Tidskriften Skärgård

nr 1/2008 - Årgång 31
Tema: Skärgårdssamarbetet 30 år

Inledaren: Värdefullt nordiskt skärgårdssamarbete får inte urvattnas

I år fyller det Nordiska ministerrådets Skärgårdssamarbete 30 år; nära nog årsbarn med tidskriften Skärgård och Skärgårdsinstitutet vid ÅA. Ursprungligen var tanken att i början på 1970-talet grunda ett Skärgårdsinstitut på Åland som en nordiskt förankrad institution för skärgårdsforskning och utredningar. Men istället enades företrädarna för de tre skärgårdsregionerna i Sverige, Åland och SW Finland om att inleda ett gränsregionalt samarbete med modell från Kvarken och Öresund. Så uppstod det Skärgårdssamarbete vi har i dag, under det nordiska ministerrådets paraply.

Skärgårdssamarbetet är ett av Nordiska ministerrådets åtta gränsregionala samarbetsområden, vilka sorterar under Nordiska Ämbetsmannakommittén för Regionalpolitik (NÄRP). Skärgårdssamarbetet har erhållit finansiering från Nordiska ministerrådet sedan 1978. Skärgårdssamarbetet omfattar idag skärgårdsdelarna i Stockholms, Södermanlands och Uppsala län, landskapet Åland samt Egentliga Finlands och västra Nylands skärgårdar.

MED DAGENS FACIT i hand kan man ju ägna ursprungsidén en kort tanke. Kanske ett gränsregionalt Skärgårdsinstitut skulle ha fått en bredare förankring, och en mera seriös finansiering i tre stora skärgårdsregioner än det Skärgårdsinstitut som grundades vid Åbo Akademi och som aldrig fått styrfart eller blivit den operativa aktör i regionen som det var meningen att bli. Den enda verksamhet som överlevde dess trettio åriga utveckling/avveckling är utgivningen av denna tidskrift samt delägare i ett antal mindre projekt. Kanske ett nordiskt skärgårdsinstitut kunde ha blivit en organisation med större ”bredd och djup” än det Skärgårdssamarbete och det Skärgårdsinstitut som sen skapades? Dessa två skärgårdsrelaterade organisationer som nog har ”substansrika” namn och en vidlyftig organisationsstruktur, bemannas idag med en halvdagsredaktör som tvingas fylla ut med ”talkoarbete” och en heltids samarbetschef vars arbetstid till femtio procent går till att sköta administrativa sekreterarsysslor.

MEN TILLBAKA till historien. År 1980 fick detta nya gränsregionala skärgårdsprojekt sitt nuvarande namn: Nordiska ministerrådets Skärgårdssamarbete, och på den vägen är man än idag. Ett värdefullt nordiskt samarbete som engagerat och fört samman många politiker, beslutsfattare, tjänstemän och skärgårdsbor över den riksgräns som så effektivt splittrade regionen 1809.

Det naturliga gränslösa umgänge och den samfärdsel och handel som skärgårdsborna sen urminnes tider idkat, blev plötsligt den invecklade administrativa spelplats det är ännu i dag.

I och med EU-medlemskapet 1995 förändrades konstellationerna. Skärgårdssamarbetet blev ett s k INTERREGprogramområde. Skärgårdssamarbetets mest kända projekt är utan tvekan Skärgårdssmak som var organisationens skötebarn under åtta år, idag ett uppskattat varumärke som borgar för äkta skärgårdssmak och kvalitet.

Eftersom EU-programmen med sina projektpengar lever som dagsländor, ofta med årslånga avbrott mellan nya programperioder (som vi just nu upplever), är de tyvärr inga goda garanter för kontinuitet. Något som Skärgårdssamarbetet, liksom många andra projektorganisationer, nogsamt fått känna av.

PÅ SÄTT OCH VIS är det synd om en så vidlyftig organisation som Skärgårdssamarbetet och med en bred förankring bland huvudmän och beslutsfattare i flera olika regioner, sist och slutligen krymper till en liten projektorganisation bland många andra. Risken för detta finns, då tyngdpunkten i det Nordiska ministerrådets framtida finansiering i allt högre grad kommer att ligga på projektfinansiering, inte på stöd till mer kontinuerlig verksamhet och nätverksbygge. Skärgårdssamarbetets framtid och roll i det gränsöverskridande skärgårdssamarbetet borde därför nu också diskuteras och tydligare definieras inom de regioner det gränsöverskridande skärgårdssamarbetet omfattar.

