Tidskriften Skärgård

nr 3/2007 - Årgång 30
Tema: Finska kriget 1808-09

Stockholmseskaderns utrustning

TEXT: STURE WÄRLINDER

Chefen för Förvaltningen av sjöärenden och även chef för skärgårdsflottan Johan Gustaf Lagerbielke fick, den 9 februari 1808, order att förbereda rustning av skärgårdsflottan i Sverige och Finland. Order gavs även att eskadrarna i Stockholm, Åbo och på Sveaborg skulle ”förbehållas det försvar som å östra gränsen skall påtänkas hvarå en särskild upmärksamhet såsom det svåraste att i närvarande stund åstadkomma, lärer böra fästas”.

Eskadern i Åbo, bestående av ett sjuttiotal fartyg, låg infrusen och när ryssarna ryckte fram fanns risken att den skulle falla i ryssarnas besittning. Fartygen brändes, krutförrådet kastades i vattnet eller grävdes ned i snön och kanonerna förstördes. Värre var det när Sveaborg fästning kapitulerade i början av maj och överlämnades till ryssarna. Fartygen, ett drygt hundratal, varav tre Hemmema, sju Turuma, 20 större och fem mindre kanonslupar, 51 kanonjollar, fyra kanonbarkasser, en kutterbrigg samt ett antal chefs- och specialfartyg övertogs av ryssarna. Hade de bränts, som man gjorde i Kristina, Varkaus och Åbo, skulle troligtvis kapitulationen inte ha fått så stora följder.

Fartyg som förlorades i Finland var 172 stycken, en del var i dåligt skick. Den svenska skärgårdsflottan uppgick nu till knappt 100 fartyg, medan den ryska flottan ökade med mer än 100 i brukbart skick som därmed var 2,5 gånger större än den svenska.

Skärgårdsflottan

Ansvaret på skärgårdskriget lades nu på Stockholmseskadern, då övriga eskadrar behövdes för att försvara Syd- och Västsverige för en befarad kustinvasion från Danmark med hjälp av en fransk-spansk kår. Den fördes av Jean Baqtiste Bernadotte. Västra armén grupperades för att möta ett anfall från Norge. Sveriges enda allierade var nu Storbritannien som bistod med marint stöd i Sydsverige.

Totalt bestod landets flotta nu av cirka 300 fartyg och mindre båtar bemannade av 5000 man. Stockholmseskadern hade vid krigsutbrottet 1808 72 fartyg och cirka 150 mindre båtar. 46 av fartygen var användbara och samtliga 23 kanonslupar. Det ordinarie manskapet vid Stockholmseskadern utgjordes av 1 350 män, inklusive 50 officerare och 85 underofficerare. Rotebåtsmännen och volontärer, värvat manskap, var ungefär 1 100 man. Till detta kommer skärgårdsstyrmän, timmermän, hantverkare, civila tjänstemän, skeppsgossar, läkare och präster.

Skeppsbyggnad

De svenska resurserna för ett kommande skärgårdskrig 1808 mot Ryssland var starkt begränsade. En kapprustning skedde både i Sverige och i Ryssland i nybyggnation av skärgårdsfartyg. Order gick ut till civila varv i landet med stora beställningar av kanonslupar och kanonjollar. Under 1808 byggdes det 50 kanonslupar och 34 kanonjollar. Fram till krigsslutet 1809 hade 158 kanonslupar och några skärgårdsfartyg byggts.

Redan i början på juni 1808 gick 23 kanonslupar till Små Sotunga i farvattnen mellan fasta Åland och det finländska fastlandet, en bra utgångspunkt för försvar och anfall mot ryska flottstyrkor. Nu var man från svensk sida någorlunda klar att påbörja kampen mot ryssarna i Skärgårdshavet.

Att man klarade det berodde på att man kallade in timmermän och hantverkare som normalt arbetade med husbyggnad, vilka kompletterade skeppstimmermännen. Normalt var det ca 25 skeppstimmermän vid eskadern och en extrainkallad. Nu fylldes arbetsstyrkan på med 62 timmermän och hantverksbåtsmännen ökade från 47 till 169 man, de sistnämnda tjänstgjorde som segelsömmare, målare, murare m m.

Skärgårdsflottans uppdrag

Skärgårdskrigets två uppgifter var att bekämpa enheter ur ryska skärgårdsflottan, som hade trängt in i Åbolands skärgård och anfallit de som var på väg dit. Den andra var att skydda svenska trupptransporter som kom via Åland och skulle landsättas i den finländska skärgården. Samtidigt låg brittiska sjöstridskrafter i Östersjön, för att hindra ryssarnas sjötransporter av material och bestyckning till nybyggnad av kanonslupar i finländska hamnar.

Gotland hade invaderats av en rysk armékår den 11 april 1808 och i början på maj avseglade från Karlskrona en Svensk örlogsflotta för att blockera de ryska fartygen i Slite. Ryssarna förlorade sin underhållslinje, den svenska flottan landsatte den 14 maj en svensk kår i Sandviken, vilka avväpnade den ryska kåren utan blodsutgjutelse.

