En topeliusbild med modernistiska begränsningar

Näst Runeberg får Zacharias Topelius betraktas som den mest framträdande finlandssvenska författaren. Han var en av de ledande kulturpersonligheterna i 1800-talets Finland, en av dem som formade vår gryende nations identitet. För de flesta av oss är han säkert känd för sina böcker som präglas av en djup folklig fromhet och patriotism.

Till hundraårsdagen av hans bortgång utkom en doktorsavhandling vid Helsingfors Universitet av historikern Nils Erik Forsgård, med titeln I det femte inseglets tecken. En studie i den åldrande Zacharias Topelius livs- och historiefilosofi. Det är en ambitiös analys av flera av de teman som sysselsatte Topelius under senare delen av hans karriär. Bland de bärande elementen i hans tankevärld finns historiefilosofin, nationalismen, språkfrågan, kulturens förfall, kristendomen och den nya människans födelse i ett kommande gudsrike, samt judefrågan.

Som hos många andra tänkare kan man hos Topelius iaktta en utveckling, där vissa frågor får ökad tyngd och en del synsätt omprövas. Därav den avgränsning som titeln antyder. Man kan med visst fog utpeka 1868 som något av ett brytningsår. Hans liv hade varit "en ständig lekboll för verldsmakterna", som han själv skrev mot slutet av sitt liv. Först efter nämnda år "ha de andliga makterna fått öfverhanden, men allt under mycken och ojemn strid". Dödsfall i familjen och sjukdom gjorde att han förlorade tron på en "stadigvarande glädje i detta liv".

Förändringen blev en personlig väckelse som också ledde till en allt mer djupgående och dogmatisk läsning och uttolkning av skriften och ett starkt medvetande om den förestående tidens ände. Men denna fromt kristna livssyn fick konsekvenser för hans tänkande i många andra viktiga frågor.

Med dessa erfarenheter har ett centralt drag i den topelianska tankevärlden identifierats. Utan denna insikt är en djupare förståelse av Topelius' tänkande knappast möjlig att nå. Vad som däremot ter sig besynnerligt är att den period som följer på hans religiösa uppvaknande förknippas - redan i avhandlingens titel - med "den åldrande Zacharias Topelius".

Topelius var 1868 femtio år, och att beskriva den som passerat de femtio som "åldrande" är allt annat än träffande. Vid detta skede av livet brukar man anses vara i sin krafts dagar. Topelius hade en jämförelsevis god hälsa och in i det sista fullt normala själsförmögenheter. Vill man följa gängse uttryckssätt skulle man för denna tidsperiod tala om "den mogne Zacharias Topelius".

Vad är det som får Forsgård att på detta sätt från början kategorisera Topelius' senare tänkande så att det får en negativ klang? En huvudsaklig målsättning med avhandlingen uppges vara att söka orsakerna till Topelius' "livsfilosofiska förskjutning i pessimistisk och negativ riktning". Denne kom att avvisa framstegstanken och tidens utopier och hävda att ett gott och rättvist samhälle inte kan åstadkommas i denna tidsålder utan förutsätter Jesu återkomst och tusenårsriket under hans spira, där människan blivit förvandlad. Tills det bör människan acceptera sin plats i skapelsens kedja. Den franska revolutionen visade för honom vart det förmätna upplysningsprojektet ledde. Det var ett tecken i tiden som varslade om att Antikrist var i annalkande.

Topelius hade till en början inte utan viss entusiasm åsett den tekniska utvecklingen, men hans syn blev efterhand allt mer illusionslös. Detta går hand i hand med avvisandet av materialismen; penningen kunde, enligt hans övertygelse, inte göra människan lycklig, och att i förklaringen av historien och världen ge materien primat över anden var en villfarelse.

Den nya tid som Topelius såg framträda kunde inte ge honom ro eller glädje. När Forsgård ser på samma tid är det säkert med en mycket större tillfredsställelse. I så fall antar jag att det är deras, åtminstone delvis, olika värderingar som får honom att uppfatta Topelius' världsåskådning som en svartmålning av utvecklingen. Sålunda kan han (vid sidan av neutrala karakteriseranden) beskriva föremålet för sin forskning som negativ, reaktionär (s 157), uppvisande gammaltestamentlig furiositet (171) och nyanslöst formulerad religiositet (58) - något som kan tänkas gälla för en åldrande mans reaktioner på en värld som skjuter det gamla åt sidan.

Men det är ensidig beskrivning. Topelius' ljusa och varma berättelser fortfor att vara kännetecknande för honom. Hans samtidskritik framstår idag som profetisk. Dagens kulturkritiker sparar inte på krutet när de berör modernitet och modernism, men till skillnad från Topelius har de inget hopp att förmedla.

