Kyrkomusikern och prästen Anna J. Evertsson har skrivit en intressant och lättläst avhandling om psalmers funktion i begravningsgudstjänster. Bokens titel avspeglar att den är en del av NordHymns projekt ”Dejlig är jorden”. Huvudrubriken är ju ett citat ur psalmen ”Härlig är jorden”. Uttrycket ”Gå vi till paradis med sång” kan också syfta på det mål som den kristna människan hoppas nå efter döden. Också från den synvinkeln är huvudrubriken väl vald. Avhandlingens disposition och upplägg i stort har jag inget att anmärka på. Boken kännetecknas också av grundliga analyser i en fungerande analysmodell. Förf. har i det stora hela varit mycket noggrann. Akribin är god. Avhandlingen behandlar ett aktuellt och brännande ämne för var och en som skall planera en begravningsgudstjänst. När människorna har fjärmats från kristen tro och livsåskådning men ändå vill bli begravda enligt kyrkans ordning bör man ställa de frågor som förf. har gjort i denna bok. Begravningsgudstjänsten är verkligen en pastoral utmaning. Jag tror att boken kommer att vara till nytta i varje församling där man brottas med konkreta frågor kring begravningsgudstjänsternas innersta mening. I synnerhet exemplen i kap. 4 och analysen i kap. 5 gav mig mycket att tänka på för det praktiska församlingslivet. Stort tack för denna bok! Det inledande kapitlet tar upp den hymnologiska forskningsbakgrunden med särskild tonvikt på vad som har skrivits på svenska. Förf. konstaterar att forskning kring begravningspsalmer har visat sig vara sällsynt, också på andra språkområden. Detta faktum motiverar redan i sig att denna bok har skrivits. Forskning kring andra delar i begravningen har också nyligen bedrivits, bl.a. kring griftetalets pastorala funktion (Jan-Olof Aggedal). Syftet med avhandlingen har enligt förf. varit att belysa psalmers funktion i begravningsgudstjänster i Svenska kyrkan under 1990-talet. Den övergripande målsättningen är att svara på frågan vilken roll psalmerna i begravningsgudstjänsten spelar för mötet mellan människors behov när de sörjer någon död anhörig och kyrkans trosbudskap när den möter människor i sorg. Det mötet sker både vid begravningsgudstjänsten och vid de samtal som förs i anslutning till begravningsgudstjänsten. Författaren delar upp huvudfrågeställningen i följande frågor: Vilka psalmer förekom vid begravningsgudstjänsterna? Vilka formuleringar med existentiellt innehåll och vilket trosbudskap finns i psalmerna? Hur samspelar psalmerna med övriga delar av begravningsgudstjänsten (textläsningar, utgångspunkter för griftetal, liturgi, diktläsningar samt annan vokal och instrumental musik)? Vilka är förutsättningarna för att människors behov och kyrkans trosbudskap i en sorgesituation skall kunna mötas på ett funktionellt sätt? Förf. har formulerat syftet och frågeställningen utifrån antagandet att begravningsgudstjänsten kan fungera som en möjlig mötesplats mellan samhällsaspekten och kyrkoaspekten. Med samhällsaspekten menas människorna och deras behov i sorg. Kyrkoaspekten utgörs av kyrkans ordningar och trosbudskap. Det inledande kapitlet innehåller även begreppsdefinitioner (funktion, livsfrågor, kyrka, pastoralt) samt en redogörelse för hur forskningsarbetet är insatt i ett tvärvetenskapligt hymnologiskt sammanhang inom ämnet kyrkovetenskap. I det första huvudkapitlet redogör förf. för förutsättningarna för studien. Kan människors existentiella upplevelser i sorg och kyrkans trosbudskap mötas? Förf. menar att materialet från Göran Gustafssons projekt kallat Begravningsseder – studier av sociala skillnader efter döden ger möjlighet att belysa frågeställningen. I det andra kapitlet redogör