|
Tidskriften Skärgård nr 1/2008 - Årgång 31
Nordiskt och europeiskt skärgårdssamarbete i 30 år Fram till 1809 var Finland och Sverige ett rike med samma historia, kung, överhet och styrelseskick och med gemensamma institutioner, religion, officiellt språk och kultur. Folkets levnadsvillkor var lika hårda på ömse sidor om Ålands hav, en kamp mot naturens och vädrets makter, överhetens pålagor och utskrivningar, fattigdom, hunger och farsoter. I skärgårdarna kom föda, bränsle, uppehälle och inkomster från fisket och jakten, de magra jordarna och betesmarkerna, den glesa skogen och den riskabla sjöfarten. Så hade det varit sedan urminnes tider; för det mesta hade man att sköta sig själv och leva sitt enkla liv, men ibland kom myndigheterna med nya bud och krav: lantmätaren skiftade mark och vatten, prästen kontrollerade vandel och bibelkunskaper, fiskalen och tinget skipade rätt, kronan och fogden krävde tributer i skatt, manskap, postroddare och andra tjänster. Men någon riksgräns fanns inte som kunde hindra skärgårdsbornas samfärdsel, umgänge och inbördes affärer. Och de flesta talade samma språk, delade vanor, erfarenheter, kunskaper och livsöden. Stockholm var den gemensamma huvudstaden, dit man förde strömming och torsk, skinn, tjära, ved för avsalu och varifrån man fick salt, kryddor och sådant som kunde förgylla vardagen och slitet. Redan på medeltiden hade fisket vid Kökar stor betydelse för huvudstadens försörjning och in på vårt sekel försåg de åländska vedskutorna stadsborna med bränsle. Med Fredrikshamnfreden 17.9.1809 kom riksgränsen och med tiden flera hinder mot den fria trafiken över Ålands hav. Skärgårdarna vände sig mot var sitt håll: Stockholm, Åbo och småningom Mariehamn, och utvecklingen kom att skilja sig åt. I 1800- talets växande världshandel blev de åländska segelfartygen välkända på de långa spannmålstraderna och förde nytt välstånd hem till öriket, något som bondeseglationen i de stockholmska och åboländska skärgårdarna inte riktigt förmådde. Än idag ter sig den åländska företagasamheten särskilt kraftfull. Trots gränser, tullar och skilda lagar, regler och system försvann aldrig den urgamla gemenskapen helt. Efter första världskriget blev Finland fritt och den åländska självstyrelsen internationellt garanterad. Kontakterna ökade på nytt, i synnerhet efter andra världkriget. Skärgårdarna integrerades i det omgivande samhället – på gott och ont. Ekonomi och kommunikationer förbättrades. Skärgårdarna blev fritidsmål för stadsborna och årstidsrytmen förändrades: överbefolkning under sommarmånaderna och avfolkning och förgubbning höst, vinter och vår, sedan många unga, i synnerhet kvinnor, hade lämnat det hårda och osäkra livet därute och sökt arbete och regelbundna inkomster i städernas industrier och service. Skärgårdarna fick med tiden del av det tilltagande välståndet i konsumtionssamhället, men miljön försämrades med övergödning av vattnen och ökad konkurrens om fisk och utrymme på sommarfjärdarna. Det småskaliga landskapet började genomkorsas av allt större vita och röda färjor. Vågsvall och vattenrörelser gröpte ur stränder längs farlederna, och konflikter med fiskefartyg och fritidsbåtar och riskerna för sjöolyckor ökade. Det växte fram krav på en skärgårdspolitik.
