Mot Vetil ådal

En ensam vandrare släpar sig fram genom ödemarken med sin ränsel. Längs älvstranden är det gott att söka sig en tjänlig backsluttning för att bygga en stuga. I Karlebys utmarker 6 mil från kusten finner han en lämplig åsbrink på nordöstra stranden av Vetil å. Redan stenålders-människorna hade lagt märke till samma sak och använt stället som lägerplats vid den dåtida havsstranden.

Ån gav fisk, skogen villebråd och Karjalankoski fors litet högre upp gav drivkraft åt kvarn och såg. Enligt Virrankoski befolkades Karlebyutmarkerna av sydvästfinnar och svenskar, medan tavasternas och savolaxarnas andel var något mindre. Möjligen har vi också lite av fornkyrofolkets eller samernas gener i oss.

Caino-släktens stamfar hade ett tiotal grannar på ömse sidor av älven. Koskela hemman torde ha anlagts av folk från Honga i Karleby, men sedan släkten försunnit blev gården prästboställe i Vetil. Den första husbonden på Läspä torde ha varit en "läspande" svensk. Kangas gård kallas fortfarande idag för Klaavu efter Klaus Johansson som var husbonde 1580-1603. På Torp hemman bodde vid den här tiden fortfarande den gamla släkten Torp. På samma sida av älven som Caino fanns också det något mindre hemmanet Puusaari, vars första husbonde gick under öknamnet Koira, vilket tyder på att han kan ha kommit från Tyrvis (Tyrvää ) i Birkaland.

Klemola hemman går i folkmun också under namnet Kampeli av svenskans "gambel=gammal". Enligt traditionen är Pollari det äldsta hemmanet. Redan under katolska tiden fanns en tidig motsvarighet i Kyro. Anders (Antti) Savo lade grunden till hemmanet Savo, som senare kallades Heikkilä, och från Savolax torde också den första bebyggaren på Laasanen ha kommit. Medan Olof Olofsson ännu var husbonde på Torp kom några nya grannar till; Backala avskiljdes från Pollari och även Dunkar befolkades vid den här tiden, även om husbönderna växlade ofta.

Alla dessa hemman kom att spela en stor roll när släkterna Caino och i synnerhet Torp utvidgade sina domäner.

I såväl värdsliga som kyrkliga ärenden var Gamlakarleby stad, grundad 1620, centralort. Färderna företogs med båt eller på hästryggen och om vintern transpor-terades tjärtunnorna längs älvens is till staden, ända tills Anders Chydenius år 1789 uppgick vägen mellan Gamla Karleby och Lintulax (nuv. Kyyjärvi). Från Gamla Karleby till Dunkar gick vägen längs åns södra strand för att sidan klättra upp på nordsidan och sträcka sig förbi Puusaari och Caino in mot Saarijärvi hållet.

KYRKAN

I forna tider hörde vi till Pedersöre kyrksocken och sedan till Karleby. Under drygt sex generationers tid hade man besökt kyrkan i Pedersöre eller i Karleby, innan kyrkoherden i Karleby, Ericus Galle, fick högre myndigheters tillstånd att bygga ett kapell i socknens (Karleby) övre del. Nästan genast blev det gräl mellan Vetil och Kaustby om kapellets placering - båda ville ha Herrens hus i sin egen by, och båda började genast bygga ett kapell. Folktraditionen berättar att den av de två byarna skulle få kyrkan i vilken det första dödsfallet inträffade. Enligt legenden dog en zigenare i Kaustby, men vetilborna stal liket för att få kyrkan till sin by. Enligt Ilmari Wirkkala var den avlidna ett menlöst barn, som sedan blev kyrkans och kyrkogårdens beskyddare. Enligt Wirkkala stal Vetilborna barnliket om natten, grävde en grav åt det innanför det egna kapellets stenfot och hämtade snabbt någon från Karleby som kunde jordfästa liket. Wirkkala kallar Gabriel Torp bl.a. för liktjuv, som till belöning fick sin avbild på predikstolens fot (den Helige Kristoforos). I varje fall är kapellet rest, 1639, nästan mittemot Caino på södra älvstranden. Till kapellet hörde förutom Vetil, byarna Kaustby, Röringe, Perho och Halso.

Hans Henriksson från Caino blev kapellets klockare och flyttade till Töyrä (Brant). Åtminstone från år 1690 var Anders Gabrielsson Torp klockare och från 1727 hans son Anders Varg och i tredje generationen ännu dennes son Erik Andersson Varg. Som kyrkväktare fungerade klockarens bror Henrik Gabrielsson Torp åren 1703-1725 och senare skötte också sonen Jakob Kivistö samma ämbete. Han hade gått några år i Gamlakarleby pedagogi och höll småbarnsskola.

I Vetil finns kyrkböcker bevarade från 1673. Från detta år finns en anteckning om dopet av ett barn till Henrik Eriksson Lillcaino och om klockaren Hans Henrikssons begravning. Det första brudparet vigdes följande år: nämndeman Jacob Cainos dotter och en soldat Henrik Hansson Klemola.

Älvdalens folk hade turen att få kraftiga och dugande församlingsherdar till sin tjänst. Erik Raumannus, sonen Elias Forselius och sonsonen Jakob Forselius var kaplaner under åren 1643-1758. I 115 år stod kapellet under samma släkts ledning.

Kyrkan är din vägvisare om du idag letar efter Torp och Caino. Till Torp kommer du genom att fortsätta en kilometer söderut från kyrkan. Längs vägen sträcker sig en björkallé vid vars sidor det finns en hel rad gamla bondgårdar bebodda av ättlingar till Olof Torp. Om du från kyrkan tar till vänster över ån och färdas en knapp kilometer längs Kirkkotie kommer du till en ås. Svänger du till höger har du framför dig en ståtlig gårdsgrupp bestående av gamla Caino-gårdar. En halv kilometer längre fram ligger Lillkaino-gårdarna, där man kan se en och annan äldre gård mitt i den nya bebyggelsen.

