Tidskriften Skärgård

nr 3/2010 - Årgång 33
Tema: Energi och miljö

Inledaren: Klimathysteri hotar mångfald

I Wikipedia beskrivs biobränslen som "Förnybara
bränslen som är producerade av levande organis-mer (biomassa). Normalt syftar termen biobränsle på bränslen som är i det närmaste koldioxidneut-rala, eftersom den mängd koldioxid som bildas vid förbränning är en del av kolcykeln. Detta betyder att koldioxidutsläppen inom en överskådlig tid balanseras av tillväxt i naturen och därför inte bidrar till växthuseffekten, till skillnad från de fossila bränslena som har varit utanför det naturliga kretsloppet i miljontals år". Termen bioenergi omfattar all användning av biomassa som energikälla. Växter som odlas för att användas som biobränsle kallas gemensamt för energigrödor.

ANGÅENDE FÖRNYBARA energikällor beskrivs de i Wikipedia som "Energikällor som hela tiden förnyar sig och som därför inte kommer att ta slut inom en överskådlig framtid. De flesta förnybara energikällor, som vind-, vatten- och bioenergi, härrör ursprungligen från energi från solen. Solen i sig är egentligen inte förnybar utan kommer en dag att slockna, men detta är så långt i framtiden att det knappast är relevant för människan. Fossila bränslen (kol, olja och naturgas) räknas inte som förnybara. Dessa förnyas visserligen men under en väldigt lång tid, många miljoner år. Dessutom förbrukas de idag i en högre hastighet än vad de förnyas. Kärnkraft räknas vanligtvis inte heller som förnybart, eftersom den baseras på ändliga resurser. Om förnybara energikällor uppfyller kravet "tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov" räknas de till det som kallas hållbar utveckling. Förnybara energikällor anses som fördelaktiga ur miljösynpunkt eftersom de inte använder icke förnybara bränslen, vilket bland annat medför att de ger ett relativt litet bidrag till växthuseffekten. Förnybara energiresurser saknar dock inte avtryck på miljön. Även om själva energikällan återskapas så gäller detsamma heller inte nödvändigtvis kraftverken som samlar in energin."

ENERGI OCH MILJÖ är nära kopplade till varandra och inte ens förnybara energiresurser behöver i sig vara miljövänliga. Det beror helt på perspektivet. Det kan inte anses miljövänligt att hugga ner ekologiskt rika regnskogar i tropikerna för att odla oljepalmer för produktion av sk miljövänligt biobränsle för den europeiska bilmarknaden. Det kan inte heller anses miljövänligt att putsa bort vår egen nordiska ursprungs flora och fauna i skogar och på torvmossar för att sedan kalla biobränslet för miljövänligt. Bränsle behövs, men kalla det inte för miljövänligt om det samtidigt kräver stora ekologiska uppoffringar. Allt har sitt pris.
Likadant är det med den politiskt omhuldade vindkraften som Jarl Ahlbäck kallar för "skärgårdens egen gökunge som ger vinst för ett fåtal markägare och subventionsspekulanter men bara är ett offer på den citygröna ideologins altare". Han kallar vindkraft för negativ reglereffekt; skräpeffekt som bara ställer till det i kraftnätet. Ett resultat av den politiska klimatångest som dominerar agendan. I åratal har vi bombarderats med varningar om att klimatförändringen är ett av de största hoten som mänskligheten står inför under kommande år. Huruvida det är sant eller inte tvistar de lärda om.

ETT PROBLEM ÄR att samtidigt som klimatfrågor och diskussioner om utnyttjande av förnybar energi helt tagit över fokuseringen, fortgår en de facto exploatering och utarmning av naturens biologiska mångfald i det tysta. Också i vår omedelbara närhet. I Finland tror många att vi bedriver ett "miljövänligt" jordoch skogsbruk eftersom vi får fram en allt ökande biomassa med förnybara bränslen och -grödor. Men allt har sitt pris. Ett problem är den bortputsning av värdefulla livsmiljöer inom jord- och skogsbruk som dessutom finansieras med EU-medborgarnas skattepengar. Det är bara monokulturernas odlingsarter som gynnas; dvs de unga, välartade och välväxande. Allt annat putsas bort.
Detta kan exemplifieras med två välkända fåglar: sånglärkan försvinner småningom ur jordbrukslandska-pet och tofsmesen ur skogslandskapet om deras livsmiljöer (dikeskanter och murkna träd) putsas bort. Det tragikomiska är att med lite mer förståelse, vilja, insikt, yrkeskunskap och -etik kunde många skador på naturen minimeras – men få människor gör det frivilligt. Spillrorna av vår ursprungs flora och fauna betalar priset för det som många kallar för miljövänlig grön energi eller biomassa.