Trevande myndighetssamarbete Myndigheterna på ömse sidor om riksgränsen fick upp ögonen för att inte bara skärgårdarnas och kommunikationernas goda sidor utan också problemen i hög grad var gemensamma. Det åländska samhället var mest utsatt, helt beroende av sjöfarten för import och export, påverkat av restriktioner i stort och smått mot gränshandel och samarbete kring skola, vård och omsorg, och av suget från Sveriges överhettade arbetsmarknad. Språkgemenskapen förstärkte både möjligheterna och problemen. Ålands landskapsstyrelse tog upp frågan på olika nivåer: med landsting och skärgårdskommuner i Stockholm och kommunalförbund i Egentliga Finland, med länsstyrelser och riksmyndigheter, i Nordiska Rådet. Från sjuttiotalets begynnelse blev samarbetet mellan Åland och de regionala organen i Stockholm och Åbo allt intimare, särskilt kring sjöfarten och dess problem, farleder och hamnar, hastighetsregler, katastrofberedskap, men också kring hinder av olika slag för vardagssamarbete på områden där medborgarna hade mycket att vinna och där samhället kunde spara utgifter genom ett samutnyttjande. Den nordiska konventionen om gränskommunal samverkan blev ett välkommet stöd. För riksmyndigheterna tycktes det svårare att agera på ett sätt som kunde tolkas som att en av Finlands regioner – Åland – särbehandlades. Självstyrelsen och dess konsekvenser hade ännu inte nått fram till verklig förståelse i Stockholm och Helsingfors. Regionfrågan sågs allfort i båda länderna som regionalpolitik längs axeln mellan huvudstaden och de nordliga länen, inte som något som kunde röra tämligen välbärgade områden vid den sextionde breddgraden nord-syd men inte öst-väst! Högtidstalens Europe of Regions hade inte översatts till svenska och finska.
Från Skärgårdsinstitut till gränsregionalt samarbete I Nordiska Rådet hade Åland sökt gehör för tanken på en nordisk institution, ett skärgårdsinstitut för forskning och utredningar om skärgårdarna, förlagt till Mariehamn. 1974 beslöt rådet undersöka projektets bärkraft. Tre år senare lades en förstudie fram, som på landskapsstyrelsens uppdrag och med nordisk finansiering hade utarbetats av Anders Sundroos. Studien redovisade en rad skärgårdsproblem: gårdsbrukets ekonomi, de öppna landskapens igenväxning och skogsbrukets svårigheter, beskattning av stuguthyrning mm, skärgårdsfiskets förskjutning mot havsfiske, turismens behov och kanalisering, indragning av statliga tjänster (post, lots, sjöbevakning), kommunikationerna inom skärgården och mycket annat. Det utmynnade i förslag om tre teman för skärgårdsbefolkningen:
På hösten 1977 ägde flera möten rum mellan företrädare för de tre regionerna inbördes och mellan dem och representanter för NÄRP, Nordiska ämbetsmannakommittén för Regionalpolitik. NÄRP var villig att föreslå Nordiska Ministerrådet att satsa 100 000 norska kronor på skärgårdarna 1978 och ännu mera 1979, om deenades om att inleda ett gränsregionalt samarbete som redan förekom i andra gränsregioner, t ex i Kvarken och Öresund, och avstod från idén om ett institut för skärgårdsforskning. NÄRP menade att det redan fanns tillräckligt många forskningsinstitut i Norden; dit kunde de tänkta projekten med fördel hänvisas. Den 17 oktober 1977 ägde det första protokollförda mötet rum i Mariehamn mellan företrädare för de tre regionerna, som utsetts av respektive huvudmän. Man beslöt att:
Deltagare den 17 oktober 1977: Åland Stockholm Åboland NÄRP Tre månader senare beslöt NÄRP stödja förslaget och anvisa 104 000 NOK för 1978, och den 1 juni 1978 tillsattes en styrningsgrupp efter beslut i varje region med Häggblom som ordförande, Lindskog vice, Svahnström som sekreterare och som ledamöter Wijkmark, Hollsten och Nyström samt kommunstyrelseordföranden i Västanfjärd Nils Lönnfeldt. För båtlivsprojektet tillsattes en expertgrupp med Bertel Fagerlund som ordförande, Ålands turistchef Jan-Erik Enestam som sekreterare och chefarkitekt Per Olf Wickström vid Stockholms regionplanekontor som ledamot. Wickström ritade för övrigt samarbetets ännu använda logotyp. För uthyrningsprojektet blev sekreterare Yngve Mörn vid landskapsstyrelsen ansvarig. Alarik Häggblom efterträddes från 1979 av Folke Woivalin som lantråd och ordförande i styrningsgruppen. Woivalin, Fagerlund och lagtingets talman Nils Dahlman bildade en särskild åländsk förtroendemannagrupp för interregionala frågor. Med detta var de aktörer på plats som sedan skulle komma att driva arbetet i många år. Skärgårdsprojektet fick 1980 det officiella namnet Nordiska Ministerrådets Skärgårdssamarbete, styrningsgruppen blev Samarbetsrådet med ett arbestutskott och en heltidsanställd projektchef för den löpande verksamheten. Som paraply för samarbetet sammankallades ett Årligt möte med landshövdingar och ledande politiker från samarbetsregionen med familjer. Där ventilerades idéer och drogs riktlinjer upp för det kommade arbetet och det lades stor vikt vid att ge mötet en sådan atmosfär och inramning att bestående vänskapsband kunde skapas över regiongränser och partilinjer och mellan politiker och tjänstemän. 1987 gjordes en större omorganisation. Samarbetsrådet hade dittills varit blandat av politiker och tjänstemän, men blev nu en renodlat politisk församling med huvudansvar för verksamheten och med fem-sju valda ledamöter per region. Arbetsutskottet blev tjänstemannaorganet Samarbetsstyrelsen med tre representanter utsedda av varje region och ansvar för det löpande arbetet tillsammans med projektschefen. Årliga mötet förvandlades till en årlig konferens kring något aktuellt och viktigt tema och öppen för alla intresserade samt i anslutning därtill ett årsmöte för samarbetsrådet. Samarbetsrådets presidium består av den ledande företrädaren för varje region, och ordförandeskapet cirkulerar. Den första ordföranden var landstingsrådet Peggy Lagerström, 1:e vice var kommunstyrelseordföranden Nils Lönnfeldt och 2:e vice var lantrådet Folke Woivalin.