KRIG OCH HUNGERSNÖD

Till utmarkerna kom det sällan besökare, men skattefogdarna och soldatvärvarna hittade nog vägen även till de allra minsta gårdarna. Boendet upphörde i många gårdar när männen togs ut till krig. Kangas hemman blev öde 1643, då Johan Olofsson Torp slog sig ned där och samma år övertog Hans Gabrielsson Torp det öde Puusaaari. Två generationer senare flyttade ättlingarna bort och Anders Johansson Kangas, även han av släkten Torp, blev husbonde. Erik Olofsson av den kraftigt växande Torp-släkten övertog Lillkaino 1636 efter två okända husbönder.

Soldatvärvningen under storhetstiden försiggick vanligen så att hemmanen indelades i rotar om 10 hemman var, och ur dessa uttogs sedan en man ur varje rote, men speciellt under 30-åriga kriget gjordes en förteckning på alla vapendugliga män. av vilka var tionde uttogs . I rotelängden från 1630 finns bl.a. följande namn: Hans Olofsson är 20 år och "gamle" Olof Olofsson är 60 år. Enl. Reijo Ojala är dessa två från Torp. Då skulle Hans Olofsson, född ungefär 1610, vara sonson till Olof Olofsson, om Olof hade en son Olof. Om Erik Olofsson, 29 år, sägs det att hans två bröder är soldater. Han torde vara Erik Lillcaino-Torp och bröderna tycks ha klarat sig helskinnade hem från kriget. Eller blev kanske söner, vilkas namn vi inte känner kvar på slagfältet? Kanske Olof Olofsson hade dött (i kriget?) och Hans Olofsson hamnade ut. I Röringe finns en Hans Olofsson enligt förteckningen 53 år och döv, men sonen Johan är 18 år, alltså i sinbästa ålder. Då skulle Hans Ahos födelseår vara 1577 och han skulle ha en son Johan och en dotter NN.

År 1637 höll Johan Henriksson Caino på att bli tvungen att avstå sin dräng till knekt. I sinom tid blev nämndeman Johan Cainos son Gabriel också tvungen att ge sig ut i kriget, men klarade sig oskadd ur kriget. Under 30-åriga kriget (1618-48) minskade antalet hemman i Karleby sockens övre del från 51 till 43. Svåra var också hungeråren 1695-97, men enligt Virrankoski var inte följderna så katastrofala här som i grann-socknarna Lochteå och Kalajoki. Caino och Torp klarade sina skatteutskylder, men många gårdar blev öde. Många anhöriga hade dött. Under det sista hungeråret begravdes över 200 avlidna, visserligen en del tiggare som kommit från andra socknar, men efter ofärdsåren var medeltalet avlidna 20-30 per år.

STORA OFREDEN

Stora nordiska kriget 1714-1721 krävde män, och hembygden kom länge ihåg berättelserna från Stora ofredens tillflyktsställen, barnarov och hur mänskors huvuden spetsades på gärdsgårdsstörar. Efter slaget vid Napo var många länge på flykt i skogarna och levde i skräck för "hundturkarna och kalmuckerna". När fienderna mot vårsidan började dra sig tillbaka var det många som återvände hem för att odla sin jord.

Men med höstens ankomst började nya rykten komma i svang om fiendes anmarsch. Kapellanen Jakob Forselius berättar hur kyrkans värdesaker gömdes, och inte för inte, för den 28 oktober 1714 red kosackerna in i Vetil. Så följde en tid av våld och ofred. "Den ena rövarhopen efter den andra drog genom socknen förstörande, brännande och mördande." Detta fortsatte ända till den 15 december 1715, då fienderna garanterade invånarna hemfrid, om de blott återvände var och en till sitt hem och betalade den skatt som tid efter annan ålades dem.

Men även invånarnas avundsjuka och illvilja fick dem att visa varandras gömställen. "Våldet gick under namnen av rättvisa och den var oskyldig som först klagade." Enligt Forselius var det officerarnas drängar som utan sina herrars vetskap torterade och pinade folk i sin jakt på gömda pengar och värdesaker. Föremål för tortyr blev bl.a. Jakob Caino, som hade upptagit det öde Järvilä-hemmanet. Ryssarna bortförde barnen från många familjer, även två av kaplanens barn fördes bort. Även ett av Gabriel Torps barn. Eftersom Gabriels barn inte är bland de försvunna tycks pojken ha återvänt vid fångutväxlingen. Möjligen är det fråga om Gabriel och Gustaf, som båda vigdes här. Av Olof Johansson Kangas bortfördes en son Jacob.

Församlingens kaplan Elias Forselius gick inte i landslykt till Sverige under Stora ofreden, utan gömde sig i skogarna, där han döpte och vigde sina församlings-medlemmar. Anteckningar om begravda saknas i kyrkböckerna från slutet av år 1714 till början av år 1716. Anteckningarna börjar i maj 1716 då Forselius fick löfte av den ryska kommendanten att återvända och utan hinder få utöva sitt ämbete. Då jordfästes samma dag ungefär 20 döda. Det är omöjligt att veta hur många av dessa som dödats av ryssarna, förutom en. Domböckerna berättar att Erik Andersson Huntus dödades av ryssarna 1714.

Men även andra minnen av ryssarna blev kvar. År 1716 dog Malin Aho i barnsäng efter att fått ett barn med en rysk wachtmeister. Även barnet dog. Malen Huntus fick barn med den ryska dragonen N. Simon, vilket också dog.

Vid Bertelsmäss var ryska korpraler i prästgården och insamlade skatt då finländska partisaner gick till anfall. Ryssarna misstänkte att Forselius hade förrått dem. Prästen lyckades med nöd och näppe fly och livet i lönnpörtet fortsatte. Sedan fienden avtågat begravdes den 27 maj 1717 ett 40-tal döda. Dop och vigsel kunde förrättas i lönnpörtet i skogarna, även om anteckning därom inte alltid gjordes.

När indelningsverket trädde i kraft hos oss 1733, bildade Caino, Torp och Läspä rote 42, som underhöll Kapsinkangas soldattorp. Torpet låg på den plats där ungdomslokalen ligger i dag och de första soldaterna hette Höök. Den första , med namnet Björn, var en drängpojke från Laukas, Johan Mattsson, som var gift med Maria Eriksdr Töyrä av släkten Caino. Johan deltog i Pommerska kriget.

