Tidskriften Skärgård

nr 3/2007 - Årgång 30
Tema: Finska kriget 1808-09

Inledaren

Minnesår som fyller ett informationsbehov

Kommande minnesår 2008-2009 med alla sina evenemang fyller ett uppenbart informationsbehov. Finska kriget för tvåhundra år sedan, som helt kom att förändra historien i vår del av världen, är ett skede som många idag tycks veta ganska lite om. Åtminstone om sådant som hände i våra egna bygder, trots Runeberg och hans diktarmöda; dagens yngre generation har knappast ens hört talas om Fänrik Ståhl och hans sägner.

Historiska faktaböcker och tidskrifter tenderar att främst nå de redan insatta. När Kimitobon Göran Eriksson år 2004 gav ut den intressanta faktaboken ”Skärgårdskriget 1808. Striderna vid Kimitoön” – ett slag som helt fallit i glömska, också i Kimitobygden, uppmärksammades inte ens boken av Svenskfinlands största dagstidning, som i sig indikerar kulturjournalistikens svaga intresse för faktalitteratur. Däremot fick den idel lovord av historiskt bevandrade.

Eftersom dagsmedier idag formar allmänhetens världsbild borde de också ha ett visst ansvar och intresse av att fungera som lättillgängliga ”faktainformatörer och vuxenutbildare”, skulle man tycka. Också angående sådant som inte precis är dagsaktuellt, men som indirekt format vår vardag just nu.

DÄREMOT NOTERADES slaget vid Kimitoön i Åbo Tidning den 6.8.1808, där den svenska skärgårdsflottan kallas för ”fienden”!? Tidningen var redan då ett språkrör för ockupationsmakten! Åbo hade utan motstånd erövrats av ryssarna den 22.3.1808.

”Böndernas och de breda folklagrens orubbliga tilltro mot den svenska kronan, har ofta ställts i kontrast med samhällselitens många gånger högst bräckliga, anfrätta och i takt med de ryska segrarna lika snabbt förflyktigande lojaliteter”, skriver Jörgen Lundqvist i sin artikel i detta temanummer. Det är också något som kunde tarva en bredare analys, det här med att snabbt ställa in sig hos den starka, att svänga kappan efter vinden. Ett fenomen som är lika aktuellt nu som då, och selektivt tabubelagt också bland dagens makthavare.

Allmogen på Åland och i delar av Österbotten tog aktivt del i kriget, och vägrade konsekvent att avlägga någon trohetsed till den ryska ockupationsmakten. Denna attityd, att inte så där bara böja sig för överhet, förtryck och nya herrar kan än i dag spåras hos både ålänningar och österbottningar, med en lång tradition som fria kust- och skärgårdsbönder.

DEN ÅLÄNDSKA ANDELEN av det Finska kriget för snart 200 år sen, ”är idag ett av historiebokens mer borglömda kapitel”, konstaterar Kenneth Gustavsson i inledningen av sin artikel. Detta trots att Åland vid flera tillfällen stod i krigets centrum med ledningscentral i Grelsby, med självaste kungen på plats som högsta befälhavare – där han också var nära att likvideras av sina egna desillusionerade officerare i oktober 1808. Många är också okunniga om att de flesta ryska krigsfångar under det Finska kriget togs av åländska skärgårdsbönder, som våren 1808 rensade hela arkipelagen på ryssar. Hur är det möjligt att t ex turismindustrin som på Åland fungerar mycket professionellt aldrig utnyttjat dessa spännande historiska händelser i sin verksamhet?

I Svenskfinland är det kanske Oravais historiska förening som tillsammans med turismorganisationerna och lokalbefolkningen i området bäst lyckats omvandla minneskapitalet från Finska kriget till kulturturism, som är värdefullt för bygden. Föreningen har i oktober i år engagerat rikssvenska slagfältsarkeologer som under en vecka undersökt delar av slagfältet i Oravais. Sammanlagt hittade de långt över 300 enskilda föremål, mest druvhagel och muskötkulor men också annat som t ex granatskärvor, värjdelar och en flintlåsmekanism.

DET SOM FORTFARANDE förbryllar en nutida lekman är okunskapen om var de stupade från slaget i Oravais är begravda; liksom i de flesta andra slag under detta krig. Är det faktiskt ovidkommande? I Oravais har kvarlevor från en rysk officer och en svensk soldat hittats i samband med vägbyggen i närheten av Wilhelm von Schwerins bro. Två gravar och två gravstenar; två av tusende.

