Tidskriften Skärgård

nr 3/2009 - Årgång 32
Tema: Kimitoön

Inledaren: En tillväxtnäring med många utmaningar

Med en strandlinje på tretusen kilometer, trettio bebodda öar och tretusen småöar utgör Kimitoöns kommun ett utpräglad kust- och skärgårdssamhälle. Alltså en typisk finlandssvensk kustkommun med rötter i en maritim kultur, som i och med årsskiftet och sammanslagningen mellan Kimito, Västanfjärd och Dragsfjärd skapat en präktig helhet. Med sina 7200 invånare handlar detta inte om den typ av storkommun som statsmakten eftersträvade, men geografin, språket och kulturen gör sitt till att helheten som en egen ”ö-kommun” känns mycket självklar och naturlig. Landvägen ligger ju resten av Åboland långt borta och mellanområdet utgörs av helfinska trakter. Rikets och fastlandets schabloner passar sällan in i våra svenska kust- och skärgårdsområden; något som många av landets finskspråkiga rikspolitiker inte tycks förstå.

KIMITOBOR BETRAKTAS KNAPPAST som öbor av öborna från kommundelar där båt behövs i vardagen, ändå är de, liksom de flesta av oss kustsvenskar, trots allt präglade av En tillväxtnäring med många utmaningar närheten till vatten, kustlinje, skärgård och öppet hav. Också de byar och utmarker i Svenskfinland som idag ligger långt från vatten har fornstränder och gamla säljägarboplatser på sina ägor. Där havet svallade fritt för tretusen år sen råder bonden och skogsbrukaren idag. Dagens skärgårdsbor kopplar heller inte ihop dessa områden med skärgård, men allt är relativt. Allt handlar om tid och rum och om förändring och anpassning.

Därför har de flesta av oss en utpräglad kustidentitet, som vi delar med andra kustfolk, och som gör att vi känner oss ”instängda” om vi blir tvungen att leva och bo långt inne i landet, hemma eller utomlands.

I Svenskfinland kan de flesta av oss från den egna kommunen ta oss sjövägen ut till ”världens ände” om vi så vill; det räcker med känslan av att kunna göra det, om det skulle behövas. Det är heller ingen slump att kustbor genom historien varit rörliga och beresta. Kimitoöns historia är från första början kopplad till hav och kuster som kulturbärare och transportled.

LIKSOM DE FLESTA kustnära kommuner fördubblas Kimitoöns befolkning varje sommar. Med tillfälliga dagsturister inräknade handlar det om en mångdubbling; en vitalitetsfaktor som många inlandskommuner saknar, och som också återspeglas i antalet småföretag och butiker. Kimitoöns mer än femhundra småföretag är livsviktiga för att folk skall kunna leva och bo kvar i sin kustnära och rurala miljö. Eftersom de flesta primärnäringar, både inom jordbruk och industri, kräver allt färre händer, är det inom servicenäringarna som expansionsmöjligheterna finns. Och här kommer en växande besöksnäring väl till pass, något som företagarna på Kimitoön blivit mycket duktig på. Det är bara att kolla in evenemangskalendrar och turistföretagsinfo.

Det är mycket som har hänt inom turismnäringen sen det första ”egna” turistkontoret installerade sig i en ombyggd grillkiosk för tio år sen, där en stor livsmedelsbutik står idag. Då gällde det att övertyga moderföreningen Åbolands turistförening med säte i Pargas att turisterna som landvägen kom in till Kimitoön behövde service här och nu, i Kimito, intill trafikleden. Redan då myntades en marknadsföringsterm inom turismen som gällde för kommunerna Kimito, Västanfjärd och Dragsfjärd, nämligen ”Kimitoskären”. Besökande turister förväntades ju inte bry sig om, eller känna till, småkommuners eller turistföreningars administrativa gränser.

DEN SVÅRASTE utmaningen beträffande turismutvecklingen har en direkt koppling till förvaltningen av naturresurserna. Det går nämligen inte att bygga upp en framgångsrik besöksnäring i en sliten, smutsig och hårt exploaterad natur- och kulturmiljö. De negativa sidoeffekter som primärproduktionen skapat, och som ofta accepteras som det pris produktionen kräver, accepteras inte nödvändigtvis av den besöksindustri som servicenäringarna skall leva på.

Övergången från ett primärproduktionssamhälle till ett serviceproduktionssamhälle, där besöksnäringen utgör en av tillväxtmotorerna, kräver annorlunda attityder till natur och ekologi. Problemet är att många aktörer som inte direkt är beroende av turismen bryr sig strunt i sådana helhetsbehov. Därför har vi också en massa förfulande inslag i våra landskap, med allt från hängande stolpar, byggnader i förfall, kalytor, skrot, skräp, förorenade vatten och allmän olust som verkar direkt oaptitligt för en främling. Sådant som ortsborna är så vana med att de inte längre ser...