Topelius hade i unga år okritiskt tagit till sig Hegels doktriner. Hegel var det stora namnet inom filosofin vid denna tid och skulle under lång tid framåt få en osedvanligt stark ställning i Finland, inte minst genom J V Snellmans inflytande. Hans aktier hos Topelius rasade dock snart. När hans filosofi visade sig gå att tillämpa på en rent materialistisk världssyn, som de s k jung- eller vänsterhegelianerna gav prov på, var det slut på Topelius' beundran: "Hans efterföljare, Jung-Hegelianerna, öppnade mina ögon alldeles som i våra dagar Darwins efterföljare. Systemet strandar på öfvergången från naturen till anden".

Den mogne Topelius bevarade mycket av de elastiska hegelianska tankegångarna. Han dess begrepp när han uttryckte sin kristna världsåskådning. Bland det som han förkastade var idén om historiens ständigt pågående fullbordan i nuet, att varandet skulle vara ett uttryck för världsandens samtidigt fortgående rörelse och perfektion. Topelius lät sig inte bedåras av världshistoriens förträfflighet utan såg fullkomningen, ja varje riktigt genomgripande förbättring, som möjlig endast i en annan tillvaro. Den nuvarande utvecklingen såg han som ett sluttande plan: den gick framåt, men nedåt. Han använde också bilden av en spiral: kulturepoker föds och dör och avlöser varandra, men vare sig utvecklingen går framåt eller bakåt närmar vi oss tiden för Guds rike.

Hegels tankesystem var en imponerande förklaringsmodell, men trots allt endast gigantiska spekulationer. Topelius hade tillräcklig distans till det för att inte låta den kristna tron utformas på dess villkor. År 1876 talade han om den "numera lyckligen undanstökade filosofiska kristendomen", varmed han enligt Forsgård måste syfta på hegelianska versioner.

Ett bestående drag som han tillägnade sig från den tyska idealismen var nationalismen. En på kristen grund byggd stat skulle utgöra den ram inom vilken man skulle sträva mot individuell och kollektivt gudsmedvetenhet. Först i tusenårsriket efter Kristi återkomst kunde man förverkliga en obegränsad kärlek till mänskligheten, varvid nationen blev överflödig. Tills dess hade vi att utveckla de band som en gemensam hembygd, historia, kultur och seder gav underlag för. Nationalandan skulle således bli moraliskt och andligt stärkande.

Topelius företrädde vad man kallar en romantisk universalism. Enligt denna syn hade varje nation genom sin unika nationalkaraktär och sin ställning i världshistorien en särskild uppgift på jorden. För Finlands del såg han denna uppgift i spridandet av kristendomen och västerländsk civilisation till den bebodda världens yttersta gräns. Härvid hade det svenska elementet i vårt land uppgiften att garantera bandet till västeuropeisk kultur. Alexander I kunde inte förklaras på annat sätt än som en av försynen utvald man att vid rätt tid lösgöra oss från Sverige, vilket i sinom tid skulle leda till vår självständighet, som vi dock ännu tålmodigt måste bida och förbereda oss på.

Enligt Topelius kan ett folk försumma sin mission i världen. Ett särskilt exempel på det är judarna som genom att förkasta och korsfästa sin frälsare "brutits av från fikonträdet", blivit dömda att rotlöst irra omkring, utstå lidanden och leva i andligt mörker. För detta får han beteckningen "providentiell antisemit". Med det avses ett slags antisemitism som tar sin utgångspunkt i Guds plan för världen och ser judarnas nuvarande tillstånd som en tid av förfall. Topelius räknade med att täckelset en dag skall tas från judarnas ögon så att de ser att Jesus är Messias och omvänder sig. Då blir de återupprättade och bereder världen välsignelse. När så Jesus kommer tillbaka skall de regera världen från Jerusalem.

Även om han inte hade höga tankar om samtidens judar, hade han goda relationer till enskilda judar, såsom Albert Bonnier. Faktum är att han själv hade en del judiskt blod i sina ådror, vilket han sade sig vara stolt över. För honom var de "verldens äldsta adel". I Boken om vårt land manar han också till särskilt medlidande med judarna. Frågan inställer sig naturligtvis, vad det är som motiverar beteckningen antisemit.

Svaret är att hans syn på judarna i denna tidsålder var väldigt negativ, och han tillskrev dem egenskaper som girighet, egoism, materialism, arrogans, förräderi, list, konspirationer och illojalitet, fiendskap mot Gud och staten. Han talade om det östeuropeiska "drägget" och ville inte ha judisk invandring till Finland. Deras kosmopolitism och motstånd mot kristendomen var ett hot mot fosterlandskärleken och vår tro. Forsgård placerar in dessa föreställningar i tidens antisemitiska uttryck. Det var tankegångar som hade stark förankring bland framstående intellektuella, ofta parade med aggressioner. De bibliska idéerna kompletteras alltså hos Topelius med sekulära teorier som var vanliga på hans tid.

