Tidskriften Skärgård

nr 2/2008 - Årgång 31
Tema: Natur i förändring

Inledaren: Skog är inte bara industrivirke

Den skogsdebatt som pågått i Hufvudstadsbladet bekräftar att skogsnäringens företrädare ännu inte insett eller accepterat att en bärkraftig skogshushållning inte bara handlar om virkesproduktion i putsade, röjda och städade skogar. Lika mycket borde förnuftig skogshushållning handla det om förvaltningen av ett nationalarv, det vill säga ett skogsarv som förutom virke innehåller landets skogliga artbank.

Med hjälp av ett mycket schematiskt och hårdhänt skogsbruk har vi mera virke än någonsin i våra skogar till priset av stora ekologiska skador på skogslevande arter. Fyrtio procent av alla hotade arter i Finland är skogslevande, antalsmässigt handlar det om ca ettusen olika arter – många är ännu dåligt kända. Förutom att otaliga arters livsmiljöer raderas ut för långa tider vid kalavverkning, beräknas sommaravverkningar ödelägga 35 000 fågelbon per år.

IDAG UTGÖRS största delen av Finlands skogsareal av ekonomiskogar där det naturliga ekosystemet kraftigt utarmats. Nu när endast några procent skog med höga naturvärden återstår i södra Finland, har det äntligen skapats en motkraft i form av ett nytt statligt skogsprogram (METSO II) som är till för att i reda pengar finansiera ett alternativ för privata skogsägare. Av finansiella orsaker skall ingen känna sig tvingad att avverka, är skogen ekologiskt värdefull borde den inte omvandlas till en industriplantage – via METSO II skall den kunna bli kvar med betalt. Till glädje för kommande generationer.

Av värdefulla skogsmarker finns ju bara en spillra av en spillra kvar i södra delen av landet, några futtiga procent av landets skogsinnehav. Största delen av arealen är ju redan förlorad ur ett skogsekologiskt perspektiv. Trots detta indikerar krafterna bakom cellulosakokarna att de vill ha sitt, också från skogar med höga naturvärden. Dessa kubikmetrar tänker inte industrin släppa ifrån sig frivilligt, speciellt inte sen ryssvirket fått sitt rättmätiga pris och inte längre är lika ekonomiskt intressant som tidigare.

ISTÄLLET får vi igen bevittna upptakten till en katt och råtta lek där makthavarna inom näringsliv, skogsorganisationer och politik målmedvetet malar sönder substansen i förslaget, med siffror, manipulation, politik och retorik. Mönstret är välbekant och inte särdeles uppmuntrande – med Östersjön som ett exempel. Därför får vi också den natur och den miljö, det hav eller den skog som vi förtjänar. Idag när det är för sent att snabbt svänga den negativa utvecklingen beträffande Östersjön, har många vaknat upp till en obehaglig sanning att något måste göras; det är lite på samma sätt med skogen.

Attityden är att söka kryphål i alla lagar och förslag för att komma undan med minsta möjliga insats, där miniminivåernas miniminivå gäller. Och sen vara stolt över det, för nationens och nationalekonomins bästa, som det brukar heta. Appliceras den skogliga retoriken på det bebyggda samhället borde väl gamla olönsamma kyrkobyggnader, trästadsidyller (typ Kristinestad, Nådendal, Ekenäs och Borgå), konstverk och andra nationalskatter och kulturarv bytas ut till mera ekonomiska, produktiva, moderna och funktionella enheter?

MED NUVARANDE attityd fortsätter nämligen förskingringen av den biologiska delen i vårt ursprungliga skogsarv, som tillika är en vital del av den finska skogssjälen. Under en tidsrymd på knappt femtio år har största delen av vårt boreala barrskogsinnehav (taigan) förvandlats till en effektiv ekonomisk produktionsapparat som råvarukälla för skogsindustrin. Via ett nätverk av skogsbilvägar som uträtade skulle räcka tre gånger runt jorden fås virket snabbt ut, året runt. Liksom alla skogsdikningsprojekt är också skogsbilvägarna delvis finansierade med skattebetalarnas pengar. Arealmässigt har omkring 90 000 ha skogsnatur söder om Uleåborg sen 1960-talet lagts under grus i form av skogsvägar; det är betydligt mera än den areal produktiv skogsmark som skyddats under samma tid.

