Tidskriften Skärgård

Årgång 24 Nr 4 / 2001
Tema: Åland

ÖNNINGEBYKOLONIN - en bortglömd konstnärsgemenskap från landskapsmåleriets guldålder av Kjell Ekström

Önningebykolonin på Åland var Finlands enda egentliga målarkoloni under friluftsmåleriets guldålder. Önningebykolonin verkade under åren 1886-1914 med den finländske landskapsmålaren Victor Westerholm som centralgestalt. Friluftsmåleriet var nyheten inom konsten i slutet av 1800-talet. Konstnärerna lämnade sina ateljéer för att ute i det fria måla direkt inför motivet. Fria konstnärsgrupper och målarkolonier uppstod runtom i Europa och i Norden blev konstnärskolonin på Skagen i Danmark den mest berömda.

I Finland uppkom på Åland 1886 en konstnärskoloni i Jomala Önningeby, kring den finländske landskapsmålaren Victor Westerholm (1860-1919). Önningebykolonin som den brukar kallas, verkade med växlande intensitet fram till första världskriget.

Victor Westerholm tidig impressionist Victor Westerholm är en av de mest uppskattade landskapsmålarna från tiden kring sekelskiftet 1900. Hans monumentala målningar med betande kor i prunkande björkhagar gjorde honom känd och älskad redan under hans livstid. Victor Westerholm var född 1860 i Åbo och skrevs redan som nioåring in i Konstföreningens Ritskola i Åbo med R. W. Ekman som första lärare. I slutet av 1870-talet blev Düsseldorf Westerholms studieort. Han studerade där fram till mitten av 80-talet, men sommartid vistades han i hemlandet och då målade han främst landskap på Åland. Av betydelse för hans konstnärliga utveckling blev även resan till Holland 1879 samt ett kort besök i Paris 1882. I slutet av 80-talet vistades Westerholm en längre tid i Paris.

Det var egentligen 1885 som Victor Westerholm slog igenom på allvar, då hans utställda målningar på konstsalongen i Helsingfors gjorde succé: Oktoberdag på Åland samt Eckerö postbrygga. Målningarna förebådar Westerholms intresse för impressionismen, men de är gjorda i en stramare traditionell stil med exakt färg- och ytbehandling över hela duken. Tre år senare skulle Westerholm närmast göra skandal med sin impressionistiska tavla Björkhage som han sände till statens tävling för landskapsmåleri. Kritiken var nedgörande och Victor Westerholm tog åt sig av kritiken. Han satte familjens bärgning framom konstnärlig avantgardism och det är mest i sina skisser som han fortsättningsvis renodlar det impressionistiska förhållningssättet.

Konstnärerna samlas

I Düsseldorf hade Westerholm kontakt med den unge åländske konstnären Anders August Jansson (1859-1882). Kanske var det rentav Jansson som lockade honom till Åland första gången kring 1880. Victor Westerholm blev betagen av det åländska landskapet och 1884 köpte han ett litet hus invid Lemströms kanal. Det var en gammal handelsbod som utbjöds till salu då kanalen färdigställts 1882. Ett år efter husköpet gifte sig Victor Westerholm med Hilma f. Alander och sommaren 1886 flyttade paret till sitt nya hem som de kallade Tomtebo. På våren samma år hade Westerholm uppmanat konstnärsvännen Fredrik Ahlstedt att komma till Åland tillsammans med några målarkamrater. Ahlstedt kontaktade bland andra Hanna Rönnberg, Elin Danielson och Ada Thilén. Thilén blev förhindrad att komma, men Rönnberg och Danielson anlände så småningom till Önningeby. Från Sverige kom Axel Andersson, eller JAG Acke som han kallade sig. Fredrik Ahlstedts hustru Nina var även målarinna och i gruppen ingick också Alexander Federley denna första kolonisommar. Konstnärerna fick inte rum i Westerholms Tomtebo, utan de hyrde in sig i gårdarna i Önningeby. Hanna Rönnberg och Elin Danielson bodde på gården Mattas, JAG Acke hos Övre Knapans och Ahlstedts fick rum hos kaptenskan Lundberg på Önningeby Näset.