Småskaligt praktiskt arbete Den som mer än någon annan satte sin prägel på samarbetet var Bertel Fagerlund, som inledninsgvis formulerade maximen ”Undvik partipolitik och byråkrati; gå rakt på problemen!”. Så har man alltid försökt arbeta, fast det hela tiden suttit politiker och chefstjänstemän i de beslutande och beredande instanserna. Småskaligheten på den åländska och åboländska sidan fungerar som en spärr mot alltför stor distans gentemot vardagen i skärgården. Hela landskapet Åland har inte fler än dryga 27 000 invånare och i de två dagliga tidningarna bevakas lantrådets och landskapsstyrelsens varje steg noga. Och i var och en av Åbolands skärgårdskommuner bor inte så många tusen invånare – i vissa fall bara några hundra. Skärgårdssamarbetet har genomgående försökt fungera som igångsättare med målet att senast efter tre år finna en permanent lösning hos en annan huvudman, om delprojektet bedöms livskraftigt. För det mesta har det gått, men ibland har även intressanta projekt stupat på att det är fråga om en gränsöverskridande verksamhet och att det många gånger är svårt för aktörer ute i skärgården att hitta en bra organisation för att hantera sådant. På hemmaplan vet man rätt väl hur man skall göra, men inte på den andra sidan gränsen. Under de första tjugo åren drevs ett stort antal projekt. Det gällde småbåtssjökort, gästhamnar och sjösäkerhet med katastrofövningar. Skärgårdsslöjd och hantverk och annat kultursamarbete fick stöd. På gemensamma skärgårdsmarknader bjöds det ut produkter från gårdsbruk, fiske och hantverk från alla tre regioner. Högskolesamarbete kring småskalig teknik initierades. Mycket kretsade kring arbetsliv och företagande: kvinnors möjligheter, bruk av ny informationsoch kommunikationsteknik, distansarbete. Den stora och växande skärgårdsnäringen turism stimulerades. Miljöforskningen samordnades med sikte på ny avloppsteknik, begränsning av olägenheter från fiskodlingar, nya kunskaper om mink och sjöfågel. Detta är några axplock ur den mångskiftande verksamheten under de första tjugo åren. Nordiska ministerrådet lämnade stöd på olika sätt. De finansiella bidragen växte från 104 000 NOK till 1 850 000 DKK 1987, varefter de trappades ner. Sekretariatet i Oslo och sedermera Köpenhamn fanns alltid tillhands som en källa till inspiration och nya idéer. Samtidigt höll sekretariatet tummen på ögat på alla nordiska gränsregionala samarbetsområden, så att de ständigt förbättrade och effektiverade sin resursanvändning. Sekretariatet medverkade aktivt till de goda kontakterna och den personliga vänskapen mellan samarbetsområdenas projektchefer. Även om man konkurrerade om de begränsade nordiska medlen, så dominerade en helt annan stämning vid de regelbundna mötena och täta telefonkontakterna: gemenskap, erfarenhetsutbyte och uppmuntran.