Det nordiska ministerrådets engagemang över axeln Åbo – Mariehamn – Stockholm är värdefullt för det nordiska samarbetet, som inte lika mycket som förr lyfts fram i dagens storeuropeiska smältdegel där både finska och rikssvenska beslutsfattare alltmer tycks hoppa över de närmaste grannarna, med seklers släktband.

– Att återskapa det gränslösa skärgårdshav mellan våra fastlandskuster, det hav där våra förfäder rörde sig fritt och upplevde gemenskap i liv och leverne, som Bo Wijkmark skrev i Skärgårdssamarbetets historik för tio år sen, är viktigt att än i dag ta fasta på.

SAMARBETSSTYRELSENS nuvarande ordförande Berndt Festin jobbar till vardags som VD för Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län. Det är en organisation som utstrålar kontinuitet och dynamisk handlingskraft och som tyvärr saknar sin motsvarighet i Finland.

Läs Festins presentation av organisation i detta nummer och gå in på deras hemsida http://www.skargardsstiftelsen.se och bli imponerad. Ett organisationskoncept som bl a är förankrat i landsting och privata gynnare (21 000 personer och företag) och med en årlig omsättning på 80 milj. Skr (8,37 milj. E). De har ordentliga operativa personalresurser, ett enormt markinnehav – samt ett slutresultat och engagemang som gör vem som helst grön av avund.

Det är svårt att låta bli att önska ett motsvarande koncept också i vårt kustland och skärgård, som komplement till rigida statliga ämbetsverk som via nationalparker och andra skyddsområden förvaltar vårt natur- och kulturarv. Och som aldrig skapade alla de arbetsplatser och engagemang för skärgårdsborna som man såg fram emot.

Den delen har Skärgårdsstiftelsen i Stockholms skärgård lyckats mer än utmärkt med. De har idag ca 70 personer anställda varav 50 är bofasta i skärgården och anställda som tillsynsmän och naturvårdare; 18 personer arbetar på stiftelsens kansli på Skeppsholmen i Stockholm.

GRUNDTANKEN, när Skärgårdsstiftelsen bildades, var att storstadsbornas behov av rekreation skulle omsättas i jobb för den bofasta befolkningen. Stiftelsen skulle köpa de marker som efter efterkrigstidens exploateringsvåg hade blivit över därför att de inte fick bebyggas. Det handlade ofta om nedlagd jordbruksmark med förfallen gårdsbebyggelse, men också skog och hällmarker med fina naturhamnar. Stiftelsens nya jordbruksarrendatorer fick sedan deltidsanställning som naturvårdare och särskilda tillsynsmän anställdes ur skärgårdsbefolkningen för skötsel och service.

Satsningen på norra Utö, som Berndt Festin berättar mera om på deras hemsida, visar ett engagemang som indikerar mod och framsynthet. Stiftelsen förvärvade, med ekonomiskt stöd från landstinget och staten, hela norra Utö med 600 ha underbara strövmarker och ett hundratal byggnader från dåvarande Ställbergsbolaget.

DE FÖRSTA ÅRENS ekonomiska förluster blev en svår belastning för de politiker i landstinget som vågat genomföra satsningen. Pressen skrev om miljonrullningen och hela stiftelsebygget knakade i fogarna. Men marknaden hann i kapp och idag är det ingen som ifrågasätter konceptet. Numera har ön cirka 240 bofasta invånare, mot cirka 90 när satsningen påbörjades på 1970-talet. Medelådern är omkring 27 år; ön har 70 hushåll och hela 40 företag.

En viktig faktor var också att Skärgårdsstiftelsen i slutet av 1980-talet bytte strategi. I stället för att driva kommersiella anläggningar i egen regi arrenderades de ut till skärgårdsföretagare. Idag utgör Utösatsningen ett av de bästa exempel på lyckad glesbygdspolitik i Sverige!

När ett försök till att etablera en motsvarande stiftelse i vårt Skärgårdshav initierades för ett antal år sedan, visade det sig att våra finlandssvenska fonder ansåg att detta inte tillhörde ”deras bord”.

Håkan Eklund, redaktör