Mediauppmärksamheten skapade kolonin

Den nya konstnärsgemenskapen fick publicitet från första stund. Det var Mariehamns postmästare Uno Godenhjelm som lät publicera små notiser i Åbo Tidning och Åbo Underrättelser. Han rapporterade ständigt om konstnärernas förehavanden och kanske var det till och med Godenhjelm som genom sin bevakning i pressen skapade kolonin. Önningeby blev orten på modet för konstnärer och kulturpersonligheter.

Tack vare tidningsnotiserna vet vi en hel del om kolonins tidiga verksamhet. Godenhjelm skriver inte bara om vilka som anländer till kolonin. Han berättar om tavlor som målas, om slädpartier från Mariehamn ut till Önningeby o.s.v. Den fjärde januari 1887 skriver han i Åbo Tidning : "En egen anblick är det för den resande att nu för tiden färdas genom Önningeby. Här och där mellan träna i snödrifvorna varseblir han mänskliga varelser, hvilka med själ och hjärta ägna sig åt arbete, oaktadt termometerns 8 á 9 köldgrader. Det är artisterna. Inspirationens eld, den evigt flammande, värmer dem, medan vi andra frysa med våra dubbla brasor i kakelugnen, stora väldiga pälsar, skinnmössor m.m. dylikt."

Sex intensiva år

Victor Westerholm hade tänkt flytta helt och hållet till Åland, men Tomtebo blev i huvudsak ett sommarställe för familjen. Dels upptäckte han säkert ganska snart att det var svårt att sälja tavlor på Åland med dess ringa befolkning, dels fick han en lockande tjänst vid Ritskolan i Åbo. Ibland övervintrade konstnärerna dock i Önningeby. De sex första åren, 1886-1892 kan betecknas som de intensivaste och intressantaste i Önningebykolonins historia. Under dessa år målade bland andra Elin Danielson och JAG Acke kontinuerligt i Önningeby. Kolonins medlemsantal utökades och förutom de tidigare nämnda verkade Edvard Westman, Ida Gisiko och Anna Wengberg från Sverige här, liksom Eva Topelius, Dora Wahlroos, Elin Alfhild Nordlund, Helmi Sjöstrand, Ellen Favorin, Amelie Lundahl och flera andra finländare.

Westerholms ateljé

Den gamla handelsboden som Victor Westerholm köpt var för liten för att kunna tjäna både som bostad och ateljé. Han lät därför uppföra en fristående ateljé som stod färdig redan sommaren 1886. Det var en byggnad som väckte uppmärksamhet, inte minst på grund av utformningen. Hanna Rönnberg beskriver bygget med orden "Man kan inte påstå att arkitekturen blifvit något vidare påverkad af konsten, den liknar mest en badkabin och har helt skämtsamt blifvit målad som en sådan med röda och hvita ränder ".

Ateljén byggdes i liggande timmer med ett enkelt snedtak och ett stort fönster mot norr. Ateljén finns fortfarande bevarad och används idag av Westerholms ättlingar, liksom huvudbyggnaden, som fritidshus. Den gamla handelsboden byggdes till med en stor tornförsedd glasveranda mot väster och det gamla magasinet flyttades ned till stranden och inreddes till en gammaldags stuga. En målning i ett fönster i huvudbyggnaden förvånade många förbipasserande. Victor Westerholm målade ett porträtt av äldsta dottern Greta och hon har själv berättat om fönstermålningen i en av sina böcker: "Klara minns det som igår, då hon fick sitta modell för flickan. --- År har svunnit, men än idag går ingen främmande förbi utan att nicka åt den lilla flickan i fönstret. Ofta händer det att körare stanna och stiga av för att förvissa sig om att ´hon är molager´." Den Westerholmska familjen växte med åren. Dottern Greta föddes på Åland 1886, Anna-Lisa 1890, Torsten 1892, Maja-Stina 1900 och Ragnar 1902. Ragnar Westerholm var den enda av barnen som försökte satsa på en konstnärskarriär, men han blev till slut jordbrukare i Ruovesi. Det berättas att för sitt eget nöjes skull målade Greta Westerholm en blomstermålning varje söndag .