Finland och Sverige blir medlemmar i EU Med Finlands och Sveriges EU-medlemskap 1995 fick skärgårdssamarbetet möjlighet att bli ett INTERREGområde, vilket medförde att skär- gårdsregionen blev både ett nordiskt och ett europeiskt gränsregionalt samarbetsområde. Det var en tämligen lång och delvis komplicerad process med programarbete och förhandlingar, innan kommissionen sommaren 1996 hade tagit slutliga beslut om medelsanvisning, program och organisation för INTERREG II A SVERIGE-FINLAND SKÄRGÅRDEN, som var det officiella namnet på svenska. Övervakningskommittén (the Monitoring Committee) saknade motsvarighet i det nordiska skärgårdssamarbetet men fanns i alla EU:s 59 INTERREG-områden och skulle för kommissionens räkning ta principiella beslut om EU-medel, svara för utvärderingar etc. Interregionala beslutsgruppen (the Management Committee) beslöt om bidrag av EU-medel till projekt. Regeringarna i Finland och Sverige utsåg ledamöterna, som var politiker och höga ämbetsmän från samarbetsregionen. Skärgårdshavets samarbetsråd hade exakt samma ledamöter och ordförande och möttes i anslutning till beslutsgruppens sammanträden. Interregionala beslutsgruppens arbetsutskott bestod av samma tjänstemän från regionerna som samarbetsstyrelsen. I egenskap av arbetsutskott fattade man beslut om projektbidrag upp till 200 000 FIM i EU-medel och beredde ärenden om större bidrag för beslut i beslutsgruppen. I egenskap av samarbetsstyrelse tog man beslut om bidrag av nordiska medel. Skärgårdssamarbetets projektchef var inledningsvis ansvarig för all löpande verksamhet både i det nordiska och det europeiska gränsregionala skärgårdssamarbetet, men detta visade sig vara för tungt för en person, och dessutom uppkom vissa jävsproblem. Därför anställdes en sekretariatschef, Christel Lindholm, som enbart svarade för EU-samarbetet. Till hennes hjälp fanns deltidsanställda medarbetare i Mariehamn, Stockholm och Pargas.
Vidgat område och ökade resurser Med INTERREG II A – SKÄRGÅRDEN som startade 1995 kom framförallt två välkomna förändringar i det nordiska skärgårdssamarbetet: det geografiska området vidgades och de ekonomiska resurserna mångfaldigades. På den svenska sidan tillkom Sörmanlands och Upplands skärgårdar och på den finska västra Nylands skärgårdskommuner. Samarbetsrådet och styrelsen utökades med representanter för respektive landsting, länsstyrelse och landskapsförbund. Trots detta var det fortfarande ett av de allra minsta gränsregionala samarbetsområdena både i Norden och EU med ca 70 000 öar och 65 000 invånare. Räknat i geografiska avstånd är det inte så litet, det är vida vatten mellan och inom dessa skärgårdar. Den största förändringen gällde finanserna. Som mest hade det nordiska skärgårdssamarbetet rört sig med en årsbudget på drygt 220 000 €, genom EU-inträdet och Interreg ställdes nu över 1 miljon € per år till förfogande för det gränsregionala samarbetet. Till detta skall läggas en lika stor nationell medfinansiering eftersom detta är en bärande princip för medel från den Europeiska Regionala Utvecklingsfonden (ERUF).
Skärgårdskonventionen med varumärket Skärgårdssmak Med de kraftigt ökade ekonomiska resurserna öppnades helt nya möjligheter att starta större, långsiktigare och mer visionära program. Ett sådant var Skärgårdskonventionen med grundtanken att med Alpkonventionen som mönster skapa ett internationellt känt och erkänt skärgårdsbegrepp som skulle stå för kvalitet i flera dimensioner och därmed en föreställning om det fascinerande och unika landskap som skärgårdarna utgör. Utgångspunkten var att skapa ett varumärke som skulle locka till besök. Tidigare fraktade skärgårdsborna på egna kölar sina varor till marknaderna på fastlandet. Den idé som nu lanserades av samarbetets chef Henrik Beckman, tillsammans med branschexperter och konsulter som Anders Ingves, Peter Rhedin och Dag Boman, var att vända på kuttingen. Skärgårdens utsökta produkter skulle i större utsträckning inhandlas och konsumeras på plats. Det är ett känt faktum att goda smakupplevelser lever kvar hos människor och förknippas med de platser där dessa bidragit till de positiva helhetsupplevelserna. Smaken i vid bemärkelse skulle därför bli det bärande konceptet. Projektet och varumärket fick följdriktigt namnet ”Skärgårdssmak”. Det stod klart från början att även om skärgårdens produkter och råvaror redan var av god kvalitet behövdes något alldeles extra för att leva upp till de förväntningar den kommande marknadsföringen av begreppet Skärgårdssmak skulle skapa. Projektet blev därför i lika hög grad inriktat på utbildningsinsatser, kompetenshöjning och erfarenhetsutbyte. Men viktiga i detta sammanhang var också miljöfrågorna, både när det gällde transporterna och hanteringen av varorna. Skärgårdarnas krogar, konsthantverkare och råvaruproducenter inbjöds att delta i detta utvecklingsarbete.
