Tidskriften Skärgård
nr 1/2009 - Årgång 32
Tema: Arkeologi
Inledaren: Skrämmande okunskap
Detta med kustsvensk fornhistoria är svårt. Trots att den
arkeologiska forskningen hela tiden plockar fram nya pusselbitar
tycks det vara svårt för historiker att våga revidera gamla
vedertagna föreställningar. En lekman får lätt det intrycket att
modet tycks svika någonstans i ledet. Frågan inställer sig: Är det
faktiskt omöjligt att reda ut vår svenska kustbefolknings
fornhistoria i Finland, utan inblandning av språkpolitiska
vinklingar? DET ÄR RÄTT MÄRKLIGT
att ett gräsrotsfolk, som sedan hedenhös envist klamrat sig fast i
fyra olika kust- och skärgårdsområden, med rötter i en maritim jakt-
och fiskebondekultur, inte får kopplas ihop med det folk som sedan
hedenhös jagat, fiskat och odlat sina fornåkrar i ett högproduktivt
kust- och skärgårdsområde. Varför skulle det vara en orealistisk
tanke att våra kustsvenska förfäder hade hemadresser i
järnåldersbygder som Kalachabrännan (Malax), Jettböle (Jomala),
Hitis (Kimitoön) eller Helsinge (Esbo)? Men nej, som gubben ur
lådan dök vi svenskar bara upp enligt historikerna, fyllde ett
tomrum, tog över havsvikar med finska namn för att sen kopplas ihop
med korståg, Skrämmande okunskap riksbildningar, stridshingstar,
vapensköldar, fina utländska namn och sätesgårdar. Den adel och
ämbetsmannaelit som framåt i tiden kom att styra denna rikshalva
hade inget med landets kustsvenska ursprungsbefolkning att göra.
Dagens finlandssvenskar består ju av ett konglomerat av
svenskspråkiga med rötter i många väderstreck, speciellt ”eliten”
med bagrund inom handel och förvaltning. De flesta finnar ser den
finlandssvenska eliten i finskdominerade tätorter i södra Finland
som typiska representanter för landets svenska befolkning, trots att
de vid närmare granskning kanske har sina släktrötter i Baltikum,
Tyskland eller Ryssland. Eftersom samlingsnamnet finlandssvensk är
en sentida generalisering angående språktillhörighet, utan specifik
koppling till ursprung, som alltmer byts ut i ett ännu mera anonymt
och politiskt önskvärt tvåspråkig (vem är inte det?), föredrar jag
att kalla skärgårdens och kustlandets stationära befolkning med
rötter i en maritim kustkultur för kustsvenskar. Det är mera
specifikt. De representerar en gammal kustkultur i
landhöjningsbygder; detta folk hade inget med makt att göra.
PROFESSOR RALF NORRMAN
(1946 – 2000) påpekar i artikeln ”Kritisk granskning av
tomrumshypotesen”, som ingår i den postumt utgivna boken
”Personligen minskar jag inte” (Scriptum 2008) och som kan läsas i
detta nummer, att Österbotten hade ett mycket gynnsamt klimat under
vikingatiden. Han frågar varför ett fruktbart område som Österbotten
borde ha legat öde och folktomt i 400 år under en tid då Norden
upplevde en period av enastående befolkningsökning och inre och
yttre kolonisation, när man hade riklig tillgång till odlingsbar
jord av det slag som brukades i forntiden, goda fiskbärande åar,
älvar, sjöar och hav, goda betesmarker och utmärkta handelsleder.
Varför skulle då Österbotten ha saknat bosättning mellan 800 och
1200 e Kr, som den officiella versionen låter påskina? Detsamma
gäller för våra övriga kustsvenska områden. Ralf Norrman var en av
pådrivarna att grunda Österbottniska Fornforskningssällskapet (1984)
och ville kanalisera in fornforskningen på en vetenskaplig bas. Han
insåg att den sk tomrumshypotesen endast kan omkullkastas via
pollenforskning. Han initierade samarbete med arkeologer och
paleoekologer (pollenforskare) vid Umeå universitet, ett samarbete
som pågick under två decennier. Dessa pollenanalyser från kända
järnålderstida fyndplatser i svenska Österbottens kustland har
genomgående visat på en obruten odling av kulturväxter. Dessa
forskningsrön har bl a publicerats i föreningens tidskrift ”Studia
Archaeologica Ostrobotnensia”. I
DEN NYUTKOMNA BOKEN ”Sveriges Österland. Från forntiden
till Gustav Vasa” (2008) skulle Kari Tarkiainen sammanfatta all den
nya kunskap som vi har idag, bl a angående vår kustsvenska forntid,
men istället för att utnyttja arkeologiska rön som visar på en
obruten befolkningskontinuitet i våra svenska kustområden, låter han
ändå många gamla föreställningarna om den svenska ”erövrarmyten”
leva vidare. Varför det? När är tiden mogen att låta arkeologerna
mera komma till tals vid historieskrivning? Faktaböcker som denna
fungerar ju som referensverk som lever länge, liksom doktoranden i
nordisk historia (ÅA), Matias Kaihovirta, noterar i sin recension i
tidskriften Ikaros (nr 2/08). Han skriver att Tarkiainens bok
”antagligen kommer att godkännas till historiestudenternas
kursböcker i Finlands forn- och medeltidshistoria.” Det är så man
får legender att leva vidare. Professor Dick Harrison vid Lunds
universitet skriver i en recension i Svenska Dagbladet (16.10.08)
att det varit svårt för Tarkiainen att i vissa infekterade spörsmål
välja sida, som debatten om den svenskspråkiga befolkningens ålder.