Ekonomierådet, folkskolläraren och eldsjälen Ragnar Hertsberg i Oravais ägnade mycken tid åt att dokumentera händelserna vid slaget och tiden därefter. Han lade också ner stor möda på att ta reda på var alla stupade ligger begravda. Under 40 års tid guidade han turister på slagfältet. Han var en vältalare av Guds nåde och som slagsfältsguide lär han ha varit oöverträffad. Men han ville få fram mera fakta. I december 1978 skrev han till Museiverket och bad om tillstånd att fortsätta sökandet efter gravar på slagfältsområdet. Till sin besvikelse fick han avslag på sin begäran. Museiverket svarade i brev nr 595 att de vid plenum 22.3.1979 behandlat ansökningen men inte kunnat bevilja tillstånd. ”Museiverket anser att det vore lämpligast att ortsborna även i fortsättningen kunde hänvisa till folktraditionen beträffande frågor om gravplatserna. Likaså är det sanningsenligt att upplysa intresserade att de stupades exakta gravplatser inte är kända.” Brevet är undertecknat av överdirektör C.J. Gardberg och avdelningsföreståndare Antero Sinisalo. Följande år omkom Hertsberg i en trafikolycka; sen dess har det varit tyst.

Idag använder slagfältsarkeologer markradar för att lokalisera skelettdelar; tekniken finns – finns intresset och viljan? Det torde inte heller vara helt omöjligt att via Krigsarkivets 80 000 hyllmeter handlingar i Stockholm reda ut var soldater och befäl stupat.

MYCKET AV DET som hände 1808-1809 utspelades i våra svenskbygder, i kustlandet och skärgården. Det mesta är glömt och minnesstenarna är få; ivern för det sistnämnda dämpade de nya makthavarna ner – det låg ju inte i deras intresse att låta Finlands folk hänge sig åt nationalistiska utsvävningar. Det var t ex ingen lätt uppgift för oravaisborna att få texttavlan till minnesstoden intill slagfältet accepterad av myndigheterna i slutet på 1890-talet. Likadant var det på Åland och i Närpes när man 1908 ville fira hundraårsminnet av det folkliga motståndet; de ryskkontrollerade myndigheterna ansåg det mycket olämpligt med dylika aktiviteter. Först 1920 kunde en minnesvård resas på Fälberget i Kumlinge, i det fria Finland.

Detta som påminnelse om en av orsakerna till varför 1808-09 års krig så effektiv glömts bort; för många generationer var det inte opportunt att minnas – det som gällde var snarare att aktivt glömma.

– Lika bra är det, kan någon kanske säga. Så är det naturligtvis inte. För att kunna förstå dagens samhälle gäller det att kunna något om gårdagens, både lokalt, regionalt och nationellt. Det borde vara en del av vår allmänbildning att känna till hur våra förfäder fått uppoffra sig för hembygden och fädernetorvan.

DEN SAMHÄLLSORDNING som vi har i Finland har sina rötter i Sverige, inte i Ryssland. Därför är det aningen märkligt att man i finska skolor vet mycket lite om vår gemensamma fem-sexhundraåriga historia med Sverige, eller aktivt försöker tona ner den bakgrunden. Omvänt är situationen i rikssvenska skolor inte så mycket bättre heller. Ibland känns det som om det bara är vi finlandssvenskar som har denna koppling klart för oss. Rikssvenskar utanför Roslagen och Västerbotten, eller finnar från det inte av Finland, har mycket att lära från kommande minnesårsarrangemang – hur mycket de sen nås av dylika?

Den nationalstatsfixering många har till våra nuvarande unga gränser, som sen kopplas till språk, att Sverige är svenskt och Finland finskt – visar att detta med historiekunnande på djupet inte slår särskilt högt. Den som läser in sig på det Finska kriget, inser hur lätt dagens gränser kunde ha sett helt annorlunda ut. Och varför filosoferar ingen kring alternativet att ryssarna kunde ha förlorat kriget? Hur skulle det ha gått sen? Hur skulle tvåhundra år av historieskrivning ha gestaltat sig då, i Finland, i Sverige, i Ryssland? Något för en duktig romanförfattare att ta tag i?

Håkan Eklund, redaktör