Skärgårdssamarbetet blir projektägare i nya Interreg Henrik Beckman tog på sig ledarskapet för huvudprojektet men varje delprojekt inom krog, hantverk och råvaror hade också sina egna projektledare. Anslutningen från skärgårdsentreprenörerna blev stor och snart samlades de på seminarier med branschernas främsta företrädare som vägledare och föreläsare på skärgårdsöarna. INTERREG II A avslutades 1999 och avlöstes 2000 av det nya programmet INTERREG III A. Skärgårdssmaksprojektet var då väl inarbetat och hade nått stora framgångar bland annat genom medverkan i mässarrangemang i både Finland och Sverige och genom de populära tävlingar om ”Skärgårdens Bästa Krog” som anordnades i samband med dessa. Även hantverksmönstringar anordnades och tävlingar bland råvaruproducenterna om bästa lammkött, potatis mm. Det beslöts att Skärgårdssamarbetet skulle stå kvar som projektägare även en bit in i den nya perioden som sträckte sig från 2000 till 2006, men att branscherna sedan själva skulle ta över ansvaret. Detta var också helt förenligt med den policy som Skärgårdssamarbetet följt ända sedan begynnelsen 1978 dvs att vara med och initiera och i starten driva projekt men att sedan när tiden var mogen lämna över verksamheten till berörda institutioner och organisationer. Redan under den första interregperioden som alltså sträckte sig från 1995 till 1999 skedde en stark etablering av varumärket Skärgårdssmak. Inte mindre än 150 entreprenörer fördelade över hela skärgårdsregionen deltog. De utgjordes av 50 krogar, 50 konsthantverkare och 50 råvaruproducenter. Totalt under denna period investerades ca 2 miljoner € i utvecklingen av dessa näringar såväl kompetens- som marknadsföringsmässigt. Men inte en enda euro gick till de enskilda företagen helt enligt statuterna för dessa medel från ERUF. Krogarna ökade sin omsättning med i genomsnitt mer än 20 procent, antalet anställda med närmare 10 procent och inköpen från råvaruleverantörerna ökade med ca 10 procent.
Interreg 2000 – 2006 I samband med den nya interregperioden 2000 – 2006 ändrades beslutsorganisationen enligt följande. Den interregionala beslutsgruppen övergick till att kallas styrkommitté och utsågs av respektive regeringar utan koppling till Skärgårdssamarbetet. Även Interregsekretariatet blev helt fristående från Skärgårdssamarbetet. Dessa förändringar skedde främst på grund av en större fokusering på jävsfrågan vid själva beslutsfattandet. Däremot kvarstod samarbetsstyrelsen, med namnet arbetsutskott som ett slags beredande organ inför styrkommitténs beslutsmöten angående beviljning av medel till nya interregprojekt. Under denna andra interregperiod stärktes marknadsföringen av Skärgårdssmak bland annat genom en omfattande TV-serie ”Skärgårdstugg” i svenska TV 4 och senare en motsvarande sådan i finländsk TV. En vandringsutställning för hantverkarna genomfördes under 2003 i Helsingfors, Mariehamn och Stockholm. Under denna period tillkom också ett nytt delprojekt som bestod av matbutikerna i regionen. Dessa hade fått allt svårare att överleva året runt och fick genom Skärgårdssmak tillgång till professionell kunskap i branschen och som i sin tur ledde till ett rejält lyft omsättningsmässigt för flera av butikerna. Till de tidigare ca 150 entreprenörerna tillkom ca 30 butiker på detta sätt. Som kronan på verket arrangerades också tävlingen ”Europas Bästa Kustkök” vid två tillfällen med deltagare även från andra europeiska länder. I snitt höjde Skärgårdssmaks deltagare sina omsätttningar med mellan 15 och 20 procent under dessa år. Projektledningen för Skärgårdssmak övergick därefter 2004 från Skärgårdssamarbetet till de två ideella föreningar, en på den finska/åländska sidan och en på den svenska, som bildades av de i projektet ingående aktörerna. Totalt investerades under hela perioden fram till och med 2006 ca 4,5 miljoner €.