1809-09 ÅRS KRIG OCH AUTONOMA TIDEN

Under 1808-års krig jagade ryssarna och Otto von Fieandts trupper varandra turvis genom Vetil. De rök ihop bl.a. vid Kokkoneva i Perho. Slaget efterlämnade ett minne i form av kanonkulor som olympiamästaren Arsi Harjus morfar (med anor i släkten) övade kulstötning med. Krigade gjorde man också i Vallila, Sillanpää och även vid Dunkar. Svårigheterna var inte lika stora som under Stora ofreden, men i skogarna gömde man sig också nu, Caino-borna i kanten av Jauhoneva i Pakopirtinkorpi. Boskapen drevs i gömma. Mången ko hamnade ändå i ryssarnas gryta, vilka bröt sig in i visthus och stal mjöl. Ryssarna hade någon slags stab i Lillkaino. Husbönder på den tiden var Johan och Erik Josefssöner. Enligt traditionerna tog ryssarna en häst från Lillkaino och förde den med sig till Sillanpää. Husbonden fick dock hästen tillbaka genom att muta den officer som han hade inneboende hos sig. Byns karlar sköt ihjäl en rysk adjutant och begravde honom mellan Lillcaino och Seppälä. Graven hittades senare. Adjutantens gradbeteckningar torde ännu finnas i Vetil museum.

En febersjukdom dödade många av våra förfäder under kriget. År 1808 dog 153 personer i kapellförsamlingen, när de avlidna under de föregående åren var mellan 50 och 55. Ännu följande år begravdes 111 avlidna.

1800-talet upplevde man rätt lugnt som trogna undersåtar till de ryska kejsarna. Fiendskapen avtog och det blev t.o.m. tid för romans, som t.ex. under Krimkriget. Då förälskade sig den ryska fältskärn Nikolai Demidoff från Kiev i Varila-gästgivarens vackra Helena och förde henne med sig. Så förenade sig en gren av Torp-Virkkala med släkten Demidoff och de flyttade till Fredrikshamn för att där fostra en ny släktgren..

"Min älskade för mig till Amerika på en vagn av glas…."

I slutet av århundradet upphörde tjärbränningen, mastträd behövdes inte längre och hemmanen blev så små att de inte längre gick att klyva. De obesuttna blev arbetslösa och endast en av sönerna kunde ärva gården. Mången började drömma sig bortom haven, för i Amerika utlovades kringlor och pepparkakor.

Under åren 1867-1930 utställdes 1870 emigrantpass till vetilborna. De flesta utlandsfararna var bondsöner eller inhysingar. Många hade redan arbetat som timmermän i Viborg eller som urmakare i St.Petersburg.

Många av dem som for hördes aldrig mera av och mångens hustru och barn väntade förgäves på biljetten. Men det var också många som kom hem med pengar till gården och med nya idéer till husbygge och odling. Oiva Kainu reste sex gånger från Vetil, och besökte Australien, Amerika och Kanada. Han hade arbetat som skogshuggare, gruvarbetare, i järn-verk, som varvsarbetare, i jordbruks-arbete, i plåtfabrik, cykelfabrik och som diversearbetare.Med dystert sinne mottog man meddelanden om gruvolyckor, som kostade fäder och söner livet.

Och när det dessutom förelåg en risk att hamna i den treåriga ryska militärtjänsten, ökade motivationen till att ge sig iväg över havet. Så kunde man konstatera vid uppbådet i Vetil 1918, sedan alla frivilliga begett sig till fronten, att av alla män som var dugliga för militärtjänst – befann sig hela 166 i Amerika. Och prästen skrev i kyrkboken:"Förfallolöst uteblifven".

Också kvinnor reste iväg för att realisera sina drömmar. Alma f. Läspä skrev 1934 att hon nu har hatt, ett eget haussi (house) med tainiruuma (dining-room) och separat petiruuma (bedroom). Hennes man är tre tum längre än hon, smärt och nätt. "Så har vi ett guldkorn som heter Matti Elias. I det här landet behöver man inte föda många barn - ett är oorait (allright), flera bryr jag mig inte om". Men saken hade också en annan sida:"Här blir mänskan så kall och rå att här inte finns sådana stämningar som där i Finland, här firas varken jul eller midsommar – allting är likadant."

Efter kriget samlade finländarna hjälp till hemlandet. Selina Saari skrev 1940 från Minnesota: "Här ber vi mycket för Finland. Vi hjälper med pengar och även kläder. Fd. presidenten Herbert Hoover är riktigt huvudansvarig för hjälpen till Finland. Kaffebjudningar anordnas överallt, inkomsterna går till Finlandshjälpen."

Under efterkrigsåren 1945-48 kom det 3800 amerikapaket till Vetil. När man kände äkta kaffedoft komma från någon gård, sa man på byn: "Di ha fått amerikapaket":

Marjatta Pulkkinen

Till början

Källor förutom de sm är nämnda i texten:
Pentti Virrankoski: Kokkolan pitäjän yläosan historia
Vetelin seurakunta 1639-1989
Vanhaa Veteliä, Kyrönmaa IX
Demidoffeista: Yrjö Kujala, Keskipohjanmaa 1984
Vetelin Suojeluskunnan arkisto
(Vetil skyddskårs arkiv)

Caino nämns för första gången 1648 i formen Kaijnå, sedan Kaino 1652 ja sedan Kaijnu 1676. Den äldsta kända husbonden är Mickel Olofsson Koira. Virrankoski anser att namnet Caino kommit med följande husbonde Mickel Grelsson Caino. Själv torde fadern Grels endast ha bott ett par år i gården. Gårdarna på Vetilälvens norra strand låg tidigare närmare älven än idag. Enligt traditionen låg den äldsta Caino-gården på ett ställe som heter Pirttiketo – kanske just det ställe där hembygdsföreningen rest en sten till Grels Cainos minne.

Olof Grelsson hade två hästar, fem kor, en kalv, tio får och ett svin. Han var den näst förmögnaste bonden i Övervetil efter Luomala i Kaustby. År 1598 hade kornas antal ökat till 20 och vid skattläggningen 1608 hade Caino det högsta skattetalet i Karleby sockens övre del.