Författaren går inte in för att bedöma sanningshalten i uppfattningarna, utan ambitionen stannar vid att visa på likheter och sammanhang. Fakta som kastar ett visst ljus över Topelius' attityder redovisas dock. Judiska inslag i de revolutionära rörelserna var markanta, vilket torde innebära att de som kände sig hotade av judarnas förehavanden inte alldeles saknade anledning därtill. Med sin bankirverksamhet var de vana vid att ta ränta, och de hade också framgång i affärslivet. Judarna var i hög grad anfrätta av upplysningstänkande och ateism. De hade en betydande andel i tidningsvärlden och hade därmed inflytande på opinionerna, naturligt nog inte till kristendomens fördel.

I sitt sista stora romanverk, Planeternas skyddlingar, eller Stjärnornas kungabarn, som det hette i hans Samlade skrifter, spelar judar en central roll, varför Forsgård egnar det ett kapitel. Huvudpersonerna är ett par föräldralösa judiska barn, Benjamin och Hagar, och kronprinsessan/drottning Kristina, vars öden sammanvävs, samt barnens morfar, Ruben Zevi, en mäktig bankir som arbetar på sitt livsprojekt att med hjälp av sina rikedomar återupprätta Sion.

Topelius skildrar 1600-talets värld med djup kännedom och inlevelse. Kristina var en mycket begåvad regent, men tillika högmodig och självisk. Hon saknade varje spår av kvinnlig värme och hennes extrema självständighet ledde henne, enligt Topelius tolkning, till gudlös filosofi och slutligen tronavsägelse. Judesyskonen delar hennes karaktärsegenskaper och kan ses som sinnebilder för sitt folk. Den mäktige judepatriarken skor sig på det krig som söndersliter Europa - de kristnas förföljelser mot hans folk har han i livligt minne. Hans försök att ta makten i Jerusalem misslyckas slutligen och blir hans död. Därmed understryks tragiken i judarnas förhärdelse: utan Kristus är hans ansträngningar fåfänga. Judarnas tid har ännu inte kommit, eftersom de vandrar i otro. En lycklig upplösning får berättelsen när det ena av hans barnbarn, Hagar, gör sinnesändring och omvänder sig till kristendomen.

De judiska livsödena blir avskräckande exempel, men nyanser saknas inte. Den gamle juden skildras med medmänsklighet och familjekärlek, även om den kristna kärleken annars framstår som en kontrast till huvudpersonernas själviskhet och de destruktiva världshändelserna där maktkampen fått överhanden. Kristina, liksom de judiska syskonen, finner i sin glans och framgång sist och slutligen endast tomhet, ensamhet och främlingskap inför sig själva och sin plats i tillvaron. De vill inte ödmjuka sig inför Gud och blir i sin själviskhet hårda och kalla. De krafter som kämpar om deras själar känner vi igen från Fältskärns berättelser. De går igenom i hela Topelius' produktion.

Planeternas skyddslingar speglar Topelius syn på judarna. Personligen är jag dock benägen att starkare än Forsgård understryka romanens allmängiltighet. Sveriges drottning Kristina förkroppsligar i minst lika hög grad som Benjamin och Hagar den själviskhet och gudsfrånvändhet som kontrasterar mot Topelius' ideal: kärlek, ödmjukhet och barnatro. Benjamins nihilism, ärelystnad och brist på vanliga mänskliga känslor delas av hans vapenbröder i den svenska armén i Tyskland. Det är lätt att leva sig in i Ruben Zevis tankar och känslor. Hans livsöde är tragiskt, inte ett objekt för moraliserande. Alla de laster som besjälar romantrilogins judar är närvarande åtminstone som frestelser hos läsaren.

I det femte inseglets tecken är en djuplodande analys av den mogne Topelius' tankevärld. För den som har vissa förkunskaper ger den en god inblick i tysk idealism, romantik, nationalism och utvecklingstänkande såsom dessa teman behandlas av Topelius och hans samtida. Presentationen är dock inte särskilt fantasifull och stundom tycker jag att bakgrundsteckningen innebär onödiga utvikningar. Min huvudinvändning är att författaren inte lyckas ta fram de kvaliteter som Topelius' författarskap och tänkande förtjänar. Med sin idealitet, besinningsfulla ödmjukhet, värdesättande av kärlek och gemenskap, moraliskt inspirerade fantasi och karaktärsdanande visioner framstår han som en källa till förnyelse av en kultur som glömt sitt ansvar för, eller tappat tron på, högre värden i sin vilsegångna relativism och narcissism.

Joakim Förars

Nils Erik Forsgård: I det femte inseglets tecken. En studie i den åldrande Zacharias Topelius livs- och historiefilosofi. Helsingfors 1998, Skrifter utgivna av svenska litteratursällskapet i Finland nr 616. 264 s.

Kristet Perspektiv 2/00

Utskriftsvänlig version