LÄNGE FICK ÖSTERJÖN utgöra en avfallsbassäng för industri, samhälle och jordbruk. Idag känner vi alla till resultatet, ett övergött hav som slår tillbaka i form av en massa oönskade effekter: cyanobakterier som degraderar ett helt ekosystem, masstillväxt av skräpfisk som i sin tur föder snabbt växande populationer av skarv och säl, för att ta några exempel. Under vattenytan växer arealen med döda havsbottnar medan en matta av döda alger och annan geggamoja lägger sig som ett täcke över flundrornas sandbottnar, för att ta några exempel till.

Forskarsamhället har i decennier varnat för detta, men ÅA:s miljöbiologer har oftast pratat för döva öron. Varken politiker eller andra beslutsfattare hade mod att i tid slå näven i bordet, med risk för att förlora röster och popularitet. Det är ju alltid otacksamt att ta tag i svåra och tunga problemområden; många beslutsfattare saknade/saknar dessutom både kunskap och ryggrad och väljer att vara en ekologisk ignorant och okunnig majoritet till lags, tills det är för sent.

Ingen trodde väl att ekosystemet i detta mäktiga innanhav en dag kunde börja vackla. Idag när turismen blir allt viktigare för skärgårdsborna önskar de flesta sig tillbaka till det hav vi hade för femtio år sen, när man kunde bada i vilken havsvik som helst och inte fick bryggor, stränder och båtar nerkletade med ruttnande alger.

Trots att just ingen vågar säga det, så vet ändå de flesta att det i längden inte går att locka turister med klichéer om världens vackraste skärgård om den samtidigt ligger i världens mest förorenade hav! Den som en gång tillbringat en semester bland stinkande algmattor väljer nog ett annat ställe nästa gång. Samtidigt kan man ju fråga sig hur detta nedrankade miljövärde påverkar fastighetspriser? Eller lusten att segla i sensommarens algblomningshav?, grönt som ärtsoppa.

ATT RALJERA kring detta på det sätt som en del kandidater gjorde inför senaste EU-val visar på en enorm okunnighet och ansvarslöshet; att som valmotto önska ”skarven och vargen till korvfabriken” lär inte rädda Östersjön, fisket eller skärgårdsturismen. Eller glesbygdsnäringarna norröver. Det är att göra det väl enkelt för sig; prata sen om orsaker till politikerförakt ...

Tyvärr är de flesta människor ekologiskt okunniga och fokuserar främst på synliga olägenheter som enskilda arter utgör, utan att förstå eller bry sig om att tackla orsaken som ligger bakom det hela. Och där hittas alltid människan! Att EU nu gett signaler om att på allvar ta upp Östersjön på sin agenda är inte en dag för tidigt; detta är en fråga som kräver en stor insats av alla östersjöländer och som måste baseras på långsiktighet. Det tar generationer att få detta massiva innanhav i balans igen.

TROTS ATT DET LÄNGE jobbats med naturnära turism och rekreation i alla dess former, är det något som de flesta landskommuner i Svenskfinland ännu inte lärt sig hantera. På de flesta orter får ortsborna stavgå eller rasta sina hundar bland bilar längs livliga trafikleder, eller gå fram och tillbaka längs tråkiga skogsbilvägar. Turisterna i sin tur får oftast titta på ortens natur från bil, buss eller båt.

Också Kimitoön tillhör denna kategori, trots att turistsektorn, som Curt-Johan Paetau skriver i sin artikel, inser att kommunens turistiska styrka ligger i ”mångfalden i naturen och en intressant geografi”.

För den som tycker om att ströva omkring i skog och mark, kanske vandra i timmar längs stigar och leder eller ha picknick med familjen i det gröna, har tragikomiskt nog betydligt större möjligheter till sådant i Åbo och Helsingfors än ute på Kimitoön. Fråga åboborna som har alternativ i det oändliga; de kan från stadskärnan gå i timmar (eller dagar) längs leder som är till för rekreation, åt alla håll och kanter i mycket omväxlande natur.

Trots allemansrätten och trots all natur ”ute på landet” föredrar ju de flesta, tack och lov, att vandra längs stigar och leder som är till för rekreation och som också sliter mindre på naturen. Dock bör de gärna finnas utmärkta på en karta, helst också i terrängen. Detta är ju något som alla ortsbor har lika stor nytta av som alla tillfälliga besökare. Men först måste samförstånd med markägarna nås, att inte skogsstigen plötsligt en dag försvinner in i en kalyta där stubbrytning pågår.

Håkan Eklund, redaktör