Olofs söner Henrik och Mickel delade hemmanet. 1616 avskiljdes Storcaino från stamgården som nu började kallas Lillkaino. Idag används endast formerna Kainu och Vähäkainu (Lillkaino). Även om det under varje generation förekommit en stor utflyttning, lever släkten fortfarande kvar genom Jacob Cainos dotter och måg.

Enligt anteckningar från år 1879 fanns det nio husbönder på Caino. Enligt kyrkböckerna var en del av husbönder av släkten Torp, som via Puusaari kommit till Caino. Förutom två var dock alla av släkten Caino och alla bor kvar i sin hemby även om EU har lyckats trassla till de traditionella yrkesbenämningarna.

LILLKAINO

Tillbaka till äldre tider. När Olof Mickelsson flyttade till Kronoby, blev Anders och Olof (okända) husbönder på hemmanet tills det kom en ny husbonde från Torp på andra sidan älven, Erik Olofsson, som köpte gården 1636 och övertog namnet och skötseln av hemmanet.

Under de följande generationerna var hemmanet tidtals i andra händer tills man fick en duktig måg till gården, nämligen Josef Laasanen som under sitt husbondeskap 1709-1719 fick "ordning på torpet". Sonen Erik fortsatte som husbonde. Men sedan hände olyckan. År 1726 skriver Jakob Forselius, kyrkoherden, hur Gud påminde mänskorna om deras sorglöshet genom ett fruktansvärt oväder som slet bort kyrktornets övre del. Sedan fortsätter han:"Samma år gav Gud ett annat bevis på sin rättfärdighet: Johan Huhtakoski och Josef Lillkaino samt den sistnämndes två söner, Erik och Mickel Josefssöner drunknade alla på samma gång vid stockflottning i Karjalankoski fors."

Prästen påminner att man måste be varje dag och vara beredd på en salig hädanfärd.

Pojkarnas syster Greta Josefsdr hade gift sig med Simon Pulkkinen, som nu blev husbonde. Paret dömdes till stocken för sitt grälsjuka leverne. Simon friköpte Greta och satt ensam i stocken. Nämndemannen Johan Pollari förundrade sig över Simons glättiga humör i skamstocken och beslagtog dennes brännvinskutting och instämde honom till världslig rätt.

Ett par generationer bodde Simons ättlingar kvar på Lillkaino, men livet förde med sig motgångar. Simons sonson Johan Josefsson Lillkaino hörde ännu 1800 till de tio rikaste vetilbornas skara och vid sin död 1810 hade han fordringar hos 15 personer. Men Johans söner flyttade bort, i broderns familj skedde tvenne dråp. Den sista som bor kvar på gården är en måg från Harabacka.

Vid den statisktik över hemman som uppgjordes 1879 fanns det åtta lägenheter på Lillkaino. Här visar kyrkboken att ingen av de åtta husbönderna var ättlingar till Erik Olofsson Torp, även om hans ättlingar bor kvar i byn, men de nya husbönderna var dels kaustbybor dels av släkten Polso från Vetil. Den livskraftigaste av dem är Penttilä/Lillkaino-släkten eller Sepän-Anttis släkt.

Till början

Marjatta Pulkkinen

Källor förutom de i texten nämnda
Pentti Virrankoski: Kokkolan pitäjän yläosan historia
Vetelin seurakunta 1639-1989

När stamfadern Olof Olofsson bosatte sig i gården vid Vetilälvens strand som husbonde efter två husbönder av okänd härkomst, hade han inom rimligt avstånd ett tiotal husbönder att diskutera med. Hemmanet nämns första gången 1636. En kilometer från kyrkan söderut, där ligger Torp hemman, vackert beläget med en björkalle som klarat sig undan motorsågen. Riksdagsman Juho Torppa har sagt: "Mycket har jag rest i Finland, men ingenstans har jag träffat på ett ställe som sträckan mellan prästgården och Torp hemman."

Älven klyver det ståtliga odlingslandskapet mellan Kainu och Torp – på vars ömse sidor åkrarna höjer sig upp mot skogsbrynen där gårdarna är belägna. Den mer än kilometerlånga forssträckan i älven slutar mittemot Torpgårdarna med den mäktigaste av forsar -Karjalankoski fors.

Landskapet är kuperat; "När ögat betraktar omgivningen kring Torp fäster det sig vid jordytans buktiga former. Bakom Hautaluoma reste sig Yliluomaåkrarna, inte spikrakt utan i mjuka bukter och skönheten i dessa råg-och kornåkrar kommer till sin fulla rätt böljande i sommarvinden eller i kvällssolens ljus", skriver mag. J.R. Torppa (1884-1963) om sitt barndomslandskap.

Så än idag. På andra sidan älven skymtar man Pollari och Pakkala-gårdarna, som en gång tillhört samma Torp-släkt – Töyrä gård har dock försvunnit.

Från gård till by

Fastän gamla Juho var husbonde på det odelade hemmanet fanns det dock flera gårdar. Klockargården på Torp omtalas redan 1693; Johans bror Anders var ju församlingens klockare. Säkert hade också gårdens soldater Höök egna stugor innan de flyttade över till soldattorpet. Gamle Johans måg soldaten Mickel Krogen fick bygga sin krog på sin mors hemgårds mark – än idag heter gården Krouvi (Krogen). Gårdens bebyggare är torpättlingar idag.

Enligt traditionen fanns Mickels krog ovanför Karjalankoski fors, där båtfarare var tvungna att dra båten i land och ryttare tvungna att stiga av för att kringgå forsen.

Det berättas att en gång några båtlag karelare var på väg ned för forsen. Den första båten lovade göra en provfärd. Om allt gick bra, skulle man vinka med åran. Åran syntes vinka när båten sjönk. "Det gick säkert bra, då de viftade med åran", sa de andra glatt och gav sig iväg mot döden. Enligt en annan version var det ett båtlag med ryska soldater, som en finsk partisan utklädd till bonde lurade i döden. Kanske var partisanen Mickel Krogen – vem vet?

Hemmanet klövs 1791 i tre delar. År 1879 fanns det åtta lägenheter på Torp – alla ägare var Torpättlingar. Vid sekelskiftet 1900 fanns det 12 lägenheter.

Vid lantbruksutställningen 1954 inlöste många Torp-gårdar släktgårdsdiplom och samma år i november restes en vindflöjel som minner om Olof Olofssons ankomst till gården.