Skärgårdssmak – ett starkt varumärke Skärgårdssmak blev under de 8 år som projektet drevs av Skärgårdssamarbetet den utan konkurrens största enskilda satsning som gjorts av samarbetet ända sedan starten 1978. I den utvärdering som gjordes av hela INTERREG III A av Svenska socialoch kommunalhögskolan vid Helsingfors Universitet framhålls Skär- gårdssmak som ett mycket lyckat projekt. Ett tecken på detta är enligt forskarna att projektet fått flera efterföljare både i Norden men även i andra europeiska länder. Det bedöms som ”exceptionellt visionärt” med ett ”starkt, kompetensrikt och engagerat ledarskap”. Genom att projektet utgick från kvalitet, nätverk och samarbete kunde det ”på ett framgångsrikt sätt utnyttja småskaligheten i regionen”. Idag drivs Skärgårdssmak vidare på sina egna meriter, helt utan EU-stöd, i ett aktiebolag med ett 50-tal delägare och medlemmar. Skärgårdssmak anses allmänt vara ett mycket starkt varumärke, inte bara i Skärgårdsregionen utan i hela Finland, Åland och Sverige men även med inbrytningar utomlands. Skärgårdssamarbetet och slutskedet av InterregIIIA/Skärgården -programmet Efter avslutandet av Skärgårdssmak -projekten våren 2004 hade Skärgårdssamarbetet ingen egen projektverksamhet. Interreg IIIA/Skärgården - programmet pågick dock fram till 2006 (i praktiken 2007) och det fanns ännu tid och resurser att initiera nya projekt. Skärgårdssamarbetets viktigaste insats inom projektverksamheten under år 2005 var medverkandet i planeringen av ett stort turismprojekt. Initiativet till projektet togs av Haninge kommun, som ville skapa en gränsöverskridande koaliation för en ambitiös satsning på skärgårdsturismen. Efter förhandlingar med olika samarbetsparter och nationella finansiärer kunde ansökan för projektet ”Skargarden” inlämnas till Interreg IIIA/Skärgården - programmet på hösten 2005. På sitt möte 9 september 2005 beslöt Samarbetsstyrelsen att Skärgårdssamarbetet går med i projektet med en finansiering på 100 000 euro under perioden 2005-2007. Detta kom att bli Skärgårdssamarbetets största projektsatsning under de tre följande åren. Projektets helhetsbudget uppgick till närmare 1 miljon euro. Projektet Skargarden, som småningom övergick till att benämnas ”Scandinavian Islands”, enligt det valda marknadsföringsnamnet, hade som målsättning att marknadsföra och sälja skärgårdsregionen på den internationella turismmarknaden i första hand i Tyskland, Holland och England. Projektets målgrupper är dels vanliga resenärer, men i första hand återförsäljare i nämnda länder. I praktiken har projektet drivits av en projektarbetsgrupp i nära samarbete med Turku Touring, Region Åboland, Ålands turistförbund och skärgårdskommuner i Stockholms län. Projektets målsättningar är långsiktiga och arbetet förväntas fortsätta under den nya Interreg IVA-perioden (2007- 2013). Under året 2006 bidrog Skärgårdssamarbetet till startandet av två Interreg IIIA/Skärgården-projekt. Intiativet till ungdomsprojektet ”Barnens och ungdomens skärgård” (BUS) togs ursprungligen från Region Åboland rf. Skärgårdssamarbetet bidrog med finansiering för planeringen och i förhandlingar med finansiärer. Projektet startades hösten 2006. Som projektägare fungerade Region Åboland och huvudsamarbetsparter var på Åland Intresseorganisationen för skärgårdsungdomar (SKUNK) och i Stockholms skärgård Skärgårdens Intresseorganisationers Kontaktorganisation (SIKO). Projektet fick en mycket positiv feedback och sammanförde ett stort antal ungdomar inom skärgårdsregionen. Inom ramarna för projektet ordnades i de olika skärgårdsdelarna tematiska träffar och ungdomarna gav också ut en egen tidning. Under 2006 bidrog Skärgårdssamarbetet också till startandet av ett Interreg IIIA/Skärgården - projekt med målsättningen att främja distansarbetet i skärgården. Projektet ”Distansarbetaren – den nya skärgårdsbon i det nya skärgårdssamahället”, med Åbo (finska) universitets fortbildningscentral som projektägare, kom igång i början av år 2007 och fick, p g a den snäva tidtabellen då Interregprogrammet i praktiken skulle avslutas hösten 2007, karaktären av en förstudie. Projektet gav dock värdefulla erfarenheter för en möjlig uppföljning och inom ramarna för projektet förverkligades ett intressant försök i Korpo, där kommunen bjöd in företag från fastlandet och gav dem en möjlighet att under en veckas tid i praktiken testa distansarbete i en lokalitet med bl a utmärkta dataförbindelser. Erfarenheterna av försöket var överlag mycket positiva. Under slutskedet av Interreg IIIA/ Skärgården - programmet hade Skärgårdssamarbetet även ett mindre eget Interreg IIIA/Skärgården- projekt. Projektet www.skargarden.com fungerade dels som ett stödprojekt till turismprojektet Skargarden, dels som en resurs för att förbättra Skärgårdssamarbetets egna www-hemsidor. Projektet avslutades i november 2007.