Hanna Rönnberg - en viktig medlem

Redan den första sommaren 1886 anlände Hanna Rönnberg till Önningeby. Hon blev en av de viktigaste medlemmarna i kolonin och återvände sommar efter sommar. Det faktum att Rönnberg även var litterärt aktiv har bidragit till kännedomen om kolonin. Hanna Rönnberg var född 1862 i Tavastehus. Hon fick en gedigen konstutbildning och skrevs redan 1875 in i Finska konstföreningens ritskola. Åren 1881-85 studerade hon i Konstakademin i Stockholm och 1887-89 i Paris, bland annat i Academié Julien.

Hanna Rönnberg har själv berättat om sin ankomst till Önningeby. Hon fick hyra rum på gården Mattas och efter att först ha varit rätt betänksam till omgivningarna ändrade hon sig efter rekognoscering:

"Det var inte utan att Önningeby förbluffade mig. Den låg på en hög torr bergsrygg, tolv stora välbyggda bondgårdar med tolv väderkvarnar på bergsknallarna, uthus, stallar, bodar m.m., men torrt, torrt som i en öken, minst ett par kilometer till någon strand. Det kändes ej vidare inbjudande att hamna på ett sådant ställe efter allt det vackra jag under vägen sett av Åland", men hon fortsätter betydligt positivare " Mot kvällen gick jag ut på rekognoscering. Det var redan lite bättre. Det skarpa solljuset var borta och kalheten och torrheten ej så framträdande. Byn låg i norr och söder, var en halv kilometer lång, i öster ett gott stycke nedanom byn lågo fälten och åkrarna, begränsade av skog och berg ända ner till Lumparn. På västra sidan om byn sluttade bergsryggen, beväxt med torra tallar och enrisbuskar, ner till skogen, men från krönet skymtade fjärden med Saltholmarna och Lemböte berget, där sjövägen gick till Mariehamn. När jag stod där uppe, höll solen just på att gå ner och sände långa guldstrimmor över bergknallarna och skogarna och glödde på Lemböte bergtopparna - det var vackert ! En underbar frid vilade över hela nejden och färgerna smälte samman, så jag stod helt betagen."

I Önningeby målade Rönnberg gärna människor i kulturlandskapet och hennes bästa produktionstid verkar vara åren kring 1890. Hon gör några utomordentliga arbeten och vinner också berömmelse på utställningar. Men efter 1890-talets mitt är hennes produktion ytterst ojämn och hon når aldrig samma höjder som tidigare.

Skrivandet tog över

Det litterära intresset tog överhanden och 1899 utgav hon sin första bok, Från Ålands skär. Det är en novellsamling som baserar sig på den muntliga tradition hon mötte på Åland. Boken fick rättmätig uppmärksamhet och den följande novellsamlingen, Brovaktens historier (1904), belönades med statens litteraturpris. Åren 1910-1916 gav Rönnberg ut en tidskrift, Hemma och ute, där reseskildringar varvades med konstreportage och allmänbildande artiklar.

När Ålandsfrågan var aktuell efter första världskriget, tog Hanna Rönnberg parti för dem som ville att Åland skulle förbli en del av Finland. "Detta härliga land, denna juvel bland Finlands fagra bygder skulle vi ge bort! Nej, tusen gånger nej!", utropar hon i huvudstadspressen. Hennes åsikt har ibland tolkats som ålandsfientlig, men det är ju tvärt om - hennes kärlek till Åland var så stor att hon absolut inte kunde tänka sig att landskapet skulle tillfalla Sverige. Sedan är det en annan sak att en majoritet av befolkningen just då kanske tyckte annorlunda.