Marjatta Pulkkinen

Till början

Källor förutom de i texten nämnda:
Pentti Virrankoski: Kokkolan pitäjän yläosan historia.

Johan Henriksson Caino (1612-1703). Johan Caino var nämndeman åren 1668-86. Han försökte tillsammans med andra nämndemän, bl.a. Johan Olofsson Kangas, bringa ordning i Banérs beskattning av ödehemmanen, men blev tvungen att med de andra nämndemännen på knä framför fogden Willinghusen be om förlåtelse för sina förhastade anklagelser.

Johan var en företagsam man. Han sågade bräder vid sågen i Karjalankoskiforsen mest i socknens övre del, mycket över den tillåtna mängden. Flera bönder hotades med stränga böter, men den här gången lät sig Banér nöja med att en del av det olovliga sågvirket överlämnades till friherren. Denne använde sedan dessa bräder till sin gård på Hakalax. Johan var husbonde 1636-1676. Vi känner till sex av hans barn. Prästens anteckning i de dödas bok för den 5 april 1703 omtalar att den avlidne Johan Henriksson Caino var 91 år gammal.

Gabriel Johansson Caino (1738-1726). Nämndemannens äldsta son Gabriels öde såg till en början inte så ljust ut, för han uttogs till soldat. Han kom dock lyckligt hem i mitten på 1670-talet och tog hand om husbondeskapet. Gabriel Caino berättade 1693 inför rätten att han 8 år tidigare hade haft 500 daler i skulder, men att allt återbetalats, "med Guds hjälp och hårt arbete". År 1697 när man funnit svältdöda i kapellgränderna, förtäljer de dödas bok att 11 juli begravdes ett tiggarbarn, för vilken Gabriel Caino tillverkade kistan. Säkert förfärdigade han också kistan för sin hustru Brita Bastubacka som avled samma år.

Gabriel valdes till kyrkvärd 1712. Under Stora ofreden gömde han församlingens pengar i en grav på kyrkogården när kosackerna var på kommande. Kyrkklockorna gömdes i älvbranten och kyrkklädnaden i kyrkans stödpelare. När fientligheterna var över tog Gabriel Caino fram pengarna och lånade ut dem till de bönder som fienden bestulit. På detta sätt kunde man köpa utsäde och börja livet på nytt. Kriget fanns alltid i bakgrunden. Vi stannar och begrundar Gabriels sorg när sonsonen Gabriel dog på de norska fjällen 1718-19. Gabriel flyttade på äldre dagar till sin son Gustaf som bodde på Kristola i Pedersöre, där han dog 1726.

Jacob Andersson Caino ( 1685-1767)

Gabriels son Anders var husbonde endast fem år, för han dog under hungeråret 1697: Som husbonde fortsatte hans bror Gustav Gabrielsson. Eftersom det fanns flera farbröder som kunde bli husbönder, beslöt Jacob att söka sig en annan boplats.

Jacob upptog Järvilä ödehemman i Kaustby, där Johan Hansson Töyrä hade bott fram till år 1701. Jacob blev husbonde på Järvilä 1711 och ett par år senare förde han en hustru till gården, Greta Larsdotter. Hon var oä. dotter till Paavolas soldat och Sofia Tomasdr. Greta hade levt i ett kort äktenskap med Matts Persson Töyrä och hade en dotter Anna: Vi vet inte när och var Matts Töyrä dog. Greta vigdes till äktenskap med Jacob Storcaino 4.4.1713 för att uppleva en tid av stort elände. De bodde på Järvilä ända till år 1723, eller under de värsta fiendeåren och levde under svåra vedermödor. Fienderna torterade Jacob med eld och prygel, men han lyckades ändå återhämta sig någotsånär efter kriget. Fienden som var i läger i Kaustby använde byggnaderna som brännved. Alla byggnader på Järvilä brändes upp utom ett gammalt fähus. Jacob hade först att bygga en liten stuga för att komma i gång efter ofreden. Eftersom fienden hade farit iväg med Jacobs häst, blev Jan, som fienderna så grymt misshandlat, tvungen att bära stockarna från skogen på ryggen.

På Caino hade Jacobs farbror Gustav sålt sin gård åt Erik Håkansson Humalalampi och flyttat till Kristola i Bennäs, Pedersöre. Humalalampi hade genom hustrun släktskapsförhållande till gården. Men sedan beslöt Jacob att med sin Greta återvända som husbonde till sin farfar Gabriel Johansson Cainos gård och år 1724 sålde Humalalampi gården åt dem. Enligt Kankaanranta var det Jacob Cainos hustru som var köpare.

Den äldsta kyrkboken berättar om folket i Jacob Cainos gård. Förutom Jacob och Greta bodde där Gretas gamla mamma Sofia Tomasdr, som dock snart dör, Gretas dotter i första äktenskapet, Anna och hennes man, vars familj växer hela tiden. Där fanns en dräng med sin familj, en soldatänka, ett par andra pigor och drängar och Jacob och Gretas gemensamma dotter Maria, som föddes på Järvilä 1719. Jacob hade ingen son.

Var det Jacob som sökte en måg åt sig själv eller var det Maria som sökte sig en efter sitt eget tycke? Maria var bara 14 år när hon vigdes 4 november 1733 vid Hans Hansson Klemola, som blev måg i gården och senare husbonde. Följande höst föds Marias och Hans’ son Anders och ett par år senare Matts. Maria lyckas få dessa två söner att överleva spädbarnsåldern, men de två följande pojkarna dör. Maria själv insjuknar och dör 29.3.1740 endast 21 år gammal. Hans gifter om sig, men inga ytterligare barn blir vid liv och även den andra hustrun dör före Hans

I över 30 år har Caino två helt olika husbönder. Den gamla ofärdiga Jacob, som ryssarna hade misshandlat, ser med en gammal mans allvar på den unga mågen som gillar flärd men som han tydligen har råd med. Hans Hanssons klädförråd växer hela tiden. Förutom de grå vadmals-jackorna, har han en röd, en blå och en vit tröja, ett par byxor av sämskskinn, andra av grå, blå eller vit vadmal. Hans kunde omgärda sig med ett bälte av sämskskinn eller läder med mässingssölja och slidkniv. Västarna var av randigt tyg. Om sommaren bar han en filthatt när han gick i kyrkan, men för att köra den kilometerlånga kyrkvägen om vintern behövde han en mössa av utterskinn och varg-skinnshandskar. T.o.m. glasögon hade han skaffat sig på gamla dar.

