Tidskriften Skärgård

nr 1/2010 - Årgång 33
Tema: Skärgårdsdelegationen 60 år

Inledaren: En läsvärd skärgårdshistorik

Under försommaren 2009 publicerades ”Skärgårdsdelegationens och skärgårdspolitikens historik 1949 – 2009” av Skärgårdsdelegationen
vid Arbets- och näringsministeriet. Samtidigt på finska och svenska. Som redaktörer har Esko Kuusisto och Jorma Leppänen fungerat. En tidningsuppgift under sensommaren berättade att den svenska upplagan snabbt tagit slut, samtidigt som många med intresse för skärgård och regional utveckling inte ens sett skymten av publikationen ifråga. Eftersom skärgårdshistoriken utgör en mycket värdefull översikt över efterkrigstida regionalpolitik i Finland, och dessutom är riktigt läsvärd via alla personliga hågkomster, beslöts att ett nytryck av detta unika skärgårdsmaterial skall ingå i tidskriften Skärgård. Numret i din hand, var det första lediga som passade projektet.

HISTORIKENS kanske mest lärvärda del utgörs av avsnittet med delegaternas egna texter/intervjutexter. Där berättar tidigare ordföranden, vice ordföranden, delegationsmedlemmar och andra skärgårdsaktörer om sina egna personliga erfarenheter från arbetet i delegationen, om sin relation till skärgård och om skärgårdsutveckling i allmänhet. Delegationen har ju genom tiderna haft mer eller mindre färgstarka rikspolitiker som ordförande, samtliga från SFP, som på olika sätt satt sin prägel på arbetet. I de olika texterna refererar olika skribenter ibland till samma episoder eller samma ordförande, som därmed blir belysta från olika håll och kanter på ett mycket intressant sätt. Här passerar många eldsjälar och arbetsmyror revy, som alla på sitt sätt försökt arbeta för skärgårdens bästa.
Via dessa texter växer en allt tydligare bild fram hur olika åtgärder fötts, hur skärgårdslagen kom till, hur medgång och motgång avlöst varandra – och så vidare.

LAURI METSÄMÄKI som i många repriser satt som vice ordförande ger i sin berättelse ”Två årtionden på en utsiktsplats” en bra sammanfattning över delegationens sextioåriga arbete.
”När man bedömer Skärgårdsdelegationens arbete och dess effekter måste man samtidigt beakta de verktyg och resurser som delegationen haft tillgång till. Delegationen har alltid haft små resurser. Ännu på 1990-talet saknade man en egen budget. Fortfarande måste projektfinansiering sökas från olika källor såväl inom den offentliga som inom den privata sektorn. Enligt skärgårdslagen är delegationen endast ett organ som kommer med utlåtanden och som saknar egentlig beslutandemakt. Enligt min åsikt var vi framgångsrika trots det. Vi har fortfarande en levande skärgård, där människorna har arbete och utkomstmöjligheter. Allt fler stugägare upplever att kommunen där sommarstugan ligger är en andra hemkommun och tillbringar allt längre perioder på sommarstugan. Detta har också varit en av delegationens målsättningar. Någon kan så klart kommentera detta självberöm med att delegationen har misslyckats då den inte kunnat förhindra strukturomvandlingen i skärgården. Det är ett synsätt. Ett annat är enligt mig att förhållandena kunde och skulle säkert vara mycket sämre utan delegationens insatser.”

SKÄRGÅRDSDELEGATIONENS arbetsspråk ger också en fingervisning om hur landets tvåspråkighet fungerar i praktiken, dvs på finska. Så här skriver Vellamo Kivistö i sina reflektioner från fem mandatperioder (1978-1994) som finansministeriets representant: ”Ett särdrag hos delegationen var att majoriteten av befolkningen i havsskärgården och vid kusten var två- eller svenskspråkig. På basis av det hade särskilt SFP en betydande roll i delegationens verksamhet och i skärgårdspolitiken i allmänhet. I delegationens arbete användes svenska språket, överraskande nog, inte i nämnvärd grad. Visst diskuterades det också på svenska, men det huvudsakliga arbetsspråket blev finska kanske på grund av bristen på sekreterararbetskraft och andra praktiska orsaker. Detta kunde i viss mån begränsa vissa svenskspråkiga medlemmars möjligheter att följa med diskussionerna och delta i dem.”
DET ÄR GLÄDJANDE att i en historik som denna också se nyttan av tidskriften Skärgård. En stor del av materialet i historikens första del, ”Skärgårdpolitikens historia”, är baserat på Kjell Andersson omfattande artikel ”Den finländska skärgårdspolitiken, en närhistorisk återblick” som ingick i Skärgård nr 4/2000 och hade skärgårdspolitik som tema. Vackert så.

