Tidskriften Skärgård

nr 4/2012 - Årgång 35
Tema: Kvinnokraft

I detta nummer är det kvinnor som kommer
till tals, från pärm till pärm. Med korta nedslag
från kustland och skärgård, och med
estniska Aiboland inkluderat. Dessa artiklar
utgör ändå bara några fragment kvinnoöden
och -berättelser. Några anspråkslösa droppar i havet;
de flesta berättelser är och förblir odokumenterade.

MYCKET AV DET som kommer fram mellan raderna
i detta nummer bekräftas av författaren och förläggaren Carina Wolff-Brandt i boken Strandsatta (2001); det vill säga den kamp som så många kvinnor i olika åldrar och i olika skärgårdsområden tvingats utkämpa för att blir hörda, sedda och accepterade. Både inom familj (den ingifta), släkt, byar och också i större sammanhang hittas trångsynthetens tvångströja som kopplat till traditioner, makthierarki och det lilla konservativa samhällets förkrympta världsbild blir ett fängelse för många, kvinnor. Något som mera sällan diskuteras offentligt, än idag. ”Den nutida maritima kvinnokulturen väntar på att bli dokumenterad; vem känner sig manad?” frågar Nina Söderlund i en artikel.

ATT DET FINNS intoleranta glädjedödare av båda könen är ingen nyhet. Tyvärr handlar det inte enbart
om skuggestalter från ”förr i tiden”. Den unga Föglötjejens berättelse från ett modernt skärgårdssamhälle
är ett exempel. Samtidigt som glesbygd och skärgård ropar efter inflyttare utsätts de gamla invanda och accepterade strukturerna/makthierarkierna för stora prövningar om arbetskraftsinvandrarna visar sig tänka och agera annorlunda än vad som förväntats. Kanske de till och med pratar annorlunda än ortsborna, eller tillhör för oss främmande religioner och kulturer.

IBLAND RÄCKER det med ”normala” samhällsförändringar, där liberala urbana tankegångar krockar med konservativa rurala för att det skall bli friktion. I ärkekonservativa strukturer är tolerans en bristvara. Detta skymtar också fram mellan raderna i flera av artiklarna.

SAMTIDIGT exponeras en enorm kvinnokraft och -förändringsenergi. Många av de nymodigheter, förändringar, företag, attityder och goda exempel som hittas i skärgårdarnas glesbygder är en följd av kvinnoinvandringen från fastlandet. Kvinnor som ser på tingens ordning med nya ögon, och som skapar rotation. Som vågar vara.

IBLAND laddas kvinnokraft av en helig ilska, en sådan som Carina Wolff-Brandt kände och gav prov på när hennes första stora bokverk var klar för tryck. Förlaget som skulle publicera boken drog sig i slutskedet ur projektet. Omdömen som att ”bilderna skulle bli för dyra att trycka och intresset för gamla kvinnor vid havet ansågs vara obefintligt”, läckte via omvägar ut från förlaget. Med ens var författaren strandsatt med sitt bokmaterial och tre år av forskning, resor, intervjuer, transkribering och skrivarbete bortkastad möda. Men, tack vare författarens envishet och mod, kan vi idag ta del av en ytterst vacker,
intressant och unik bok om skärgårdskvinnor i boken Strandsatta. En stilbildande dokumentär
klassiker som blev en storsäljare. Och motgången hade skapat ett nytt kvinnoföretag, Vingpennan.
Ett exempel på kvinnokraft.

MINNEN AV ALLT det som kunde ha varit annorlunda, kunde ha gjorts annorlunda, kunde ha sagts
annorlunda hittas i Satu Numminen artikel om samtal med skärgårdskvinnor i åländsk skärgård.
Det kan handla om känslor av tillkortakommande, när man bara inte räckt till för allt och alla. Om allt
det där som är så svårt att prata om. Sådant som bara andra kvinnor förstår. Det som så tydligt träder
fram i Satu Numminens artikel är olikheterna mellan kvinnors och mäns sätt att tänka och handla,
och vad det ibland leder till, som långt in på ålderns höst ännu grämer många, som aldrig lämnar
dem.

TROTS ALLA LOVVÄRDA försöka att i ett modernt samhälle jämställa könen, är det ändå bara ett administrativt eller organisatoriskt arrangemang. Ett mångtusenårigt genarv ändras inte med två lika
tjocka lönekuvert, eller genom politiska överenskommelser eller genom EU-direktiv. Mäns och kvinnors tanke- och beteendevärld är rätt olika, som de flesta vet alldeles för lite om.

VEM KÄNNER INTE IGEN hur olika kvinnor och män handskas med stress och bekymmer, som
också kommer till ytan i Numminens artikel. I John Greys bokklassiker ”Män är från Mars, kvinnor
är från Venus” (1991) skriver den amerikanska psykologen att män gör misstaget att vänta sig att
kvinnor ska tänka, kommunicera och reagera på samma sätt som män medan kvinnor gör misstaget
att vänta sig att män skall känna, kommunicera och ge gensvar på samma sätt som kvinnor. När
kvinnor är mera känslomässigt engagerade och har ett instinktivt behov av att tala om sina bekymmer
och diskutera om problemen blir männen alltmer koncentrerade och inåtvända med en
benägenhet att isolera sig i sin ”grotta”.

UNDER SENARE ÅR har vi sett oroväckande många exempel på vad denna isolering i värsta fall kan
leda till, när unga män väljer att med vapen i hand låta sina fördämningar och tillkortakommanden
krevera i ett meningslöst våld där oskyldiga barn, ungdomar och vuxna helt sonika mejas ner. Troligen
skulle många samhällen och stater må bättre av att ha fler kvinnor i maktposition; krig startas ju
inte av kvinnor.

KVINNLIGT FÖRETAGANDE, som Ester Miiros skriver om i sin artikel är fylld med positiv energi, liksom
boken Att välja sin väg (2011) som hon också varit redaktör för. Där hittas åländsk kvinnokraft i parti och minut. Enligt en rapport från 2012 är fem av hundra sysselsatta kvinnor i Mariehamn företagare, på landsbygden är siffran åtta av hundra och i skärgården hela fjorton av hundra.

I SKÄRGÅRDEN har man alltid varit tvungen att vara påhittig för att skapa sitt leverbröd. För att kunna bo kvar har det oftast gällt att bli sin ”egen”. Man kunde bara önska att lagstiftning och överhet skulle förstå att på olika sätt gynna det mångsyssleri som det oftast handlar om. Där många bäckar små kan göra skillnad.

TROTS ATT DET ÄR ekonomiskt kärva tider ser tidskriften Skägård fram emot ett nytt innehållsrikt år
med fyra fullödiga temanummer. Tidskriften är ett av de värdefulla svenska rum som vi har i Finland,
en angelägenhet att värna om. Med hjälp av ett stort antal frivilliga medarbetare och experter, som
detta nummer ger ett smakprov på, dokumenteras ett unik kulturarv. Något att vara stolt över också i
framtiden.

Med detta tackar vi för det gångna året och önskar alla läsare och medarbetare ett framgångsrikt
nytt 2013!

Håkan Eklund, redaktör