förf. för det empiriska materialet. De besvarade enkäterna som rörde 2 222 begravningsgudstjänster hållna i Svenska kyrkans ordning 1997 visade att ca 220 psalmer ur Den svenska psalmboken 1986 användes som församlingssång vid de undersökta begravningsgudstjänsterna. Det framgick också att man i ca 10 % av gudstjänsterna valde att byta ut en psalm ur psalmboken mot någon annan psalm, sång eller musik. De vanligast förekommande psalmerna är ”Härlig är jorden”, ”Blott en dag” och ”Bred dina vida vingar”. Många av de mest använda psalmerna kommer ur väckelsemiljö. Också en och annan ny psalm användes: bland de tio i topp ligger ”Det finns djup i Herrens godhet”. Många andra nya psalmer finns representerade i materialet, t.ex. ”Jordens Gud, stjärnornas Herre” och ”En dag jag lämnar mitt hem och mina vänner”. Kyrkoårspsalmer är svagt representerade, inte minst vad gäller påskpsalmer, vilket förf. anser vara anmärkningsvärt, detta både med tanke på teologiska beröringspunkter mellan påsk och begravning och den tid på året då enkätmaterialet samlades in och begravningsgudstjänsterna ägde rum. För att kunna genomföra de funktionella analyserna av begravningsgudstjänsterna analyserade förf. i kap. 3 först 14 utvalda psalmers existentiella innehåll och kristna trosbudskap med hjälp av begreppen hopp, fruktan, tacksamhet, klagan, skuld och förlåtelse, sett i ett spänningsfält mellan död och liv. Analyserna visade enligt förf. att många av dessa psalmer har ett trygghetsskapande grundtema. Psalmerna ger människor möjligheter att formulera erfarenheter och upplevelser framför allt kring sådant som förf. tolkat som uttryck för hopp. Som sådant som inger hopp ses vanligtvis just trygghet. Även psalmuttryck kring de mörkare sidorna i livet, sådant som förf. har tolkat som uttryck för fruktan och klagan, kan uttrycka människors upplevelser när de drabbas av sorg. Vissa psalmer ger möjlighet för människor att kunna uttrycka upplevelser av skuld. Motvikten till skulden är att samma psalmer också talar om förlåtelse. Framför allt de nyare psalmerna rymmer möjligheter att formulera tacksamhet. Så är det t.ex. med ”Jordens Gud”, som är skriven för begravning och sorg, vilket de övriga psalmerna inte är. I de allra flesta av psalmerna ser förf. förutsättningar för ett samspel mellan det existentiella innehållet och trosbudskapet i psalmen, men hon menar att det finns undantag. Ett sådant skulle då vara påskpsalmen ”Du segern oss förkunnar”, en psalm som enligt förf. knappast ger något utrymme för människors upplevelser och behov i en sorgesituation utan har ett dominerande trosbudskap grundat i Jesu död och uppståndelse. För att analysera psalmers funktion i begravningsgudstjänster har förf. i kapitel 4 valt ut tio begravningsgudstjänster för fördjupade analyser. Psalmerna i kap. 3 sätts nu in i begravningsgudstjänstens helhet. Psalmerna ingår i ett sammanhang där komponenterna definieras som bibelläsningar, utgångspunkter för griftetalet, diktläsning, instrumental och vokal musik samt liturgi. Förf. anser att analyserna av de tio begravningsgudstjänsterna har visat att psalmerna ofta, men på olika sätt, samspelade med andra delar av begravningsgudstjänsterna. Hon menar att de allra flesta av begravningsgudstjänsterna visade sig vara väl sammanhållna och bör ha kunnat fungera som en mötesplats mellan människors behov i sorgen och kyrkans trosbudskap. I kap. 5 studeras begravningsgudstjänsten som pastoral utmaning genom fördjupade analyser av begravningsgudstjänsterna. Det studiet innebär att förf. diskuterar relationen och samspelet mellan psalmerna och övriga delar av begravningsgudstjänsten. Begravningens