Han skriver att Tarkiainens översiktigt redogör för båda sidors
argument men väljer själv att senarelägga den svenska kolonisationen
till medeltiden, mer specifikt till den tid då kristnandet inleddes.
Professor Harrison skriver att finska forskare generellt sett talar
sig varma för idén om diskontinuitet, att Österbotten drabbades av
en demografisk nedgång under yngre järnålder (som noteras i
officiella historieböcker), medan svenska forskare har varit mer
benägna att argumentera för en kontinuerlig bosättningskultur.
TARKIAINENS BOK är
den första av planerade fyra volymer i det omfattande projektet
”Svenskt i Finland – en lång historia”, som finansieras av våra
finlandssvenska fonder. De tre övriga delarna skrivs av Nils Erik
Villstrand (mitten av 1500-talet till 1812), Max Engman (fortsätter
fram till språklagen) och Henrik Meinander (svenskans historia fram
till nutid). I debattartikeln ”Tarkiainens hinderlopp” i
Vasabladet (10.12.2008) skriver Gösta Ågren att Tarkiainens bok är
en ”politisk pamflett utan vetenskapligt värde riktat mot det
finlandssvenska folket”. Trots att boken kom ut våren 2008 har det
enligt Thomas Rosenberg (Vbl 8.1.2009) varit ”ekande tyst om den,
trots att den borde väcka livlig diskussion.” Matias Kaihovirta som
i stort finner Tarkiainens bok välskriven avslutar sin recension med
raderna: ”Det beklagliga är att detta blir historien om staten och
inte folket. Den förra känner vi mera om och har varit i praktiken
mera omdebatterad i historieforskningen än det vanliga folket, vars
historia vi känner så lite till.”
NU KAN MAN JU TYCKA
att detta med arkeologi och forntid kvittar, eller hur? Att det inte
har någon relevans i dagens vinstorienterade och populistiska
flärdsamhälle att göra; men så är det tyvärr inte. Alla pusselbitar
behövs, och de skall vara på sina rätta platser, också beträffande
landets befolkningshistoria. I och med att vulgärdebatt,
språkrasism och annan destruktiv verksamhet frodas i många av dagens
anonyma och dummifierade diskussions- och tramsforum som sprids bl a
via internet, eller i mindre nogräknade tidningars insändarspalter,
är det viktigt att hemortsrätten för landets ursprungsminoriteter är
tydligt klargjorda. Och att de når ut till alla nivåer. Vi som är i
numerärt underläge löper större risk att bli till spottkoppar i ett
okunskapssamhälle och i flerkulturella Finland skulle vi inte ha råd
med historisk okunskap, eller en manipulerad sådan; med början i
forntiden. Vi har inte råd med ursprungsberättelser som mera
tangerar nationalromantiskt nonsens, hur vittspridda dessa
berättelser än är. Eftersom allt färre unga läser böcker, än mindre
djuplodade historieluntor, får vi ändå inte låta en ytlig
tramskultur ta över, som saknar respekt för vad som är rätt och fel.
Att finlandssvenska beväringar attackerats på öppen gata i
Helsingfors (2008), för att de pratat svenska i finsk uniform, är
ett exempel på hur det kan gå när kunskapen bland ungdomarna om
landets historia hamnat på avvägar.
Statybråket kring bronssoldaten i Tallinn häromåret är ett annat
tydligt exempel hur det går när historieskrivning har manipulerats,
i detta fall av en ockupationsmakt. De tallinryssar som lärt sin
historia via den gamla sovjetstatens propagandaapparat och
skolböcker förstod inte att deras version inte överensstämde med
verklighetens. DICK HARRISON,
professor i historia vid Lunds universitet, skriver i artikeln
”Svenskarna på andra sidan Bottenhavet” (SvD 16.10.08) att
högtidlighållandet av 1808-1809 års händelser är lovvärda ”i en tid
då det inte är givet att ens universitetsstuderande i ämnet historia
vet att Sverige och Finland en gång var samma rike. Jodå, jag har
själv drabbats av sådana studenter.”
När detta är nivån, också i Finland, vad kan man inte vänta av
den majoritet med ungdomar som inte gått i universitet? Hur tänker
utbildningsväsendet åtgärda den saken? Och historikerna? Med början
i forntiden.
Det blir också intressant att se hur ett statligt historiskt
museum i Finland kommer att presentera vår kustsvenska förhistoria?
Om initiativet förverkligas. Museet föreslås stå färdigt när Finland
firar sin 100-årsdag som självständig stat 2017 (Hbl 21.1.09). Här
finns ett uppdrag att bevaka, att inte finsknationalistiska
vinklingar tar överhanden. Enligt uppgift tillhör Pär Stenbäck och
Ole Norrback de som undertecknat förslaget, och det låter tryggt. Håkan Eklund, redaktör |