Tidskriften Skärgård

nr 3/2013 - Årgång 36
Tema: När nordlandet kallar

Inledaren

När nordlandet kallar

I samband med utgivningen av en av sina många böcker fick Christer Boucht (1911 – 2009) frågan vad det är som får en äldre herreman och advokat att lämna en ombonad bostad och komfort i Vasa för att skida omkring bland livsfarliga isbjörnar och isberg, dras med bångstyriga eskimåhundar och i dagar ligga insnöad i tält medan en häftig storm rasar utanför – som han i detalj dokumenterat i flera böcker.
Boucht svarade genom att jämföra med de ”lapplandsbitna”, de som lider av den s k lapplandssjukan och ändå om och om igen återvänder upp till nordlandet trots alla myggor, strapatser och annat obekvämt.
Han sade om detta anses vara en sjukdom måste han vara illa däran, eftersom han lider av en obotlig ”arktisk sjuka”, men han tillade: ”Det är en sjuka som jag njuter av!”

VI SOM HAR LÄST hans böcker kan bara hålla med. Åtminstone får han det att verka så i sina böcker. Ändå är det ibland svårt att förstå vad det är som lockar till att frivilligt utsätta sig för de strapatser som det egentligen handlar om. Det är att notera att Bouch var 55 år när han inledde sina arktiska äventyr. Otaliga är de situationer när han och hans ressällskap befunnit sig i sådana prekära situationer ute i kalla, ogästvänliga isöknar i väglöst land att man bara inte fattar hur de kom levande därifrån.
Men förutom det äventyrliga har Christer Boucht lika ofta i sina böcker gjort en kulturgärning genom att berätta om de människor, samhällen, kulturer och förhållanden som han lärt känna under sina resor i arktiska områden.
Det finns knappast någon finlandssvensk som i modern tid skapat ett sådant intresse och en sådan kännedom om dessa områden som Boucht gjort via sina böcker.
För många av oss tycks suget till att utmana vildmarkerna i norr ligga i våra gener; de flesta män (det gäller åtminstone österbottningar) drar under fritiden hellre norrut än söderut, om det går att välja. Var ligger förklaringen till det?

FRÅGAN KUNDE STÄLLAS till Pentti Kronqvist som i stället för att skriva böcker om sina upplevelser och strapatser i arktiska områden helt resolut och handgripligt med egna (och andras) händer byggt upp ett helt arktiskt museum (Nanoq) utanför Jakobstad i Österbotten! Dessutom ett museum som idag inte bara utgörs av en byggnad utan tretton olika byggnader och formar en egen liten ”by” i Fäbodaskogen, som smälter bra in i omgivande natur och som vunnit priser och internationell ära.
Ett Nanoq-besök är en unik upplevelse i sig, speciellt om man har turen att bli guidad av Pentti ”himself” som i detalj kan berätta en historia kring varje föremål, varje byggnad, varje detalj i en byggnad och varje person som kan kopplas till både föremålen, hur de erhållits och hela historien om Nanoqs tillkomst. Detta om något handlar om förmågan att förverkliga visioner via positiv energi och ett gott handalag med människor. Där alla pusselbitar bara hittat sina platser. Pentti själv är en levande legend.
Skynda på med ett besök så länge han själv finns till hands! Också hans ”arktiska sjuka” är smittosam. Resultatet av hans livsverk är både konkret och unikt. På ort och ställe i Fäbodaskogen blir man helt mållös.

EN TREDJE österbottning, också han med specialkunnande i frostiga marker, är Eirik Granqvist som tampats med rester av istida mammutelefanter och stäppbison både i Sibirien och i Alaska och som tagit honom flera varv runt polerna med nedslag på de mest märkliga ställen. Allt för att vi skall kunna begripa lite mera om vad som fordom timat på nordliga latituder.
Att sen i goda forskarvänners lag köttsoppa på en 36 000 år gammal istida stäppbison i Alaska, som han berättar om i detta tidskriftsnummer, måste väl tillhöra något av det mest bisarra man kan vara med om!

SEDAN HAR VI den unga ÅA-doktoranden i ämnet etnologi, Marcus Lepola, också han med rötter i Österbotten som reste till Alaska för att återbörda ett stycke hantverkskunskap i pilbågsbygge, via föremål som finlandssvenska ämbetsmän i tiden hämtat från Alaska och donerat till olika ställen i landet. Denna uppgift, att som kustsvensk lära ut pilbågsbygge till indianättlingar i Alaskas övärld måste anses som rätt ”coolt”. Se där vad ett specialintresse från pojkår kan leda till!
Samtidigt uppmärksammar Marcus Lepola oss på ett stycke kolonial historia där också finlandssvenskar fungerade som koloniherrar och regenter över världens ände.

DET HANDLAR förstås om ryska Alaska (1784 – 1867) som bl a K-G. Olin dokumenterat i populärhistorisk form i boken ”Alaska - ryska tiden” (1995). Olin skriver i inledningen till sin bok att för många av oss med en eurocentrerad världsbild är detta en nästan helt okänd historia på jordklotets baksida. På boksidorna passerar ett hundratal finlandssvenskar revy, som på sätt eller annat haft en koppling till denna avlägsna utpost i det mäktiga ryska furstendömet, som i tiden öppnade nya horisonter för finländska tjänstemän, sjömän, hantverkare och militärer.
De två helsingforsbor och f.d. generalguvernörer för ryska Alaska, Arvid Adolf Etholén (1799 - 1876) och Johan Hampus Furuhjelm (1821- 1909), reagerade med bitterhet på tsarens beslut att sälja Alaska till USA – de tyckte att det var synnerligen oklokt. Som alla med facit i hand idag bergriper.
Det var Furuhjelms efterträdare, furst Maksutov, som verkställde försäljningen 1867. Efter försäljningen var plötsligt Maksutov stadd vid mycket god kassa, som indikerade att allting inte hade gått rätt till. Något som påminner om det som skedde efter Sovjetunionens fall under vår tid när en mängd inflytelserika sovjetpampar skodde sig på statens bekostnad och blev miljonärer.

PÅ ÖSTRA SIDAN sidan av Baranovön i Alaska har Hampus Furuhjelm ett berg uppkallat efter sig, det 3 610 fot höga Mount Furuhelm. Också det ett landmärke.
Med dagens klimatutveckling blir dessa tidigare så marginaliserade utkanter av civilisationen alltmer centrala nyckelområden. På gott och ont.

Håkan Eklund, redaktör