Två gånger stod Hans inför kyrkorådet för att bli tillrättavisad. Det som han tillrättavisades för var hans och svärmoderns uppträdande, den andra gången hade han talat illa om sin piga.

Det gamla paret, Jacob och Greta, dör i februari 1767 med fyra dagars mellanrum. De hade inlett sitt strävsamma liv på Järvilä under Stora ofredens dagar. Hemma på Caino lade de sig till ro efter 54 års äktenskap. Den 1 mars sänktes de till gravens ro, bägge över 80 år gamla. De hade sett hur dottersönerna bildat familj och barnbarnen, även om många av dem gått tidigt i graven, har Jacobs släkt levt vidare intill våra dagar genom Maria och Hans

Marjatta Pulkkinen

Till början

Källor:
Pentti Virrankoski: Kokkolan pitäjän yläosan historia
Caino-Torp arbetsversion
Karleby historia II

Gamle Johan, nämndemannen Johan Torp 1634-1736

Gamle Johan var husbonde på Torp 1680-1706 tillsammans med sin hustru Anna Larsdr som släktens tredje husbonde. Han var sexman och nämndeman åren 1698-1722. Nämndemännen råkade i en pinsam situation efter Stora ofreden: Senast 1716 försökte ryssarna ordna någotslags administration, skatter uttaxerades och nämndemännen hamnade i starosternas eller skatteuppbärarnastjänst , dvs. att uppbära skatt åt ryssarna.

Många nämndemän blev åsyna till en hel del olika saker under dessa tider. T.ex. år 1710 blev de hårt ansatta, när några av utsocknesmännen hade rymt från truppavdelningarna på väg att inta Viborg. Dessa outbildade lantvärnsmän ansåg sig kunna göra mera nytta hemma i jordbruksarbete än i ett hopplöst krig. Hemkomna gav de sig genast ut på sina åkrar. Till straff dömdes männen till "nio stränga gatlopp". Nämndemännen Salo och Torp gick i borgen för att männen inte rymde före straffet. Säkert grämde det Johan Torp då hans måg, Johan Dunkar, blev tvungen att löpa under piskorna.

Tillsammans med hustrun Anna föddes en stor barnaskara. Ännu som 80 årig änkling gifte sig Johan med sonhustruns syster Lisa Andersdr Didrich. Denna sega nämndeman dog den 24 oktober 1736 vid 102 års ålder. Han såg sin familj sprida sig till en stor släkt utbredd över hela landskapet. Han begravdes under kyrkgolvet i en egen grav; han var ju genom sin andra hustru av prästsläkt.

Johan Johansson Pollari, riksdagsman (1678-1751)

Gamle Johans son Johan född 1678 blev änkling efter blott ett års äktenskap. Han gifte om sig 11 november 1706 med Margareta Andersdr Didrich. Denna ungmö var dotter till Erik Raumannus’ dotter Maria och hovslagaren Anders Didrich, som med sin mor och syster återvänt till Vetil vid den här tiden. Johan och Maria fick många barn på Torp. Eftersom det fanns folk i överflöd på Torp, beslöt Johan söka sig en egen boplats. Han for över ån och övertog Pollari hemman. Gården var intecknad för skuld till en borgare i Gamla Karleby och var egentligen redan såld till Juoper. När borgaren Westring var på flykt undan ryssarna i Gamla Karleby, tog Johan hand om gården. På det här sättet blev Johan som seden var en Pollari. Han fick behålla huset men ännu 1723 häftade han i skuld med 653 daler. Efter drygt tio år betalade han dock sina skulder efter skarpa hotelser från borgaren. Johan satte gården i ståtligt skick och och där var det gott för hans måg, av släkten Backala-Torp, att fortsätta.

Johan blev känd som en långvarig nämndeman 1722-1750 och han invaldes i Sverige-Finlands riksdag 1740-41 som representant för Österbottens norra härad. Vid sista öppet vatten reste han till Stockholm och presenterade sin fullmakt 4 december 1740. Där kom nu Vetil-bonden att hälsa på Hans Kungliga Majestät.

Vid riksdagen lämnade Pollari tillsammans med vöråbon Jakob Heikus en petition på de svårt hemsökta socknarnas vägnar. I ständerna väckte ett memorandum om skördeskadorna i riket visserligen intresse, men hattarna var mera begivna på krig. Johan återvände hem kort innan riksdagen avslutades. Kanske hade det fattiga häradet inte råd att hålla honom där längre eller kanske blev han sjuk. Säkert har han vid mången spisbrasa berättat om sin resa till herredagarna – kanske besviken för att det var så svårt för finländarna att få hjälp därifrån. Johan Pollari dog den 16 februari 1751. Han begravdes den 17 mars i kyrkans grav, liksom fadern; båda var ju gifta med prästens dotterdöttrar! Från Johan – eller från hans måg – härstammar talesättet: Ur vägen, Pollari är i släden!

Anders Henriksson Pollari el. Pakkala, av släkten Torp, nämndeman, 1722-1800, Klockaren Anders Torps son Henrik hade bosatt sig på det öde Backala. Anders var den tredje i ordningen av Henriks söner och han behövde en ny boplats.

På Pollari i grannskapet, dit alltså Johan Johansson Torp, riksdagsmannen, hade kommit över ån, bodde dennes dotter Anna, Anders Johanssons småkusin, vilket naturligtvis inte var något hinder för ett giftermål och att från båda hållen föröka Torp-ättlingarnas skara. Anders blev måg på Pollari 1743. Så kraftfull var Anders’ personlighet att Annas halvbror Anders fann det bäst att överlämna fältet till mågen, och han flyttade samma år till Saarijärvi. Någonstans i trakten av nuvarande Pyhäkki nationalpark slog sig Anders ned med hustru och fyra barn.

Fastän hustrun Anna hade dött och Anders hade en ny hustru, blev Anders husbonde efter svärfaderns död: Samma år 1751 blev han nämndeman, i vilket uppdrag han verkade i över 40 år.

