Tidskriften Skärgård

nr 4/2010 - Årgång 33
Tema: En senhöstdag i skärgården

Inledaren: Paragrafrytteri får inte försvåra inflyttning

Temat för årets sista nummer av Skärgård är senhöst. Enligt många den minst populära tiden på
året, och minst dokumenterad i skrift. Detta är en övergångsperiod mellan höst och vinter när det åtminstone i södra och sydvästra Finland oftast är blåsigt och regnigt. Något som de flesta i landet har upptäckt när de tar en Sverigebåt över till Åland, Stockholm eller en Estlandsbåt till Tallinn. Vissa år känns det som om senhöstvädret pågår långt in på vintern. Vid sydkusten brukar den börja först en bra bit in i januari. Andra år kommer vintern med snö och kyla redan i november, som vi just bevittnat.

DETTA ÄR EN PERIOD som många helst vill hoppa över och bara glömma. En period när folk blir mindre sociala utomhus, drar upp kragen, drar ner mössan och skyndar till hemmets ljus och värme, eller tillbringar ohälsosamt mycket tid i marknadskrafternas upplysta och förföriska köpcenter. Eller bara försvinner in i sig själv... Både fysiskt och mentalt är detta en jobbig mellanperiod, där man ser fram emot jul och nyår som en livräddare, som effektivt bryter av monotonin. De helgerna ligger bakom oss när detta nummer kommer ut; nu har bladet svängt mot ett nytt år, mot ljusare tider. Tack och lov.

TANKEN MED temanumret är att skribenter från våra fyra kustsvenska landskap på ett personligt sätt skall berätta om ett självupplevt senhöstdygn (eller flera) i skärgården genom att ta avstamp i det omedelbara och sen reflektera över hur mörker och korta dagar upplevs framåt och bakåt i tid och rum.
Det blev en massa skrivglädje som i sig reflekterar behovet att "skriva av sig" under långa mörka kvällar. Det intressanta är att texterna ändå genomsyras av positiv energi. Under senhösten hittar många tid för att göra sånt som blivit ogjort och att i lugn och ro fokusera på jobb och föreningsaktiviteter. Samtidigt kan senhösten också utgöra en stressig och bråd tid, både på arbetsplatser och inom föreningsliv, som kanske för det goda med sig att man glömmer väderbetingelserna. I länder med mörka, kalla och "trista" årstider är det ju lätt att vara arbetsfokuserad, det finns ju inga större frestelser utomhus. Jämfört med vår, sommar och tidig höst, när naturen flödar av ljus och färger. I sig visar allt detta hur välanpassade vi är till vårt omväxlande klimat, och det indikerar en överlevnadsstrategi där det lönar sig bäst att fokusera på det positiva. Även i mörker, väta och köld. Allt handlar ju om attityder. Eftersom ingen av oss kan påverka naturens gång är det enklast att vi själva anpassa oss till rådande realiteter. Nyckeln till att må bra, också i dåligt väder under en mindre attraktiv årstid, hittas mellan öronen. Men också rätt utrustning, tillräckligt bra boende och detta med att ha arbete är av avgörande betydelse.

ARTIKELTEXTERNA VISAR att utskärgården har en speciell dragningskraft för många också under senhöst och tidig vinter. Huvudsaken är att det finns transport och logi att tillgå, helst också elström och datauppkoppling. Med det klarar sig nutidsmänniskan förunderligt bra, precis var som helst. Det senare gäller också skärgårdens överlevnad som levande åretruntsamhälle. Dock räcker det inte med tillfälliga
besök; skärgården behöver fler åretrunt-bosatta. Faktum kvarstår: det måste finnas lämpliga bostäder att
tillgå för att få inflyttning i glesbygd/skärgård. Och nog är det tragiskt i sig att våra kuster och skärgårdar är fullproppade med hus som står tomma under största delen av året! Detta gäller både nybyggda fritidshus och gamla hus i byarna på hemlanden; vilket slöseri! Ett välfärdsfenomen i sig som diskuterades på seminariet "Hemhamnen, kvalitativt boende i skärgården" i Skärgårdscentrum Korpoström i slutet av november. En mängd substansrika anföranden belyste dagsläget.