plats i samhället, människors tro och människors existentiella behov i sorgesituationen, det som kallats samhällsaspekten, undersöks i möte med kyrkoaspekten, som består av kyrkorättsliga förutsättningar, begravningsgudstjänstens innebörd och kyrkans trosbudskap. Förf. säger att det är allmänt accepterat i samhället att sjunga psalmer vid begravningar. I folks medvetande hör det till riten som sådan, och psalmerna utgör då det rituella navet. Välkända psalmer inger dessutom trygghet. Ibland har det funnits behov att byta ut en psalm mot någon annan för de anhöriga känd sång eller känt musikstycke. Detta förfarande sägs ge rum för det allmänmänskliga. Begravningsgudstjänsten accepteras och ses av de flesta, oberoende av tro, som en kärlekstjänst till den döde. För människor med kristen tro tillkommer gudstjänstperspektivet, vilket innebär att begravningsgudstjänsten är för de levande. Detta perspektiv kan i och för sig finnas också hos människor som inte är uttalat kristna, i synnerhet om de kan känna delaktighet i handlingen genom de förberedelser de gjort tillsammans med prästen. Begravningsgudstjänsten är ett av de starkaste banden mellan svenska folket och Svenska kyrkan och prästerna tar mycket allvarligt på sin pastorala uppgift. Förf. anser att resultatet av undersökningen visar att flertalet av de tio begravningsgudstjänsterna var väl sammanhållna gudstjänster som både gav utrymme för människors existentiella behov i sorgesituationen och innehöll ett kristet trosbudskap. Detta i sin tur innebär att de analyserade begravningsgudstjänsterna gav förutsättningar för att ett möte skulle kunna ske mellan samhällsaspekten och kyrkoaspekten. Utformningen av begravningsgudstjänsterna var sådan att förf. menar att de troligtvis kunde bli till hjälp för människor i sorg att vända sig från död till liv. Det sista kapitlet är avhandlingens klimax, där trådarna knyts samman. De två första bilagorna i slutet av boken omfattar Göran Gustafssons frågeformulär Frågor om en begravning och tabeller över psalmernas användning vid begravningsgudstjänsterna. I den tredje bilagan redogör förf. för urvalsförfarandet när det gäller de begravningsgudstjänster som har analyserats. Allt detta är överskådligt gjort och nyttigt att stifta bekantskap med när man fördjupar sig i texten. Trots att jag är imponerad av bokens innehåll har jag dock några invändningar, där jag menar att förf. kunde ha problematiserat mera än hon gör. Det första gäller begreppsdefinitionerna. Många begrepp, t.o.m. i analysinstrumentet, tas för självklara trots att de inte är det. Det gäller för metoddiskussionen, där begreppet kvalitativ analys tas i bruk utan någon teoretisk förklaringsmodell för vad som menas med kvalitativ analys i detta sammanhang. Också förhållandet mellan begreppen teologisk och existentiell kunde ha utretts bättre. Det finns ytterligare några begrepp som inte alls definieras eller som definieras knapphändigt och som kan ha olika innebörd för olika människor. Alla förstår t.ex. inte samma sak med uttrycken från död till liv eller vad det innebär att äga ett hopp när ens närmaste anhöriga är död. Hopp och trygghet likställs ofta, men vilken grund hoppet och tryggheten inför döden vilar på för den som saknar kristen referensram, det fick jag inte klarlagt för mig när jag läste boken. Livsriterna behöver inte ges något teologiskt innehåll för att de skall ha en viktig funktion för människan. ”Endast knappt en fjärdedel (23 %) av svenskarna ger begravningen en religiöst eller teologiskt motiverad innebörd med betoning på uppståndelsemotivet” (s. 16). Kyrkan verkar för de allra flesta (77 %!) bara