Åland befrias

På liknande sätt gick det för de ryska trupperna på Åland. Ryssarna kom över isen i början av kriget och spred sig över det fasta Åland. På ön Kumlinge hade de sitt högkvarter och där fanns den större delen, ca 700 soldater, medan ett 20-tal kosacker var spridda på fasta Åland. En stark opposition mot inkräktarna fanns hos den åländska allmogen och under ledning av pastorsadjunkt Henrik Gummélius och kronolänsman Erik Annér övermannade de några ryska posteringar, tog deras vapen och befriade huvudön.

Den 12 maj anlände en svensk skonert och två kanonbarkasser, och tillsammans med ett par hundra åländska allmogemän avväpnades de ryska soldaterna på Kumlinge. Här tog de svenska soldaterna de flesta ryska soldater till fånga under hela kriget i Finland. Nu kunde Åland bli bas för den svenska skärgårdsflottans operationer som gjordes för att sättas in vid landstigningarna i sydvästra Finland.

Mycket saknades

Från Roslagen anskaffades från rederier, skeppare och allmoge små skutor för transport av proviant-, ammunitions- och sjukfartyg, förnödenheter och underhåll. Problem uppstod emellertid på grund av bristande kvalité på fartygen och avsaknaden av tillräckligt många skeppare. Skutorna kunde inte ta med mer än ett fåtal artillerihästar, specialtränade för att ej skrämmas av kanonskotten. Galärer byggda 1748-49 fick användas som stridsfartyg och för transporter av proviant, sjuka, sårade, landstigningstrupper och krigsfångar. Även den åländska befolkningens fiskebåtar, slupar och andra mindre fartyg fick användas för sjuktransporter.

En del tjänade pengar

Genom alla nybyggnationer av fartyg blev det en stor efterfrågan på virke. En del virke fanns på varven men nu måste privat upphandling ske. Eken var i huvudsak avsedd för flottans behov och fick inte avverkas utan samtycke med Förvaltningen av sjöärenden. När tillgång på ek fanns anmäldes det till Kungl. Maj:t för utsyning och fällning. En rad privata kontrakt skrevs med säteriägare om uppköp av ek. Ett säteri levererade 378 m3 ekvirke ett annat fick i uppdrag att fälla 400 ekar, men även mindre gårdar kunde leverera 19 ekar.

De så kallade ”krigsjobbarna” drev medvetet upp priserna för att göra egna förtjänster på kriget. Varor som behövdes för klargöring av fartygen, som linor och tross, linolja och såpa, segelduk och segelgarn blev fördyrade. Krigsdepartementet påtalade att det blev allt svårare, att med rimliga belopp, tillgodose det växande behovet till utrustning.

Vad åt och drack soldaterna?

Proviantbehovet underlättades av den så kallade spisordningen, där det reglerades hur mycket en soldat skulle ha under en normal vecka i fält, respektive ombord på flottans fartyg. Spisordningen hade tillkommit på 1700-talet och var till för att förbättra kostsammansättningen och därmed hälsotillståndet hos soldaterna. Kosten bestod i huvudsak av sill, salt kött, havregryn, korngryn, ärter, smör, bröd och ättika, det sistnämnda blandades med dricksvatten. Till detta kom givetvis brännvin och tobak. Åtta soldater delades in i fatlag som tillsammans fick en ranson för deras gemensamma kosthåll för en viss tid.

Två veckor efter rustningsordern kom beräkningarna över proviantbehovet: 16 930 liter brännvin, 82 000 kg bröd, 21 250 kg fläsk, 2 800 liter havregryn, 19 000 liter korngryn, 1 300 kg salt, 8 850 kg salt kött, 8 850 kg sill, 6 650 kg smör, 1 600 kg tobak, 12 350 kg ärter och 6 130 liter ättika till att blandas i vatten. Smör var ibland en bristvara och köptes bl a från en köpman i Umeå.

Varuanskaffningen fick genomföras mycket hastigt, vilket medförde brist på livsmedel för befolkningen, framförallt i Stockholm, vilket medförde höga priser. Även andra förnödenheter som klädespersedlar, material till fartygen och förråden samt till sjukhuset måste med det snaraste upphandlas.

Som tur var så hade det varit gynnsamma år för jordbruket på vissa platser i landet och spannmålsförråden var välfyllda. Från kronans förråd fick Skärgårdsflottan bland annat 127 000 kg råg- och kornmjöl och 65 000 kg rågbröd. Kött upphandlades direkt från slaktare och grosshandlare, vilka gjorde goda förtjänster.

Sture Wärlinder är Rospigg och pensionär med en bakgrund inom utbildningsväsendet. Han har varit aktiv inom den svenska hembygdsrörelsen i tre decennier och ingår i Sveriges Hembygdsförbunds styrelse. Han erhöll den uppskattade Hazeliusmedaljen 2007. Via olika interregionala projekt har Wärlinder länge haft ett nära samarbete med Åland och Åboland.
Adress: Smedjebacken 3126, S-761 75 Norrtälje, Sverige
e-post: prior@swipnet.se
Tfn: +46 (0)176 23 71 67, +46 (0)70 249 50 84