Giftermål när ekonomin tillåter

I Önningebykolonin ingick också den svenske målaren Edvard Westman. Det är möjligt att Rönnberg träffat honom tidigare i Paris eller i Akademin i Stockholm. De fattade tycke för varann och 1888 när Westman varit i Dieppe i Normandie och målat skriver han till Rönnberg i Önningeby. Han bad henne komma till Danmark och de träffades i Köpenhamn i september. Tillsammans gav de sig av till Skagen, där de blev upptagna i Skagenkolonin.

I Skagen förlovade de sig hemligt och Hanna anförtrodde Önningebykolonisten Elin Danielson hemligheten i ett brev, där hon även berättar att de skall gifta sig först när ekonomin så tillåter. Förlovningen bröts dock redan i början av 1890-talet. Åtminstone är det slut dem emellan 1894, då Rönnberg väljer att vistas på Finska Utö i stället för i Önningeby. Både Hanna Rönnberg och Edvard Westman förblev ogifta. Rönnberg avled 1946 i Helsingfors efter ett långt, aktivt och innehållsrikt liv. Westman dog redan 1917.

JAG Acke - första rikssvenska medlemmen

Hur den svenske konstnären Axel Andersson fick vetskap om den nya konstnärsgruppen på Åland vet man med säkerhet inte. Han blev den första rikssvenska medlemmen i kolonin. I tre år bodde Andersson i Önningeby och hans målningar från denna tid hör till det bästa i hans produktion. Axel Andersson eller Acke som han kallades, hyrde in sig på gården Övre Knapans. Den stora salen som annars användes enbart vid högtider och festligheter blev hans ateljé.

Gårdsfolket kom Acke väl överens med och gamla värdinnan "Knapans farmor" blev hans första modell. Från 1888 finns en målning som Acke dedicerade åt "Vicke", Victor Westerholm, där han porträtterat den gamla gumman sittande på härbretrappan rensande nyfångad sik och torsk. Det är en lysande folklivsskildring där konstnären genuint fångat den gamla kvinnans omedelbarhet på ett kärleksfullt sätt. Från samma år härstammar en monumental målning av skördearbete. Acke hade tidigt på morgnarna följt med till höängen där männen slår gräset medan daggen ännu ligger våt. I bakgrunden ses några väderkvarnar i soldiset. Det skarpa ljuset från den lågt liggande morgonsolen och framställningen av liemännen gör att målningen lika gärna kunde vara målad i Frankrike. Acke är annars inte känd för att vara bra på figurframställningar, men i sitt önningebymåleri behärskar han även dessa.

Gifte sig med Topelius dotter

På Åland mötte JAG Acke sin tillkommande, skalden Zacharias Topelius dotter Eva. Hon kom den andra kolonisommaren till Önningeby, liksom den svenska målarinnan Anna Wengberg. Zacharias Topelius var inte odelat positiv till dotterns vistelse på Åland. Han uppmanade henne att vara försiktig "ej blott med hälsan, men äfven med namn och rykte". Men i oktober 1891 gifte sig Eva Topelius och Acke och i februari 1892 kom de till Önningeby på smekmånad i den kalla vintern. De hyrde den öde gården Nedre Knapans mangårdsbyggnad och Acke arbetade febrilt med att färdigställa sitt storverk Snöljus, som han redan 1888 hade påbörjat. Det var en monumental målning, 4,6 meter bred och 1,6 meter hög, som skildrar vinternotfiske på is.

Acke hade en dröm om att göra succé på salongen i Paris med en extrem friluftsmålning. Den stora tavlan målades så med levande modeller utomhus. De övriga kolonimedlemmarna verkar i viss mån ha tröttnat på den stora tavlan. Hanna Rönnberg skrev i ett brev att Acke inte talade om något annat och hon frågade sig hur han skulle ta en framgång med verket.

Refuserad i Paris

När målningen var klar skickades den med postrotebåt till Åbo och vidare med tåg via St Petersburg till Paris. I Paris väntade den förhandsbeställda ramen. På Åland gick Acke och väntade på telegram och när det kom blev det ett hårt slag för honom. Tavlan hade refuserats !