Efter svärfadern var hemmanet ett av de till arealen största och när Anders förenade det med Töyrä-hemmanet blev hela hemmanet utsocknens största. Anders arrenderade och odlade även fanbärarens boställe Laasanen, boskapen var inbringande, men det var skogen som gav de största inkomsterna. Som mest hade Anders fem pigor och sju drängar i arbete.

Tjära rann årligen i 80-100 tunnor, i Karjalankoski snurrade sågkvarnen och mastträd sålde husbonden mera än han hann skaffa fram. Jacob Chydenius refererade till honom som "utsocknens största skogsplundrare", och hans handelsverksamhet sträckte sig även längre, för på tinget i Saarijärvi dömdes han för skogsplundring. Han var ofta inställd till tings men för det mesta slutade allt i godvillig uppgörelse, för ingen hade råd att stå på dålig fot med denna skogsfurste. Allting kring honom vittnade om förmögenhet ända till fickuret av silver som han som enda Vetil-bo betalade skatt för år 1790. Tingssakerna gällde inte endast skogsaffärer, han blev t.o.m. instämd för slagsmål med prästen. Pollari och Lampell hade grälat om en piga, prästen slog, men Pollari fick böter för att han kallat prästen en skojare.

År 1778 brann Anders Pollaris gård ned, där man ett par år tidigare hållit ett ståtligt bröllop när Anders gifte bort sina döttar med borgare. Den nedbrunna stugan kan ha varit en sidokammarstuga, som kanske påminde om den Pollaris storstuga som uppfördes efteråt. Litet högre uppe på backen lyste den med sitt spåntak som ett bevis den förmögenhet som samlats ihop med hjälp av tjära, trä och boskap. Tyvärr revs gården i slutet av 1800-talet och dess stockar har fått tjäna som kvarn på Torp och fähusväggar på Klemola. Pollaris hemman var det förmögnaste i utsocknen när Anders dog år 1800 och det var odelat. Som husbonde efterträddes Anders av mågen Matts Meriläinen gift med dottern Lisa i Anders’första äktenskap, men gården hamnade i främmande händer på grund av att sonens måg, Claes Jacob Hohenthal, misslyckades i affärer. Där hjälpte inte mågens klagovisa:" Från Vasa kronokontor till Neissyharjus tjärpörte! Nej, det passar sig inte!" Genom sonen Abraham i Pollaris andra gifte har släkten fortlevat på Pollaribacken ända in i våra dagar.

Juho Torppa, riksdagsman (1859-1941)

Abraham Andersson Torp var sjätte generationen efter den gamla Johan. I Abrahams och Maria Kaustinens äktenskap föddes 6 oktober 1859 en son, som visade sig vara begåvad och vetgirig, men fadern vägrade att sända honom i skola. Till all lycka grundades en folkskola i Vetil 1880, vars skolkurs han tenterade efter självstudier som 21-åring. Vid den tiden var Juho redan kommunalnämndens ordförande och senare kommunalstämmans ordförande. Juho Liska rörelsen och predikant, en av grundarna av Vetil Ungdomsförening och en av bönhusets byggare. Han valdes till Gamla Karleby prosteris representant vid kyrkomötet 1892.

Men mera krävande uppgifter väntade: år 1894 inträdde i lantdagen en rakryggad man med polisonger och i hemvävda vadmalskläder. Torppa hade blivit invald från Gamla Karleby domsaga som dess representant för bondeståndet och kom att sitta kvar under de återstående ståndslantdagarna . År 1900 invaldes för första gången någon från Mellersta Österbotten i styrelsen för Vasa läns lantbrukssällskap. Valet hade försiggått i språkfrågans tecken och förargade över detta föreslog länets svenskspråkiga representanter Torppa till ordförande för det viktiga mötet. Förvåningen var stor när denne genomförde mötet med van hand och på två språk. Detta kom sig av att han under barndomstiden hade bott med sina föräldrar i Nedervetil (Tast) och där lärt sig språket. Under senare lantdagar och riksdagar var han bl.a. medlem av lag- och grundlags-utskottet. Han bringade sitt landskap mycken glädje. Han var med i flera olika initiativ som bl.a. ledde till att Gamla Karleby finska samskola, Keski-Pohjanmaan Osuuskauppa och lantbruks-sällskapet grundades. Senare deltog han i kyrkomötet ytterligare fem gånger. År 1912 flyttade Torppa till Kelviå.

Den 10 april 1917 fick Torppa ett telegram från senaten, där han ombads bli tf. guvernör i Vasa län. Torppa reste till Vasa och började genast effektivera länsstyrelsens verksamhet, men tjänstemännen stretade emot. Ett telegram från Finland till Sverige berättade att en "man vid namn Torpe, som varken kan läsa eller skriva, har Finlands regering på grund av de förändrade förhållandena tillsatt som guvernör i Vasa län. Det är en skam – ned ned Torppa! Torppa försökte tysta buropen på sin nedervetildialket, men ett telegram avsändes till Helsingfors med innehållet att en talrik representation för länets samtliga kommuner krävde Torppas avgång. Därom berättar ett gammalt pressklipp.

Förhållandena var mycket röriga. En gång hamnade Torppa att själv fråga sig, varför i all världen han hade undertecknat passen för två tyska soldater som deserterat från ryska armén och vilket de ryska kontroll-myndigheterna förhörde honom om. Jägaraktivisterna hade gjort så skickliga förfalskningar att Torppa inte ens ett ögonblick tvivlade på namnteckningarnas äkthet (Paavo Susitaival). Tidens instabila förhållanden förorsakade komplikationer och så beslöt Torppa att lämna sitt ämbete och återvända till Kelviå.

Under ståndslantdagen hade Torppa representerat finska partiet: Sedan Finland blivit självständigt anslöt sig Torppa till den liberala gruppen, men övergick senare till Agrarpartiet. Under den tid han bodde i Hattula var han i riksdagen ännu i slutet av 1920-talet.

