Tillbaka

HUVUDDRAGEN I ÖSTERBOTTENS ÄLDRE BOSÄTTNINGSHISTORIA Pentti Virrankoski

Det har forskats en hel del i Österbottens bosättningshistoria , men ändå finns det fortfarande dunkla punkter. Med Österbotten avser jag här hela det vidsträckta Österbotten ända upp till gränsen mot Lappland, men jag begränsar mig här att granska bosättningen i dess södra och mellersta delar. Jag börjar från järnåldern, då Österbotten endast beboddes av samer, ett östersjöfinskt folk, som i Finlands skogstrakter troligen var ganska nära besläktade med finnarna beträffande ras och språk.

I Sydösterbotten bodde i början av järnåldern, från tiden omkring Kristi födelse till 800-talet, ett hemlighetsfullt folk, som jag har kallat fornkyrobor. Deras grannar torde ha kallat dem "kainulaiset" eller "kainufolket". I Norge kallades de "kvenir" och på svenska kanske något liknande. Idag används benämningen "kväner".

Detta forntida folk bodde på bägge sidor om Kyro-älvens nedre lopp ända upp till Ylistaro, och den kraftigaste bosättningen sträckte sig från Malax till Vörå. Fornkyrobornas kultur är väl känd. Den liknade sydvästfinnarnas kultur, men visade även spår av skandinaviskt inflytande. Denna befolkning var välbärgad, i gravrösen har man hittat en hel mängd guldföremål, och man förmodar att de nått detta välstånd genom handel med samerna i inlandet och i norra Finland främst genom förmedling av pälsvaror till den europeiska marknaden. Uppenbarligen gick handeln via Mellansverige och delvis även genom Tröndelag i Norge. Fornkyroborna odlade jorden genom svedjebränning, men det är givet att svedjebränningen inte kan ha utgjort grunden för deras välstånd.

Om fornkyrobornas rasegenskaper har man en viss kännedom på grund av de omkring hundra skelettfynd som man gjort i Leväluhta källa i Storkyro och i Keldamäki i Vörå. Hur de avlidna hamnat i källorna är oklart, men arkeologerna antar att det troligen handlar om ett helt normal begravningssätt.

Skeletten tyder på att fornkyroborna var små, späda människor, vilka man kunde tro vara samer, om inte formen på deras skallar vore lång och smal, vilket fullständigt avviker från samernas huvudform. Och till sin kroppsbyggnad skiljer de sig från de kraftigt byggda finnarna och skandinaverna.

Den som senast forskat i fornkyrobornas benbyggnad är Tarja Formisto, som doktorerade vid Stockholms universitet 1993. Hon kompletterade sin noggranna forskning genom att jämföra sina egna resultat med uppgifter om olika folk som bott inom en radie av 2000 kilometer. Resultatet visade att fornkyroborna visade stor likhet med den befolkning, som bodde i mellersta Ryssland, i trakterna av floderna Volga och Oka och vars bronsålderskultur kallas för Fatjanovo-kulturen.

Märkligt nog har språkforskarna Jorma Koivulehto och Asko Parpola samt arkeologen Christian Carpelan visat att just från Fatjanovo-kulturens område har folk under bronsåldern flyttat till Östra Finlands inland – ett folk som talade ett finskt-ugriskt språk, men använde många ord som tillhörde den ariska språkgruppen av indo-europeiska språk. Man antar därför att en del av dessa arier flyttade med, kanske som ett slags ledarskikt. Det är möjligt att en del av denna folkgrupp under bronsåldern kom till Sydösterbotten och bodde kvar där ända in i järnåldern utan att mycket beblanda sig med andra folk. Detta skulle kunna lösa gåtan om fornkyrobornas ursprung. Så tänker dock inte arkeologerna, såvitt jag vet.

En annan gåta är fornkyrobornas öde efter 800-talet. Deras typiska gravplatser med gravrösen har inte påträffats från senare tid och en del arkeologer antar att hela folket försvunnit, dvs. antingen dött ut eller flyttat bort. Min egen teori är att sydvästfinnarna på 800-talet tog över pälshandeln med de nordliga samerna, med den följden att fornkyroborna förlorade sin inkomstkälla, deras byagemenskaper splittrades och de frångick sina gamla seder såsom gravrösen samt minskade i antal och delvis skingrades. Jag antar dock att senare tiders sydösterbottningar till en viss del härstammar från fornkyroborna och därför har jag skrivit så mycket om dem här.