Efter detta nederlag verkar Åland ha tappat sin dragningskraft på konstnärsparet. De bosatte sig i Stockholm och när Zacharias Topelius avled köpte de en villa i Vaxholm utanför Stockholm. Huset som de kallade Villa Ackleja byggdes om och till och blev ett vackert konstnärshem, där också deras italienske adoptivson Fausto växte upp. Ackes måleri utvecklades i nya riktningar efter önningebyperioden. Hans färgbehandling blev expressivare och han intresserade sig för symbolism och en riktning som kallats friluftsvitalism. År 1924 avled Acke och fyra år senare även Eva. Konstnärsparets konstnärliga verksamhet har inte riktigt fått den uppmärksamhet den förtjänar, men på senare år har dock Ackes måleri blivit mer känt.

Elin Danielson-Gambogi

Den kanske främsta av alla önningebykolonister var Elin Danielson. Hennes konstnärskap har också först på senare tid fått sin rättmätiga uppmärksamhet. Att hon inte av samtiden fick den erkänsla hon förtjänade kan dels förklaras av hennes val av bostadsort, hon flyttade till Italien i slutet av 1890-talet, dels av det faktum att hon var kvinna. På senare år har en rad kvinnliga finska konstnärer ställts i fokus av konsthistorikern Riitta Konttinen och intressanta utställningar har kastat nytt ljus över en bortglömd del av Finlands konsthistoria.

Flera av dessa kvinnliga konstnärer var med i Önningebykolonin. Elin Danielson kom samtidigt med Hanna Rönnberg till Önningeby. Hon installerade sig på gården Mattas och under hela sin tid i Önningeby bodde hon där. Redan i december 1886 hade hon låtit dekorera salen hos Mattas. Mariehamnsposten berättar "Hon har omskapat salongen der till en treflig målarstuga. De väggmålningar i rika färger - rödmålade kyrkor och dito hus, blåa sjöar och dito himlar, åländningen önskar se sina rum prydda med - ha här fått ge vika; väggarna äro numera hållna i en jemn vacker färgton, dekorerade i götisk stil med linieornament i hvilka man finner, då man nogare betraktar det hela, än en, än en annan lyckad karikatyr af ej allenast målarena på Önningeby, utan och af andra storheter såsom af Strindberg, Belsebub med flere 'framtida'."

Målade gärna vardagliga porträtt

Elin Danielson var produktiv och hennes måleri synnerligen flyhänt. I minsta skiss är hon träffsäker. Hon målade gärna människor och skapade tillsammans med de övriga kvinnliga önningebykolonisterna det typiska motivvalet för kolonin: människan i kulturlandskapet. Kolonins centralgestalt Victor Westerholm hade inte påverkat dem till detta - han var en utpräglad landskapsmålare som sällan sysslade med dylika motiv. Visst målade även han människor, men då är det oftast mer plikttrogna familjebilder eller beställda porträtt.

Elin Danielson retade ibland sin samtid genom sitt val av vardagliga porträtt. När hon provocerade konstkritikerna med ett porträtt av en rökande kvinna vid köksbordet var det ingenting som applåderas, trots att framställningen var lysande. År 1898 gifte sig Elin Danielson med den 12 år yngre italienske målaren Raffaello Gambogi. Paret bosatte sig i Italien, nära Livorno och trots giftermålet fortsatte Elin sin målarkarriär. Paret fick inga barn och detta möjliggjorde fortsatt konstnärskap. Elin Danielson hade en del framgångar i Italien, liksom hennes man. Hon deltog även i utställningar i Finland. När hon 1919 avled i Antingiano föll hennes gärning i glömska.

Önningebykolonin upphör

Som tidigare påpekats verkar de första sex åren 1886-1892 ha varit de mest livaktiga i Önningebykolonin. Men trots att Elin Danielson och JAG Acke lämnade kolonin 1892 fortsatte den att verka. Kvar var bland andra Hanna Rönnberg och Edvard Westman. Victor Westerholm lät ibland sina elever komma till Åland på sommaren. Åland räckte dock inte riktigt till för Victor Westerholm. Han sökte nya inspirationskällor till exempel vid Kymmene älv, där han virtuost skildrade det strömmande älvvattnet i vinterdräkt. Åland och Tomtebo var dock hans fasta punkt för sommarmånaderna och hela familjen flyttade ut tidigt på försommaren och tillbaka till Åbo först på sensommaren. I flyttlasset fanns ofta ett 70-tal kollin och däri ingick pianot och de meterhöga fuchsiorna från stadslägenheten i Åbo.

