Tidskriften Skärgård

nr 1/2013 - Årgång 36
Tema: Jakt och fångst

Ta vara på trovärdigheten

I början av 1950-talet sköts 1670 älgar per höst i  Finland, tio år senare 6000, idag ger höstjakten 50 000 – 60 000 älgar. Sen tillkommer hjortar och rådjur. En orsak till den enorma klövviltökningen står skogsbruket för, en annan från inplanterat vilt (rådjur, vitsvanshjort) en tredje från bättre vilt- och jaktförvaltning. Den stora populationsökningen av älg är kopplad till de stora arealer gräs- och örtmarker och plantskogar som skapades när kalhyggeskulturen tog vid för ett halvsekel sen. Skogsbrukets mekanisering krävde ett effektivare sätt att skörda, dvs slutavverkning via kalhuggning med därpå följande plantering. Detta i kombination med reglerad jakt på älg, där man i en allt större utsträckning fällde kalvar och sparade vuxna hondjur, har nästan fyrtiofaldigat älgstammen under en mansålder. Vackert så.

FRÅN EN HANDFULL inplanterade vitsvanshjortar i Tavastland 1934 som frisläpptes 1938 (en tvivelaktig ”faunaförorenande” emigrantgåva från USA …), hade stammen hösten 1961 växt till 1000 djur. Idag skjuts 20 000 per höst. Återinplanterade rådjur (31 stycken) på Åland under 1960-talet har resulterat i en stark stam och rådjursjakten är idag den populäraste jaktformen i landskapet med en årlig avskjutning som balanserar kring 4000. I Österbotten har rådjur vandrat in landvägen från Sverige. I köttmängd handlar det om knappt 10 miljoner kilo klövviltkött för 125 000 fritidsjägares frysboxar (älg/hjortdjursjägare), av djur som ätit gratis på allas våra marker, som ibland kan förorsaka markägaren stora förluster.

STORA klövviltstammar orsakar också problem som på alla nivåer vida överstiger konstgjort  upphaussade rovdjursskador. Fästingar och älgflugor och de sjukdomar och det obehag de medför utgör idag är en verklig plåga för alla som rör sig i natur. Dessutom orsakas många allvarliga trafikolyckor av klövdjur som korsar vägar. Skador på odlingar, både i skog, jordbruksodlingar och trädgårdar tillhör vardagen; läs bl a professor Kjell Anderssons artikel i detta nummer. Ändå blir det feta rubriker om varg eller lo rivit rådjur eller älgkalvar i våra marker; är inte det en fullkomligt naturlig sak? Finns det alls någon ekologisk kunskap på redaktionerna? Och vad beror det på att medierna lyckats få rovdjuren att framstå som ett stort problem, som fått ett helt folk att vara livrädda för rovdjur, när det är klövviltet som utgör ett större problem och hot? Eller bilarna ...

HUR MÅNGA FÖRSTÅR att stora klövviltstammar också resulterar i växande rovdjurspopulationer, alltså en helt naturlig ekologisk utveckling? Finns det mat finns det ätare. Att äta eller ätas, är naturens enkla lag. Får vi tro spekulationer i medier är rovdjuren utplanterade eller frisläppta från djurparker, att de därför är vana vid människor och söker sig till bebyggda områden. Dessutom är de alla onda, farliga och illvilliga. Sen roparman på polis om en vilsen ungbjörn navigerat fel i sommarnatten, jaktkunnigt folk kommenderas ut och drevet är igång. Från lilla Svenskfinland finns många exempel hur fel det blir när man låter en ekologiskt ignorant och jaktokunnig allmänhet ta över agendan, uppbackade av rubrikhungriga medier. Hur många förstår ens det tragiska i detta? Så liten är förståelsen och kunskapen om våra stoltaste däggdjur idag, i ett lågland som efter kriget har förvandlat varje hektar till en industriell produktionsapparat med vägar, bebyggelse ochodlingar överallt. Några naturenliga ödemarker har vi inte längre på oskyddad mark.

EN INBITEN storjägare och jaktförfattare som Ludvig Munsterhjelm (1880-1955), som presenteras i detta nummer, skulle knappast längre trivas att jaga här. Den som läser Munsterhjelm förstår vad jakt i riktiga jaktmarker är för något, från en tid när rovdjur betraktades som ett respektabelt högvilt. Idag betraktas rovdjur av många som ohyra, också av många klövviltjägare som värnar om sin ”boskap”. Sånt skulle salige Munsterhjelm inte ha haft alltför höga tankar om, om man får tro hans son Björn, som också skymtar fram i detta nummer.