I ETT LÅGLAND som Finland har ju all jord- och skogsbruksmark (och en stor del av våra våtmarker) omformats till en effektiv produktionsapparat; de enda områden som till stor del skonats från exploatering är utskärgård, fjällområden och våta, trädlösa myrar. De har ur ett odlingsperspektiv betraktats som improduktiva, vilket gjort att de fortfarande har höga ekologiska värden. De är våra sista spillror av ett ursprungligt naturarv. Nu när energietablissemanget i klimathotets namn har fått syn på denna outnyttjade markreserv skall också de industrialiseras via vindkraftverk och torvtäkter. Kampen om dessa markområ-den är i full gång. I skärgård och kustland ritas potentiella vindkraftsparker in. Bland annat i anslutning till Kvarkens unika världsnaturarv i Vallgrund, Replot planeras en vindkraftspark med stora vindkraftsturbiner som UNESCO:s Världsarvskommitté knappast tittar på med blida ögon. I Österbotten köper kraftverksbo-lag aktivt upp torvmossar för att säkra områden för framtida torvbrytning, som i sig är en tvivelaktig hante-ring. De odikade torvmarker som ännu finns kvar i våra bygder utgör den enda omanipulerade naturtyp som finns kvar i kustskogslandet och borde absolut fredas.

IBLAND FÅR MAN den känslan att våra politiker gått vilse i förverkligandet av landets klimat- och energi-strategi. Och de är ständigt pressade av energiindustrin och dess lobbyorganisationer. Utan subventioner byggs ingen vindkraft och dåligt planerade nyetableringar riskerar att bli miljöfientliga istället för miljövän-liga. Energin blir inte grön eller miljövänlig av att kallas förnybar energi, om den samtidigt exploaterar unik natur. Hittills har vindkraftverkens rotorblad slagit ihjäl minst 100 havsörnar enbart i Tyskland (54) och Norge (48). En indikation på vad som hittas under "vindmöllorna" presenteras i Ingmar Ahléns artikel "Vindkraftverk och fåglar". I Finland har väl ingen motsvarande undersökning gjorts. Det som händer under vattnet, när fundamenten för havsbaserade vindkraftverk placeras på grund som är livsviktiga lekplatser för fiskstammarna, är inte heller till naturens eller kustfiskets fördel.

UTNYTTJANDE AV VINDKRAFT och vindens rörelseenergi är i sig inget nytt i kustland och skärgård, men den gamla tidens väderkvarnar utgjorde inget miljöhot vare sig för människor eller för fåglar. Tvärtom utgjorde de en prydnad i det kustagrara landskapet och smälte väl ihop med omgivande byggnader, och de har en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. De först kända väderkvarnarna togs i bruk i Kina och Japan 2000 år före vår tideräkning. Till Europa kom de på 1200-talet och till Sverige på 1300-talet. I USA introducerades vindhjulet eller vindrosen på 1800-talet, som användes för att driva vattenpumpar. För de flesta är de bekanta från västernfilmer och emigrantbilder. Den vetenskapligt baserade utvecklingen av vindkraftverk för produktion av elektricitet inleddes på 1890-talet. Föregångsman var den danska fysikern Poul la Cour (1846-1908) och på 1910-talet var flera hundra vindkraftverk i drift i Danmark. Även i Tyskland och andra europeiska länder utvecklades vindkraftverk fram till 1960-talet. Efter oljekrisen 1973 återupp-togs forskningen och efterhand började allt större vindkraftverk produceras för kommersiellt bruk.
I Danmark, som är en av världens största tillverkare av vindkraftverk, är målsättningen att hälften av landets elproduktion skall komma från vindkraftverk år 2030 och i Tyskland har 13 000 vindkraftverk installerats de senaste åren.

VI SKALL INTE säga nej till vindkraft, energiodlingar eller en förnuftig användning av våra naturresurser, men det gäller att noga överväga varje ingrepp, planera omsorgsfullt och att ta nödvändig hänsyn till miljön. Annars är ju epitetet "miljövänligt" bara ett tomt ord. Bra planerat är hälften gjort. Vindkraftverk hör hemma i områden som redan är industrialiserade, inte i utskärgård och fjällvärld. Det är tragiskt om EU:s mål, att tjugo procent av all energikonsumtion inom tio år skall vara förnybar, samtidigt kommer att än mer hota våra länders biologiska mångfald. Att Finland dessutom skall vara duktig och öka sin "förnybara andel" till 38 procent bådar inte gott. Teorier som baserat på dagens klimathysteri kommer att lämna fula spår efter sig, både i skogsland och skärgård.

Håkan Eklund, redaktör