När första världskriget utbröt 1914 måste alla icke bofasta lämna Åland omedelbart och under hela kriget stod Tomtebo tomt. När Victor Westerholm 1918 kunde återvända till Åland besökte han sina gamla favoritställen och målade full av iver. Året därpå insjuknade han hastigt och i november 1919 avled han. Samma år avled Elin Danielson och Ellen Favorin. Edvard Westman hade dött två år tidigare. Hanna Rönnberg och Anna Wengberg besökte på 20-talet Önningeby, men också de fick lov att inse att Önningebykolonins tid var all - friluftsmåleriets guldålder var förbi, kolonisternas glada ungdom var likaså förbi.

Minnesfrimärke och -bok succé

Önningebykolonin glömdes bort av byborna och av konsthistorikerna. Hanna Rönnbergs bok om kolonin utkom 1938 och glömdes naturligt nog bort under de omtumlande åren därefter. Föreningen Ålands Vänner på Åland reste 1960 en minnessten över Victor Westerholm, invid Lemströms kanal och 1986 var det dags för ett åländskt minnesfrimärke över kolonins grundande. Dåvarande postmästaren i Mariehamn, Torsten Wikstrand, bosatt på Önningeby Näset, inspirerade Önningeby hembygdsförening att uppmärksamma frimärksutgivningen på hembygdsgården och man utgav påpassligt en minnesbok och utgivningsdagen blev en fullständig succé för föreningen. Året därpå gjorde hembygdsföreningen en resa till Skagen och på färjan hem från Skagen bestämde styrelsen att Önningeby också skulle få ett eget kolonimuseum. Drömmen kunde förverkligas fem år senare. Då öppnades i Jonesas gamla stenladugård från 1869 ett litet museum över kolonin.

Önningeby hembygdsförening hade fått arrendera byggnaden på 30 år för museiändamål, men på invigningsdagen så skänkte ägarna Roy och Anne-Marie Karlsson huset till föreningen. Sju år senare kunde föreningen stolt inviga en utbyggnad av Önningebymuseet, som förutom utställningssal inrymmer cafékök och samlingsrum.

Konstsamlingen växer

Hembygdsföreningens konstsamling växer kontinuerligt och förutom genom inköp har den växt genom frikostiga donationer. Framlidna Irina Orre i Stockholm, systerdotterdotter till Hanna Rönnberg, testamenterade sin konstsamling till museet. Därigenom fick Önningebymuseet bland annat tre högklassiga verka av Elin Danielson, flera målningar av Hanna Rönnberg och en tidig målning av den ryske mästaren Ilja Repin.

Önningebymuseet har fått ett blygsamt stöd från Landskapsstyrelsen och de utvecklingsplaner föreningen haft för verksamheten har inte kunnat förverkligas i önskad takt på grund av brist på ekonomiska resurser. I planerna ingår till exempel gästateljéer för nutida konstnärer. 1999 gick Önningebymuseet med i den europeiska organisationen EURO-ART som samlar konstnärskoloniorter. Ett medlemskap som förhoppningsvis skall ge ökad kunskap om den okända nordiska konstnärskolonin i Önningeby på Åland. Önningeby hembygdsförening ser med tillförsikt på framtiden - intresset för byns konstnärskoloni verkar bara öka utanför landskapet.

___________________________________________

Fil mag. Kjell Ekström är ordförande för Önningeby hembygdsförening som driver Önningebymuseet - Önningebykolonins eget museum.

Adress: Önningebyvägen 453, Önningeby, FIN-22140 MARIEHAMN, Åland. Tfn +358 (0)18 33804, gsm +358 (0)40 553 3804. E-post: kjell.ekstrom@aland.net, http://home.aland.net/kjell.ekstrom