Samtidigt skulle det ha varit bra om historikens redaktörer vid faktasammanställningen om kustskärgårdens äldsta historia också hade utnyttjat Skärgård nr 1/2009 med arkeologi som tema. Kustsvenskarnas fornhistoria beskrivs ofta med sentida ”invandrarklichéer”, trots att den arkeologiska forskningen från våra svenskbygder berättar något annat. Det är märkligt att vårt kustsvenska gräsrotsfolk med rötter i en maritim jakt- och fiskebondekultur inte får kopplas ihop det folk som sedan hedenhös jagat, fiskat och odlat sina fornåkrar i ett högproduktivt kust- och skärgårdsområde.
I dagens otrevliga och språkpolitiskt färgade debattklimat är det viktigt att ge oss den hemorträtt som vår kustkultur förtjänar, med rötter i kustbygd och skärgård långt innan gränser och nationalstatstänkande snävade in och förgiftade människornas tankevärld.

Senast har ju Yle-journalisten Kirsi Virtanen utmärkt sig med sina medvetet giftiga radiokolumner, som är fyllda med kränkande och felaktiga påståenden om finlandssvenskar; ett ypperligt exempel på populistisk enfald i all sin patetiska vardagsverklighet. Och massorna jublar i kunskapssamhället Finland. Redaktör Virtanen och många andra kunde med fördel bekanta sig med kustsvenska gräsrötter i de perifera svenskbygderna i kustland och skärgård, där folk har ”skit under naglarna” och inte känner att de måste skämmas för det. Detta är en helt annan värld och ett annat folk än den urbana svenskspråkiga elit som många finskspråkiga personifierar alla finlandssvenskar med, alltså som ett ”svenskatalande bättre folk”. Detta är en värld och ett tankesätt som är helt okänt för minkfarmaren och bonden i svenska Österbotten eller i Östnyland, eller fiskodlaren och timmermannen i Åbolands och Ålands skärgårdar, som exempel.

PERSONLIGEN fick jag en skärgårdspolitiker och –eldsjäl till kollega på min första arbetsplats i mitten av 1970-talet. Det var Elis Backström från skärgårdskommunen Replot, idag en del av Korsholm, som då var medlem i det arbetsutskott som beredde lagförslaget till en separat skärgårdslag under ordförande Jan-Magnus Janssons ledning. Elis Backström var medlem i Skärgårdsdelegationen under fem perioder 1971-87 och suppleant 1987-91. Han var också den viktigaste visionären och pådrivaren till bygget av Replotbron, ett engagemang av målmedvetet politiskt lobbande och kontaktskapande som inleddes 1962 och höll på tills bron stod färdig hösten 1997. En motsvarande målmedveten skärgårdspolitiker och metodisk lobbare har saknats i västra Åboland, därför saknas också broförbindelse över till Nagu och det enorma skärgårdsområde som idag ingår i staden Väståboland.

TILL SIST. Det visade sig att det inte bara så där gick att trycka upp en ny upplaga av historiken i ett nytt forum. Bildrättigheterna till alla de otaliga bilder som finns i historiken borde köpas på nytt, och se – någon sådan budget har inte tidskriften begåvats med. Stiftelsen för Åbo Akademi finansierar endast redaktörens deltidslön, alla andra utgifter skall finansieras med prenumerationsintäkter som oavkortat går till ombrytning, tryck och distribution. Från den potten blir inget över, snarare tvärtom, och att tigga pengar är inte vår styrka. Det räcker med att en stor del av arbetstiden går åt till att tigga gratis text- och bildmaterial till varje nummer. Av någon anledning får vi sällan bidrag från finlandssvensks kulturfonder, trots att en del storstilat berättar att de stöder publikationsverksamhet för finlandssvenska tidskrifter. Annonsörer står inte heller i kö; ett känt problem för många finlandssvenska tidskrifter med begränsade upplagor. Annonsörer fokuserar oftast på upplagesiffror, inte om annonserna lever ett mycket långt liv, som i tidskriften Skärgård. Men som sagt, bildproblemet stoppade upp oss en stund men löstes via ”talkoanda” och storsinthet; ett stort tack till alla bilddonatorer!

Håkan Eklund, redaktör