Tidskriften Skärgård

nr 3/2008 - Årgång 31
Tema: Museer i kustland och skärgård

Inledaren: Vårt viktiga kulturarv

Ordet museum härstammar från mouseion som i antikens Grekland var en helgedom åt muserna. Muserna var vetenskapens och konstens gudinnor. Museum är latin och romarna använde det för att beskriva platser där man förde filosofiska diskussioner. På 1500-talet började man använda ordet museum för att beskriva Lorenzo di Medicis samlingar i Florens. På 1700-talet blev den allmänt vedertagna betydelsen av termen museum en lokal där man bevarar samlingar och där de kan visas för allmänheten.

ENLIGT International Council of Museums (ICOM) stadgar definieras ett museum som en ”Icke-kommersiell, permanent institution som tjänar samhället och dess utveckling och är öppen för allmänheten, som insamlar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut – i studiesyfte, för utbildning och förnöjelse – materiella vittnesbörd om människan och hennes omvärld.”

I Finland finns det mer än 1000 sådana museer. Enligt Finlands museiförbunds databas arbetar 163 av dessa museer vetenskapligt och sammanlagt 322 museer sköts på yrkesmässig basis. Resten, d v s största delen, av våra museer är små lokala museer eller hembygdsmuseer som oftast bara håller öppet under sommaren och som är resultatet av aktiva, lokala eldsjälars verksamhet.

VI HAR TRE riksomfattande centralmuseer som presenterar Finlands natur- och kulturarv i ett nötskal: Finlands nationalmuseum, Naturhistoriska centralmuseet vid Helsingfors universitet samt Statens konstmuseum.

Nationalmuseet som är en del av Museiverket är ett kulturhistoriskt centralmuseum. Naturhistoriska centralmuseet presenterar vårt naturarv och Statens konstmuseum fungerar som centralmuseum för våra konstskatter.

Förutom dessa har vi 20 landskapsmuseer och 16 regionala konstmuseer. Deras uppgift är att främja och styra museiverksamheten i området. Dessutom finns det 14 riksomfattande specialmuseer som inom sina specialområden på nationell nivå bedriver betydande dokumenterings-, forsknings- och utställningsverksamhet. Dessa museer fungerar som minnes- och kunskapsorganisationer i samhällets tjänst där olika aspekter av mänsklig verksamhet dokumentera(t)s.

Enligt Finlands Museiförbunds hemsida (www.museot.fi) finansierar kommuner och stat vardera ca 40 procent av utgifterna för museiverksamheten. Resten finansieras med museernas egna intäkter samt sponsorstöd. Källorna till små lokala museers finansiering är lika varierande som museerna själva. Många har det ekonomiskt mycket svårt. Utan en massa gratisarbete från eldsjälar och volontärer, både yrkesaktiva och pensionärer, skulle många mindre museer gå under. En viktig samhällsresurs som sällan uppmärksammas av samhället.

I DETTA NUMMER av Skärgård presenteras ett litet axplock finlandssvenska museer med koppling till vår kustsvenska kultur; en ”droppe i havet” av allt det intressanta som finns tillgängligt i vårt kustland och skärgård. Tillsammans står de för en publikanpassad dokumentation av ett värdefullt kulturarv som är basen för en livskraftig kultur och identitet, både lokalt, regionalt och nationellt. Samtidigt skapar alla dessa kulturkällor förutsättningarna för spännande upptäcktsresor i tid och rum och är tacksamma besöksmål för turismnäringen; här kan främlingen snabbt bilda sig en uppfattning om besöksmålets tidigare historia, utveckling och särdrag. Många hembygdsmuseer utgör också en naturlig plattform för olika typer av sommarevenemang som gärna utnyttjas av bygdens döttrar och söner i förskingringen, som under semestern ofta söker sig tillbaka till sina rötter. Ett snabbt växande bestånd av Naturum på många orter presenterar i sin tur ett tvärsnitt av områdets naturhistoria.

I en superkommersialiserad medievärld med allt ytligare och alltmer fördummande underhållningskoncept är det en stor utmaning för våra lokala ”minnes- och kunskapsorganisationer”, som olika typer av museer och hembygdsföreningar de facto utgör, att nå ut till de yngre generationerna och trygga deras känsla och stolthet för det egna kulturarvet. Detta är viktigt, att de inte helt formas av den globala underhållningsindustrins falska värld och villkor.

DETTA MED ATT VÄRNA OM ett kulturarv handlar förstås om så mycket mer än fokusering på enskildheter, prylar eller unika och märkvärdiga kulturminnesmärken.

Lika mycket handlar det om samhällsplanering, kunskap och attityder. Det handlar om helhetssyn och avvägning, hur mycket skall vi forma om hela vårt bebyggda samhälle med omgivande natur? Har vi rätt att gentemot kommande generationer helt radera ut spåren av det naturoch kulturarv som vi själva ärvt, och just nu har makt och myndighet att förvalta och förändra?

Här kan man fråga de ansvariga för planering och förverkligande hur det egentligen står till med respekten för, eller kunskapen om, vårt natur- och kulturarv?

Detta med ”skogsarvet” diskuterades i senaste nummer av Skärgård, som till stor del utelämnats att helt omformas enligt skogsindustrins behov, där inte ens fornlämningar respekteras. Lika mycket har stora delar av vårt bebyggda samhälle utelämnats åt stora byggbolags väl och ve. Ofta har stora, oersättliga och ickemonetära värden offrats på de maximala (och snabba) vinsternas altare.

I skärningspunkten mellan samhällets snabba ekonomiska utveckling, omstrukturering och vinstfokuserade synsätt är det många yrkesgrupper och beslutsfattare som blivit fartblinda och tycks tro att Nutiden och Framtiden i det mesta överglänser Dåtiden, att ett värdefullt natur- och kulturarv med ekonomers och politikers välsignelse helt sonika tillåts raderas ut i byggandet av välfärdsstatens produktionslandskap. Spåren i vårt bebyggda samhälle och i produktionslandskapet runt om tyder tyvärr på att så är fallet; de flesta miljöer är fragmenterade, helhetsmässigt luggslitna och omformade till oigenkännlighet.

FÖRVALTNINGEN och skötseln av vårt natur- och kulturarv får inte uppfattas som restriktionsplanering, som bromsklossar för ekonomisk utveckling och produktion. Alltför sällan framhävs natur- och kulturarvets positiva effekter och attraktionskraft och vikten av att för kommande generationer spara så många representativa områden som möjligt intakta. Det utesluter inte att de med varsamhet kan aktivt utnyttjas. Gamla fina boendemiljöer eller skogsområden som en gång förstörts återskapas inte i en hast på nytt.

De kommuner som förstått att gå varsamt fram i värdefulla områden, oberoende om det gäller det bebyggda samhället eller det omgivande landskapet, har framtiden för sig beträffande attraktionskraft både för de boende, företagarna och för besöksindustrin. Fråga de som är bosatta och verksamma i Gamla stan i Stockholm eller i Tallinn, eller i de gamla stadsdelarna i Ekenäs och Nådendal – för att nämna några exempel.

Håkan Eklund, redaktör