Min uppfattning är att sydvästfinnarna, särskilt den finskspråkiga befolkningen i Egentliga Finlands västra del och i sydvästligaste delen av Satakunda eller mao. i trakten av Nystad och Raumo på 800-talet e.Kr. började göra handelsresor till havs upp till Österbotten och tog hand om pälshandeln. Orsaken var säkert att de svenska varjagerna utvidgade sin handel över Ryssland till Bysans och Volga-flodens nedre lopp. Sydvästfinnarna hade veterligen redan på den här tiden täta handelsförbindelser med Mellansverige.

Sedan en del av dessa sydvästfinnar lärt känna de möjligheter som Österbotten erbjöd, beslöt de att slå sig ner där, de första möjligen redan på 900-talet, men mera sannolikt under följande sekel då de redan via Sverige hade tillägnat sig ett slags primitiv kristendom. Det förklarar varför man inte hittat sådana gravar som var typiska för de hedniska finnarna.

Jag antar att sydvästfinnarna till en början slog sig ner vid den syd-österbottniska kusten, i första hand på de av gammalt bebodda markerna från Malax till Lillkyro och Vörå samt i Karleby-trakten och speciellt ännu längre norrut vid Torneälvens nedre lopp, dit de lockades av de väldiga laxfångsterna.

Mycket snart, kanske redan på 1100-talet, fick sydvästfinnarna konkurrens: i norr av karelarna från Ladogas avlägsna stränder, i söder av tavasterna, som också hade börjat med pälshandel från sitt basområde i nuvarande Tavastlands södra del och Satakundas övre del, ett område som sträckte sig ungefär från trakten av Vammala till Hollola i öster.

Även tavasterna började slå sig ner i Sydösterbotten, till en början vid Kyro-älvens nedre lopp från Lillkyro till Ylistaro, men deras handelsfärder sträckte sig ända till Kemi och Torne älvar. Jag förmodar att den sydvästfinska bosättningen blev svag i Pedersöretrakten trots dess i mycket gynnsamma läge, på grund av att Esse å var tavasternas viktigaste färdväg norrut och dessa därför inte gärna tillät nybyggare att slå sig ned längs dess stränder.

Sydösterbottens finska befolkning härstammar främst från tavasterna, vilka kom dit i synnerhet från övre delen av Satakunda och dialekten där är också en gren av tavastdialekten. Den innehåller dock en hel del inflytande från sydvästfinskan och i synnerhet tidigare fanns här en hel mängd svenska lånord, vilket visar att en del av den svenska kustbefolkningen flyttat inåt landet. Sydösterbottningarna flyttade i någon mån även till Mellersta Österbotten och t.ex. i dialekterna i Kaustby och Vetil finns några sydösterbottniska drag som på detta sätt kommit in i språket.

På det här sättet kom två finska stammar under loppet av 1100-talet att kolonisera en stor del av den österbottniska kusten och en del av inlandet längs Kyro älv, även om det ännu var fråga om en mycket gles bosättning. Jag antar att det, liksom under fornkyrobornas tid, också rörde sig svenskar här från Mälarbygden och Hälsingland, kanske också säljägare från västersidan som gjorde handelsresor. På detta sätt lärde de sig småningom känna det österbottniska kustlandet rätt bra och kunde konstatera att det var på allt sätt en gynnsam traktför bosättning, därtill mycket glest bebott.

Dessa tankar började svenskarna veterligen realisera under 1200-talet, kanske snarast under dess senare hälft, då även södra Finland fick sin svenskspråkiga befolkning förutom Åland och Åbolands skärgårds västra del, som redan tidigare blivit svenska. I Österbotten bosatte sig svenskarna enligt Lars Huldéns forskningar till en början främst i Närpes- och Pedersöre trakten, där den finska be-folkningen var mycket gles. Kolonisterna kom från trakter där man talade en uppsvensk dialekt, dvs. från Mälardalen, Gästrikland, Hälsingland och i nedre delen av Dalarna. En del gamla namn i Österbotten tyder på samband med Hälsingland och Dalarna.