En ny verksamhetsmiljö Under de senaste tre åren har en stor del av Skärgårdssamarbetets resurser riktats till en anpassning till kommande stora förändringar i verksamhetsmiljö och -förutsättningar. Dels är det fråga om förändingar inom EU-samarbetet, dels inom Nordiska ministerrådets gränsregionala verksamhet. Startandet av planeringen för ett kommande Interreg (IV)-progam för skärgården sågs som ett av Skärgårdssamarbetets huvuduppgifter vid ingången till året 2005. Skärgårdssamarbetet hade ju, som nämnts spelat en avgörande roll vid tillkomsten av skärgårdens Interreg IIA - och Interreg IIIA - program. Inom Skärgårdssamarbetets ledning såg man därför att arbetet med beredandet av ett interregprogram för skärgården för programperioden 2007-2013 naturligt skulle falla på Skärgårdssamarbetet. En av de grundlägganade utgångspunkterna i planeringen var att man utgick från att programområdet geografiskt skulle vara identiskt med de två föregående interregprogrammen. Arbetet kom igång på allvar under hösten 2005 och bl a ordnades den 18 oktober en workshop i Pargas med målsättningen att samla idéer för det kommande programmets innehåll och struktur. Ca 40 personer dryftade programmets innehåll i fyra tematiska arbetsgrupper: näringsliv och infrastruktur, miljö, kultur och kompetensutveckling samt programadministration. Under våren 2006 förändrades läget gällande programplaneringen dramatiskt. Från svenskt håll framlades då ett initiativ om att Interreg-samarbetet under den följande programperioden borde förverkligas inom ett geografiskt betydligt större område än under de två föregående programperioderna och att skärgården där endast skulle ingå som en mindre del. Detta initaitiv fick understöd i de fyra länder (Sverige, Finland med Åland, Estland och Lettland), som enligt det svenska förslaget skulle ingå i det nya programområdet. Planeringsansvaret för det nya programmet gavs åt Egentliga Finlands förbund. Det första officiella programmötet hölls i juni 2006 i Åbo. Skärgårdssamarbetets roll i planeringsprocessen var nu öppen. Småningom blev det dock klart att det kommande Interreg IVA Central Baltic - programmet skulle indelas i tre underprogram, av vilket ett skulle avgränsas till programområdets skärgårdar och öar. Ålands landskapsregering skulle ha ansvaret för sammanställandet av detta underprogram. På Skärgårdshavets samarbetsråds möte i Mariehamn 31 mars 2006 beslöts att ”Skärgårdssamarbetet/samarbetschefen bistår Ålands landskapsregering i sammanställandet av ett programförslag för Interreg IVA Central Balticprogrammets underprogram Skärgårdar och öar”. I praktiken betydde detta att samarbetschefen kom att fungera som programskrivare i den arbetsgrupp som sammanställde förslaget till underprogrammet ”Skärgårdar och öar”. Ordförande i arbetsgruppen var Linnea Johansson, vikarierande avdelningschef vid näringsavdelningen vid Ålands landskapsregering. Parallellt med de stora förändringarna i interregsamarbetet, har Nordiska ministerrådet också inlett en omvärdering av målsättningarna med det gränsregionala samarbetet. Ministerrådet har för perioden 2006-2008 fastställt sju gemensamma prioriteringsområden för den gränsregionala verksamheten. Prioriteringarna är:
Arbetet med att fastslå prioriteringsområden för den kommande treårsperioden 2009-2011 pågår. Resultaten av gränsregionernas verksamhet och i sista hand också finansiering mäts nu till stora delar i förhållande till hur väl man lyckats bemöta de sju gemensamma nordiska prioriteringarna. Gränsregionerna kan förvisso även fastställa tre individuella prioriteringar, men styrningen av den gränsregionala verksamheten från ministerrådet i Köpenhamn har dock blivit betydligt kraftigare än den var före år 2006. Finansieringen från ministerrådet kan också förväntas bli allt mer riktad till projekt för vilka man söker finansiering direkt från ministerrådet.