vara en ceremonimästare vid livets övergångsriter. Att så många ändå av traditionens makt och trygghet håller fast vid Svenska kyrkans begravningsgudstjänst, trots att de inte tror på kyrkans budskap, talar för detta. Det är en stor utmaning att få människors tro av olika slag eller brist på tro och kyrkans uppståndelsetro att mötas. Förf. konstaterar och diskuterar detta, men borde nog i högre grad ha problematiserat det. Jag tror nämligen att det är en ödesfråga för kyrkan att en stor majoritet av begravningsgästerna inte tror sig behöva någon frälsning. Enligt Paulus (1 Kor. 15:3–4) är det första som skall föras vidare i förkunnelsen ”att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna”. Tappar kyrkan bort detta och talar endast diffust om hopp och trygghet, då menar jag att kyrkan bör akta sig så att hon inte förlorar sin själ. Kyrkan kan degraderas till att bli enbart en kyrkligt-kommunal ceremonimästare, som ger de kyrko­tillhöriga vad de i demokratisk ordning har rätt till därför att de har betalat sin kyrkoavgift. Kyrkan riskerar att bli ett led i samhällets vård–skola–omsorg. Det är farligt. I avhandlingen tycker jag mig finna en rädsla för att teologin och kyrkans budskap om Kristi uppståndelse och de dödas uppståndelse skall vara något svårbegripligt eller rentav frånstötande, så att begravningsgudstjänsten inte blir den hjälp för varje människa som den är avsedd att vara (t.ex. s. 260–261). Enligt förf. kan påskbudskapet t.o.m. stå i vägen för människors behov i sorgesituation (exempel 9, s. 223 ff, s. 292). Vad är det egentligen för hjälp som förtränger det kristna kärnbudskapet om påskens omstörtande händelser när detta som mest behövs? Och när har inte påskbudskapet varit kontroversiellt? Det var frånstötande redan på apostlarnas tid. Inte desto mindre är det kyrkans uppgift att förkunna det i alla tider. Utan påsk ingen kyrka. Jag får det intrycket att förf. är nöjd om begravningsgästerna är nöjda. Då får det positiva intrycket de har fått t.o.m. ha uppnåtts med hjälp av sånger som inte har mycket gemensamt med kyrkans bekännelse. Visor utan kristen anknytning förekommer redan vid begravningsgudstjänsterna. De har då ofta valts av de anhöriga, eftersom psalmbokens psalmer var okända eller upplevdes frånstötande i situationen. Det första som verkar tunnas ut vid begravningsgudstjänsterna är sångerna, sedan följer andra delar som texter och böner så småningom efter. Det är farligt om kyrkan vinner hela världen men förlorar sin själ. Då är hon inte heller mera det ljus som lyser klart på ljusstaken. All denna uttunning och förflumning av kyrkans trosbudskap, som dock är förankrat i påskens händelser, kunde förf. alltså ha problematiserat i mycket högre grad än vad som har blivit gjort. Jag tycker det verkar som om samhällsaspekten hotar köra över kyrkoaspekten, om det inte blir något möte att tala om mellan människor och kyrka när det gäller det centrala i kristen tro, påskbudskapet. Trots dessa anmärkningar intill tjatighet om påskbudskapet har jag haft stor behållning av att läsa boken. Nordiska bröder och systrar: läs och begrunda ”Gå vi till paradis med sång”! Vi kunde gärna få en debatt om psalmerna i begravningsgudstjänsten. Ju mer främmande människorna blir för psalmboken, desto svårare blir det förmodligen att över huvud taget kunna sjunga psalmer vid begravningsgudstjänster och andra kyrkliga sammankomster. Jag har härmed försökt starta debatten. Kunde den kanske föras på NordHymns webbsidor (www.teol.lu.se/nordhymn)? Birgitta Sarelin

Recensionen ingår på ss. 225–228 i Hymnologiske Meddelelser årgång 2004 nr 3. Publicerad på webben 04.12.2004