DE FÖRSTA JÄGARNA nådde Fennoskandien för omkring 13 000 år sedan. Sen dess utnyttjade jägaren, samlaren och bonden skogen utan att utgöra någon större fara för den biologiska mångfalden. I det efterkrigstida Finland kom slutligen de stora förändringarna. I många kommuner i Svenskfinland inleddes den mekaniserade kalhyggestekniken så sent som under 1960-talet, när specialbyggda skogsmaskiner gjorde entré och industrierna behövde färskt virke året runt. Sakta men säkert fick skogsbonden alltmer stiga till sidan när hela avverkningskedjan togs över av skogsbolagens egna entreprenörer. Detta inledde också nedräkningen för skogsekologin.

Oftast är det bara den beundransvärda tillväxtvolymen som idag produceras i våra skogar som skapar rubriker. Som skogsodlare får skogsbranschens företrädare godkänt med råge – men detta till priset av en ekologiskt utarmad skogsnatur. I Svenskfinland borde vi också ta ett större ansvar för unika, värdefulla och känsliga skärgårds- och kustnära landhöjningsskogar, en världsunik typ av primärskog som skogsbruket inte alls förstått att uppmärksamma och respektera. Allt dras över med samma ”fastlandskam”. Svenskfinland hör också till de områden i landet där skyddsnivån är svagast. Drygt två procent av produktiv skogsbruksmark inom Kustens skogscentrals område har skyddats från industriell exploatering.

ENLIGT UPPGIFTER i Forststyrelsens publikation nr 20 (1999) ”Metso ja metsien käsittely” har tjäderpopulationen i Finland minskat med 70 procent under tiden 1964 – 1996, ett exempel bland många. Vår stoltaste skogshönsfågel klarade galant av far och farfars bondeskogsbruk. Egentligen gynnades tjädern av det naturnära skogsbruk som bedrevs innan skogsindustrins storskaliga schabloner tog kommandot över bondeskogen. Den mosaik av olikåldriga bestånd och mångfald av livsmiljöer som tjädern behöver inom sitt näringsområde förvaltades av bondeskogsbruket på ett bra sätt. De massiva industriella kalavverkningar som nu pågått i femtio år hade inget till övers för bondeskogsbrukets finlir. Och i unga putsade och väldränerade råvaruplantager klarar sig inte tjädern, den behöver mer än så, en art bland tusentals som påverkats av omvandlingen.

Men vem bryr sig om tjädern så länge förnyelseytornas dignande matbord har gynnat en explosionsartad tillväxt av älg- och rådjursstammar och inplanterade vitsvanshjortar? Den senare hör inte ens hemma i Europa. Det finns mera kött i skogen än någonsin, som i sin tur lockat till sig stora rovdjur.

DET TRAGIKOMISKA är att ett bärkraftigt skogsbruk inte nödvändigtvis behöver stå i konflikt med behovet av biologisk mångfald i skogsmiljön. Det visade ju det gamla bondeskogsbruket. Dagens ekonomiskogar skulle inte behöva vara så ekologiskt utarmade om det ens funnits en gnutta ekologiskt ansvar och förståelse för alla viktiga små livsmiljöer som finns på varje skogslägenhet, som varje skogsägare med stolthet och självklarhet borde värna om. Men då skulle det gälla att lära sig att minimera allt onödigt städande, putsande och röjande – också död ved och ekonomiskt onyttiga buskar och träd är viktiga för skogsnaturen. En levande skog skall inte se ut som en välansad stadspark.

Men för att skogsberoende arter alls skall ha en chans, att någon effekt överhuvudtaget skall kunna registreras, anser forskare att minst tio procent av allt skogsinnehav borde hållas utanför ett nitiskt ekonomiskogsbruk. Dessa områden skulle bli oersättliga referensområden för kommande ägargenerationer, att kunna följa med och se hur ett skogsområde utvecklas under ostörda förhållanden. Något att vara stolt över. Tillsammans skulle dessa bilda ett nätverk med höga naturvärden som kunde garantera överlevnaden hos många skogsarter. Det vill säga om kunskap, positiva attityder och vilja finns. Men det är inte så säkert.

Håkan Eklund, redaktör