Tidskriften Skärgård

nr 4/2009 - Årgång 32
Tema: Naturfientlig populism

Inledaren: Lynchmobb och populistisk enfald

Det råder oro i samhället. När glesbygd, svenskhet, lokalsamhälle, sjukhus, industrier, arbetsplatser, skogsnatur, biologisk mångfald, etc – metodiskt monteras ner, är besluten ofta baserade på räknenissarnas kalkyler. Detta siffertänkande som helt tagit över samhället bådar inte gott för framtiden; vad är lättare att manipulera än siffror? Med dem kan man olidligt lätt avveckla välfungerande enheter och helheter i samhälle och natur. Motiveringar går alltid att hitta, liksom lättledda människor som röstar för och verkställer sifferbeslut. Specifika och omistliga mervärden väger lätt i den dansen, eftersom siffernissarna, liksom populisterna, sällan ger alternativ.

I en diskussion om nedmonteringen av det svenska i Finland sade riksdagsledamoten Jacob Söderman (SDP) i Hbl (10.10.09) att ”det välvilliga ointresset och okunskapen är vår största fiende”, med syftning på ”fennomanministern” Mari Kiviniemis (C) oförståelse för oss finlandssvenskar och våra behov, i armbrytningen om Karlebysvenskarna. Denna replik passar också väl in i mycket av det som avhandlas i detta nummer.

SAMMA TAKTIK, samma mönster och samma välvilliga ointresse och okunskap används ju också i kampen om naturresurserna, som detta temanummer tangerar. Viktiga naturfrågor är ofta kopplade till siffror, oförståelse och lättledda människor. Hur många kilo fisk äter storskarven per dag och hur många procent är sådana fiskar som vi själva vill ha? Hur mycket är tjädrar, hålbyggare och lavskrikor värda, som förlorar sin livsmiljö när kalhyggen putsar bort hela ekosystem i skogsnaturen? Varför har vi inte råd med björn och varg? Är en hektar ekologiskt utarmad industriell skogsplantage mera värd än en hektar ekologiskt rik naturskog?

I Kuusamo är ekologiskt rika naturskogar en ekonomiskt värdefull tillgång som årligen drar till sig hundratusentals besökare, som en stor del av samhället lever på. I Kuhmos och Suomussalmis yttersta glesbygder är björnar och vargar tusenfalt gånger mera värda levande än som döda, som fotoobjekt bland gränszonens talrika naturfotoföretagare som lockar fotografer från hela Europa. Till våra skärgårdar kommer man inte för att titta på hyggen och vindmöllor, utan för att njuta av en oexploaterad skärgårdsnatur; Kvarkens världsnaturarv är ett bra exempel.

ÄNDÅ, I NIO FALL AV TIO är det räknenissarnas siffror som gäller vid val av utnyttjandealternativ. Att bevara kan i många fall motsvara en mycket god men svårvärderad investering för framtiden; men hycklas av de flesta. Men inte ens vinstgivande och välfungerande skogsindustrier är något att lita på. Först formades bondeskogen med hård hand till industriskog under fem decennier, enligt system som inte fått ifrågasättas och för tankarna till metoderna öster om gränsen när jordbruket industrialiserades. Sen en vacker dag är det lapp på luckan när räknenissarna har räknat ut att skogsbolagen skulle ge ännu högre vinst om produktionen flyttas utomlands. Det är i den siffervärld vi lever idag, och det är en mycket relativ, känslokall och osäker värld. Och var finns motkraften? Är vi verkligen så här lättledda och -lurade?

DET MEST SKRÄMMANDE är att detta siffernissetänkande har smittat ner ett helt folk. Också vi finlandssvenskar är tydligt sifferfixerade när det gäller natur. Ingen har väl kunnat undgå att notera lynchmobbens framfart i skärgård och kustland som också är kopplat till detta siffertänkande. Antingen är det för mycket av något, eller för lite. Sällan är det lagom. Dessutom gillas inte vilda djur och fåglar som för sin överlevnad äter sånt som vi betraktar som vårt, eller om de väsnas och skiter och annars uppför sig illa i privatägd natur.

I åratal har havsörnshäckningar saboterats, i lönndom har man sett till att vargar ”försvunnit”, många har applåderat högt när vilsna ungbjörnar under stort ståhej skjutits i svenskbygderna, tidningsledare har öppet rättfärdigat lagstridig förstörelse av skarvhäckningar (Hbl 4.7.09), skogekologiskt värdefull skog har snabbt huggits ner om någon visat intresse för dess unika naturvärden – samtidigt som odlingslandskapets biologiska mångfald i decennier satts på undantag. De olika intressegruppernas välutbildade fackmän och rådgivare skulle i många fall ha kunnat lindra de negativa effekterna, om inte det välvilliga ointresset skulle ha stått i vägen.