SAMTIDIGT är det tragikomiskt att det finns fall där folk som vill skriva sig i sin fritidskommun, men stoppas av byråkrati och paragrafrytteri. Enligt en artikel i Åbo Underrättelser 10.12.2010, som tar upp ett fall på Kimitoön, verkar lagen tolkas olika vid magistraten i Åboland jämfört med magistraten i Vasa. I Vasa ser man inga problem med att folk vill skriva sig i sina fritidshus i Österbotten. I Åboland är man inte lika flexibel. Trots att lagen om hemkommun är densamma. Så får det väl inte vara? I Åboland är ju också skärgården så mycket mera omfattande. Potentialen för nyskärgårdsbor, som Christian Pleijel kallar de nyinflyttade, är så mycket större än i Österbotten. I ÅU artikeln kom det också fram att enbart ryktet om hur krångligt det är att skriva sig i fritidskommunen gör att folk avstår från att ens försöka. Vem kan skapa förändring för att få ordning på detta paragrafrytteri.

ETT AV DE INTRESSANTASTE anföranden vid skärgårdsseminariet i Korpoström i november svarade kommunrådet Bengt Backman för. Som ordförande för Åbolands Skärgårdsstiftelse och pensionerad kommundirektör från Houtskär och suppleant i Skärgårdsdelegationen kan han sin skärgård. Han konstaterade att en stor del av skärgårdens själ dör om utskärgården avfolkas. Under de tjugo senaste
åren har befolkningsminskningen i den åboländska utskärgården, det vill säga det område som ligger utanför landsvägsfärjornas skärgård, varit 24 procent. I övriga glesbygdsområden i Finland är motsvarande minskning 20 procent. Backman drog paralleller till undersökningar i Sverige som visar vilka inbesparningar folkhälsovården gör om folk mår bra, och att det är välomvittnat att den urbana människan
mår både fysiskt och andligt bra i skärgårdsmiljö. Något som också kan spåras i många texter i detta tidskriftsnummer.

BACKMAN kallade fritidsboendets expansion för en av de största strukturomvandlingarna i skärgården och han anser att fritidsfolket idag utgör en stor resurs för skärgården, som inte utnyttjas till fullo. Det senare skall också sättas i siffror via projektet "Trygga skärgårdsboendet" som Bo-Erik Ekström håller i trådarna för. I det projektet skall man granska fritidsboendets ekonomiska betydelse för kommunerna,
både som det är nu och vad det skulle ge om allt fler skulle skriva sig i fritidskommunen. Och då skall väl inte urban och landbaserad byråkrati försvåra inflyttning till skärgård? Bengt Backman noterade att enbart i den åboländska havsskärgården finns det mer än ettusen fritidshus vilket betyder att fritidsborna är mer än tiofalt fler än de fast bosatta.

MEDAN DE FLESTA perifera ösamhällen kämpar för att hålla sina innevånare kvar och ser nya inbyggare som en lycka är utvecklingen den motsatta på öar som ligger nära tätorter. Ute på Hirvensalo ö som ligger ett stenkast från Åbo hamn bor det idag drygt 7 000 personer. Den enda bron över till fastlandet, från öarna Hirvensalo, Satava och Kakskerta, trafikeras av 20 000 bilar per dag och det ständiga trafikbruset ligger som en evig ljudföroreningsmatta över området. Dessa bilar skall snart bli 45 000, på två broar. Enligt den delgeneralsplan över Hirvensalo som nyligen godkänts av stadsstyrelsen i Åbo, skall innevånarantalet tredubblas inom kommande decennium! Ön skall få ett nytt centrum med höghus, butiker och simhall. En ny bro skall byggas genom jungfruliga marker på båda sidorna om Långvattnet.
Allt för att Åbo skall kunna locka till inflyttning med attraktiva boendeområden och för att kunna växa och
gå förbi Tammerfors; det kallas visst samhällsutveckling. För de som flyttat ut ur stan för att bo närmare natur och vatten känns det inte som något positivt att stan och tätortsstuket kommer efter. Men sådan är den, geopolitiken. För mycket eller för lite skämmer allt.

Håkan Eklund, redaktör