Tillbaka till småskalighet Med hänvisining till ovanstående har Skärgårdssamarbetet, vid sidan av de fyra projekt med finansiering från Interreg IIIA/Skärgården - programmet som samarbetet under de senaste tre åren i olika roller varit engagerad i, under året 2007 också haft ett projekt med finansiering från Nordiska ministerrådet och Svenska kulturfonden i Finland. Projektet ”Skärgårdskultur – en resurs för regionidentitet och lokalekonomi” startades i juni med Anna Sundblom från Åland som projektledare. Inom ramarna för projektet ordnades ”De tre skärgårdarnas kulturting” i Korpoström hösten 2007. Kulturtinget samlade ca 40 kulturaktiva och kulturarbetare från de tre skärgårdarna. Ett kulturting ordnades också hösten 2006 i Eckerö på Åland. År 2008 ordnas kulturtinget i Stockholms skärgård. Kulturtinget är ett bra exempel på sådan projektoberoende kontinuerlig verksamhet som möjligen kan utgöra en allt viktigare del av Skärgårdssamarbetets framtida verksamhet. Efter att kontakten till Interreg-programmet inte längre kommer att vara lika självklar som tidigare, bör Skärgårdssamarbetet fästa mera uppmärksamhet på upprätthållandet av kontinuitet i kontakter och stöttandet av mera småskaliga samarbetsformer skärgårdarna emellan. I detta nätverksarbete har man kommit längst inom kultursektorn, men embryo för ett mera systematiskt nätverkssamarbete finns t ex också i miljöfrågor. Skärgårdssamarbetet kan erbjuda en bas för samarbete, t ex i form av årliga träffar, som sedan i sin tur skapar grund för projekt och andra gemensamma satsningar.
Mot framtiden Skärgårdssamarbetet beslöt starta anpassningen till den ovanbeskrivna nya verksamhetsmiljön genom att i maj 2007 sända en enkät till sina samarbetsparter. Mottagarna bestod av kommuner, regionala myndigheter, läroinrättningar, nätverk, föreningar mm. Drygt hundra enkäter skickades ut, 66 svar erhölls. Ur sammanställningen på svaren i enkäten kunde tydligt utläsas att samarbetsparterna inte förväntade sig att skärgårdssamarbetet i första hand skulle fundera som projektägare, utan man såg samarbetet mera som en initierare av projekt, som en skapare och stöttare av nätverk samt som ett diskussionsforum som genom att ordna workshops och seminarier kan lyfta fram aktuella skärgårdsfrågor. Arbetet med den kommande handlingsplanen fortsätter under 2008, dels internt inom Skärgårdssamarbetets beslutsfattande organ, dels också genom diskussioner med de centrala samarbetsparterna. Samtidigt pejlas och koordineras de regionala målsättningarna mot de prioriteter Nordiska ministerrådet fastställer för det gränsregionala samarbetet. Målsättningen är att den nya handlingsplanen för perioden 2009-2011 framläggs för fastställelse vid Samarbetsrådets höstmöte 2008. Detta möte kommer samtidigt att vara Skärgårdssamarbetetes 30-års jubileumsmöte som efterföljs av ett jubileumsseminarium och en festmiddag. Med tanke på hur Skärgårdssamarbetets verksamhet i framtiden kommer att gestalta sig är det vår åsikt som idag arbetar med dessa frågor att man fortfarande kan hänvisa till Bo Wijkmarks formuleringar i Skärgårdssamarbetets 20-års historik över det gränsöverskridande skärgårdssamarbetet. Wijkmark skriver:
|
Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi / Centre for Continuing
Education at Åbo Akademi University
Fabriksgatan 2 · 20500 ÅBO/TURKU, Finland +358 (0)2 215 4944 · fax (02) 215
4943 · fc-info@abo.fi