Med fog kan man fråga sig: Vad är vi för ett kustfolk och en kustkultur som inte kan leva i samförstånd med vår omgivande natur och som okritiskt låter oss dras med i ett drev där populism och naturfientligt vulgärdravel applåderas högt? De flesta förstår inte ens att skämmas för sin ignorans där orsakssammanhangen medvetet utelämnas! Det är precis som i språkpolitiken, och i hela den manipulerade och sifferfixerade nedmonteringshysterin, där ekonomin fungerar som täckmantel för förstörelseverket.

FÖR ATT SÖKA orsakerna till den rubbade näringsbalansen i Östersjön, som bl a gynnar skarv- och sälpopulationerna, måste uppmärksamheten riktas mot fastlandet. Syndabockarna hittas inte i skarv- eller sälkolonierna, dessa arter reagerar bara på det snabbt ökande matförrådet i övergödda vatten. Det är inte heller skärgårdsborna som orsakat obalansen i Östersjön. Liksom skarven följer det växande fiskstimmet följer vargen det köttberg som älgar och hjortar utgör, som fått ett dukat matbord av gräs, sly och ungskog i kalavverkningarnas spår, med älgflugor och sjukdomsalstrande fästingar som bonusarter. Människan hittas oftast i orsaksändan, som med sitt siffertänkande rubbat de ekologiska cirklarna. Men den diskussionen glöms liksom alltid bort i debatterna och medierapporteringen. Det är liksom enklare med syndabockar lösryckta ur ett sammanhang, som varg och skarv.

De flesta naturkännare anser att jakt på säl, skarv och björn och andra livskraftiga stammar är ok, om de nås i samförstånd med expertis, trots att det är ytterst naivt att tro att man med vapenmakt kan återställa ekologisk obalans. Men bevara samhället från lynchmobb, populism, självutnämnda domare, bödlar och vandaler!

I decennier har det trummats ut att vi i Finland lever i ett informations- och kunskapssamhälle och att vi finlandssvenskar är mera liberala och öppna för nya intryck än många andra i detta land. Glöm det! – verkligheten visar något helt annat, åtminstone när det gäller finlandssvenskarnas åsikter och förståelse för vår natur. Och i lynchmobbens populistiska gråzon tycks både politiker och mediefolk trivas.

INTE EN ENDA finlandssvensk chefredaktör förstod att i en ledare analysera och bemöta det drev och den varghatarkampanj med desinformation som en handfull agitatorer systematiskt körde med i åratal i insändarspalterna, i samtliga finlandssvenska dagstidningar.

Eftersom många människor tar in hela sitt (attitydformande) informationsflöde via dagspress och etermedia har nyhetsproducenterna också ett ansvar för substansinnehåll. Detta gäller framförallt lokaltidningar, som är den enda dagspress vi har i Svenskfinland, som inte själva har den specialkompetens som behövs angående naturfrågor. Och det som specialtidskrifter skriver om, där experter utnyttjas, syns sällan i dagspress eftersom ingen på underbemannade redaktioner har tid att läsa sådant.

Och vad kan man egentligen vänta sig av journalister (eller av politiker och beslutsfattare) när det gäller naturkännedom? Finns ett specialkunnande handlar det snarast om ekonomer och statsvetare, som aningslöst lyssnar på andra naturokunniga tyckare. Det är enklare så och säljer bättre i medier samt ger en omedelbar respons. Att lyssna på forskare och experter, som inte färgar sina uttalanden med populism och enkla lösningar, kräver betydligt mer och ger mindre utdelning på kort sikt.

Tyvärr har denna tystnad och avsaknad av faktabaserad motkraft resulterat i att dagstidningsdebatten fått en slagsida, som är tydlig också i skarvdebatten. En orsak till varför finlandssvenska experter inte frivilligt bemöter lynchmobben i debattspalterna är att de inte vill utsätta sig för det vulgärspråk som används som en del av mobbens strategi.

MEN, ATT NATURFIENTLIG populism sen utnyttjas i en valkampanj (SFP), som under senaste EU-val, visar hur långt det gått när vulgärdravel plötsligt utnyttjas som politisk valfläsk. Tala sen om politikerförakt! Hur skall Partiet kunna bli ”större än sig själv” (eftersträvade 10 procent) så länge populistisk enfald i naturfrågor, i värsta sannfinländska anda, står på agendan? Det finns en stor potential med välutbildade och naturmedvetna svenskspråkiga väljare som Partiet förskingrat, och den yngre generationen reagerar mycket negativt på Partiets gammalmodiga naturfientlighet.

Eftersom alla vi vanliga skattebetalare, med eller mot vår vilja, fungerar som medfinansiärer där ett naturarv omvandlas till en industriell produktionsapparat, med alla sina bieffekter, ligger det väl också i allas vårt intresse att lära mera om olika orsak-verkan samband, på ett ärligt sätt, eller hur?

Håkan Eklund, redaktör