Tillbaka till hemförhållandena: Johan förälskade sig som ung man i Anna Liisa Alaspää, men när han kom för att träffa flickan, satte fadern henne alltid att stoppa sockor och muttrade: "Jasså bästa flickan till Torp". Bägges fäder satte sig emot ett giftermål så de unga beslöt att i hemlighet fara iväg på förlovningsresa till Gamla Karleby. Som sed var tog de ut lysning på hemvägen. Från bådas hem hade det kommit förbud till prästgården. Men Johan förde Anna till sitt hem och småningom ordnade allting upp sig. Det berättas att Alaspää-husbonden t.o.m. hade dansat på bordet under bröllopet.

Paret fick 11 barn, av vilka två flickor dog i ungdomsåren. Men eftersom mannen ofta var borta kände sig Anna Liisa ofta ensam och berättar att hon gråtit så mycket att tårarna skulle ha bildat en älv, som man kunnat simma i ända till Alaspää. År 1905 dog Anna Liisa 48 år gammal.

Fyra år senare vigdes Johan Torppa vid änkefru Iida Maria Ahovaara, född Eerola. I detta gifte flyttade han först till Kelviå , sedan till Hattula. De flesta av Torppas barn flyttade till Kelviå och spridde sig därifrån kring hela landet och ända till Amerika. Sonen Benjamin Torppa kom från utlandet för att delta i frihetskriget. Av intresse för släktforskarna kan vara att Iida Ahovaaras dotter gifte sig med mag. O.V. Kankaanranta, så Juho Torppa blev Kankaanrantas styvsvärfar.

Juho Torppa dog i Hattula den 15 mars 1941. Han begravdes i Vetil bredvid Anna Liisa. I Vetils musem finns Juho Torppas rum.

Marjatta Pulkkinen

Till början

Källor förutom de i texten nämnda:
Pentti Virrankoski: Kokkolan pitäjän yläosan historia
Keskipohjalaisia elämäkertoja
Kankaanrannan sukukortisto

Den enkla mänskans livsstig hamnar ofta i skuggan för de storas. Låt oss följa en sådan mänskas berättelse, som inte historieböckerna berättar om: Magdalena Eriksdr Strangs liv. I denna berättelse förenas Caino och Torp-släkterna, liksom så ofta tidigare.

Nämndeman Johan Caino var fjärde generation efter Grels Caino: Hemmanet hade delats ett par generationer tidigare i Storcaino och Lillkaino och man ville nu inte genast ha en ny klyvning på Storcaino. Nämndemannen skaffade sin familj livsrum. Döttrarna giftes bort till Känsälä, Virkkala och Rahkonen, Gabriel blev husbonde, Johan blev måg på Nikula. Kvar på hemgården blev Anders. Han gifte sig med Lisa Saari från Karleby och bodde länge i Vetil, hustrun dog i Vetil. I sitt andra gifte, med Maria Kauko köpte Anders Kauko hemman i Korplax i Karleby av prästen Falander 1686 och senare även Strang hemman i Palo. Anders dog under Stora ofreden. Sonen Mårten Strang var husbonde och smed. Följande husbonde – med samma namn – hade flera barn, men endast döttrarna Anna och Maria levde till vuxen ålder. Anna gifte sig med hemmågen Erik Indola och stannade kvar på Strang. Deras dotter Lena eller Malin föddes 17.09.1774.

Lenas mor och styvfar flyttade till Lochteå, där de kallades Vänni. Lena födde en oä. dotter 1800, Greta Sophia. Månne Lena följde med någon soldat, för år 1806 döptes hennes oä. barn Maria i Kaustby. Dopet förrättades i Roth soldattorp. Maria begravdes 7 mån. gammal i Vetil 1807. Sedan tillbaka till Lochteå. Sedan Greta Sophia dött i rödsot 1808 föds sonen Johannes i Lochteå 15.10.1809.Gossen är 4 år gammal när Lena tillsammans med sonen 14.11.1813 flyttar till Vetil. Hon ingår äktenskap med den gamla änklingen Johan Jospetnäs och efter dennes död med Juho Lappalainen. Sonen Johan följer med och börjar arbeta som dräng.

Vid den tiden hade Backala hemman i Vetil svårigheter. Brita Johansdr Backala, född 1816, kämpar tillsammans med fadern och styvmodern för hemmanets fortbestånd, för den son som skulle överta husbondeskapet och hans barn hade dött. Brita hade visserligen en äldre bror Zachris med han var svagsint. Nu kommer drängen Johan till byn, denne Lena Strangs son, som bär namnet Jospetnäs efter sin första styvfar. Och så gifte de sig 15.10.1833 – drängen Johan Josefsson Jospetnäs och bondedottern Brita Johansdr Backala.

Det var dock ingen dans på rosor för Britas far (eller möjligen farfar) var sedan 1826 skyldig borgaren Hongell två rater om 314 och 150 silverrubler. Snart blir Johan borgesman och sexman. Barnaskaran växer men de tre äldsta barnen dör. Dottern Maria gifter sig med mågen Jonas Heikkilä och sonen Matts med Maria Heikkilä. Hungersnöden prövar trakten hårt. Sexmannen Johan Backala dör 1866 i tyfus och Brita två år senare under det värsta året. Trots idogt arbete är hemmanet fortfarande behäftat med skulder. Enligt traditionen litade inte förmyndarna på att de unga paren med sina minderåriga barn skulle klara av att betala skulden och hemmanet såldes. Under auktionen drevs den enda kon i gömställe i ett buskage nere vid bäcken så att det åtminstone skulle finnas mjölk. Matts flyttade med sin familj till Toholampi, därifrån familjen flyttade till Amerika. Anders lånade i ungdomens entusiasm pengar och köpte gård av grannen Isak och när han gifte sig som 20-årig kallas han husbonde. Han reste två gånger över till Amerika för att skaffa fram pengar. Han köpte jord och rustade upp Isaksstugan. Detta lyckades med hjälp av den duktiga värdinnan Ulrika Huusko och svågern, Jonas Heikkilä, som lever i minnet som "den gamla kyrkväktaren."

Kvar på Backala står fortfarande Johans stuga, som ett minne av Lena Strangs son, och den röda Isaksstugan och berättar deras historia. Stugan bebos idag av Anders Johanssons barnbarn.

Marjatta Pulkkinen

Källor:
Församlingens böcker
Pentti Virrankoski: Kokkolan pitäjän yläosan historia
Torp-Cainu-arbetsversion

(Översättning till Svenska: Jan-Erik Nygren)