Svenskarnas bosättningsrörelse var tydligen spontan. Numera torde man ha frångått den tidigare uppfattningen att det varit fråga om en kolonisation organiserad av kronan. Den svenska statsmakten var inte på 1200-talet så utvecklad att den hade förmått organisera en dylik rörelse och inte var det nödvändigt heller. Forskarna har dragit slutsatsen att det i Svealands centrala områden, Hälsingland och nedre delen av Dalarna fanns mera folk än den tidens ineffektiva jordbruk kunde försörja och därför var det mycket lockande att flytta över till de obebodda eller mycket glest bebodda kusttrakterna i Finland.

Det är troligt att kyrka och stat inte genast gav sig på att beskatta de nybyggare som flyttat till Finland, eftersom den svenska bosättningen tycks ha förstärkts och brett ut sig snabbt. Jag antar att den redan på 1300-talet sträckte sig till Vasa- och Karlebytrakten. Längre norrut blev den mycket gles, ty jordmånen i synnerhet norr om Lochteå är fruktbarare och det kallare klimatet gör sig påmint. Den nordligaste svenskbyn torde ha varit Ingervik, som senare smälte ihop med Maringais i Lochteå, men enstaka svensknamn påträffas även längre norrut. Inåt landet flyttade svenskarna rätt långt: från Pedersöre till Lappajärvi, Vindala och Alajärvi, från Karleby till Röringe i Vetil.

Vid den sydösterbottniska kusten blev den finskspråkiga befolkningen tydligen rätt snabbt en minoritet. Gamla finska ortsnamn finns väldigt få i Närpes- och Pedersöretrakten, så någon nämnbar tvåspråkighet fanns väl knappast i dessa trakter ens på medeltiden. Å andra sidan finns kraftiga spår av finsk namngivning i Malax, Mustasaari, Vörå och Nykarleby och dessa trakter var uppenbarligen tvåspråkiga under medeltiden och till en del även något senare, tills svenskan tog överhanden. Även Laihela var länge tvåspråkig, men här vann finskan till slut, liksom i Lillkyro, där den finska bosättningen var stark ända från början.

Karlebytrakten har alltid varit tvåspråkig, och utvecklingen växlade byavis, Kronoby och Terjärv (urspr. Tervajärvi) försvenskades snabbt, medan Karleby och Nedervetil försvenskades långsammare och mera ofullständigt, medan finskan åter tog överhanden i Vetil och Kelviå och senare även i Kaustby. Alla som härstammar från befolkningen i Stor-Karleby socken har såväl finsk- som svenskpråkiga förfäder. När jag forskat i min egen släkt som härstammar från Torp, har jag kunnat konstatera att de flesta av mina släktingar i Mellersta Österbotten är svenskspråkig, minoriteten är finskspråkig, även om min närmaste släkt är finskspråkig.

Den senaste av det gamla jordbrukssamhällets bosättningsrörelser nådde Österbottens sydliga delar från Savolax på 1500-talet, där en befolkning som specialiserat sig på svedjebruk bredde ut sig över vidsträckta områden. Även senare kom en del folk som talade savolaxdialekt från Mellersta Finland. Synnerligen talrikt bosatte sig savolaxare på 1500-talet i Sydösterbottens insjöbygd: i Kortesjärvi, Evijärvi, Vindala och även längre inlands. En del slog sig också ner i Perho och Lestijärvi och i Kalajokidalens övre del. Närmare kusten var de färre men något fåtal kom också dit.

Även i den dialekt som talas i Mellersta Österbottens kustsocknar finns en hel del drag av savolaxdialekt, men enligt Paavo Suihkonens forskningar är den här dialektens struktur ändå mycket lik den gamla sydvästfinskans. Några drag av savolaxdialekten har allmänt kommit in i språket på grund av de har varit lätta att uttala,även i trakter där det funnits blott få savolaxare.

Den österbottniska bosättningens senare skeden kommer jag här inte av att behandla. Men redan detta visar att den gamla befolkningen i Mellersta Österbottens södra del, dv.s Pedersöre och Karlebytrakten, härstammar i första hand från sydvästfinnar och svenskar, medan tavasternas och savolaxarnas andel är jämförelsevis liten, utom i mera avlägsna inlandsbyar, där det savolaxiska inflytandet är kraftigt. Inte att förglömma är de fåtaliga samerna som blev kvar i inlandet och den möjligheten att det i oss finns en droppe av det hemlighetsfulla fornkyrofolket.

Pentti Virrankoski

(översättning till Svenska: Jan-Erik Nygren)

 Till början