JAKTRÄTTEN i Finland tillkommer i huvudsak markägaren, som kan arrendera ut den. I allmänhet är det jaktklubbar som arrenderar jakträtten och sköter de praktiska arrangemangen inom sitt eget område. Alltså är det jaktklubbarnas medlemmar som har rätt till det jaktbara viltet i enlighet med lagar och förordningar. Jägarnas uppdrag kräverbåde ansvar och respekt för vårt ekosystem,som tillhör oss alla, samt respekt för lag och ordning.Och någon brist på jaktbart vilt finns inte. Dejägare som förvaltar vårt gemensamma naturarvmed vapen i hand förväntas besitta god naturkunskap, disciplin och hög moral.

KUNNIGA och ansvarstagande jägare behövs, och skall respekteras. Det handlar om ett svårt och delikat uppdrag att med vapen i hand förvalta vår nordiska ursprungsfauna. Det senare grumlas dock av en växande mängd övertramp, som jaktlobbyn snarast måste åtgärda. Det skulle gälla för jägarna att associera sig med forskare och myndigheter, och inte låta en jakt- och naturokunnig allmänhet sätta agendan. Det hjälper inte att de senare ”klappar i händerna och ger ryggdunkar”. Röstfiske i populistvatten genom att ta lagen i egna händer tär på förtroendet, speciellt när det inte råder brist på vilt. Däremot tycks det råda brist på respekt och kunskap.

I BÖRJAN AV FEBRUARI intervjuades överkommissarie Harri-Pekka Pohjolainen från norra Savolax i MTV:s morgonprogram angående de tjuvjakter på varg och björn där jägare tagits på bar gärning. Han noterade med oro att tjuvjägarprofilen håller på att ändras. Tidigare var det ”torpare och arbetslösa” som sysslade med tjuvjakt, idag hittas högt utbildade och ansedda samhällsmedborgare bland tjuvjägarna. Tjuvjakterna är allt oftare arrangerade av erfarna skogsmän och betrodda jägare som tillhör jaktvårdsföreningar. Att de har en massa naturokunniga människors tysta stöd hjälper inte saken, överkommisarien gillade inte den utvecklingen. Det är ingen sund utveckling att jägare tar lagen i egna händer, sade han. Dessa tjuvjakter har ostört kunnat ske i många år eftersom det saknas resurser för övervakning, som man är väl medveten om i glesbygden.

VARGAR OCH BJÖRNAR är inget hot mot människor, de anfaller oss inte och har inte heller barn på menyn. Att de äter av det naturen bjuder på hör till, bytesdjuren i naturen tillhör lika mycket dem som oss. Att vargar tar hundar vid tillfälle är tråkigt, men utan vargar skulle det inte heller finnas hundar ... Ändå är rubriksättningen alltid emot rovdjur: ”björn/varg anföll …”, trots att de inte gjort det.Inget kan vara mera vinklat och vilseledande. Mendylika rubriker säljer, och tidningar vill ju bjuda pådramatiska nyheter. Däremot försvarar sig de flestadjur om de blir trängda och provocerade (oftasti en jaktsituation), som är en helt naturlig reaktion,men det är inte att anfalla. Få tidningsredaktionerförstår sig på skillnaden. Eller bryr sig.

SAKKUNNIGT ANALYSERANDE ledare eller annat redaktionellt material om rovdjur, som motvikt till all hysteri, populism och destruktiv agitation, lyser oftast med sin frånvaro – speciellt i landsortspressen”. Och inga myndigheter i Finland har satsat på att metodiskt lära ut rovdjurkunskap och förhållningssätt, som fallet är t ex i Kanada (Ontario) och som gett goda resultat bland allmänheten. Visst skulle det höra till att alla i Finland kunde känna stolthet över det vi har kvar av vårt naturarv, och lära sig ett naturligt förhållningssätt till de finaste och stoltaste däggdjur vi har i vår artfattiga nordiska natur. Varför ger föräldrar nallebjörnar till sina barn om nallen skulle vara ett ondsint djur som hotar människor? ♦

Håkan Eklund, redaktör