilja och kunna dela med sig av det man kan, i skrift, på ett sätt som alla förstår - är en samhälls- och kulturgärning i sig.

Det som är nedtecknat i skrift, förevigat av ett tryckeri, samlat och registrerat i skriftsamlingar och bibliotek, är en dokumentation som lever länge. Som behövs för att få perspektiv på nuet. Dessutom kan äldre artikelmaterial "virtualiseras" och därmed också nå den nya generations datorbaserade faktasökare med intresse för skärgård. Idag är många av skribenterna i Skärgård välkända experter och duktiga samhällstjänare på meriterande poster; eller pensionerade från sådana - och kan i lugn och ro titta tillbaka på sitt livsverk.

Ett smakprov med ett antal äldre artiklar och ledare ingår i detta nummer. Det är Skärgård under 25 år i ett nötskal, som ger en fingervisning om de realiteter som avhandlats under åren; det är inte skönlitterär underhållning utan en krass vardagsverklighet i glesbygd. Också det ett mått på utvecklingen. Det är först när vi kan jämföra bakåt, som vi vet var vi står, och kanske vet vad vi ytterligare vill uppnå. Och hur. Ibland kan också jämförelsen bakåt förklara varför allt gick så fel … Det lättare att vara efterklok än en förutseende visionär. Ändå är det framåt vi måste blicka, längs vägen in i framtiden - och då enbart med snabba blickar i backspegeln. Annars bär det i diket.

Av någon anledning passerar ett kvartsekel snabbt förbi. Däremot verkar 25 år fram i tiden ligga betydligt längre bort. Ändå, allt beror på vad man jämför med. Martallen ute på skärgårdsholmen tycks inte ha ändrat ett dugg under tjugofem år. Det har däremot det grumliga vattnet som skvalpar i strandkanten gjort, ibland täckt med en dödsbringande hinna av blågröna alger som tillsamman med stinkande algmattor under bryggan gör oss påminda om att något gått snett. Eutrofieringen har tagit Östersjön i ett järngrepp. "Ett förlorat paradis" som Jutta Zilliacus kallar Skärgårdshavet i sin ÅU-kolumn (03.09.02).

Det är den största enskilda, dramatiska och skrämmande förändring i skärgården under tidskriften Skärgårds utgivningstid; ett globalt megaproblem, uttryckt i moderna termer. Ett annat problem är att det finlandssvenska kulturarvet i skärgården alltmer urvattnas och slås i spillror; dels via statliga förmyndaråtgärder och förordningar, dels via marknadskrafternas och den urbana majoritetens privata intressen att komma åt "paradiset". Kombinationen minoritet (språklig-/skärgårdsbo) och glesbygd är lätt att köra över. Spinnfisket är ett exempel, när demokrati blir socialisering - på majoritetens villkor.

* * *

Det mest skrämmande beträffande Östersjöns ömkliga tillstånd är dövörat som allmänhet och beslutsfattare svängt till. I åratal. När experter varnat och förklarat (bl.a. i tidskriften Skärgård) - om den hotande faran. Men miljövård och naturvetenskap har aldrig dragit höga samhällsväxlar. Det är obekvämt, det ger inga snabba poänger och det är alltför invecklat och ointressant. Kanske alltför politiskt? Alltför grönt? Framförallt med en "mandatperiod" som är för lång för att förstås. Ändå går eutrofieringen inte att tiga ihjäl. Gjort är gjort.

Det är först när effekten slår till på individnivå, bland blåställ och kritstrecksrandiga, som reaktionerna kommer - då är det redan för sent att mota Olle i grind; när den dyra segelbåten och den värdefulla fritidstomten ute i skärgården omsluts av stinkande alger. För tjugofem år sen var "giftalger", "algblommning", "algmattor" obekanta begrepp för den breda allmänheten. Och tjugofem långa år lär det ta innan vi ser någon synbar förbättring; om vi besluter oss för en förändring? Det är en lång tid att leva med ett döende innanhav. I en intervju i Skärgård 1997:3 säger professor Erkki Leppäkoski såhär: "När det gäller miljögifter är det något lättare att vidta åtgärder - vilket man gjort och bannlyst DDT och PCB etc. Det finns entydigt klara källor. Åt algblomningen rycker många på axlarna och säger: ´Vi är 80 miljoner medskyldiga´." Han menar att det är lättare att föra krig om man kan identifiera sin fiende, som fallet var med "kvicksilverkriget" 1967, med sin upprinnelse i Rachel Carsons sensationella bok "Tyst vår".

Nu när många samhällssektorer och näringsgrenar prickas, när det gäller oss alla som lever och bor runt Östersjön, 80 miljoner människor i 14 olika stater, blir allt plötsligt så anonymt och abstrakt. Ingen tar till sig problemet. På allvar. Varför skall jag bry mig när ingen annan gör det? - ett bekant u-lands fenomen. Samtidigt som havet sakta dör bort. Att leva med epitetet "Östersjön - smutsigast i världen" gör ingen glad. Hur kan skärgårdsregionens framtidsnäringar, turism- och fritidsindustrin, leva och utvecklas med den verkligheten? I en artikel av skärgårdskännaren Martin Öhman i Turun Sanomat (03.08.02), som beskriver Skärgårdshavets utveckling under de senaste seklerna, avslutar Öhman med att konstatera att turismens marknadsförare står inför en svår uppgift i en mycket nära framtid: att önska sina gäster välkomna till det "Döda havets nationalpark". Det skulle vara bra intressant att veta vad som skrivs när tidskriften Skärgård fyller 50? Och hur Östersjön ser ut- om tjugofem år?